Senaste kommentarerna i forumet

verkligen trevligt att träffas ! Hoppas också att du slipper känna att du kämpar och att du numera istället känner friheten för att du har ett eget val att göra.

Kram !

tacka - och förstå att du har del i hennes tillit.
Vilken livsgåva! Kram / mt

förstå hur du resonerar och förhåller dig. Även det du skrev i flygcerts tråd om att projicera sin trötthet på jobbet. Har man ett krävande jobb finns ju den orsaksförklaringen nära - både för mig och andra.

Så bra att du tar hand om dig - hoppas att han också hittar vägen... den "rätta" och den innersta viljan. Kram, kram / mt

tankebanorna... Jag skrev att det är en balansgång att skriva om något som berör en annan... men det handlar om andra saker än du skriver om flygcert. Det handlar t ex om min (och jag tror Sorgsens) man och hans upplevelser och sårbarhet som han delat med mig eller som jag funderar över.

Du beskriver vad du är med om, hur du har det och känner det. Även om hans våldsamhet och din skräck! Det har du all rätt att göra. Jag blir orolig över samma sak som Sorgsen, att du blir allt tröttare... Du har gjort fler försök att ta dig bort från hemmet som slutar med att du är tillbaka - inte för att du vill det utan för att han "tvingat" dig.

Håll kvar dina kontakter till socialtjänsten, Al-Anon och framförallt kvinnojouren och fortsätt skriva här! Vad du än gör, ge inte upp! Det finns ett annat liv än det du har nu. / mt

badrumsvågen för en stund sedan, vilket jag inte gjort sedan i oktober tror jag. En gest av vänlighet från dess sida? Minus åtta kilo utan någon ansträngning alls. Fuskar lite inom LCHF, men har tillåtit mej ganska stora mängder läsk och godis, vilket jag inte gjorde förut.

Undrar hur mycket jag skulle vägt om jag varit både alkis och godismonster???

...nedstämd i helgen men jobbat så det har inte varit genomgående.

Gissar att min kropp behöver gå igenom alla faser nu när det är lugnare. Det är nyttigt att vi inte kan hålla kontakt när och hur vi vill, vi båda måste fokusera på oss själva. Det mår jag bra av trots att det följts av nedstämdhet några dygn. Det hjälper ju oerhört att veta att detta är vändningen, oavsett hur framtiden kommer te sig så är tiden som varit förbi. Nya ställningstagande och mycket som måste jobbas på och med. Men nu är det bearbetning och en spiral som förhoppningsvis metadels kommer peka uppåt och framåt istället för det mosatta vi levt i fram till nu.

Kram från nattsuddaren

..är härliga :)

Vilken kick!

Kram

...vill bara säga att du är modig.
Det krävs mod att säga att du inte orkar mer.
Kanske du kan sjukskriva dig och nysta därifrån?
Kände jag ville tillägga det när jag läste igenom vad jag skrivit...

Förlåt att jag ockuperar din tråd, känner bara igen mig så mycket i dina ord.

I höstas hade jag en kort, men betydelsefull, upplevelse. Mitt jobb är viktigt för mig och jag har slitit och försakat för att nå dit jag är. Jag lovade mig själv för längesen, i historietiden, att inget ska få rubba det! Jag hade en vecka där jag dök rakt ner i avgrunden. Ville inte jobba med detta mer, aldrig mer, och ringde till 2 olika personer och sa detta. Dagen efter samtalen insåg jag hur jag lidit och projicerat mitt medberoende på jobbet, så som maken la missbruket skulden på mig. Det kstade ju mig ofantligt mycket att alltid hålla masken varenda j--la dag, de är ju tuffa nog utan extra pålagor. DÅ fattade jag hur sjuk jag blivit!!!
Vände mina tankar, de hade redan vänt långt tidigare, men efter den helgen ställde jag mig på andra sidan om problemet liksom...

Flummigt? Jo, kanske, men någon kanske förstår???

Vill säga att en sjukskrivning kanske kan få dig att se saker på ett annat sätt.

Kram..igen..

