Senaste kommentarerna i forumet

Väldigt bra början att hälla ut. Håll hemmet torrt, åtminstone till en början.

Skall försöka svara på några av dina frågor.

Det är väldigt många som behöver hjälp och det är väldigt många som behöver sluta helt. Det finns också de, som klarar att sluta själv och de som klarar att övergå till ett ansvarsfullt drickande. Vilka av dessa grupper du hör till kan ingen, antagligen inte ens du säga på förhand.

Om man vill hitta till ett ansvarsfullt drickande, så hjälper det mycket att hålla en rejäl paus. Nu talar jag om månader, inte veckor. Ett halvt år kan låta länge, men vad är det mot att du antagligen har druckit i sisådär 20 år? Efter några månaders nykterhet normaliseras hjärnan och man börjar tänka på ett mycket sundare sätt om alkohol, fråga nästan vem som helst av dem som varit med här en längre tid. Toleransen sjunker också, så man märker hur man påverkas redan efter en öl, eller så.

Själv slutade jag utan hjälp i en liknande situation, som du beskriver, efter förra sommarsemestern. Jag lovade mig själv 5 nyktra månader och det blev ett halvår, av bara farten. Efter det har jag tillåtit mig att dricka ett eller två glas, då det bjuds, eller om jag äter på restaurang, men hemma finns det fortfarande inget drickbart, och bra så. Jag behöver inte det mera.

Speciellt i början hjälper det med alternativ till alkoholen. Hobbyer, motion, stark mat... det finns mycket som kan hjälpa om det känns motigt. Läs och skriv här på forumet så får du stöd och idéer.

Vänta inte att allt blir bra på en gång med sambon. Där finns nog en hel del sår, som tar tid att läka. Jag upplever att vi, med min fru, kommit ordentligt i gång med den processen, först nu efter 10 månader. Och då har vi gått i parterapi under större delen av den tiden (där finns nog en hel del på frugans axlar också, så så illa behöver det inte vara).

Häng inte heller din nykterhet på familjen/parförhållandet. Då blir det så lätt att ta sig ett glas om något strular. Du behöver ta kontroll över din situation för din egen skull. Det är du värd och det klarar du av.

att de indirekt far illa och du far absolut illa! Du måste hitta ett sätt att leva för dig själv också vännen! Barnen blir större och då blir det allt svårare att dölja ett alkoholmissbruk. Det är ingen som kommer att döma dig om du söker hjälp och barnen kommer INTE att tas ifrån dig! Bearbeta tanken på att söka hjälp...
Kram

Ja, det är mina barn jag lever för. Dom far ännu inte illa av detta ännu. Fast det gör dom ju ändå. Mamma är så trött jämt. Irriterad otålig ångestfylld och trött.

Har varit ute sedan 1 vecka. Det har blivit en öl till maten men inget mer. Har haft sug en gång men kan inget göra åt det så det fick gå över helt enkelt. Vilket är märkligt, hemma känns det oöverkomligt men här måste jag acceptera det. Det är som du skrev i ett tidigare inlägg att det är vanan som bråkar med mig. Jag tycker du är skitduktig som kan resonera så sunt som du gör. Jag sitter nog djupare i alkoholets våld. Jag stretar på här i Skottland och hoppas att jag samlar på mig lite av din beslutsamhet.
Kramar Prickis

Tänk efter! Han kommer INTE sluta för att du vill det! Du kan inte hjälpa genom att finnas där så länge han inte själv ser problemet. Tro mig!

Därför kan du i nuvarande situation inte avgöra vad som är vad. Jag äter också antidepressiva (Venlafaxin) och använde även alkohol som ångestdämpare. Du lurar bara dig själv. Alkohol dämpar ångesten för stunden, men är i sig själv ångestframkallande. Du MÅSTE få hjälp om du inte klarar att sluta på egen hand. Lösningen är absolut inte alkohol, tro mig!
Vad är det du känner att du har kvar att leva för? Har du barn?
Kram

Tack för rådet jag ska kolla upp vad det finns

Jag mår illa av ångest. Ångest för att dö, ångest för att leva. Det har varit såhär så länge nu. Nej jag kan inte söka hjälp det kan jag inte. Det enda som får mig dit är om jag får en psykos och blir inlagd. Jag har mardrömmar varje natt. Jag drömmer att jag är påväg att dö, på alla möjliga sätt. Jag är väl det på sätt och vis. Kroppen och psyket klarar inte hur mycket som helst. Det värsta med att ha antidepressiva samtidigt som jag missbrukar alkohol är väl att det dämpar min ångest tillräckligt nog att fortsätta dricka. Det var ju trots allt alkoholen som gjorde att jag fick börja medicinera. Nej men nu kanske man skulle öka medicinen så jag kan leva med ångesten. Nej det är inte alkoholen.. Nej nej. Jag mår illa av tanken att leva utan alkohol. Det är så deprimerande att tänka mig ett liv utan alkohol då kan jag ju sluta leva nu. Men jag kan inte leva nu. Jag blir den andra som vill förgöra mig. Jag vet inte längre vad jag är kapabel till för att markera att det är slut. Jag har mina hjärtan som håller mig kvar och för det är dom jag lever.j

ja tänk vad charmiga vi blir efter ett par flaskor vin. ;) Tror vi i alla fall...
Var på en sammankomst med jobbet i kväll och drack 2 alkoholfria öl. Vad underbart det var att bara sitta där och njuta av sällskapet och lyssna på andras "flamsande". Det var ytterst sparsamt med alkohol så ingen var berusad. Skönt att kunna ta bilen hem också. Just nu njuter jag av varje aspekt utav nykterheten, men det kommer säkert tuffare tider...
Lycka till du också Subtilia! :)
Kram

Vill rikta ett varningens finger till alla er därute, vad ni än gör när livet trilskas och kroppen protesterar - BIT INTE IHOP!
Det kostade mej just skjortan pga två kraschade bissingar.
Halva semesterkassan borta.
Skrik, spotta och svär men bit inte ihop. ;)

för dina uppmuntrande ord på min tråd!

för snälla ord på min tråd!

