Senaste kommentarerna i forumet

är här och skriver och läser. Det hoppas jag hjälper dig. Om psykologer inte har hjälpt dig så leta vidare, du är värd att ha det bra, det vill din mamma också att du skal. Och en sak är jag säker på, din mamma vill inte att du ska ha det så ont och känna skuld för hennes drickande och tidliga död. Du var makteslös innför den här sjukdommen som alkoholism är, och det var inget du kunde göra åt det. Det var bara din mamma som kunde ha ändrat det. Sörj din mamma, ge dig den tiden du behöver, men släpp skuldkänslorna för det var inte ditt fel att hon drack och det är inget du kunde ha gort åt det. Sorgen vänder en dag, nu är det hennes död som upptar dig, men en dag kommer du att minnas dom fina minnena du har om din mamma, kanske något roligt hon sade och då har sorgen vänt. Karm på dig:-)

Förstår att det känns svårt att säga nej till vin när du ska på middag så här i början av din nykterhet. Det är "bara" att försöka vara stark o stå emot.

När jag konfronterade honom om erbjudande som innefattade terapi för alkoholmissbruket.Han har glidit på det över en vecka och igår var jag tvungen att få besked.
Njao först ska jag kolla ett annat erbjudande.Dvs han hade inte gjort de nödvändigheter som krävdes för detta erbjudande(det handlade inte om relationen)

Då blev jag tvungen att säga att eftersom du inte gjort A så blir det inget B.Han hade alltså inte styrkan att ringa upp mig för att själv meddela detta.Så nu sitter jag här och känner mig lurad och manipulerad av mig själv.Att jag gick in i diskussion med honom istället för att helt enkelt bara låta förslaget falla.
Att jag inte själv lät honom öppna munnen och säga att det inte skulle bli nått för här skulle det inte bli nån terapi.I nuläget är jag nöjd med antabuskuren jag påböjat osv.
Men kanske jag egentligen ska vara nöjd att han inte nappade.Då hade jag hookat upp mig igen på andra plan och kanske (jo helt säkert) gått in i medberoende igen och kontroll och förväntan.Nu slipper jag ju det.
Igår kände jag också denna tomhet som de ofta beskriver i medberoendeböckerna.Att det ekar fullständigt tomt i själen då man inte har sin alkis eller alla tankar runt det att lägga energi på.Det är väl där jag själv ska ta plats så småningom.Hon bor där vissa dagar men igår hade hon flyttat nån annanstans.

Han bad om ursäkt igår, men sa själv att det börjar bli patetiskt för att allt upprepas, han gör illa, han ber om ursäkt o allt snurras om igen. Jag sa jag vill inte veta av hans alkohol person.. jag sa att det är slut och vart det i 6 månader, han kan inte styra mig eller äga mig.. de här godnatt samtalen, varje dag samtal gör bara det värre.
jag sa jag vill inte ha med han o göra när det gäller alkoholen. Att det får han sköta själv. Jag sa att jag vill inte höras på nån vecka eller 2, för att få ro. Och sen sa jag att om jag träffar nån annan att det haf inte han med o göra...
i hans värld vill han ta tag i sina problem o vara tillsammans med mig, medan jag förstår mer o mer att jag måste gå vidare o läka

