Senaste kommentarerna i forumet

...missbruket är ett rent helvete! För alla i sjukdomen och bredvid!
Alkohol, sex, porr, lögner, humörsvängningar...när sjukdomen fått ordentligt grepp försvinner allt förstånd!

Hur väl jag än ville så fanns inget stopp. Jag steg av det spåret, först med ena benet i våras, nästan bägge i somras och helt i höstas, ont ont ont gjorde och gör det, men nu försöker jag släppa det som huggit punkterande hål i hjärta och lungor. Försöker laga mig själv och greppar tag om kärleken. Men, i den där flykten kroppen och hjärnan vill göra ibland så finns inte kärleken heller och det skrämmer mig. Då får jag många frågor att svara på inuti. Hittills har svaren blivit att jag måste se tiden an. Sova, äta, motionera, jobba, ta en sak i taget. Sen får jag svar på om det är delad kärlek eller bara min alldeles egna livlina i helvetet.

Imorgon har jag en ledig fm, så nu ställer jag telefonen på ljudlös, laddar med öronproppar och går i mini-ide. Det är läkande för mig.

Var rädd om dig

...men åååhh, vad jag känner igen mig i det du beskriver.
Rädslan över ensamhet
Inte duga
Inte säga rätt, föra mig rätt, se rätt ut, va dålig förälder och urkass förebild...listan kan göras oändlig...

Här några frågor:

Menar du att han blir arg i samtalen ni har på familjerådgivningen eller efter?

Känner du att du kan säga allt i dina enskilda samtal på kvinnomottagningen?

I en akut, hotfull situation, har du någonstans att ta vägen då? Dygnet runt?

Jag tycker mig läsa upprepade gånger att du inte anser dig berättigad att vara så rädd eftersom mannen är go också. Som ett slags mantra för att du kanske, som jag läser in, skäms över att du/ni inte får relationen att fungera?

Mina frågor är inga frågor som är menade att du ska svara på till mig, använd frågorna om de hjälper dig reda något inuti dig.

Din rädsla är så stor som DU känner den, oavsett om det må vara en huvudnicknng eller ett hånfullt ord som utlöser det inuti dig som känns som att kroppen går sönder.

Du ska inte leva i ständig rädsla, det tär sönder dig!

Jag skriver och skriver i situationer där jag måste ta ställning och känner mig vilsen, på vilket papper eller i vilken tidning som helst. Skrivit svar och känt in vad som känns mest rätt. Jag kan föra långa diskussioner med min spegelbild, pratar högt ;), sånt hjälper mig trots att det kan låta skumt. Det formulerade ordet har inverkan...oftast står man ju med svaren själv, man ska bara hitta skelettet i känslohavet.

Fortsätt läsa och skriva här.
Soc låter klokt.

Kram, varm och lång

Välkommen tillbaks! Hinner inte skriva så mycket nu, men ville bara säga att JAG tror på dig!
Just nu, är det uppförsbacke igen, men det finns inga genvägar.
Snart är du ute på platten igen.
Så länge dina barn inte far illa, och du söker hjälp frivilligt, tror jag inte att det skulle kunna tolkas mot dig!

Många styrkekramar!/ trollis

Jag såg ditt inlägg i min tråd, men att det raderats det du skrivit?! Skriv gärna igen!
Kram.

Jag önskar dig all lycka i livet, jag önskar att mannen klarar behandlingen och att ni står starka och får ett gott liv. Jag förstår att det är jobbigt och svårt många gånger, men jag hör din kärlek som finns kvar till honom!!
Stor, varm kram, du är en sådan fin människa!!

Mt, så rätt - det spelar ju ingen roll hur han är, jag är rädd och det räcker.
Jag vet faktiskt inte varför han har sådan makt - jag är nog rädd:
att bli ensam,
att inte klara ekonomin,
att aldrig träffa någon annan,
att han ska få rätt i det han säger om att jag förstör flickans liv...
att inte försöka få ett barn till som jag såå gärna vill!

