Senaste kommentarerna i forumet

Jag gav mig skälv fritt fram igår. På en fest där vi hade 2 lådor prosecco, 50 öl och 2 flaskor vin.
Det gick bra! Drack 1 glas bubbel och 2 folköl på hela dagen. Och då var det öppet hus från 15.00-23.30.
Allt slutade så skönt. Världens stoj i köket, min son höll på att somna i soffan, jag lyfte honom till badrummet och borstade tänderna. Sen smög vi insäng och somnade som 2 sillar i en burk. Så skön känsla att kunna erbjuda honom en härlig dag av fest och kärleksfulla vänner med en mamma som är skärpt och visar föredöme. Han är 8 år förresten.

Känns bra.

Varit på konsert i kväll och det känns bra att uppleva saker nykter. Känner mig lite lättrörd. Lycklig över en fin vinterdag så att jag nästan gråter. Vet inte varför jag är så gråtmild. Finns en sorg därinne som har att göra med all tid jag lagt på alkoholen. Så jäkla onödigt.....

Hej!
Verkar som du håller dig till ett nyktert liv.
Tack för att du delat med dig och återkommer och berättar efter så många månader att det går bra. Det ger mig styrka. Jag har varit nykter i 20 dagar!

Jag kände igen mig här på slutet ang det här med bilen, vad skönt det är att vara alltid "körklar", förut oroa det jag mig för hur mycket jag hade "kvar" i kroppen, eller anpassa tiderna efter körningar, ja, ni vet, struligt.

Sara

Hej Patsy!
Känner igen mig...
Har du egen tråd? Undrar om ditt kommande beslut. Jag r inne i samma tankar, vill gärna fortsätta nykter tid efter en månad. Jag vet att beslutet ligger i mina händer.
Du kan läsa min tråd och kommentera där, eller här, så flera kan ta del.
Var finns en "bra alkoholterapeut"?

Och till Trollnäsa; hur går det?

Hade inte hunnit läsa ditt urdrag, säger igen som andra!
MODIG
KÄMPE

;-)

Jag gillar ditt mod, att du har berättat för dina vänner, och att du går på AA-möten. Och vilken respons du har fått på din tråd.

Jag är ny här, räknar också dagar... 20 nyktra och behagliga dagar... Jag har varit "duktig" i perioder innan, det funkade väldigt bra när jag var gravid (2006-2007 och 2010-2011), och jag drack lite när jag ammade.

Nåväl, jag vill vara öppen och säga:
1. jag drack för mycket, det känns skönt att inte göra det länge!
2. jag hade ju provat att minska tidigare, men det fungerade inte riktigt som jag ville!
3. vad roligt, vad mycket jag har fått gjort den här tiden; ingen ångest för när jag dricker eller om jag dricker, eller om jag inte får dricka,
4. vin, öl, sprit... det kostar pengar att dricka för mycket, nu kan jag använda dem till annat; såg t ex Gardells "Hela mitt liv" i fredags (dyr biljett) med gott samvete (och jag minns varje detalj, och blev inte kissnödig trots att showen var 2 timmar lång!)
5. fysiskt och emotionellt välmående generell och diffust ;-)

Kämpa på... så hjälps vi åt här på forumet!

Sara

Hej!

Snart tre veckor utan att dricka, helgen har gått bra, och veckan också, trots många middagar med vänner (utan alkohol) och nu i helgen fint väder och "en öl" i solen-varning!

Min man säger att han också har varit vit hela tiden (även under min resa), han är ju nykter nu, det märks... och jag märker också en känsla av att det är lite bättre tonläge.
Absolut inte lika "taggit" som sista veckorna innan beslutet (alltså november och mitten av december). Det flyter på bättre även med andra och inte minst med barnen.

Jag tog mod och började prata med honom igen om alkohol och hur jag känner, samt min önska att förlänga den nyktra tiden. Vet inte om jag får med mig honom i detta, hoppas det. Tydligt var det (och viktigt att få veta) att han inte gillar att snacka om att vi inte dricker, att han tycker att det är jobbigt att ta upp ämnen, att tänka på alkohol. Han förklarade att han helst inte vill tänka alls på det, att han låsas som att det inte finns att tillgå, och att eftersom nu börjar kroppen att inte "längta" så är det väl dumt att minnas (så tolkar jag hans ord i alla fall). Vet inte om låtsas-metoden är något som NÅGON har provat; lite svårt här och nu där alkoholen är så pass tillgänglig (den bästa alkoholfrizonen vi har är hemma just nu).

