Senaste kommentarerna i forumet

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det går bra!
Jag tror det, eftersom jag ser en oerhörd förändring hos dig.
Ja du har faktiskt fått mer "klös"...

Jag tror främst att du har börjat lita på dig själv och hitta det som är DU.

Klart att du är nervös, konstigt vore annars? Men jag tror också att din nya inställning kommer att göra att du får ut något av det.
Om så inte skulle vara fallet, så kommer du inte att vara rädd för att försöka något annat.
kram /trollis

Hahaha:) underbar historia! När min svärmor kommer går jag omkring och låtsas att hon hjälper mig (fastän det faktiskt är mest jobb att ta hand om henne då jo är sjuklig) för att hon ska känna sig behövd. Vill inte såra henne eller göra henne ledsen.

Jag har funderat över det här med VÄLVILJA och hur den kan missuppfattas..

En av mina svärmödrar (jodå, jag samlar på dem) Hade för ovana att plocka fram dammtrasa och dammsugare varje gång hon kom och hälsade på. Spelade ingen roll om det bara var en kvart efter att jag själv dammsugit..
I bästa välmening förstås.. Hon ville "hjälpa till" och blev fruktansvärt sårad när jag bad henne låta bli.. (finns nog en del som känner igen fenomenet hmm..)

Jag å min sida, kände naturligtvis att hon klampade på, utan att ha frågat mig.. Kanske tyckte hon att jag inte hade tillräckligt rent? Att jag var "slarvig"? En "dålig" mor och hustru?

Det som hände var att jag bestämt satte ner foten och sa att ville hon absolut städa istället för att dricka kaffe, så fick hon göra det hos sig (nej, jag var inte särskilt smidig)
Vilket resulterade i att hon stortjöt och sa att jag avskydde henne... Det gjorde jag ju inte alls, det jag inte gillade, var att hon tog över, när hon kom hem till oss, att hon "degraderade mig" till ett av barnen (som inte ens kunde städa ordentligt) Det var ju så JAG kände det..
Hon å sin sida, kände sig personligen påhoppad och drog den alltför snabba slutsatsen, att om jag avböjde hennes städning, så avböjde jag även henne och hennes sällskap (vilket inte var fallet)

Här kan man tala om låsta positioner! Ingen av oss kände sig nöjd! Till råga på eländet kändes det som om jag var tvungen att be henne om ursäkt, fast hon sårade mig med sitt beteende..
Hur löste jag detta? Jo några gånger med bakvänd humor..(från min sida sett)
Jag planerade in en rejäl storstädning, genom att låta bli att vare sig damma dammsuga eller diska, sedan bjöd jag hem svärmor.
När hon anlände så suckade hon och plockade genast fram dammsugaren.
Du vill inte ha lite kaffe först, frågade jag. Nej jag tar det sedan muttrade hon.
När hon var klar med dammsugningen hade jag plockat fram fönsterputsgrejerna och sa i förbifarten, Jag kilar ner i tvättstugan så länge. Du kan väl ta fönstren så diskar jag senare...
Efter fönsterputsen så började hon snegla på klockan för då hade jag börjat plocka ner porslinet och sa glatt: Visst är det härligt med en riktig storstädning?
Ja, jag måste nog hem och börja med maten.. kom det lite spakare än vanligt.
OH, så synd, sa jag då måste jag ju ta mattorna själv..
Nu började tanten se lite besvärad ut, men rullade snällt ihop mattor och tog ut dem för en piskrunda..
Efter det sa hon, Nej nu måste jag verkligen gå!
Varpå jag översvallande tackade henne för all hjälp och berömde hennes flit. sedan frågade jag om hon hade lust att hjälpa mig fler gånger eftersom hon var så himla duktig..
Den här gången mummlade hon något om att hon visst var lite upptagen.. Men inte ett ord om att jag "avskydde" henne.. ;-D

Det dröjde ett tag innan hon hälsade på igen och hon gick omvägar runt dammsugaren..

Hade planerat en skön sovmorgon idag, men icke, uppe vid 6 med malande tankar om vad jag håller på med. Idag ska jag träffa min KBT-terapeut för första gången och jag försöker reda ut i skallen vad det är som jag faktiskt vill ha hjälp med.