Och samtidigt är han ju sååå snäll och omtänksam däremellan (fast oftast förväntar han ju sig något i gengäld - att jag ska visa stooor tacksamhet eller liknande).
(Innan vi träffades var jag mycket osäker, trodde aldrig att någon skulle vilja ha mig, att jag inte var tillräckligt rolig/intressant osv - och trots allt så känner jag mig mera vuxen idag, kan märka om någon flirtar med mig, kan känna att det finns människor som accepterar mig för den jag är, men är samtidigt så rädd för att bli skrattad åt, att andra ska driva med mig bakom ryggen osv)

Vad gäller flickan så har det ju varit flera tillfällen som sambon skällt på henne för att hon pratar eller stör, ignorerar henne osv, och nu finns jag ju där och kan kramas och trösta, men om jag inte gör det så är jag så rädd att hon ska stå där, själv...
Och dessutom - alla som pratar om att det är bäst för barnen att ha båda sina föräldrar...

SKa kolla med soc - har ju inte haft kontakt annat än med familjerätten och de kan ju inget göra på bostadsfronten.

Sorgsen, ja, jag tror att förändring är enda vägen. Jag har hört så många gånger av sambon att han ska ändra mig eller sig, men det har ju inte gjort att vi har ett bra liv. Jag vet att jag kämpat: har försökt förändra mig, hoppats att han ska ändra sig, gått på familjerådgivning i 18 månader (och varit rädd varje gång att jag ska säga fel saker så att han blir arg när vi är där... och ändå fått skäll hela tiden för att han tycker att jag aldrig kan ta på mig orsaken till våra gräl), jag har kämpat, men det är inte värt det längre.
Jag tror att vi kommit så långt att även om vi fortsätter leva ihop så är vi så långt ifrån varandra att förr eller senare så kommer vi ändå separera. Det har hänt för mycket missbruksrelaterat (alkohol, sex, shopping), hårda ord och yttringar och hot mot barnet och mig för att jag ska känna tillit och trygghet och kärlek.

Känns gott att läsa din ord "berätta helt öppet hur du känner och mår just den dagen där och då. Du behöver inte hålla fast i de orden varken timmen efter eller en månad senare. Då berättar du hur du mår då. En sak i taget, en dag i taget."
Jag går på samtal på kvinnomottagningen och har ju några vänner som stöttar mig. Men önskar att någon styrde mig att ta rätt beslut. Fast, jag tänker på Lelas berättelse om mannen som bad till Gud och fick hjälp genom både båt och helikopter, men tackade nej; jag väntar ju på uppenbarelsen, men jag får ju hela tiden bekräftelser på att jag ska lämna honom. Vill bara hitta en bostad.

Usch, det här är inget roligt inlägg att skriva men jag måste, för min egen skull. Ja, jag har druckit igen och nej, jag har inte ställt till med några större skandaler till följd av detta. Men jag mår inte bra av det heller. Det här är min första höst så långt tillbaka jag kan minnas som jag inte drabbats av jobbigt höstdepp och det har berott till störst del på att jag inte druckit.

Nu vet jag inte vad det var som gjorde att jag bestämde mig för att slå huvudet i väggen ännu en gång, vad som fick mig att tro att jag kunde börja igen och att det skulle bli annorlunda. Det VET jag att det inte blir.

Jag var trött på det jämna lunket i tillvaron, på att inget "hände". Lite trött på allt eller inget-mentaliteten här och alla mantran: "det där är bara alkoholdjävulen som talar, lyssna inte!" Och så hade jag ju varit så duktig så länge, bevisat att jag klarade av det om jag bara ville, och varför inte ta tillfället i akt och förstöra lite av det jag lyckats bygga upp??

Lite bättre har det gått, har druckit kortare perioder i taget och återhämtat mig snabbare än förut. Tvingat mig själv att göra allt jag åtagit mig. Men det kommer inte att hålla, jag märker hur ursäkterna börjar komma tillbaka. Suget efter A i tid och otid. Bråk till följd av A. Jag frånvarande på grund av A eller efterverkningar av A. Ångest på grund av A.

