Senaste kommentarerna i forumet

Hur har du det? Jobbigt nu eller? Häng kvar, det tar sin tid att hitta sina egna knappar att trycka på för att hitta sitt nyktra jag.
Jag började skriva här i oktober, och börjar nu efter ett stort antal återfall få ordning på mej. Så ha tålamod med dej själv och ge inte upp!

En hel säck med styrkekramar!
/MB

...med mig av lycka mitt i eländet.

Mitt barn berättade att jag ska få ett barnbarn,alldeles färsk nyhet för dem och jag lyckades komma dit när stickan visade positivt!
Ger mig ilningar.livet är underbart!

Kram

..förstår att du läst runt innan du börjat skriva själv, så gjorde jag också.

Fortsätt vägen du slagit in på.
Lelas vet vad hon pratar om, hon är en klippa!

Lita på din magkänsla!

Kram från mig, Sorgsen men hoppfull

Hej Ylva! Så bra att du tar steget och skriver ett inlägg - det är en bra metod för att reda ut sina tankar... Så, välkommen ombord! :-)

Jag bestämde mig vid ett tillfälle för att aldrig mer tvivla på min "magkänsla". Vi medberoende anhöriga VET, och vi skall lita på den känslan. Men samtidigt så är det ju inte samma sak som att vi hela tiden skall vara misstänksamma och må dåligt själva. Faktum är att jag har hittat ett lugn i att så länge jag inte känner just den där övertygade känslan, ja då finns det heller ingen anledning till oro. Alltså kan jag släppa taget. Låter det konstigt? Jag vet inte om jag uttrycker mig "flumigt"...

I det du skriver ser jag flera positiva "frön". Det är bra att du har tagit upp drickandet med din sambo. Det är bra att han har kontakt med Beroendecentrum. Det är bra att du ställde ett ultimatum, och det är bra att han tog det på tillräckligt stort allvar.

Så, även om du känner dig förtvivlad just nu, så verkar ni ha kommit en bra bit på väg.

Jag undrar några saker. Hur ser din sambos Antabus-behandling ut? Tar han tabletter själv eller tar han dem hos någon läkare (eller motsvarande)? Och när det gäller dig själv: får du någon hjälp i samband med sambons behandling? Har du letat upp någon Al-Anon-grupp där du bor?

Du undrar hur ni skall gå vidare nu. Jag tror att det absolut bästa du kan göra är att se till att du själv mår bra, genom att söka hjälp för din egen skull. Er relation kommer att behöva att du mår bra, även om jag vet att det känns konstigt att fokusera på sig själv när alkoholisten fortfarande mår dåligt.

Skriv igen, så fortsätter vi resan tillsammans!
/H, tillfrisknande medberoende

Det var kul! Först ser man ju bara fyllan och dekadensen. Men om man verkligen tittar så ser man att 99% faktiskt bara är glada och redo att släppa loss. Jag blev positivt överraskad.

En i mitt sällskap hade problem med min alkoholfria öl i baren. Alla andra var det bara lugnt med. Tror dock många var avis på mig idag. Min dag blev ju både längre och lättare än deras. Kunde njuta av en skärgård i vinterskrud och en lång frukostbuffé.

Jag kan tänka mig att göra om det!

En del av ditt liv.
Säkert vet han om vad han försummat.
Han vill kliva in till dig.
Han är din pappa.........

Skönt att du är du, fortsätt så!
Kram/A

...honom har lämnat honom i hela hans liv.

De enda som finns kvar är hans gamla mamma och jag.
Jag har bestämt att inte berätta för min familj, det får han göra själv om han vill.
De tar emot honom med öppna armar, alltid, och då är han alltid klok och trevlig. Berättelserna vi har tillsammans blir så som jag ser dem även i hans mun med hans ord då. Han ler och skrattar, mår och myser och jag bara spinner. Både han och jag är envisa och det gör väl att vi inte ger upp mer än tillfälligt. Det är jag glad för.