....eftersom jag är en sån där allt-eller-inget människa som äter upp allt godis, röker upp alla cigg (på den tiden jag rökte) och dricker upp allt vin så tänkte jag lura mig själv. Socker verkar göra att mitt behov av alkohol minskar. Jag tänker käka choklad, honung och annat sött innan jag dricker vin - eller varför inte varannan cola? Men det får bli sedan, ska hålla upp helt ett bra tag till.

Fast Lunden.......det är ju måndag idag.....

Vet att frugan blir skitsur, skilsmässa snart om jag inte slutar.

Vill bara sluta, men jag kan ju inte.

Tack för svar... Jag stack ut och joggade 5 km och sedan drog jag i mig ett stort paket chokladglass. Det hjälpte, känns bättre nu. Socker och dopamin från träningen. Känns också bra med stöd från er. Kanska ska tänka som ni säger, en dag i taget. Är inte sugen nu, det blir bara så mycket domedag över tanken att aldrig mer få dricka... Kramar

Hej
Livet är en krokig väg, ibland faller vi ner i diket men vi kan alltid ta oss upp =) Det är det som är det bästa =)
Är du en tävlings person? Tänkte om du är det, slå vad med dig själv eller en vän som tror på dig eller varför inte med mig om hur länge du kan klara av att vara nykter =)
Gör det till en rolig grej istället samtidigt som du får ut något bra utav det =)
Tycker du om att läsa? Jag håller på med stora boken å shit vad intressant den är, jag får ett helt annat perspektiv på hur stort detta är.

Ny tag djupt andetag You can do it =)
Kram

Vad glad jag blir för din skull! Så roligt att ni fick kvalitetstid tillsammans.

Tänk också att midsommar passerat nyktert. Det är stort bara det! Stormogna Lena.

P & K

Hej!
Ja då var det nyktert ikväll :)
Hur går det för er andra??

Om du läser vad vi har skrivit inser du att det finns hjälp att få från oss andra. Ja, du kan klara detta själv. Jag har under den senaste månaden klarat ett måttligt drickande. En bra början är du har gått in på forumet. Egoistisk och självcentrerad - ja, det är inte så konstigt att man blir det pga den ångest som ett överdrivet drickande innebär. Minnesluckorna tar knäcken på psyket. Häng i här så ska du se att det blir bättre! Du är inte ensam.

Jag hade fullständig panik i början av tanken på att inte få dricka mig berusad, men det går faktiskt över. Nu har jag valt en annan väg, nämligen att dricka måttligt, men deppigheten i början var densamma som du beskriver. Det som hjälpte mig var ett råd som någon skrev att man inte ska tänka mer än någon enstaka dag framåt i tiden. Du kanske kan bestämma dig för att stå över nu på torsdag så får du se hur du vill göra nästa gång?

Tror det är många som känner den där sorgen i början, men det verkar också som att det går över så småningom. Jag blir glad av att läsa inläggen från dem som varit nyktra länge och har kommit över alla de där nybörjarkänslorna. Det tar lite tid att komma dit, men verkar definitivt vara värt det :)
Gäller väl att påminna sig om varför man egentligen vill sluta, alltså hur man mår när man är bakis. Det är säkert värre än du mår nu?

Tack för tummarna!
Vi stöttar varandra när det svajar.
Just nu känner jag mig så otroligt glad för att ha fixat midsommaren! Men nya utmaningar väntar... Ska snart på stor fest och därefter semesterresa. Längtar till den dag jag känner mig helt trygg i nykterheten. Än gör jag det verkligen inte.

... har inga problem med att hålla mig nykter men tanken på att jag aldrig mer ska få dricka ett par glas vin på fest eller i solskenet på en uteservering gör mig så deppig. Skitlessen... Jag vill inte träffa någon, vill helst ge mig iväg ut i naturen och springa men jag måste träffa folk hela tiden via mitt jobb. Sen är det maken och de vuxna barnen som pockar på sällskap. Jag vill bara vara för mig själv och begrunda mitt öde. Börjar tumma på det jag lovat mig själv trots att jag vet att jag inte klarar att stoppa vid två glas vin. Så ledsen och besviken... Normalt brukar jag inte dricka något på måndagar, det är bara tors, fre och lördag som jag pimplar vin så jag är inte sugen idag. Men - nu har jag ju inget att se fram emot längre... Vad är det för mening om man aldrig får sitta med en kompis och fnissa och dricka vin? Vaddå läsk, nej det funkar inte... Håller undan från folk så gott det går... vill bara gråta.... och detta är bara dag tre... Till råga på allt så blev jag bjuden på fest på torsdag med allt fritt - buffé, vin, sprit... Nej jag ska inte gå på den :( Ska leva resten av mitt liv i tristess...