Vill söka hjälp på Vårdcentralen men jag är så rädd att de ska börja fråga om och utreda barnen, det hände en person som skrev här förut, när hon sökte hjälp. Kan man söka hjälp anonymt i verkliga livet??

Nu är jag tillbaka på ruta 1 eller egentligen Dag 2. Efter det här känner jag mig inte lika övertygad om att jag kan leva ett bra liv utan att trilla dit igen, vågar inte tro på min egen vilja att leva ett liv utan alkohol. Det låter inte så bra, det hör jag själv men så är det. Ska försöka skriva här regelbundet nu och hoppas att det hjälper mig att stå emot under de flesta dagarna.

Rädsla är bra, för den har räddat mig så många gånger. Jag blir på min vakt och lyssnar inte på spöket som tjatar i huvudet om vad som är normalt. Utan jag ger mig tid att förbereda mig inför det som är svårt, för mitt spöke är en enveten jäkel :D
Mitt råd är att ge dig själv en present att livet är så värdefullt att du vill leva det fullt ut och inte i ett bedövat tillstånd med ångest. Sen tycker jag att du skall köpa dig något riktigt fint eller ta en dag på spa och bara njuta av att det är nu du lever. Många kramar Kalla och nu tar vi ett steg till.

Det var fint att höra.. man får inte släppa hoppet.
Jag ska snart åka till henne igen, det går framåt. Fast det är rörigt i huvudet så kämpar hon på.

Känns som en månad när många kämpar, februari är lite tung tycker jag.
Varma kramar tillbaka :)

...det som att du kommit till punkten där en förändring är enda vägen?

I min historia och nu känner jag lite likandant, då syftar jag på sista utvägen. Jag har vänt och vridit, känt efter både utifrån och inifrån. Försökt föreställa mig hur livet kan komma se ut om jag är kvar och om jag lämnar, både i skilsmässan fr länge sen och min nuvarande situation.

Min familj splittrades men med tiden gick det samla ihop delarna igen, då menar jag inte barnen utan främst mina syskon, föräldrar så länge de levde och tex kusinen som vi tidigare umgicks mycket med som familjer. Efter snart 20 år så har jag sista åren träffat barnens farmor några gånger, det går alltid reparera.

Med maken i behandling så känner jag att tiden får visa väg. Utan den förändringen hade jag lämnat!

Tiden är fantastisk och generös, tålamod och det viktigaste först bara.

Ditt förhållande med dottern kan mannen inte förstöra, visst kan ord ställa till med förvirring i barns kroppar, men de känner och märker oftast ganska snart vad som är vad. Oroa dig inte över det. Lägg fokuset på ditt mående.
Du är ingen dålig förälder för att du inte orkar och gråter.

Prata med soc eller vem som helst av dina kontakter. Du behöver inte lägga fram någon lösning, bara berätta helt öppet hur du känner och mår just den dagen där och då. Du behöver inte hålla fast i de orden varken timmen efter eller en månad senare. Då berättar du hur du mår då. En sak i taget, en dag i taget.
Lösningen finns där, du måste bara aktivt fortsätta söka den...
Har du någon återkommande kontakt som känns "rätt" att prata med?

Tänker på dig
Ge inte upp!

I dag är en sådan dag då jag skulle kunnat tänka mig att avsluta arbetsdagen med en sväng förbi bolaget!
Sliter som satan och får ingen ”feedback”
Men så kom jag och tänka på vad jag får ut av det 5 min välbefinnande, sedan 10-15 timmars möda för att allt ska bli normalt igen.
NeJ det är inte värt det!
Tror jag ska gå en sväng och ge lite Feedback till mina arbetskamrater, kanske det ger gensvar.

