Senaste kommentarerna i forumet

Så stark du är Pippi!
Så bra gjort av dig att lämna ditt ex. En eloge till dig för det. Du är ju egentligen en riktig Pippi, en tuffing som lämnat ett giftigt förhållande.
Visa alkoholen att du är stark - om så bara för en kväll. Idag är kanske den dagen som blir den första dagen på ditt nya liv?
Stå emot suget bara ikväll. Kanske finner du styrkan att stå emot imorgon också?
En dag i taget. Hejar på dig! Kram, AJ, 10 månader och 12 dagar nykter

Nej, om du läser i våra "anhörig"/medberoendetrådar, så ser du nog att hans beteende är allt annat än sunt.. Troligen är han mer beroende än du anat.
Min gubbe höll på och smygsöp länge innan jag kom på det. Då hade han utvecklat en så stor tolerans, att han kunde dricka väldigt mycket utan att det direkt syntes på honom..
Om jag nån gång ifrågasatte att han luktade alkohol, så viftade han bort det med att han precis tagit en lättöl.. Troligen hade han då varit ute i trädgårn eller nere i garaget och druckit starköl eller vin (ev sprit..)
Han blev också klapp kanon några gånger och lovade bot och bättring, när vi pratade om saken .. Sedan kunde han dra ner under en vecka eller två.. för att sakta smyga upp igen..
Till sist erkände han att han inte ville sluta dricka helt. Han såg inga problem (det var jag som hade problem..) Han kände sig inte "full", möjligen lite lullig och det var jag ju tvungen att unna honom tyckte han.. Han nekar fortfarande till att han är beroende eller alkoholist. (eftersom han inte har nåt "sug" säger han..) Nåväl, dricker man varje dag (motsvarande minst en flaska vin, 6 dar i veckan) så hinner man kanske inte få "sug", innan man redan fixat sin dagsdos?

hej.

Jag önskar att jag hade kunnat svara ett nej på dina frågor.. Men tyvärr, i mitt (vårt) fall, så dricker han mer.. Är mer rastlös och har "långtråkigt" (har ju ingen att provocera längre, så han kan lätta på sitt eget inre tryck)
Ja, ibland tror jag att alkoholister beter sig sig som trotsiga barnungar, för att få oss att känna skuldkänslor (men den här gången gick jag inte på det..)
Det kallas "känslomässig utpressning" när man försöker ge en annan människa skulden för att man mår dåligt över saker som man själv är orsak till..
Ofta är de duktiga att få med en i en sorts djävulsdans, där allt man gör och säger ändå blir fel.. Det finns föresten en bok som heter just "Djävulsdansen" och den handlar om medberoende! Fråga efter den på biblioteket så tar de hem den om den inte finns och om du inte vill köpa den!
Min man kan inte erkänna att han är beroende, men jag ser ju på honom att (och hör dom gånger han ringer på fyllan) att konsumtionen har ökat. På söndagar när det är hans "vita dag" ( för han räknar lättöl och folköl som alkoholfritt) så är han ofta väldigt darrhänt och mår tjyvens.. problem med magen och "disträ" (minnesluckor)
Nej, han kanske inte super ner sig, om han plötsligt skulle ändra sig och söka hjälp.. Tyvärr tror jag att chanserna är små..
Och tills ni har varsitt boende så kommer han också att göra allt för att få dig att ändra dig och för att kontrollera dig.. Jag gick igenom den här berg å dalbanan i somras så jag har en del kvar i färskt minne..
Från hotfull, till gråtmild till "gentleman" som skulle skriva testamente till förmån för mig, till att ta tillbaks allt han sagt 2 dagar senare.. och så höll vi på i ett par månader tills jag flyttat.. Det var löften om att få låna bilen, och förslag om "semesterresor".. Löften som givetvis bröts, när han hittat en ny anledning att bli irriterad över som han uttryckte det "hjärtlösa beteende"
Nej, han skulle inte heller ha råd att bo kvar och dessutom tvingas sälja både hus och bil på grund av att jag flyttat..
Summa sumarum, än har han båda delarna kvar!

Jag hittade några fel som jag har åtgärdat. Skriv gärna en ny kommentar här om ni fortfarande har problem.
/magnus

Du är en bra människa. Behöver inte vara arg på Sisyfos som menade väl oavsett om du varit nykter eller inte. Vi människor gör mycket skit för tillfället och det kommer att fortsätta - inget nytt, men vi trodde oss vara förskonade. Här på forumet kämpar vi en annan kamp, och det är mot alkohol. Jag behöver er i min kamp och hoppas jag kan hjälpa andra i sin med att berätta min historia.

