Senaste kommentarerna i forumet

redan, så läs Berras inlägg 29 jan. om livsstilsförändring i stort. Det går nog inte att jaga på kroppen för mycket, den får ta den tiden den behöver för att programmera om sej och hinna fatta vad det är som händer.
Ta hand om dej!
Kram! /MB

jag håller med Maria, precis sådant man behöver läsa, det går inte att stressa sej igenom en så här stor livsstilsförändring!

Kram på dej!
/MB

Eller någon annan vitamin eller mineral som är på upphällningen?

Kram! /MB

Nu låg.trött intill döden. Men dricker inte.

Stendöd! Skulle inte ens orka dricka. Vad händer?

jag skulle inte heller medge att jag hade problem. Inte ens nu när jag varit nykter i snart 8 månader. Jag beundrar dom som vågar blotta sej och berätta om allt hemskt dom gjort i fyllan, t.ex My Skarsgård och andra. Jag skulle skämmas ihjäl mej, jag har fullt sjå att klara av skammen fast jag kommit undan hyfsat. Jag vill bara se framåt. Fast en dag skulle jag nog vilja kunna stå för varför jag slutat dricka. Att våga säga att jag inte klarar av alkoholen. Det tror jag att jag kommer att göra men aldrig berätta om sånt jag gjort, om black outs, gömda flaskor osv. Det är bara i detta forum jag kan berätta om sånt.

Förnekelse känner jag inte heller igen. Tvärtom har jag många gånger tidigare funderat över hur mycket och ofta jag drack och hur det påverkade min omgivning. Däremot skulle jag inte medge att jag har alkoholproblem om någon frågade mig. Känner att det är så lätt att bli dömd och insatt i facket alkoholist. Personen Morla kanske blir mindre viktig då än alkoholisten. Jag vet själv om mina problem och är ärlig mot mig själv (och er forumkamrater förstås).

i mycket av vad du säger höst trollet. Att alltid behöva tänka på när man drack senast och hur mycket och ändå alltid vara rädd att hamna i nån alkokontroll. Man blev väldigt bunden. Jag är lite förvånad över att minnen och skludkänslor dyker upp ganska ofta nu. Jag kan ju mota bort tankarna som poppar upp men det blir lite jobbigt. Kanske det undermedvetna som vill hålla den negativa känslan vid liv. Jag vill inte behöva tänka på pinsamma tillfällen nu. Jag skulle inte orka tala om dom med nån. Jag vill helst glömma.

En sak som jag tänkt på när jag läser om folk med alkoholproblem, eller experter som uttalar sej; dom pratar om förnekelsen. Det känner inte jag igen. Jag har länge förstått att jag har problem. Att jag sen inte lyckats ta itu med dom tidigare är en annan sak men för mej själv har jag "alltid" vetat att jag dricker, drack, på fel sätt. Och jag tycker andra som skriver här är väl medvetna om sina problem. Ok, man skulle väl inte sökt upp den här sidan annars förstås.

Snabbvidit typ strax innan 10 när konventet börjar
Och bara säga hej, skulle det funka?
/A

Ja, jag antar att det är med din lillkille, som det var för min dotter, när jag skildes..
Hon ville absolut att vi skulle bli ihop igen..

Det tog väldigt lång tid, innan hon accepterade att pappa och mamma aldrig mer skulle bo tillsammans..

Det tog också tid, för henne att acceptera att vi flyttade från vårt hus (för henne VAR det traumatiskt) för som hon uttryckte det, "hon hade ju alltid bott där"..

Barn har inte samma tidsperspektiv som vi vuxna.. Idag, ler hon när jag påminner henne om hur hon som 13-åring deklarerade att hon "alltid" skulle bo hos mig.
Hur arg hon blev, när jag förklarade, att om bara några år skulle hon vilja ha en egen lägenhet..
Men det är ju j ä t t e l å n g t dit, sa hon..

Det tog knappt 3 år, innan hon valde en utbildning som tvingade henne att bo på internat i veckorna (Nej, inte Sigtuna eller Lundsberg.. mer jordnära sas) Hon var lite nervös i början, men när hon var klar, så "längtade" hon efter ett eget boende..