Såg att jag loggade in mig första gången som Patetisk i augusti förra året ( denna omgång, har varit här förr )
Kände mig då som mitt nick beskriver rent bedrövlig och patetisk pga alla misslyckanden och återfall.
Var så trött på mig själv...
Har inte på långa vägar varit alkoholfri sen i augusti men känner mig trots det inte lika eländig och patetisk längre.
Jag har sakta men säkert börja inse och förstå hur stark alkoholens dragningskraft är.
Har hela tiden trott och sagt det tidigare men inte riktigt förstått vilket offer jag varit och fortfarande är.
Låter kanske som att jag är bitter och kallar mig för offer och kan tros vara helt utan skuld och bara lägga allt på alkoholen. Ingalunda. Det jag menar är att jag genom livet ( började dricka mycket och fel redan som tonåring ) alltid skuldbelagt mig själv och i perioder hatat mig själv för att jag inte kunnat ha kontroll över mitt drickande. Varenda gång sagt att nu ska jag dra ner, eller nu ska jag bara dricka lite och inte bli så full... Men så har det ju inte blivit.. ja, ni känner kanske igen er. Inget nytt för någon vågar jag kanske skriva..
Är idag 50+ och kämpar som synes fortfarande. Säger inte att det kommer att gå den här gången heller men känner mig dock mer förlåtande mot mig själv och över mina ständiga misslyckanden. Delvis beror det naturligtvis på detta forum eftersom det stärker otroligt mycket att läsa att andra har samma problem. Oavsett bakgrund och samhällsklass. Vissa hjärnor och kroppar klarar inte av alkohol helt enkelt.
Orkar inte längre bli besviken på mig själv.
Vill inte dricka. Punkt.
Jag vet att jag aldrig kommer att kunna dricka. Punkt.
Om jag klarar av att låta bli en längre tid så vet jag att jag kommer att tänka: -nu kommer det nog att gå bra. -Nu är jag frisk och kan dricka normalt igen.
Kommer jag att kunna det? Nej! Punkt.
Varför skulle jag kunna det helt plötsligt?
Inget kommer att förändras.
Måste komma ihåg det. Jag är värd det bästa. Värd ett bra liv. Jag vill känna glädje och kunna ge och få kärlek och få må bra även fysiskt. Det kommer jag aldrig att göra fullt ut om jag dricker alkohol.....
Får inte glömma det....
HannaH

Tack för ditt stöd-det värmer ! Är nu inne på dag tre.. så smart fyra..eftersom det blir helg nu undrar jag om det finns några knep att undvika alkohol i umgänge med andra.. nu har jag ju ändå jobbat de här tre dagarna men på lördag kväll blir det middag och tillhörande vin och drinkar- måste kunna stå emot och säga nej!

Hej Barajag och välkommen hit!

Tycker det är bra att du själv reflekterar över din alkoholkonsumtion och inser att den inte kommer att vara så värst hållbar i längden. Du skriver att din terapeut inte tar detta särskilt seriöst, är du seriös när du beskriver problemet?

Vidare anser jag att samhället är skevt när en socionom inte törs/kan erkänna att denne har fel och brister såsom eventuella alkoholproblem. För mig vore det absolut värsta om det finns X antal förnekande aktiva alkolister som ska ta ansvar och hjälpa barn, familjer osv i knipa. Då väljer då jag 100ggr mer den som insett sitt problem och som jobbar med det.

Nåväl, jag förstår din rädsla att söka hjälp. Mitt tips är att försöka ta upp diskussionen med terapeuten igen och diskutera vilka alternativ du har och om/hur det påverkar din anonymitet osv (konsekvenser).

Min gissning är att om du tar tag i detta nu och sedan börjar jobba så kommer du få en drivkraft av att hjälpa andra människor som stöttar dig i din egen resa. Om du inte tar tag i det är risken att du inte kommer att kunna ge det som behövs för de människor som verkligen behöver din hjälp.

Jag hoppas allt kommer att gå bra för dig och starkt av dig att börja skriva här!

All lycka till!

Vad tufft du har det och det är inte alls konstigt att du mår som du gör. Du behöver inte analysera mer. Utifrån det du beskriver är det typexempel på medberoende och du behöver hitta rätt hjälp och stöd för att komma vidare. Jag anser att medberoende är en sjukdom i sig och den beror på att man själv är händertagande som person och vill andra väl särskilt närstående. Hittade följande när jag googlade som kanske kan ge dig stöd i att komma vidare:

11 tecken på medberoende
Checklista – så vet du om du behöver hjälp
Du...