Kommer på mig själv med att jag försöker lura mig själv och tänker att men nu har jag det väl ändå ganska bra, varför skulle jag söka hjälp hos psyk... Flykt.

Ärlighet mot sig själv, är något jag sett återkomma här på forum. Var tvungen att läsa igenom min tråd här för att föra en sann dialog med mig själv. Det ÄR bättre nu. Bra, men jag har brister och jag vill verkligen inte falla tillbaka till gamla destruktiva mönster. Bara det att jag känner att jag mår bättre nu borde ju innebära att jag nu är mer mottaglig för terapin. Likväl så är jag livrädd för vad som komma skall. Kan jag lita på henne? Hur kommer jag att må efteråt? Kan jag lita på mig själv?

Jag har i alla fall bestämt mig för att köra. Jag har tidigare varit inne i psyksvängen, träffat både bra och dåliga terapeuter men jag har nog aldrig sänkt garden helt inför dem och därigenom inte heller låtit dem hjälpa mig. Egensinnig. Jag har ljugit om flera saker för att jag inte vågat känna, förändra helt. Den här gången vill jag inte gå in i det halvhjärtat. Livrädd men ska ta en lång promenad i skogen med min underbara hundvän, före mötet. Förbereder för att skala av masken.

Kram!

Varm kram min fina vän, och på återseende♥♥♥

Vet du Andreas, jag tycker faktiskt inte alls att du ska be mig om ursäkt. För mig ÄR det helt okej att du talar om hur du upplever mig. Snarare befriande faktiskt, för det känns betydligt ärligare. På samma sätt bestämde jag mig för att vara rak och tydlig till dig i det inlägg jag skrev om hur jag upplevde det, jag övervägde att linda in det och använda en massa omskrivningar - men bestämde mig för att strunta i det, för jag ville inte att du skulle missförstå, jag var irriterad och menade allvar. Nu blev det ju kanske så ändå - eftersom du tolkade det som att jag hade något emot frekvensen av ditt användande av forumet bla, och så var det ju inte, det var inte heller det jag skrev, men jag lämnar det nu.
Då jag inte har blivit sårad, varken nu eller sist du talade om vad du kände inför mig, behöver du inte oroa dig för det. Sådant sårar inte mig särskillt, då är det värre med det inlindade, det man kan tycka sig se mellan raderna någon gång. Jag tänker inte ta på mig rollen som mobbare, glömde bara att man som kvinna inte har samma utrymme att ryta ifrån som männen, som vanligt alltså (tänker då kring detta att Dompa och VV lämnas utrymme att ryta ifrån utan att det kallas för mobbing) Vill så gärna att det ska vara en slump att det nu blev så, men mitt delvis desillusionerade jag suckar trött.
Jag lämnar er här gott folk, men INTE sårad eller i vredesmod, jag ska göra annat helt enkelt! Kanske ses vi igen, man vet ju inte när forumsuget sätter in;-) Och bättre det än alkoholsug, eller hur?! Forumet har varit min livlina, jag har mött människor här som på vissa sätt kommit att stå mig närmare än de flesta i verkliga livet gjort. Jag önskar er så mycket lycka till, med all värme och kärlek. Det går, att inte bara överleva, utan att börja leva igen, utan alkohol. Kram

Hej Andreas! Jag väljer att skriva rakt på sak idag, och hoppas att du inte missförstår. Är det något som du tycker är konstigt, så fråga!
Att vara "sig själv", betyder inte, att man inte måste anpassa sig efter andra och det är kanske den "mallen" du frågar efter?
Jag ska försöka hjälpa dig om du är villig att göra jobbet. För det är inte kritik mot dig som person, utan ditt beteende i vissa stunder..

Jag konstaterar, att det inte är något fel på dina förståndsgåvor, snarare på din impulskontroll efter det du skrivit om dig själv.

Den enda som kan träna på det är du!

Det hjälper inte hur mycket tålamod vi andra har, om inte du också inser att det kan vara ett problem och är beredd att arbeta med det.

Vi kan hjälpas åt och jag är medveten om att det tar tid och då får du faktiskt hjälpa oss att utforma reglerna. (vi ska ju alla kunna tycka att det är okej!)