Det är de goda stunderna på andra platser där alkoholen inte står i fokus som jag lever vidare på. Annars hade jag inte sett någon mening med förhållandet.

Nu har jag lyckats bryta spänningarna och tar mig till barnet, utan maken, men det är ok. Nu är det bara timmar till kontakten mestadels kommer bestå av traditionell, gammeldags brevväxling. Det ser jag fram emot.

Kram på er

så är det som du skriver : "Men han litar inte på det..."

Jag litade inte på någon överhuvudtaget när jag var aktiv, det fanns inte tillstymmelse till tillit åt nåt håll. Mina skyddsmurar var oändligt höga och rejält starka och byggda i övertygelsen att ingen ville mig väl. Att släppa nån över den lilla rangliga bron in i mitt skyddsverk var inte aktuellt, det kunde ju vara farligt.

Förmågan att lita på andra kom först när jag själv hade fått tillbaka en liten gnutta självkänsla och insåg att jag dög som jag är och att jag är värd att älskas bara för att jag är den jag är och att det är helt ok att visa sig svag och samtidigt så stark att jag klarade att ta emot vänskap och kärlek. För en trasig alkis är det en enorm omställning som måste få växa fram tillsammans med den växande självkänslan.

Rädslor kan sitta i länge av olika anledningar som kan vara svåra att förklara, åtminstone för mig. Jag har bestämt att jag ska närvara i ett sammanhang i kväll som ingår i en rad olika manifestationer i samband med Förintelsens Minnesdag. Det är ett samtal i en miljö som jag inte alls är van vid eller varit i tidigare och av någon outgrundlig anledning känner jag en viss spänning inför detta. Jag går dit av 2 anledningar : Jag tror att det kan tillföra mig klokskap och insikt samt just för att jag är rädd för att gå dit.

Idag vill jag ha ett öppet sinnelag och lära mig om andra och jag måste fortfarande påminna mig om att jag måste gå emot mina rädslor om jag ska komma nånstans i mitt liv.

En ständigt pågående förändring :-)

Kram igen !

...på dig sen du for iväg.

Härlig läsning från dig.

Varm kram

...gick tillbaka hit för att skriva att jag just fick honom att le lite. Jag bara höll om och efter en stund kramades han tillbaka.

Jag fattar ju att han är rädd och ensam, men jag orkar inte alltid vara den kloka, förståndiga med överskott och drivkraft.

När jag andats klart i min vrå tog jag tag i honom. Frågade om jag fick låna honom en stund. Tog honomtill mig och höll om och talade om att jag älskar honom...

Han är så skadad och har målat in sig själv i en liten ask där ingen kommer åt honom. Där sitter han i sin ensamhet och vågar inte ens ta min hand. Jag vill honom bara väl, han vet det, jag säger det ofta och visar så gott jag kan. Men han litar inte på det...jag hoppas han innerst inne känner att jag verkligen älskar honom, trots alltsom hänt och sagts.

Man kan alltid göra om och jag är kvar för att jag inget hellre vill än att få älska honom, alla sidor, de vackra och de mindre trevliga. Såna har vi ju alla...

Adde, du är en ledstjärna, du sprider ett starkt ljus här ute ute i cyberrymden. Tacksam över varenda ord från dig...

Kraaaaam

...tårar i ögonvrån nu....älskar er här inne...

efter en helhelg med min pappa. Jag har haft det bra. Många minnen ploppar upp, bra som dåliga men det är ok.

Släppte lite på masken men bara lite. Fick bra respons. Skönt. Skönt att jag fick känna att allt inte behöver bli så jävla dramatiskt bara för att man gör något annorlunda. Andra kan faktiskt också göra annorlunda, förändras.

Jag märker att viljan finns där, från båda håll, att fortsätta med att utveckla vår relation. Det går långsamt men det går framåt.

När jag bodde hemma så drack han. När jag flyttade hemifrån så sa jag upp kontakten med honom. Efter några år kontaktade han mig, var nykter. Nu har han varit nykter i flera år men det geografiska avståndet har varit en bromskloss. Och min ovilja.