//Paron//

Samma är det för mig! Så fort jag ätit godis får jag vinsug som ett brev på posten. Blir lite "bakis" av sockret också, törstig och grinig. Tror absolut att det finns ett samband.

för länken, Stigsdotter! Det är ju precis det där jag VET eftersom jag märkt att det är så, utan att ha nåt belägg för det! Jag tyckte bara att det var smart att göra en radikal förändring och jag vet ju att det tar bort sockersug. Nå hur länge ska det ta innan sådant verkligen tas i beaktande bland de lärde?

- precis nu i dagarna är det åtta år sen vår närstående blev allvarligt skadad i en olycka. Det var en svår tid men det har gått bra för henne. Hoppas det går bra för er också även om vägen säkert är lång och bitvis tung. Vi tänker på er och ljusen brinner alla kvällar. Kramar / mt

hurudan han är... det väsentliga är att du mår så dåligt i ert förhållande, att du är rädd och ibland skräckslagen. Det är allvarligt. Hur kommer det sig att han har så stor makt över dig? Du behöver inte svara men jag undrar vilka erfarenheter du bär på innan du mötte den här mannen.
Du skriver att du måste skydda flickan? Vad är du rädd att ska hända henne?
Om du har kontakt med soc - kan de hjälpa dig att söka bostad? Eller kvinnohuset? / mt

Jag är ju sååå slut nu. Så fort flickan är på dagis så kommer mina tårar, och så gråter jag mig igenom hela dagen (så mycket att jag blivit hemskickad från jobbet nu) och försöker prata, försöker kolla bostad, försöker allt, men orkar inte riktigt.
Sedan hämtar jag flickan och försöker vara en snäll, go', omtänksam, bra mamma som leker, fixar mat och stöttar och finns där.

Och för en stund sedan ringde sambon och försökte säga att han förstår nu att han inte kan fortsätta som han gjort, att han måste ändra sig... och jag har hört det så många gånger, men det går ju inte -han måste hitta sig själv och jag måste hitta mig själv, och sedan får vi se var det hamnar... för jag vill inte leva så här. Men han använder ju alltid flickan, alltid - "ska du förstöra hennes liv?", och det är ju just det jag är så rädd för - att jag inte ska kunna skydda henne, att jag inte ska kunna finnas där för henne.

Men jag känenr ju att jag håller på att knäckas - jag orkar snart inte. Men på en rak fråga har jag inte heller kunnat svara att jag inte vill leva med honom - för jag är ju rädd, för honom och om barnet!

Tack för allt ni skriver, det gör mig så ont att det finns många som mår/mått dåligt, men samtidigt så skönt med någon som förstår. Och ändå tänker jag att han inte är så hemsk som han framstår här, trots att jag mår såå dåligt i det...

http://svenska.yle.fi/artikel/2013/02/02/lakare-lchf-diet-minskar-alkoh…

Hej sommar! Min tanke är att det är din fest och du som ska firas. Jag tycker att du ska bestämma själv vad som ska serveras på din fest eller öppna hus. Blir det enklare för dig att hålla dig nykter om du bjuder på goda alkoholfria alternativ så tycker jag att du ska göra det. Stor kram och lycka till:-)

Hej sommar!
Kom att tänka på att jag ofta brukar bli förbannad på att bilister inte kan lära sig använda blinkers, utan struntar i det. Har nu insett att det är meningslöst, jag kommer aldrig att kunna lära alla att använda blinkers. Jag använder den själv på bästa sätt och mer kan jag inte göra.
Känns som om det är likadant med andras drickande. Hade jag fest och krävde att alla drack alkoholfritt skulle det kännas rätt konstigt, det är ju bara jag som ska förhålla mig till alkoholen och dess problem för mig.
En tanke
Fenix

Vad kul!! Det går mycket lättare att gå ned i vikt utan A. Jag har gått ned 6kg på 1,5 månad. Fast jag har verkligen gått in för det nu. Känner mig frisk och stark! Vad härligt med 8 (!) kg borta från kroppen:-) ännu en sporre i det vita livet. Stor kram!