har svårt att sätta gränser
anpassar dig till andra
tar inte hand om dina egna behov
har låg självkänsla
åsidosätter dina intressen, vänner och annat viktigt för att vara någon till lags
är extremt lojal och empatisk
känner dig tom och betydelselös om du inte har någon att ta hand om
överengagerar dig i någon annan och dennes bekymmer
har svårt att ta dig ur destruktiva relationer och attraheras av personer med behov
värderar andras åsikter och känslor högre än dina egna
har ett behov av att kontrollera en annans persons missbruk

Hit kan du vända dig för att få stöd:

Fråga din kommun om de erbjuder stöd för anhöriga till personer med beroendeproblematik- och/eller psykisk ohälsa.

När du behöver prata med någon:

Jourhavande medmänniska: 702 16 80
Jourhavande präst: 112
Sjukvårdsrådgivningen: 1177
Nationella hjälplinjen: 020- 22 00 60

För anhöriga till alkoholister:
Alkohollinjen: 020-844448
Co-anon för anhöriga till alkoholister och drogmissbrukare: http://coanon.se/
Anhöriga till alkoholister: http://www.al-anon.se

Ta en dag i taget. Tillåt dig känna att du inte har ork och kraft hela tiden. De som är kunniga inom hanteringen kring missbruk brukar säga en sak i taget, det viktigaste först. Det viktigaste för dig är att du börjar sätta dig först och tar hand om dig så att du kan må bra på sikt. Glöm inte heller att det känns så här nu men det behöver inte alltid göra det och det kommer inte att göra det. Du ska göra det som är bäst för dig nu. /Anonymt

Hej, tack för ditt inlägg. Hade jag vetat när jag var i din ålder vad alkoholen skulle göra med mig, så hade jag gjort allt för att sluta dricka. Jag blir glad när jag läser att du varit nykter så länge nu o har tagit tag i allt, fortsätt så . Du har allt att vinna.

Varför vill du inte sluta? Tänk dig för, du är bara 26 år. Jag är 57 och har känns det som kämpat med alkoholen hela mitt liv. Visste jag vad jag vet nu skulle jag slutat med alkohol när jag var i din ålder. Jag kan berätta mkt som hänt men det känns onödigt. Vänd dig till din husläkare så kan du få medicin till hjälp. Du har allt att vinna.

Tack Anonymt för ditt svar. Jag velar hit och dit hela tiden. Är så trött på allt grubblande. Idag har jag känt mig så ledsen, vill bara gråta. Jag kan inte förmå mig ens att prata med min man här hemma. Jag känner mig så arg för att inte han bryr sig ett endaste dugg om hur jag mår. Han ignorerar min nedstämdhet totalt. Han verkar nöjd, ja han har ju mig kvar här och det verkar ju få honom att må rätt så bra. Allt handlar bara om hans mående och hans väg till nykterhet. Han frågar aldrig hur jag mår eller hur jag tänker. Antingen är det för jobbigt att höra eller så bryr han sig inte. Han tycker bara mina känslor är ok om jag vill fortsätta vårt liv som om inget har hänt.
Jag vet inte hur jag ska hantera detta, men just nu känner jag mig rätt säker på att jag vill leva för mig själv. Men det är just nu får väl tilläggas. Rätt vad det så kommer hans förtvivlan ( om jag lämnar ) över mig och ger mig förfärlig ångest och jag blir totalt handlingsförlamad och tänker att "jag får väl stanna för hans skull". Är såååå trött på att ständigt fundera på detta! Varför styrs jag så av hans känslor? Jag har funderat mer och mer på det och jag tror alltid att hans känslor har styrt mig. Undra varför?