...känner jag igen. Ibland är den så stark att känslan bara blir tom och fjäderlätt, inget magont-ingen kärlek (2 starka krankheter), bara tomt, flykten känns som en befrielse, ren och enkel.
I drivkraften av tankeflykten finns ingen smärta längre. Det dröjer ju tyvärr inte så länge innan förståndet pekar finger och påminner om att flykten har massa saker som måste redas i, då vänder befrielsekänslan och blir blytung och svår. Elakheterna är olidliga men ett uppbrott känns oöverskådligt.

Min man la skulden över sin ilska på mig, att jag var den enda i världen som fick honom så arg. Han var hur trevlig som helst mot andra, nykter och oftast onykter också. Men, han hade polisen runt sig många gånger i sitt liv...jag har nu förstått att parkbänken inte var långt borta, han hade börjat umgås med några av dem utanför systembolagen. Glad han valt andra vägen.

Jo, jag skrev att jag inte ville lämna ut min mans innersta tankar. Kan låta motsägelsefullt efter allt jag skrivit innan. Jag känner/menar nog såhär.

I missbruket är min man i ett sjukdomstillstånd, ett annat beteende än det jag vill tro är hans rätta jag. Det som hände behövde jag ventilera för själv förstå och få bekräftat att det är en sjukdom. Smärtan lättades av det och jag tror att styrkan jag fick genom alla här hjälpte mig och därigenom även min man. Jag gjorde mer "rätt" och kände mig inte elak i min tydlighet.

Nu finns han ju på behandling och öppnar sig och är totalt sårbar, vill förändra och lära. Därför vill jag absolut inte lämna ut hans tankar han ger mig i förtroende. Det har jag ju inte gjort men kände jag tassade i gränslandet.
Bara liten förklaring i hur jag tänkte.

Jag kan inte råda vad du bör göra men kanske kvinnojouren är en idé?
Jag blir orolig när jag läser din smärta men ännu oroligare över likgiltigheten som smyger sig på, menar orden " mitt hjärta verkar dött"
Att du läser och skriver här, att du tagit steget att berätta du inte vill leva med honom tyder på styrka och förändring.
Låt kroppen och hjärnan få stå på standby emellanåt-den samlar nya krafter. Men fortsätt läsa och skriv, det tror jag kan vara viktigt. Ställ dig inte i ett hörn med skuldkänslor, du har ingen skuld! Hans beteende är hans ansvar! Glöm aldrig det!

Många kramar, så många och långa du behöver

Rätt tråd. Blir alltid lika förvirrad när nyare inlägg kommer upp efter domsenaste jag läste.

Sorry.

Jag ÄR nykter.

Ursäkta. Fel tråd.

Jävla
Skönt
Att
Höra

/Putte

det är santorini. Visst, skräcken där och så plötsligt händer det som man vet inte får hända egentligen. Fem år i nedåtgående spiral, det är ju en hemsk insats med ett glas vin. Jag har också facit efter alla dessa år, den där helgen som skulle sluta på måndag blir minst ett halvår. Det blir allt svårare att uppbåda den där riktiga känslan och kraften att sluta igen, och under tiden blir psyke och kropp allt mer illa åtgånget. Tänkte precis samma sak som du, vi tar INTE det där enda glaset, inte på några villkor! Är fortfarande darrig och skör efter att inte ha druckit nu på snart en vecka, men jag får må hur faan som helst. Något alternativ finns inte, jag får stå ut tills chocken för kroppen har lagt sig.

Är tillbaka i känslan av att jag inte orkar det här, att jag bara vill lägga mig ner och dö.

För en vecka sedan sa jag till min sambo att jag inte vill leva med honom. Men jag har ju ingenstans att ta vägen och sedan dess har jag fått utstå alla möjliga elakheter, hot, skäll osv. Han pendlar mellan att han ska ha kvar flickan till att han vill aldrig mer se henne (eftersom hon emellanåt säger till honom att han är dum osv) och jag har inte hjärta att bara slita upp henne och inte ha någonstans att bo, kan ju inte bo i bilen gärna....