Jag fyllde 50 för ett par veckor sedan, och mitt kalas sker om ca 2 veckor.
Vi ska ha hela paketet, öl, vin, skumpa, whisky, grogg osv...

Det är fortfarande mig det handlar om, inte möjligheterna, inte antalet tillfällen..
Om jag har en möjlighet 1000 gånger, så är beslutet fortfarande hos mig, enbart mig,
och jag kommer troligen tacka nej 1001 gånger...

Men visst har jag haft tanken ändå, varför skulle du inte kunna testa, en enda gång,
just på din 50 årsdag, det är du väl värd????

Men värd, det är jag ett ångestfritt liv, då ingår inga alkoholhaltiga drycker.

Jag kan inte smita ifrån mitt liv hela tiden, utan inse att det får konsekvenser.

Rakryggat har jag insett att alkoholen är ingenting för mig, nu, då, eller sen.

Mit liv är alko/ångest-fritt..

/Berra

Känns som att jag sedan i somras har gjort en sådan resa och att det nu är dags för något slags bokslut i och med att jag fyller 40.
Vill att allt liksom ska ligga klart, vill ha min väg utstakad så att jag vet vilket håll jag ska gå.
Vill att mitt innerst jag, det jag nu äntligen funnit då vinet tidigare hindrade mig, ska synas i allt jag gör, och allt jag har runt omkring mig.
Det låter ambitiöst men jag börjar smått....
Har möblerat om hemma tre gånger på några veckor, rensat bort och låter bara det som "talar till mig" vara kvar.

Nu till mer praktiska frågor som jag hoppas att ni forum-vänner kan hjälpa mig med.
Kan jag bjuda på A-fritt rakt igenom på mitt firande (Öppet Hus en veckodag)?
Tänkte först att jag måste väl ha riktigt bubbel och vin till gästerna,
men är så rädd att jag "unnar" mig lite av bubblet och sedan är jag ju där det vet jag....
Så det är nog bäst att köra noll-öl, läsk och mineralvatten.
Men som välkomst-skål?
Vill ha något gott och bubbligt, men inte ett alkoholfritt vanligt bubbel, typ Chapel Hill utan alkohol för det smakar apa tycker jag.
Utan något gott och naturligt A-fritt.
Tar gärna emot tips!

Hej Kalla!
Är inte här lika ofta, läser ibland men skriver inte lika ofta. Men just nu känner jag att jag behöver forumet.
Fyller 40 om några veckor och oroar mig inför detta, är rädd att jag kommer falla dit för att jag så gärna vill vara normal och fira.
Eller för att jag ju varit sååå duktig. Men "din" dikt sitter i en ram i hallen och jag läser den så ofta att jag nästan kan den utantill.
Den har gett mig så mycket och jag är så glad att du har "gett"mig den!!
Tack

Fyller 40 om några veckor och har varit nykter sedan 4 augusti. Men förberedelserna inför min födelsedag har satt igång en längtan efter att kunna dricka för att fira. Och kan man bjuda på alkoholfritt rakt igenom på ett öppet hus? Och kommer det kännas som om något fattas? Frågor, frågor, frågor snurrar runt och tankar på vin och bubbel.... Men när jag läste beskrivningen av din söndagmorgon rös jag och log stort! Det är ju så självklart att det är så jag vill leva, vill inte gästerna fira mig med A-fritt så kan de gå hem, så det så!!
Tack för dina ord!

Kan jag varmt rekommendera eftersom det är det bästa jag gjort för min egen del. JAg vet ju inte vart du bor i landet men jag var på Korpberget som ligger utanför Kramfors i en vecka. Det var fantastiskt med otroligt kompetenta terapeuter som verkligen vet vad detta handlar om. Ofta kan man få en sådan vecka via socialtjänsten vill man inte det så är det överkomligt pris 4500 för en vecka och då ingår mat och logi och jag lovar att det är värt varenda öre!! Kram och lycka till!