Nåväl, jag vill vara öppen och säga:
1. jag drack för mycket, det känns skönt att inte göra det länge!
2. jag hade ju provat att minska tidigare, men det fungerade inte riktigt som jag ville!
3. vad roligt, vad mycket jag har fått gjort den här tiden; ingen ångest för när jag dricker eller om jag dricker, eller om jag inte får dricka,
4. vin, öl, sprit... det kostar pengar att dricka för mycket, nu har jag använt dem till annat; såg t ex Gardells "Hela mitt liv" i fredags (dyr biljett) med gott samvete (och jag minns varje detalj, och blev inte kissnödig trots att showen var 2 timmar lång!)
5. fysiskt och emotionellt välmående generell och diffust ;-)

Sara

Tack för svaret! Jag får ofta höra av min vän som är Nykter att han har en enorm rädsla inför sklismässaan att han hellre lever i en känslokall relation än våga gå vidare. Jag tror att man riskerar återfall om man fortsätter leva känsloisolerad fast man längtar efter kärleken...har jag rätt i det tror ni?

Glad jag blir för dig cissi1!! :)

Jag hoppas att det ska ge dig det stöd du behöver för att kunna värdesätta dig själv och att kunna hantera det som händer och förstå bättre varför vissa saker inträffar.

Hoppas vi får höra fortsättningen!

Allt gott!

Jag blev med andra ord inte nykter för 5 veckor sedan då sist flaskan gömdes.. Oh no.. Jag var nykter en vecka och sen skulle jag bevisa för mig själv att jag kunde dricka normalt. Köpte in alkoholfritt till nyår (hade middag hemma) och skulle vara så civiliserad och duktig.
Slutade med att jag sprack runt 14tiden på Nyårsafton, var dyngrak runt 21.00 (minns inte att jag åt varken huvudrätt eller efterrätt), däckade runt 01.00 med kläderna på och 11 gäster i huset.. Bra värdinna.
För att döva missären dagen efter så gick jag upp i ottan för att städa (drack jag rödvin till frukost och tömde alla flaskor med "left overs" från kvällen innan inne på köket). Gömde även undan lite ölburkar och vinflaskor till senare (ville inte att sambon skulle se dessa.
Sen fortsatte spektaklet tills jag ringde AAs hjälplinje 3 dygn senare och gick på mitt första möte (var btw full på det mötet så minns det knappt).

Så för att svara på din fråga Fransmannen, varför går man från AA till Puben? För att vi är sjuka och totalt maktlösa när det kommer till alkohol. Vi har inte en chans. En droppe alkohol är allt som behövs och sen är vi igång igen :(

Skickar en stor kram till dig !

Adde - jag har också hört detsamma från alla håll och kanter. Kommer från en läkarfamilj och det de ser och upplever inom vården är tragiskt. Har en syster som senast förra veckan hade en patient som var gul som en ostbåge pga alkoholism och som bara var 42 år gammal. Han kommer inte leva mer än 1-2 månader till. Han hade så mkt vätska i kroppen att han måste tömmas flera ggr per dag och levern är helt kaputt.
Det är vidrigt och sinnessjukt att alkohol kan göra en så trasig :( 42 år är ingen ålder...

Fransmannen - varför gör man så? Bra fråga. Varför har jag förstört nästan alla mina vänskapsrelationer och valt alkoholen före mina vänner? Varför har jag föredragit att sitta hemma och skåpsupa framför att komma ut i världen och njuta/fånga dagen?! Varför har jag försökt få kontroll över mitt drickande 1000 ggr och misslyckats 1001 gånger?? Jo, för att alkoholen är listig, falsk och über jävlig... Den är allt för lättillgänglig och vi alkisar är allt för naiva och duktiga på att intala oss själva att "man måste ju få leva lite, ha lite kul".. plus att vi alltid vill bevisa för oss själva att vi kan dricka normalt.
Vilket bull shit!
Det är nu 5 veckor sedan jag gömde min sista spritflaska i garderoben (vin var inte tillräckligt starkt). Hur hamnade jag där? I have no clue. Idag är jag 22 dagar nykter... Har inte varit nykter 22 dagar i sträck sedan 2005/2006. Bara det i sig är ju tragiskt.

Idag är det 50 nyktra dagar utan något hjälpmedel såsom antabus eller liknande. Jag går ju dock på behandling så det måste man ju säga är ett ganska kraftigt hjälpmedel men ändå..!! Känns bra! :) Känner dock ändå inte ett jag är helt övertygad att jag är alkolist och att jag vill leva resten av mitt liv nykter. Får dock lämna den tanken (som vanligt) och leva dag för dag.