Vi måste också få uttrycka oss i klarspråk utan att du genast radar upp alla dina känslor och allt du varit med om!

Att gå i försvar, som du gör många gånger ger mig känslan av att du inte riktigt vill/är beredd att jobba med just den biten(hoppas jag har fel)

Och enda sättet att lära sig, är att ta emot feedback även om det känns jobbigt! Det är en fråga om ifall man vill anpassa sig eller om man vill köra över andra (vilket man kan göra i bästa välvilja)

Jag förstår att du kan känna dig ledsen, men istället för att genast gå i försvarsställning eller börja en lång "förlåt-mig-resa", så titta på dina känslor och lär dig acceptera dem. (vi kan ju inte förändra dem, eftersom det är DU som har dem)

Så regel nummer 1. är väldigt enkel!
Om någon uttryckligen bett dig att inte kommentera i sin tråd, LÅT BLI!

Nej, gå inte ens in och förklara/be om ursäkt. Det kan du göra i din tråd så är det upp till personen att läsa där!(här är det skillnad på person och beteende jag vill lyfta fram)

För det behöver inte betyda att de ogillar dig som person utan att de inte vill ha pepp eller kommentarer.
Ibland orkar man inte med pep. det kan bli för hurtfriskt, det kan kännas fel och då måste vi RESPEKTERA det!

Jag har också ett förslag, eftersom du är en peppare av naturen:
Gör en "peptråd", där du bjuder in personer som vill ha extra pep!
Där kan vi andra gå in, när det känns jobbigt och få glada tillrop och få känna oss speciella.
Det blir lite mer på lika vilkor, om du förstår vad jag menar..
NU KÖÖÖÖR VI! /trollis

om att lära av livet - och på en kortkurs dessutom. Vilken ypperlig illustration till den (obehagliga) sanningen att det är i den egna reaktionen lärdomen finns att hämta (inte i vad andra säger/gör) och att den enda man kan förändra är sig själv. Och först måste man först klargöra för sig själv vad som hänt, hur man reagerat och om man vill förändra sig ... (det vill man inte alltid men då har man gjort ett val). Jag har upplevt liknande situationer som du beskriver, oftast nykter och "bara" driven av mitt engagemang och tro att jag vet och har svaren... På en kurs med övernattning i min ungdom babblade jag på tills en lite äldre person sa "Nu ska lillan sova" - och tänk jag fattade redan då att där hade jag nåt att lära mig. Ändå har jag upprepat mig många gånger... Nu sammanfattar jag för mig själv det jag nyligen skrev i min tråd "Det man inte blandar sig i behöver man inte dra sig ur" - sägs av kloka fru Ekdahl i Fanny och Alexander (bland annat) och försöker hålla det i minnet. Det går allt lättare när man kommer längre i decimalerna:) Kram på dig och ha det bra! Du är ett ankare här, bara så de vet... / mt

Gör det mycket enklare.
Bara att vara här och läsa och skriva hjälper oerhört.
Jag tycker xdu är duktig.
Jag börjar om även jag, en guppig resa, skam den som ger sig.
Vi gör detta TILLSAMMANS!

KOM IGEN NU TÖSEN!
/A

att det skulle bli problem. Kanske hade jag okayat det i mitt undermedvetna?

Vill ta nya tag, för som Santorini skrev i sin tråd, så är fördelen med alkoholen sedan länge passerad när man blivit beroende.

Ja så var kalaset avklarat.
Lätt hänt, hoppas det funkar med antabus för dig.
Själv ger det mig nåt kolosalt att bara skriva och läsa här.
Du hade ju fått bra styrfart på kajutan, den där grynnan var rätt svår att undvika.
Den fanns med på sjökortet, och du visste om den.

Du snavade lite, men sådant go du visade, en härlig fläkt.

Som sagt från början, jag gillar din energi!
Nya tag!
/A

Tack för att du hörde av dig - men känn inte att du "måste", ta det när du orkar.
Försök ta hand om dig och varandra - det gör ni säkert. Kram, kram / mt

du är en pärla!