Fy fan, han är sååå ödmjuk när han pratar med folk, men mot mig finns bara ilska och elakheter, och emellanåt även mot barnet. Jag tror att jag hatar honom för hur han behandlar mig. Läste i någons tråd att den som skrev inte vill utlämna sin man (Sorgsen?), men jag orkar inte försvara och stå upp för någon som beter sig som ett barn och skäller och säger/skriker alla möjliga saker, kastar saker emellanåt, är dum och ilsken vad jag än säger, men ändå menar att det är mitt fel eftersom jag inte älskar honom...

Orkar inte ens jobba, håller på att bryta ihop helt och hållet, har ingen hjärna kvar och vill bara flyyyyyY!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Men är för feg?!

det tror jag också att den dagen kommer! Önskar dig god natt och god sömn! / mt

Åh vad härligt, Mammy! :-)

/H.

Kan ni inte berätta hur det var..
Vad hände, vilka talare hade man, vad pratade man mera detaljerat om?
Ni var fem? stycken har jag förstått, och gick ut och käkade efteråt.
Vilka var ni, och framför allt, hur väl stämde era förutfattade ansikten på de personer
som ni hade förmånen att få träffa in real life?
Hur gick samtalen???

Massor av frågor, och ja jag gjorde ett val (som jag har bestämt mig för att inte ångra),
men nyfikenheten kan jag ändå inte hålla i schack.
Svara gärna de som vill och om ni kan.

/Berra

...men påstår inte att jag sitter inne med svaren. Flytten till Italien var inte nödvändigtvis en flykt. På sätt och vis var det väl som att resa hem, hem till ditt italienska jag. Och att komma bort från byhåla var väl livsnödvändigt? Men sen när du skrev om Australien började jag fundera lite och mindes hur du och J "stimmade" i början. Hus, djur, barn - allt genast! Och sen blev det tomt och trist och alkoholbedövning. Så jag funderar på om du kanske har behov av nya projekt för att fly från vardagen? Och om det nya projektet skrämmer exet så att hon hotar med advokat är det kanske bra att tänka över saken en gång till. För så har jag förstått det, att hon började krångla först när Perth kom på tal (?). Rätta mig om jag har fel. Det känns fortfarande som om jag har missat något för jag förstår inte varför ni inte helt enkelt kan stanna i Italien och fortsätta acklimatisera er. MT skrev att det väl inte är så stor skillnad om man bor i Florens eller Perth, men om man har ont om pengar och bor i byhåla är det ju det. Till Italien kan man åka lågprisflyg, men en resa till Australien går loss på kanske 10 lakan.
Jag vill inte göra dig ledsen.
Kram NN

ibland känna ett ögonblicks rädsla; tänk om jag får för mej att förstöra allt genom att dricka igen! Men, det är ju jag som bestämmer! Och jag VET ju att jag aldrig kan dricka igen, det har historien visat och så många andra vittnar om samma sak. Jag vill inte heller. Men skräcken ilar till ibland, man har ju sina svaga stunder. Det gäller att alltid vara beredd. Ha en åtgärdsplan som du säger. Jag var själv 1,5 år nykter innan jag tyckte att va sjutton, ett glas vin kan man ju ta. Eller det hela började faktiskt när jag blev överrumplad och stod med ett glas champagne i handen på ett kalas. Visste inte hur jag skulle komma ur det så jag drack det och inget mer med det. Bara det att nånstans i min hjärna väcktes tanken. Den långa nykterheten var bruten. Efter det tog det ett par månader till det där vinglaset jag tyckte var ok, som blev två, tre. Och sen gick det snabbt utför. Tog 5 år i en nedåtgående spiral innan jag fick kraft nog att sluta igen. Så vi tar INTE det där enda glaset, inte på några villkor!