Tack för stödet. Jag tror att lösningen för mig helt enkelt blir att inte gå på fester eller något sådant tills jag känner mig starkare. Om jag kommer igång med träningen igen är det lättare att avstå vin vid aociala event. Eller om man sattsar stenhårt på en diet. Kanske ska börja jojo banta igen. Det var ju inte kul men jag drack ju i alla fall inte. Gjorde en lista över allt jag vill göra, måla pyssla med etc. Ska fokusera på det ett tag. Sånt orkar man ju inte om man dricker så då kan jag hitta motivation i det.
Kram

Hej.
Jag har samma problem nu när mamma är död. Jag gör precis som du. Allt ifrån att skrika och gråta tilll att bara vara snäll och ge honom en kram. Men det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv för om din pappa så som min pappa inte vill ha hjälp kan du inget göra. Det går inte och du kommer bara slita ut dig själv. Med detta betyder det ju inta att du inte ska finnas där om han vill ha hjälp. Jag håller själv just nu på att renovera och sanera den lägenhet som mamma dog och som pappa bor kvar i. I helgen kommer vi lägga sista golvet och sen är det inte mycket kvar på ett tag hoppas jag. Efter tre månader av slit som har pajat min kropp, vi gör allt själva för det finns inga pengar, så inser jag att jag gör det här för min skull. Inte för pappa. Det är jag som vill att han ska bo bra inte han. De bodde i en fruktansvärd sopptipp och vi fick inte hjälpa till och städa eller rensa. Men nu gör jag det för min skull och pappa han är lika borta som han varit nu i 10 år snart och mamma är död.

Då var det dags att leta upp min gamla tråd igen. Jag har verkligen haft en fantastisk tid. Sju månader av nykterhet fick livet att återgå till ett liv. Även om rädslan var där ibland så slutade jag tänka på hans drickande och fick otroligt mycket tid till annat. Vi hade kul ihop igen och kunde prata om tiden som varit med distans. Han fortsatte hela tiden att gå på AA- möten osv.

Förra veckan när jag kom hem från jobbet möts jag åter av stanken av fylla, och sen har det druckits, ljugits, skrikits sen dess. Även om jag vet att återfall är vanligt så kom det som en chock. Det tog bara en dag för mig att falla tillbaka till ett tillstånd av konstant oro och ångest. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra och var jag ska ta vägen nu?!

De senaste månaderna har lärt mig vilket liv jag vill ha för att må bra, och det kändes så snopet när det plötsligt försvann igen. Jag trodde inte att hans alkoholhjärna skulle komma tillbaka så snabbt och just nu får jag ingen som helst kontakt. Kanske hittar han tillbaka snabbt till rätt väg, kanske gör han det aldrig. Den ovissheten gör så ont.

Jag känner mig så ledsen, rädd och ensam....och jag vet att jag inte kan göra något för honom, bara vänta och hoppas.
Sen har jag allltid alternativet att lämna men just nu avvaktar jag bara och ser vad som händer.

Trött efter sömnlösa nätter...

Kram alla ni där ute som kämpar!

Den a-fria varianten ska jag tillägga ;)

Tror jag ska ge veteölen en chans! Känns som ett bra alternativ!

Vet precis hur du känner dig, för mig brukar det kännas bättre efter 4 dagar, har kämpat i 15 år

Kämpar mot suget och viljan att dricka...

Hej, välkommen till forumet!

Du berättar att din sambo slutat dricka och du är glad över hans förändring men att han nu tagit ett återfall, du har funderingar kring hur du kan göra eller vad du ska säga. Kort kan man säga att det inte finns något rätt eller fel, det är vanligt att det går lite upp och ner i livsstilsförändringar och det är olika vad olika personer tycker sig vara hjälpta av i en förändring. Läs och skriv gärna mer på forumet, kanske ser du något som kan vara hjälpsamt för dig i din situation.

/Rosette Alkoholhjälpen

... tyvärr måste ju en missbrukare välja att ta emot hjälp, och det låter inte som att han är så mottaglig för det efter vad du berättar.
Jag vet att man önskar att man kunde tvinga/övertala/bon och be/hota och skälla osv, men det enda man kan göra är ju egentligen att uttala sin oro och möjligen ge förslag på behandling, men sedan är det upp till missbrukaren själv.