Egentligen är nog mitt största hot "själv är bäste dräng", för det är nog bara fåfängt att tro att jag ska fixa detta på egen hand.

jag känner igen hennes tankegångar. Är det KBT? Jag håller på Trollis, hon har tänkt till. Lita på henne, Andreas. Jag själv är fortfarande aktiv alkis med kidnappad hjärna, så jag kan inte hjälpa dej hur mycket jag än vill.

Ta hand om dej!

Kära vän, vad jobbigt! Starkt av dig om du söker hjälp, men sparka inte på dig själv. Känn dig inte misslyckad. Jag tror oxå att du drack hejdå till alkoholen. Jag tror att det viktigaste är att inte tappa fokus och att veta vad man vill. Kram till dig från mig!

Du och jag har så mycket att ge varandra av erfarenheter och livsmod.
Snälla? Stanna?

Mvh en ganska stukad MB

Alldeles för mycket frestelser, spiken i kistan blev födelsedagsskålen som bara MÅSTE vara alkohol i. Sedan gick jag i spinn, vet inte riktigt vad som hände, förmodligen skulle jag dricka hejdå till alkoholen, full som jagvetintevad, sov till halv fem söndag eftermiddag. Suck. Ångest. Har ringt mej sjuk till jobbet, måste bena ut mej själv och våga ringa till kommunens hjälp för alkisar. Vill nog testa antabus...

Fia, jag är nog ingen vidare bra förebild... Men jag tänker på dej!
Kram!

..och dax för lite av veckans reflektioner, jag summerar som vanligt min vecka för att kunna lägga dossierna till sina respektive fack för färdigbehandlade tankar...

En intensiv vecka med att läsa "allt" på nätet om HSP (Högkänslighet), det kändes väldigt rätt på en gång och jag gick upp det precis som jag brukar, fullt ös..
Idag har det sjunkit in lite mera, och det känns inte som ett lika hett ämne längre, trots att jag bara ville skrika ut det först, .."här kolla!, det här är jag!!!"

Naturligtvis ligger det kvar i mitt minne, och jag ska mera sakligt söka vidare när det har lugnat ner sig lite mera i mina sinnen, för jag blir sällan riktigt objektiv förränns jag kan vrida det till både min för och nackdel, allt måste vägas in, vad är sant, vad är det inte?
Annars skulle man lätt kunna kalla mig blåögd...

Men att det stämmer, det råder det ingen tvivel om, jag ÄR en HSP-typ, inga tvivel..
Men att jag ska behöva missionera ut det själv för att det är ett sådant okänt begrepp bland mina vänner, Nä!, det orkar jag inte med, tänk om det blir en "fluga",
vad dum man skulle känna sig efteråt, inget "Evergreen" här inte..

Läser naturligtvis i alla trådar om hur dagsläget är för oss alla,
med tungt hjärta läser jag också om hur läget är med vill.sluta och tjejerna.
Jo jag håller med alla, alla synpunkter är viktiga och verklighet för de som skriver det.
Men jag tar inget parti, tänker inte lägga mig i diskussionen eftersom jag inte har tagit någons enskilda sida...
Konflikträdd?, jomenvisst, lugnet går före tvisten, så har det alltid varit runtomkring mig.

Kan bara som en liten anekdot bara berätta en liten episod ca 2 år innan min nykterhet.
Detta har inget med vill.sluta att göra, utan en reaktion jag råkade ut för..
(Känner ändå en viss likhet med situationen)..

Jag var medbjuden på en darttävling hos en relativt ny kompis via omvägar från en annan polare.
Förstod inte varför, när jag i verkligheten suger på all form av spel & tävlingar, men jag tänkte antingen så blev jag bjuden för att jag är så jävla trevlig, eller så vill de ha någon som direktkvalificerar i bottenskiktet, vilket spelar inte mig någon större roll, för jag hävdar aldrig att jag är bäst på någonting, men jag är duktig på att munhuggas när jag är onykter...

Jag tackade ja, och det bjöds ju på en hel del öl, och när man inte är duktig på spelet så var jag desto bättre på att dricka bira..
När finalen var avklarad och jag vann (bakifrån listan) så blev det ju en manhaftlig bastu,
och däri fick jag min livs största funderare när en snubbe säger...