Jag har verkligen gjort det nu, det var ju länge sedan jag flyttade men jag har ju funnits kvar, haft någon slags relation kvar. Nu när jag fick veta att han träffade en annan så har jag talat om precis hur äcklad jag känner mig och att jag aldrig mer kommer att kunna ta i honom efter detta. Anledningen till att det blir så motbjudande är att det går upp för mig under samtalet att hon inte betyder ett skvatt, hon har kunnat vara vem som helst. Det handlar bara om hans jävla överlevnad. Men som någon skrev, det hjälper till att gå vidare. Jag har talat om för honom att jag inte vill se honom eller prata med honom och att all nödvändig kontakt får ske via mail. JAg har tidigare varit fast besluten att han ska få bo kvar i huset för att han behöver det bättre, trots att det är mitt föräldrahem. Men jag har ändrat mig, han ska fan inte få supa bort det.
Det värsta är nog att trots att jag vet att jag inte hade något annat val än att lämna honom om jag inte skulle bli en blöt fläck så lyckas han ändå i bland få mig att tvivla när han säger att det skulle gå lättare om du fanns här. Han tror ju fullt och fast på sin sanning att den här gången skulle det lyckats, nu är det annorlunda och jag tror det är det som är det jobbiga, att han inte förstår! Min frustration över att han inte begriper att jag inte orkar mer och sorgen över att han inte inser att det är han som måste agera och inte bara prata och lova. Jag pendlar mellan gråt och ilska men är fast besluten om att gå vidare och jag tror att det kommer en dag när jag kan känna mig tacksam till att han inte finns i mitt liv längre!

och santorini! Ja, nu kör vi. Gick förbi både system och pub för en stund sedan. Känns redan mycket avlägset, ska inte vara högmodig och kaxig, men inte ens en retning av att vilja ha alkohol dök upp.
Nu ska jag börja städa upp omkring mig, ta bort sådant som inte hör ihop med framtiden. Känner en längtan att förenkla min tillvaro.
kram
Fenix

Det känns mycket bra efter träffen, jag har haft en kanonhelg i Stockholm. Känner mig just nu ganska harmonisk och trygg i mitt beslut om att inte dricka alkohol. Jag har ju testat att dricka måttligt och insett att jag verkligen inte kan det. Intressant att diskutera kring sug, har inte funderat så mycket på det tidigare. Upplevde inget sug under helgen med vet att det kommer. Jag vill välja att må bra. Alkohol är inte bra för mig. Har vetat det länge, men det känns skönt att verkligen ha insett det och tagit ett beslut. Jag förmodar att det kommer att gå lätt en del dagar och kännas tungt andra. Jag ska dock kämpa. Eller faktiskt känns det lite som att jag just nu slipper en kamp...Ha det gott!

Tack mulletant och Miss K för er respons, vad det känns skönt att bara få bekräftat det jag egentligen vet. Jag får ju alla konstiga funderingar i skallen när det är jobbigt.

Ja mulletant vad som fick mej att flytta tillbaka är min egen hemlighet men jag visste ju att det inte skulle bli lätt! Han är ju som Mr Jekyll och Mr Hyde, en tycker jag väldigt mycket om och den andre är hemsk.

Nej det är inte lätt att förstå sig själv ännu svårare att förstå nån annan. Men jag måste jobba med mej själv och det är det enda jag är ansvarig för och kan förändra. Det verkar som vi medberoende är lika på många sätt, tyvärr!

Jag kommer att fortsätta att vara i ett annat rum när han dricker, det känns bäst för mej!
Idag är det lugnare än på länge och jag hoppas att det blir så ett tag nu.
Hoppas är det enda jag kan göra.

Ha det gott och sköt om er.
Kram till er alla.
tekla

...att det skulle löna sig att masa sig till stan en lördag... :-D

Är så glad över att jag deltog. Det både tog och gav energi.

Och som alltid, vi är så olika men ändå så lika. Det är härligt att uppleva det!

Kram

jag vet hur det känns när man kommit till det riktiga beslutet ända inifrån. Inget halvhjärtat. Det är bra att ha en åtgärdsplan. Nu kör du! Jag har snart 8 månader bakom mej och det känns oftast bara toppen. Det blir lättare och lättare faktiskt. Men det vet ju du som varit där förut. Den här gången är det för gott.