Då står vi lika Pruppen, så idag har vi dag 2.
När jag bestämde mig förra gången , som även var första gången för att sluta dricka så var beslutet svårt stort o tungt.
Nu, i förrgår blev jag mest ledsen på mig själv, besviken........men det var lätt att plocka fram beslutet o motivationen igen.......
Så för mig är det svåra att hålla mig till mina egna löften, att inte svika.
Inser nu när jag skriver att det är lite farligt tänk av mig..........-"det är så lätt att lägga av så jag kan gott supa till lite nu "
Måste fundera lite mer på det där !

Hursomhelst så känns det bra.......visst finns det djävla vin suget.
Men att få må bra, sova gott o ha ett gott samvete gentemot familjen är värt allt.
Jag kämpar på som er alla andra tappra.

Ledig från jobbet nu två dagar mitt i veckan.
Men har ingen ork och speciell lust till något.
Min kille har rest till fjällen fyra dagar,kommer sakna. honom jättemycket.
Han betyder verkligen jättemycket.
Trivs verkligen så bra med honom på alla vis.
Vi var utomlands en vecka själva och det var så skönt.
Vi tycker så lika om allt.
Och ingen av oss är typen som vill tjafsa eller strida om saker,vi backar hellre.
Nu har vi inte setts så länge men snart 10månader och känslorna blir bara starkare och starkare.
Jag som inte trodde man kunde känna kärlek igen med någon ny, efter att ha levt med samma man sedan man var tonåring.
Saken är att han fortfarande är som en tonåring,min nya kille är ansvarstagande och framförallt så snäll och behandlar mig väl.
Såklart som det ska vara att man ser varandras behov...men efter det destruktiva man levt i så är det så underbart att någon ser och bekräftar en.
Jag har allt tagit mig i sista hand i familjen först mannen sedan barnen och sist mina behov.
Jag ser idag vad fel det var,men såg det inte på. Samma sätt när man levde i det.
Men drömmarna man hade att leva i huset vi hade se barn barnen växa upp så småningom om bli gamla tillsammans....
Ja livet blir inte som man tänkt sig men det kan bli bra ändå och kanske till och med ännu bättre.
Den som lever får se......jag lämnade ändå någon som betytt mycket under väldigt lång tid men som gjorde mig så illa och ledsen med sina svek....men vill aldrig någonsin leva med honom igen.

Jag fick ett samtal igår av han, jag hör direkt om han druckit, jag sa jag hörde o han förnekade det flera gånger, tills han förstod att jag hörde. Han vart rasande och började hoppa på mig för jag vart med 2 andra. Jag va sjysst o talade om det, och jag har ibgen skylldighet att göra det. Det har vart slut i 6 månader...

men han va otrevlig och ville skylla allt obehag på mig, antar för jag kom på han med att va onyckter.
han skäms väl för han sagt han ska ta tag k sitt drickande, med nån terapi o antabus... va nog därför han vart arg o tog upp det där...
jag la på för jag orkade inte höra på han

var tvungen att prata med en vän efteråt som sa flera gånger till mig att jag INTE gjort nåt fel. Jag har inte vart otrogen, jag va sjysst som berätta mm. Att mannen vill bara styra mig, att han är frustrerad nu för inget funkar som innan.

Jag mår jätte dåligt över det här, och känns som att det
Är ingen ide att tro på nån förändring. Varför ska jag, det faller hela tiden på att det tar några dar sen är han igång igen

Ok, då är det bara att stå ut och fixa! Just nu känns det tungt det river och sliter i hela kroppen. Tack för support och Skönt att veta att det går att fixa-du e stark

Bra kämpat! Blir berörd av att läsa att du äntligen lyckas få i dig mat. Hoppas verkligen att du känner dig bättre. Kroppen går ju igenom alla helvetes kval när man slutar med alkoholen och får man heller inte i i sig föda så mår man ju definitivt inte bättre, så hoppas att du unnar dig något extra gott ätbart. Det är du värd. Lycka till! HannaH