Strawberry, ja hon kommer säkert att vara "lilla damen".. Det blir lite mer subtilt att hon ibland är "liten"..Men jag är säker på att du kommer att uppfatta tecknen ;-D

Ha det! kram /trollis

Instämmer med Maria!
Så mycket planerande, för så lite... Och så mycket hinder som det skapade..
Tänker på att jag aldrig kunde ta bilen någonstans, så där spontant..
Var ju hela tiden tvungen att tänka på om jag druckit och hur mycket.

Försökte maskera det med att vi var "hemmakatter", men egentligen berodde det på att vi hinkat vin och bärs..

Idag är det skönt att slippa alla ursäkter, när någon ringer och frågar om vi vill komma över.

Idag börjar vi upptäcka vilka vi är egentligen.. Inte alltid kul eftersom det finns en gnutta skamkänslor kvar, men någonstans inser åtminstonde jag, att det vore meningslöst att marinera dem i A!

Fast känslorna, kan vara extremt jobbiga.. Min gubbe t.ex. skäms så in i norden ibland för vad han gjort på fyllan, att han undviker filmer, artiklar och allt sådant som påminner om hans "skämmiga situationer"..
Jag tar det som ett friskhetstecken ;-D

Ha en bra dag! kram /trollis

behagligt humör:) Boken köpte jag på Pocket shop. Filmen hittade jag på CDON efter att ha sökt ett bra tag. Säkert en "smal" film...
Kram och värme till dig och en fin dag! / mt

.

...jo, du har nämnt det. Jag försökte få tag på den boken förra helgen utan resultat. Får beställa på nätet, samma med filmen, och ser fram emot båda. :)

Maken var behaglig i sitt humör sent igår kväll och i morse. Det känns som det blir en vändning...jag hoppas och tror på det...

Kram och värme till dig

...nu är den första dagen i vår nystart slut.
Nystart, så ser jag det, och det är en ny språngbräda jag stegat ut på. Detta känns så skönt!

Kram på er alla kloka

...en varm kram.

Kan känna smärtan i dina ord också. Alla ord, all iskall tystnad, sarkasm, utbrotten..allt gör ont långt in i benmärgen.
Vi människor är ju flockdjur och behöver närhet för att överleva så varför ska det behöva vara så svårt att bryta ett destruktivt mönster?

Hade svaret funnits hade vi inte mötts här för att lära av varandra.

Vill bara säga att du är inte ensam.

Separation.
En separation är ett misslyckande men kom ihåg att du kan bara ta ansvar för dina handlingar. Hur din man beter sig är hans val, oavsett om beteendet orsakas av sjukdom, socialt arv, missbruk eller annat.
Om någon är sjuk krävs läkarvård
Socialt arv som påverkar livet negativt kräver också vård av professionella
Missbruk-samma där

Åtgärder/vård kan man söka tillsammans om det är möjligt. Om inte så måste man känna efter vad man själv måste göra för att ändra en ohållbar situation.
Oavsett vad man kommer fram till så behöver det ju inte hållas krampaktigt fast vid. Man kan ändra sina beslut utmed vägen.

Min historia
Jag vill tillägga att när jag stolpat upp i kort text så ser det naturligtvis förskräckligt ut. Det var det också men i äktenskapet mådde vi alla mycket bra, inga nämnvärda bråk eller annan misär.
Vi levde i ett stabilt äktenskap med mycket värme och kärlek. Barnen minns inte vår tid tillsammans som något annat under våra många som gifta. Det som jag beskrev var skilsmässan, allt som hände i den och efter. Jag tog kontakt med en advokat innan vi inledde skilsmässan, ett gemensamt beslut. Sakta förändrades exet, före uppbrottet och sen trappades allt upp, under 8-10år. Det var därför jag vid ett tillfälle här inne skrev att om jag vetat vad som kmma skulle hade jag nog övervägt att försöka stå ut några år till, tills mitt yngsta barn blivit ett par år äldre, men det är ju bara spekulationer. Mellan alla händelser levde vi i en glad ensam-mamma-familj. Vi behövde inte konfronteras med det negativa dagligen eftersom vi bodde 30 mil från det som kom att bli, särskilt det yngsta barnets, helvete. De gånger vi fanns på den orten, och körde förbi huset hen rymde från, kröp hen ner på golvet, hen ville inte se. Såna händelser gjorde så ont i mig och det måste ju bara varit en bråkdel av smärtan hen kände. Jag kunde ju inte själv föreställa mig att det varit så illa som det var, jag fick nya pusselbitar länge efter barnen hamnat hos mig.