Trivs rätt bra just nu tycker jag, har börjat träna regelbundet och älskar tanken av hur jag bygger istället för river, grymt!! :D

Har varit borta från behandlingen 1 vecka pga utlandssemester, gick bara finfint. Mkt pga att min partner inte är speciellt intresserad av att dricka och att det bara var vi. Välbehövligt för vår relation, helt klart!

Imorgon är det dags för behandling igen och jag skall redovisa konsekvenser inom familj/socialt, fysiskt/känslomässigt, ekonomiskt, etiskt, lagligt och sexuellt. Blir nog lite tufft men jag är mest nyfiken på att höra gruppens åsikter/funderingar.

Hoppas det är okej med er här på forumet och att folk vågar/vill fortsätta skriva oavsett hur bra eller dåligt det går.

Kram!

Jag har inget underlag för det här, men jag tror inte att man generellt kan säga så. Det är så väldigt individuellt. Många nyktra alkoholister har lärt sig massor om livet och om sig själva och snarare blivit starkare personer.

Nedan radar jag igen upp det brev som terapeuten bett mig skriva och som jag lydigt plitat ned.
Sen ska jag författa vad jag innerst inne upplever och känner,få se hur mycket det skiljer sig åt.
Kära xx
Vi har nu levt åtskilda i 9 månader.Du har druckit mer än nånsin och förmodligen mått sämre än nånsin.I våras när du flyttade ned så var du så full av tillförsikt att detta skulle bli bra.
Du såg tom fram emot detta och jag satt mittemot och kände mig förkrossad inför hur du kunde känna såhär.Själv var jag förtvivlad övergiven och sorgsen.
Sen kom och gick sommaren och hösten och även en stor del av vintern.Nu sitter vi här fortfarande på varsin plats och du mår ju inte bättre och inte jag heller.
Jag för att jag inte kan släppa taget om dig och du för att du fortsätter att dricka för att du inte kan låta bli.
Jag vet att du är sjuk,jag vet att ditt känsloliv är förmörkat och sjukt av ditt drickande.
Ändå måste jag ju ta till mig ditt agerande och det som kommer ur dig i form av sanningar:
Jag vill inte mer,vårt förhållande är inte roligt längre.
Jag vill leva själv och bygga upp mitt liv och börja må bättre.

Jag kan inte annat än ta dig på orden och säga att jag beklagar att det är så du känner och tänker.
Jag känner annorlunda än dig.Jag älskar dig fortfarande,djupt trots att jag inte borde.
Detta rår jag inte över och min enda chans till återhämtning och tillfrisknande är att bryta helt med dig.

Kanske är det vi som ska leva tillsammans i framtiden,kanske inte.
Men här och nu måste jag vända dig ryggen och fortsätta mitt liv och bygga upp min verklighet utan dig.
Jag önskar dig all lycka till och vill dig verkligen allt väl.
Jag tackar dig för dessa 20 år som vi delat men nu säger jag adjö.

Kära xx
Jag ser dig i dig nya hem som delvis är torftigt och antagligen mycket ensamt.Du framhåller ofta skenet av att du är nöjd i din ensamhet och att ingen tränger sig på/behöver dig.Jag vet hur social du innerst inne är.Pratsam och glad med alla som vill låna dig en stund.Själv klarar jag ensamheten långt bättre men har ändå efter brytningen med dig öppnat upp för många nya kontakter.Du försöker hålla masken.
Att ditt liv är under kontroll.
Att jag inte fattas dig.Men igår så bröt det igenom igen,trots ditt pokerfejs.
Jag såg hur du ville ta i mig,nå fram till mig men du valde att inget säga eller göra som vanligt.
Jag åkte hem,la mig och längtade så det gjorde ont efter dig.Du fattas mig varje dag,varje timme och mitt liv är inte komplett utan dig.
På ytan fungerar allt bättre och bättre.
Min vardag med alla måsten rullar på och min fritid har blivit mycket rikare.
Men allt det skulle jag kasta bort i en handvändning och släppa om jag trodde att det skulle räcka för att vi skulle hitta varann igen.
Så sorgligt ensamt är mitt innersta jag som inte är ett dugg intresserad av att möta någon ny man eller starta upp ett nytt liv som ju redan är påbörjat.
20 år där vi ständigt funnits för varann,du praktiskt jag känslomässigt.Jag känner mig stympad och svag utan dig.
Men utan tillfrisknande från din sida så finns det inget vi.Kanske inte ens med det,du kanske väljer din egen väg ändå.

Ja,ett troget hjärta har jag i alla fall.
Just nu känns det inte som någon större tillgång.