Men jag känner nu, efter den här helgen, att jag vill. Jag vill lära känna min nyktra pappa, på riktigt, och jag vill att han ska veta vem jag är idag. Jag kommer aldrig att få tillbaka "de förlorade åren". Jag kan sörja det liv jag levde som barn men jag känner ingen bitterhet idag.

Denna dagen, ett liv.

sista tiden innan jag skulle in på behandlingen var jag bara en liten rädd pojke utan stöd och tröst från något håll. Helt vilsen i livet.
Jag försökte ju som vanligt att kröka bort alla skrämselkänslor men tomheten och rädslan för det okända var gigantiskt mörk och farlig. Mitt betende var inte på nån punkt ett rationellt betende utan ett betende styrd av rädsla.

Inuti varje alkis finns en mycket rädd och vilsen liten, pytteliten, människa som inte vet att handskas med det som händer. Att följa deviserna är inte lätt då, innan jag ens fått ta del av dem.

Men med kunskap och erfarenhet så lär jag mig att fokusera på mitt eget mående och låta partner ta ansvar för sitt, inte lätt men, som sagt, med tiden går det enklare.

Lev och låt leva.

Kram !!

Det är just orken jag inte har, det är den som fattas nu. Han har lyckats förgifta denna helgen som är den sista innan han tar in på behandling.
Det känns inte alls bra...han lyckades dra ner mitt goda humör och min välvilja till fotknölarna. Han är bra på det och verkar njuta fullt ut av den dåliga stämningen. Han har i alla fallabsolut ingen skuld eller del i den enligt honom själv, han sa just att han helst sett att jag inte kom hem...och jag orkar inte stå emot, inuti, utanpå är jag oberörd och krusar inte, alltså ett tyst krig...så tråkigt...
Just nu pratade han med sin mor, med vänlig röst, den rösten får jag ingen del av när vi är i lägenheten. Detta tröstlösa får jag bära med mig, kanske för evigt om det slutar med separation. Jag känner skuld såklart, men vet ju han är sjuk och vilar mot det. Tänker på allt gott vi haft och hoppas han en dagkan fokusera på det.

Om en stund åker jag till ett av barnen och har trevligt. Jag hade gärna haft maken med, mest för att bryta spänningen, men det kommer inte bli så, jag känner honom.

Vill.sluta
Tack för att du läser och sänder omtanke.
Söndagskram på dig

Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A

Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A

Nej, jag är inte chockad och jag tror inte att ett halvt glas vin, som gör att man känner sig "vuxen" gör någon skada.
Kanske är det som så, att hon trots allt får en sundare inställning till alkohol? För ibland är det ju så att det mest lockande som finns, är det som, vare sig det är uttalat eller outtalat, är förbjudet.

Bra att du låter dina barn komma till tals, men låt inte dem "stå för beslutet".
Det är DU som är vuxen och står för besluten!(annars får blir ungarna kluvna, då de antingen försöker klura ut vad pappa "vill" eller så får de "dåligt samvete", när de gnäller, för att de trots allt var med om beslutet)
Försök också att se det som att du inte vet, om det blir vare sig bättre eller sämre, utan att det blir annorlunda (och kanske mycket, vad ni själva gör det till)

Försök förmedla, att ni ska försöka se möjligheterna istället för svårigheter.. Det kan ju bli ert livs äventyr?!

Lycka till! (och glöm inte bort att låta Strawberry vara liten ibland ;-D )/kram! trollis

...en liten stund på månen just nu.
Det är tyst omkring mig och jag vill inte störa lugnet och den rena luften runt omkring.
Andas och är stilla...