Jag återkommer till min historia, lite för att stilla din oro, att oavsett vad som händer så kan det bli bra att skiljas. Jag mår bra och mådde bra i mina beslut, det var skitjobbigt, men konstruktivt och jag kände att jag kunde ge barnen och mig det jag ansåg var sunt.

Skilsmässan ska registreras hos tingsrätten. En blankett du kan beställa eler printa på nätet.
Det blir automatiskt 6 mån betänketid när det finbs minderåriga barn.
Kommer man inte överens om barns boende så blir det utredning med soc.
Bostad och bohag delas 50/50 om ni inte skrivit och fått registrerat annat juridiskt.
Om man inte kan komma överens tar, oftast var och en, kontakt med någon för en värdering av bostaden.
Likadant för bohaget om man inte kan dela upp sakerna.

Den som tar över bostaden köper ut den andre. Om det inte finns pengar till det så får man sälja.
Värderingarna brukar i regel ligga lågt i förhållande till försäljningspriserna.

När det gäller vårdnad så döms det oftast till delad vårdnad.
Om man anser eller tror att barnet far illa så pratar man med soc, de är skyldiga att utreda alla anmälningar.

Min nuvarande situation
Min make drack sista två veckorna men inte när jag kom hem över helgen. Men han var inte någon muntergök precis, bara sista timmarna igår kväll mjuknade han lite, men även då pendlade han. Däremot kröp han intill när vi skulle sova, det är jag inte bortskämd med sista året. Jag har envisats med att hela tiden fortsätta tala om att jag är stolt över honom, att jag älskar honom och att han har det vackraste hjärta. Det har han och han är mannen i mitt liv, det känner jag, men jag hatar alkoholisten och honom vill jag aldrig mer leva med, aldrig! Funkar inte behandlingen så drar jag. Utan tvekan! Men jag hade grubblat resten av mitt liv över om jag gjort tillräckligt om jag lämnat tidigare. Det var därför jag aldrig ställde det ultimatumet innan.
Jag vet inte om jag hade orkat se förbi hans destruktiva leverne om jag inte haft i sikte att få in honom på behandling.
Som du förstått så reser jag mycket och det gör ju att jag inte lever i den negativa atmosfären varje dag. Oron har jag burit på och hade jag gett upp hade han aldrig fångat upp oss. Vi har inga gemensamma barn att ta hänsyn till heller och mina är ju vuxna så därför finns det inga konflikter där heller.
Jag har ett sunt liv vid sidan om makens missbruk. Men oj, så mycket tid och energi detchar gått åt, slösade bort massor innan jag bröt mitt stegrande medberoende i somras.

Detta blev väldigt långt, förlåt att jag tar så mycket plats i din tråd.

Ville bara förtydliga lite av varje.

Fråga så mycket du vill, jag tänker på dig.
Följ din magkänsla!

att du inte kommer på forumet, hade sett fram emot att träffas.
Men respekterar ditt beslut, familjen går först.
Kram

För ditt inlägg Berra, det var precis det jag behövde läsa just nu. Vad fantastiskt bra du uttrycker dig.
Kram.

Allt jag hade skrivit försvann!! Det var väl någon mening med det...

Jag ska svara på dina frågor imorgon.

Kram och god natt flygcert! / M

Jag mindes hur det kändes att vara slav under alkoholen, skruvade mig lite obehagligt i soffan när jag såg på filmen, förnekelsen var nog en av de största känslorna som svallade upp inom mig...

Många tänker sig nog en framförliggande tidsgräns, bara jag når det datumet, sedan är jag fri...
Men det är nog ingen "knapp" som man trycker på, eller en omvälvande förändring...
Jag känner nog att det mer är en livsstilsomläggning...

Sluta tänka på att falla tillbaka i sina rutiner och ovanor, rutinen är ingen källa till en inre trygghet, mer av ett tvångssyndrom anser jag....
Dåliga rutiner är till för att brytas, utjatade likaså, fyller de ingen funktion så skaffa sig nya.
Därför har jag bestämt mig för att förändringen är bra, förändringsvilligheten kanske är ett bättre namn.
Om jag har druckigt mitt te' och ätit min limpmacka med ost till frukost i tio år, och ser ingen anledning till att bryta den trenden, så ..fine!
Men om jag tycker att det egentligen inte smakar något alls utan bara käkar den för att jag alltid har gjort det, utan någon direkt anledning, varför hålla kvar vid det?