Det är trist när ens nära och kära dör ifrån oss alldeles för tidigt. Sök hjälp, gör som Adde säger, bli inte fångad i denna sjukdommen. Ju tidigare du får hjälp desto lättare är det. Sök också prof. hjälp, du bär på alldeles för mycket bagage. Kram:-)

du skyller barnen att se till att dom har det bra. Stannar du i en hopplös relation så sviker du barnen och dig själv. Ni mår alla dåligt av att ha det så här. Dina barn måste komma i första hand.

Det är hans sjukdom som pratar, och den bara ljuger. Ingen kan få någon annan att dricka, det är ett val man tar själv. Och skulle det vara så att han tycker du är så oduglig på relationer (vilket bara är lögn och en ursäkt från hans sida för att rättfärdiga sitt drickande) så blir han ju överlycklig om du lämnar honom. Då behöver du inte känna några skuldkänslor för honom i varje fall. Ditt självförtroende har fått sig en knäck, jobba med att bygga upp dig själv, sök stöd hos människor i din omgivning och ge inte upp. Var öppen om att han dricker, du ska inte skämmas. Om du inte kan stå på dig för din egen del, gör det för barnens skull. Låt dom bli din motivation att kämpa kanske ditt livs kamp. Det blir inte lätt, men du får det bättre i slutändan, barnen också. Trygga dig själv och barnen, sök hjälp hos ett kriscenter e.l. Ta kontakt med Al-Anon osv. Kräv att han söker hjälp för sitt drickande och ge dig inte, vill han inte inse vad han måste göra så måste du lämna honom. Skriv ned vad som är viktigt för dig, skriv ned dom olika situationerna som kan uppstå om du stannar, lämnar, från det värsta till det bästa. Planera hur din framtid ska se ut om 1 år, 5 år och 10 år. Hjälp finns, så ge inte upp! Och klarar du inte att hitta styrkan och själförtroendet så 'fake it til you make it'. Du är värd mer och och barnen är värda mer än att leva som gisslan under hans drickande och förgottbefinnande. Kram till dig:-)

Gick från AA till Puben...ville bevisa att jag kan dricka som folk. Det gick inte. Varför gör man sånt?

Egentligen så vet jag vad jag måste göra men efter så många år har självförtroendet fått sig en och annan törn. Innerst inne har jag bestämt mig för att lämna honom och det är bara svårt att ta steget. Jag måste bara hitta kraften att ta det stora steget......Det är nog som du säger att lugnet för mig och barnen kommer och ta över den besvikelsen jag känner över mig själv och som jag upplever det misslyckandet. JAg har ju blivit intalad att jag är oduglig på relayioner och det är därför han dricker, nu måste jag hitta självförtroendet igen att ta ett nytt kliv i mitt liv. För mig och barnen.

ingen vetenskap för detta nu.....MEN....jag har varit med ett tag i nykterhetssvängen och det som jag hört/sett i år efter helgerna vad gäller beläggningen på beroendeenheterna och öppenvården slår alla rekord ! Jag har flera bekanta på olika platser i landet som blir nekade att få hjälp pga att det är fullt.

2 orsaker kan ev synas :
1) Massor av nya som behöver hjälp
2) Besparingar så platserna inte räcker.

Ett sånt här forum hjälper mer än man kan tro i början så sprid gärna budskapet ! Det är många som behöver stödet.

vidarebefodrar min e-post så jag ser när det kommer nytt :-)) Ett litet tips :-))

dödsfallet och sörjer med dig. Och jag kan också hålla med dig om att hon har det bättre nu men att det för er efterlevande är ett öppet sår och många frågor som aldrig blev ställda eller besvarade.
Jag hoppas innerligt att du själv tar emot hjälp både för ditt medberoende och ditt egna beroende ? Annars går det vidare i nästa släktled.
Skriv här, gå på AA och Al-anon och be att få stöd på beroendeenheten där du bor.
Kramar !!

Jag ber om ursäkt om det här låter hårt. Om du inte lämnar honom så sviker du dina barn. Det är min åskit. Det är fegt att inte gå. Du kan hjälpa och skydda dina barn bäst genom att ta hand om dig själv. Du kan inte skylla på att du är rädd för vad som händer om ni får delad vårdnad. Om min mamma hade lämnat min pappa så hade hon levt idag och kanske till och med varit lycklig och stolt över sitt liv. Men hon vågade inte.

Allt var riktigt bra relativt länge. Nu är allt tungt och jag är förkrossad igen. Vad trodde jag? Tar för mycket skit? Men vad trodde jag igentligen?