"Men för fan Berra, har du aldrig lärt dig någon gång att hålla käften, du snackar ju för fan på inandningen också, håll tyst och låt oss andra föra en konversation utan att bli störd av dina inhopp och avbrytningar hela tiden.."
Jag blev tyst, förlägen och tittade ner i golvet, har aldrig blivit så tillrättavisad i hela mitt liv av en okänd vän(Vän?), sårad och väldigt kränkt gick jag ur bastun, satte jag på mig kläderna med svettpärlorna rinnandes på ryggen och tänkte, nej fan...nu går jag hem, de vill inte ha mig här längre..
Men för att inte verka otrevlig mot snubben som anordnade tävlingen, så satte jag mig i soffan med de andra snubbarna och väntade bara ut tiden, när förste säger att han går hem, då blir jag nr 2.

Det drog ut på tiden, och jag nickade till lite, vaknade av att höra "..äntligen blev det tyst på den där jäveln.." och samtliga runtomkring mig verkade bara att hålla med...(låtsassov..)
Så jag blev offentligt hånad ännu en gång, men nu med alla runtomkring mig...
Jag tänkte varför gick jag inte när jag så väl tänkte det första gången?
Varför utsätter du dig för det hära?
Res på dig och tala om för de andra att de är jävligt otrevliga, och att de har sårat dig ordentligt och nu kan de fara åt helvete, själv tänker jag fara hem...
Men gjorde jag det?
Nejdå, jag satt lugnt kvar och låtsas-sov någon timme till, innan den förste skulle gå hem.
När han väl sa att det var dags, hann jag rejsa om honom i hallen, sa ett snabbt hejdå och slog igen dörren..., hann aldrig höra ett svar, och jag brydde mig inte heller..

Aldrig mer..
..Skulle jag utsätta mig själv för detta..
..Skulle aldrig mer sätta min fot där mer..
Skulle hata dessa elaka människor för evigt, jajemän..

Lyckade så bra med att förtränga dem att en kille pratade med mig i kassakön på Ica helgen efter, och jag kunde inte placera honom alls, han var liksom "bortraderad" i mitt minne..
Han var en av "dem", och jag skulle våga säga att det inte var alkoholen som tog bort minnet...

Så är det att vara en känslomänniska, och inte veta vart gränsen går (när man har druckigt).
Och att reagera starkt på vad andra har sagt åt mig, förnedrad och lättkränkt.

Är jag en sådan fortfarande, jovisst!
Skillnaden just nu är att jag inte längre dricker alkohol, och överreagerar inte lika mycket.
Min livsituation med depression och hela baletten har gjort att jag måste lära mig ta hand om hur mina reaktioner fungerar, och jag har ett bättre skal idag som skyddar mot hoten.
Samt att jag har försökt lära mig varför jag reagerar som jag gör, vad gör jag för fel?
Ta hand om situationen direkt, rannsaka mina känslor omgående, reflektera och arkivera!

Precis som jag gör på Söndagskvällar, arkiverar veckans händelser...
Sparar de goda minnena, försöker lära mig av del dåliga händelserna och tömmer papperskorgen.
Inget må's bra av att kånka på vidare i onödan, ryggsäcken är tung nog ändå...

Kommande vecka är en väldigt speciell vecka, nyfiken och rädd på samma gång.
Ledtråden är 49,9917808...

/Berra

Antingen hoppar du tjejkvällen, som Maria säger, det kommer fler, eller så säger du helt enkelt att du väljer att inte dricka just nu, att du tycker att det blir lite för mycket ibland och du vill vara pigg eller nåt. Jag brukar säga att jag mår bra av att inte dricka alkohol, det är liksom ingen som ifrågasätter det!

Och du, det där funderandet, dricka lite, dricka normalt - sådana funderingar har bara vi med PMS, normaldrickarna funderar inte i dessa banor!!

P.S. Minns inte vart jag såg det, PMS = problem med spriten och det har vi ju ;-)

Spretiga känslor nu.
Hennes vänstra halva vill försöka så mycket..
Vill titta, vill röra handen.
Men höger.. är liksom, "död".

Ca 100 småblödningar i hjärnan.
Jag hör, men förstår inte helt.

Låt ljusen brinna!
Kramar om er.