Jag kanske inte vill förändra något egentligen, men en morgon "tvingar" jag mig att dricka kaffe och tar en prickig korvmacka istället bara för att bryta trenden, och låter smaken avgöra.
Kittlade den några nya smaklökar?, inte?, då behöver jag nog prova något annat..
Så har min förändring gått till, byt byt och byt igen tills något känns bättre eller åtminstone annorlundare, för förändringar skapar nya möjligheter till andra förändringar..

Och att bryta en förhöjd förbrukning av t.ex alkoholen som ger en ...en sådan "tröst",
det är svårt, jättesvårt, men först jagar vi ut ovanan, sedan tittar vi på förlustningen.
Ger mig berusningen den grad av lycka som jag egentligen förväntade mig?
I mitt fall nästan aldrig, och om så i endast ett par minuter i "buzz"-känslan.
Och då snackar vi om några få minuter på en för övrig nackdel på ca 12 timmar.
Baksmälla, dåsigheten dagen efter, tröttheten, okoncentrationen, trafikfaran, kräkkänslan, sluddrandet, fyllpladdrandet, högljuddheten, dagen-efter-ångesten osv osv..
Lägger man därtill planerandet för att få kunna dricka, inköpet, en lämplig orsak till att få dricka osv..,ja då drar timmar iväg något otroligt...

För att bara få möjligheten att få dricka alkoholen, det känns som ett stort slöseri med...
ingenting, eller egentligen med bara nackdelar...
Räknar jag med t.ex 10 minuters vällustkänsla på 12 timmar, det är 1,3% av tiden,
fruktansvärt slöseri med min tid som jag skulle kunna ha använt till något mer positivt.

Men min livstilsomläggning medförde annat, jag var tvungen att ta hand om mina vardagliga problem hands-on, det fanns ingen verklighetsflykt att ta till med berusningen, inget att glömma bort sig i.

Och vad är mer verklighet än att backa tillbaka bandet och upptäcka när livet började spåra ur?
Vad gick fel, varför smet jag ifrån min egna verklighet?, VAD är min verklighet?
Frågorna är oftast fler än svaren, och det är inte lätt att gå på i sin egna motvind..
Önskan om att få smita iväg ut genom bakdörren har varit lockande allt för många gånger...

Men vardagen eller helg för all del förutan alkoholen har blivit min nya vana,
tankarna eller någon längtan finns inte på samma sätt längre till alkoholen.

Jag är en missbrukarpersonlighet, och det spelar ingen roll av vad, kickar jag igång på det?
Så kommer jag att missbruka det, inte kanske på en gång, men senare...

Att inse' min begränsning har blivit min största tillgång, att visa sig svag är min styrka.
Jag föraktar inte de i min närhet som ännu inte har insett sin,
jag har förstått att den är högst personlig och var och en tar sitt egna ansvar.

Men avsaknaden du känner just nu Fenix vet jag hur den känns, inget är roligt eller motiverande i livet när man går i sorg efter en förlorad vän med namn alkoholen.

Som en liten parentes kan jag bara säga att dagarna efter den mentala härdsmältan begravningen innebar för min familj, så orkade vi inte heller göra någonting, vi var också helt slutkörda.
Felet man gör är att inte acceptera att det är OK, och att man får njuta av slappandet.
Inse' att stressandet har sin tid, och återhämtningen har sin tid, men du kan aldrig veta när de kommer eller när de tar slut, men att veta att det är naturligt och inte farligt är otroligt befriande, när du inte kan finna en bra orsak, låt sinnesrobönen få ta makten, och låt det bero...

Att finnas i nu'et och att acceptera att detta är dagens status, oavsett vad, är en befrielse.
Om du vaknar en morgon och upptäcker att du är sjuk, jahopp!, njut av dagen att få ligga i sängen och tänk inte på alla möten och grejer du måste omdirigera på jobbet..
Kroppen har sagt sitt, och nu har den bestämt att du ska vara sjuk, acceptera eller kriga!
Det finns en dag i morgon att oroa sig för också, men du behöver inte spoliera den här dagen med att oroa sig för nästa, vissa saker kan man skjuta upp till morgondagen...
Jag sköt upp mina tankar på att dricka till morgondagen, och nästa..och nästa...
Till slut hade jag glömt bort vad jag skulle oroa mig för, egentligen...