Önskar dig ro och värme

Kram

Kom och tänka på min bästa vän här nere. Han var i ungdomen i Sverige och passade på att göra en kryssning. Killen var helskakad efteråt...och då var han bara omkring 25. Han fick uppfattningen om att folk bara ville supa och k.... (fult ord) Tydligen kan vi scandies släppa loss. Hoppas du hade det bra... /R

Tråden från mt var nyttig. Så också PPs funderingar. Ett störningsmoment i sexlivet? Jo, så har det väl varit...inte så det har stört mig mkt (är väl kinky) men jag har aldrig tänkt på den. Gjorde som Morlas föräldrar. Restaurang med bara mig och Strawberry...och nu kommer delen där ni ilsknar till. Jag beställde in ett glas vin som hon och jag delade på. Mitt förstånd sa nej, men min pappahjärta veknade. Tydligen - enligt S - så är det en tradition här...att vid första mensen får man vin. Markerar att man har blivit vuxen. Så djävla sjukt! Men kunde inte säga nej...ska min flicka få lida för att hennes föräldrar är alkies? Svår balansgång där...så jag höftade...drack halva glaset själv. Surt och äckligt smakade det. Inga alkotankar väcktes...men det berodde kanske på att jag fortfarande var i chock. Över att min lilla flicka blivit så stor?

Försökte prata om sex och pojkar. Strawberry bara skrattade. Hoppas dock mitt budskap gick fram; Unga killar vill bara en sak! Vi pratade även vänner och Perth. Hon menar att ngn riktig bästis har hon inte fått i Firenze. Saknar hon någon så är det E från byhåla. Så hon röstar ja. Ska ta lillkillen idag...hans dag. Försöka luska ut? Fan vad önskar att jag inte var ensam i allt detta. Nu är jag ju inte helt solo...Rivis är bra. L är bra. Men jag saknar en vuxen att ventilera med. Ngn som ligger brevid i sängen och går igenom dagens upptäckter i lugn och ro med mig.

Tack för input hela gänget...alla tycks säga åk! Vill ju det. Men vi får se...börjar med att kolla. Ha en bra söndag!/R

PS: Antar att jag rent tekniskt är på dag ett. Är det nu meningen att jag ska vänta med alla stora beslut i ett år? Vägrar! DS

Heder åt dig att du orkar, att han inte ser vilken uppoffring och vilka ansträngningar du gör för att få vardagen att fungera för ER!
Du är en kämpe utan dess like, låt dig inte nedslås.
Sträck på dig du ÄR helt fantastisk i ditt kämpande, beundransvärd är ordet.
Ta det med dig........

Lycka och kramar sänder jag dig!!!!!
//A

Har du trillat (vilket din tystnad kanske talar för - jag kan ha helt fel) så upp igen! Ingen här fördömer då vi alla har gjort samma resa. Upp på hojen...och kolla sjökortet. Vad du än gör så försvinn inte. Jag tycker du verkar vara en rolig kvinna. Skrattade högt när jag läste om ditt strumpsorterande (märks att du inte har barn ;-)) och om Proffsets Lidl-skyltar. Även jag har en del av det där draget...att allt ska ligga/vara rätt. Tyvärr fick jag skippa den lasten när ongar kom. Kom ut nu Fia och lek med oss! Stoppa en ny antabus i magen och förlåt dig själv. Kram /R

Kanske Perth inte är ngt för mig heller då jag är en riktig surgubbe ;-). Fast å andra sidan gillar jag ju strandfester? Vi får se...men tanken är sådd. Aussie liksom? /R

Hur går det Fia?
Har inte sett dig på ett tag...?
Kram /trollis

att läsa om! Tankar och krammar till er!/NM

Tack själv för att du finns. Kan inte heller sova. Andas djupt, äta, vila och frisk luft är basen. Ibland när jag får en svacka brukar jag låtsas att jag sätter mig på månen och tittar ner och utifrån på det som sker på jorden. Försöker få ett helt annat perspekriv på tillvaron. Se litenheten i att vara människa. Det har hjälpt mig i vissa lägen. Det är så mycket vi inte kan styra, bara ta kurs mot det vi vill och önskar uppnå. Som du skriver, en sak i taget, en dag i taget, ibland en timne i taget. Tycker du är enormt stark även om jag förstår att det inte alltid känns så inombords. Styrkekramr till dig i morgongryning. /A