Sorgsen, du skriver "Visst ordnar sig saker, men inte av sig själv, någon måste hålla i rodret". Så sant, så sant.

Och det får mig att tänka på en berättelse som jag gillar...

En by har blivit översvämmad. På ett tak står en man och vattnet stiger runt hans hus. Han ber till Gud: "Rädda mig!"
Efter en stund kommer en roddbåt, och den som ror ropar till mannen att hoppa ombord.
"Nej" svarar han, "jag har bett till Gud att han skall rädda mig så jag väntar på hans hjälp!" och roddbåten ror vidare.

Så kommer det en snabb motorbåt.
Mannen som kör båten ropar till mannen på taket att han får plats i båten.
Men, mannen på taket vill inte åka med. "Jag har bett Gud att rädda mig", säger han.

Så kommer det en helikopter över hustaket.
En ytbärgare vinschas ner och sträcker ut handen till mannen på taket.
Men, inte heller nu vill mannen följa med. "Jag har bett Gud att rädda mig", säger han.

Så dör mannen på taket, och kommer till himlen. Där möter han Gud och säger:
"Jag bad till dig att du skulle rädda mig. Men varför kom du inte? Jag har trott på dig hela mitt liv, och försökt vara en
god medmänniska. Men när jag behöver dig, då kommer du inte?!?"

Och Gud svarar:
"Vaddå kom inte? Först skickade jag ju en roddbåt, sedan en motorbåt och till sist en helikopter.
Men du ville ju inte åka med!"

Det är ju så. Vi måste agera också. Kram och godnatt!
/H.

Det kommer fler tjejkvällar, men nu när man är nynykter så kan det vara bäst att inte utsätta sig för situationer som kan bli jobbiga och som kan locka till det där glaset.
Jag tackade nej till sådant den första tiden, jag känner mig själv, det hade blivit för svårt att stå emot.
Bli sjuk i sista minuten, kan hända den bästa. När det blir dags nästa gång så kanske man hunnit bli starkare eller så avstår man tills man känner sig stark i sin nykterhet, det är viktigast just nu. Fester kommer alltid igen.
Kram!

Hej igen!
Jag vet hur mycket det betyder att få stöd av andra som har "gått före", för jag hade absolut inte varit där jag är idag om jag inte hade träffat på dem. Jag vet vilka de är som har betytt mycket för mig, både här på forumet och i andra sammanhang. Och om jag kan få ge det vidare, så är jag mer än glad för det.

Så skönt att läsa att du börjar stå upp för dig själv, flygcert! Du börjar sakta men säkert behandla dig själv med respekt, och det kommer att leda dig framåt. Fortsätt så här, även om det känns jättejobbigt. Det är rätt väg som du har börjat trampa.

Kram, alla.
/H.

Det var min första tanke, självklart hoppas jag också att avsikten är god.
Är nog av naturen lite misstänksam, tycker tyvärr det är sällan ngn gör gott bara för att.
Men det är mitt problem och ngt jag får jobba på.

Glad att fler tyckte att det gått för långt, vi är ju vuxna människor och ska inte mobba ut ngn ur denna grupp. Vi som upplevt utanförskap och skuld och framförallt skam ska inte skapa det här hos oss. Vi har alla kampen mot alkoholen både vi beroende och ni som är medberoende, den kampen räcker gott tycker jag.

Kram!

Det är ett gift. Vi är indoktrinerade sedan generationer tillbaka att vi ska dricka. Om man tittar på andra kulturer så finns det inom de flesta ett behov av att berusa sig med något. Varför då?

Liksom du har jag inte skrivit listor för/emot. Har tänkt göra det men jag ser ju på en gång att nackdelarna är så övervägande och allvarliga så det blir ju bara larv och hyckleri att skriva något positivt.

En sak är dock säker: "normala" människor håller inte på och funderar så här. De ifrågasätter inte varför man skall dricka, varför det är normalt att dricka men kanske är det för att de inte har anledning att göra det?

Har du läst Äntligen full kontroll av Allen Carr? Han har intressanta teorier om detta inlärda beteende som vi har, vi är som flugor som går ned oss i köttätande växter - trots att vi känner till faran kan vi inte låta bli...