Slutrepliken i filmen nämnd här ovanför är helt underbar...
Sonen i äldre tonåren intervjuar sin nu nyktra pappa i fängelset för ett arbete i skolan,
och frågan han ställer är...

"Who are you?"

Pappan himlar med ögonen, och svarar...
-Ja, vem är jag egentligen?

Den frågan ställer jag mig dagligen...

/Berra

Åh så glada vi blir - och San Pio lyser och ler så milt i sitt påfyllda skal:)
Kram från oss båda till dig - i Tro Hopp och Kärlek

Hälsa din fina mullegubbe att hans ljus är vackra,
och att han kan tända med ett leende nu..

Kramar om er båda.

var en mkt bra film om att vara fast som alkoholist. Är sällan olaglig på nätet, men den ficka laddas ned eftersom den varken finns att köpa eller hyra ännu. Tack Berra. Släpps visst i juni med svenska text. Blir jätterädd och tror att jag måste prata med min arbetsgivare snarast om att få åka på behandling. Känner mig totalt slut psykiskt och fysiskt. Om inte jag blir ärlig om mitt tillstånd tror jag det går snabbt utför snart. Känner mig ofta apatisk och jag fixar ingenting själv längre.
Tack för tipset, är hemma i dag för magsjuka som jag kommit fram till beror på att jag drack en dålig tysk alkoholfri öl i går, smakade skit och var förmodligen över eller underjäst. Kräktes och satt på toa halva natten. Ödets ironi kallas det visst.

Fenix

Fick ett hjärnsläpp i helgen då jag skulle festa till med en folköl!
När jag stod i kälar förrådet ser jag en flaska sprit (den har stått där länge) vad gör jag vrider av korken och tar en klunk, och i samma ögonblick kommer frugan och ser detta. Snacka om att känna sig billig. Jag hade ingen tanke på att supa utan bara tog en enda klunk Snacka om att bli avslöjad med fingrarna i syltburken.
Så nu är det dags att ändra vanor (Beteende) för femtielfte gången.
Motivation finns det och jag känner att nu får det bli en radikal förändring.

Från en som skäms :-0

//Paron//

vilken underbar utstrålning hon har! Inte kan man se vilket hårt liv hon levt! För mej är det väldigt viktigt med förebilder, starka, kloka kvinnor som haft samma problem. Jag har känt att jag måste vara "dum i huvet" som hållit på som jag gjort men det är ju inte där felet sitter. Jo i huvet men på ett annat sätt. När jag såg henne i morronsoffan och tänkte på andra som är öppna med sin alkoholism, då kände jag vilken befrielse det skulle vara att öppet våga erkänna. Jag är inte där än men så småningom kommer jag nog att vara det. Inte så att jag skulle gå ut och tala om det men så pass att jag kunde tacka nej till ett glas champagne och säga nej tack, jag är nykter alkoholist och kan inte dricka nåt alls. Vill inte heller, förhoppningsvis. Såna förebilder gör mej nästan stolt över mej själv istället för att skämmas. Stolt över att jag övervunnit nånting svårt.

Det jag inte håller med om i hennes bok är att läkaren som skrev i slutet sa att man inte kan sluta utan hjälp. Det är jag övertygad om att man kan. Man kan när man väl bestämt sej. För mej känns AA helt fel men underbart för dom som behöver det. Jag har läst nån annanstans att dom flesta som lyckas sluta gör det på egen hand. Må vara hur det vill med det, jag är tacksam för dom förebilder som finns och detta forum. Det är ju en bra hjälp till självhjälp.

Har en del erfarenhet från längre projekt utomlands!
Att bo och leva i en annan kultur har jag provat vid ett par tillfällen och jag har nog bara positiva minnen från detta. De barn och tonåringar som var med i familjer stor trivdes, och vi fick vänner för livet.
Det som var en stora fördelar med mina utlands vistelser var att vi bodde på Stora Camper där alla jobbade i samma projekt.
Enda Nackdelen var att alla umgicks var och varannan kväll oftast med alkoholen som ett gemensamt kärnämne.

//Paron//