LM och FM! Tack för att ni delat så många klokheter här! Ni har hjälpt mig och säkert många fler. Kram! Sommarkatt15

Ja det är ju det man kan eller hur. Haft en fin helg m särbon. Varit tillsammans på en yogagrej. Men vi/ jag har något som hänger över oss som gör att vare sig vi vill eller ej är vi förbundna för flera år framåt. Ingen av oss hade nog förutsett detta, men nu är det som det är. Så jag är tvungen att hantera hans alkoholproblem versus mina försök att sluta...och lösningen är inte att ta snabbaste vägen ur...som jag i hemlighet hade planerat. Jäklar vad Gud/ universum/ ödet planerar det för oss. Jag är by all means här just nu för att ta mig igenom detta en gång för alla!

Lömsk vän det där... Man tror att man får tröst och stöd. I själva verket är hen väldigt krävande. Orsakar stress och ångest faktiskt och hjälper inte direkt upp självförtroendet. Tänk två gånger innan du bjuder hem hen igen.

Han säger så för att trycka ned dig mentalt. Jag lade tom familjen skilsmässopapper till min fru. Han vill nog som jag visa makt och härska. Vi alkoholster är tyvärr ofta bra på att såra. Han vill nog som jag gjorde få dig att känna dig beroende av honom. Innan du ens ska fundera på att stanna så måste han ta hjälp mot sin sjukdom, den skadar både dig och honom. Han kommer tyvärr fortsätta så här tills han inser. Vet hans arbetsgivare om hans problem med alkohol? Usch lider med dig vet ju själv hur jävla illa jag behandlade min fru.

Ja, man kastats fram och tillbaka med sina känslor. Jag får panik över att jag inte ska få ha honom längre, att vi inte ska vara tillsammans. Får panik över om dey bara "rulla" på som vanligt.
Jag önskar att man kunde få ett tillfälligt boende för att känna på hur det skulle vara. Komma underfund med sina känslor.
Men det verka inte han gå med på. Flytt är lika med att det är slut.
Det bli ev jag som ska ha kvar huset (vi hyr) och nu när vi ändrat om inne så är det helt ok och grabben har kvar sina kompisar men när jag sitter ute och ta mitt bloss och tittar ut över ladan och vår trädgård så ser jag bara min man. Hans lada där han greja, trädgården spm han alltid greja med och då vill jag inte bo kvar.
Det är inte lätt att få tag på annat boende . Helst skulle jag nog velat att han bodde kvar för han är ingen lägenhets människa. Han måste ha att göra men han tycker det bli för dyrt . Jag är även rädd att han tar en lägenhet som han har på gång bara för att komma iväg och han vill helst inte bo i det område och jag förstår honom där!
Det är väl inte säkert att han super ner sig??
Jag vill att han ska ha det bra!
Har era män/fru druckit mer när ni lämnat dom?

Stå ut. Stålsätt dig och var beredd på avgiftning, ångest och enormt sug. Ät mat, bada, duscha, träna, vila, sov, titta på film, drick massor, ät godis, läs och skriv ner hur du mår under tiden. Tar ca 3-4 dagar innan det värsta vänder.

Ge dig själv den starten så kan du komma vidare. Håller på dig och jag vet att du kan. A är ingen bra tröst i längden. Det vet du.

Läs ex Freedom och Idiotens kamp och vändning som slutade nyligen.

Kram och bra kämpat hittills ✨

För att ni fixade tråden :)

Ja, jag vet Magnus.
Jag vet inte riktigt vart jag har honom längre. Jag tror han är lika kluven som jag.
Innan när det har kommit på tal att vi ska skilja oss så har han ofta sagt att "jag" lever på honom och att han kommer få det så mycket bättre ekonomiskt om han bor själv.
Nu säger han annat...
Det som är samma är som jag skrivit innan att vi inte har något ihop, att vi inte är kära längre osv...
Det hände lite saker i helgen när han hade druckit och jag tyckte väldigt synd om honom, han var uppriktig ledsen.
När vi pratade idag är han inne på att flytta så fort han han mår så dåligt av detta och han vet att även jag gör det. Han är mån om att jag och barnen ska ha det bra men ibland vill han inte det.
Men idag som sagt blev det annorlunda. Vi började prata igen om att vi ska skilja på oss , han går undan och jag springer efter som vanligt. Han är van att jag gör så. Denna gång sa jag inte det vanliga när det börja dra ihop sig till en flytt. Jag brukar säga, men, du jag älskar dig. Vi får bättra oss osv...
Jag ville så gärna säga detta men kände att jag får inte göra det !
För då kommer vi ingen vart utan kör samma ekorrhjul som innan.
Han märker nog detta för han säger till mig såhär.
Jag är rädd att det bli sämre när jag flyttat, rädd att jag kommer hamna på en bänk som en a-lagare .
Jag svara att det kommer han inte göra, han har alltid gjort rätt för sig ( drog upp ekonomin oxå) och att han har fast jobb och om han känner så tyckte jag att han skulle börja med antabusen igen.
Säger även att jag oxå mår dåligt men måste sköta mitt jobb.
Han svara då att jag har inte dom problemen som han har.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad hände här??
Är det de han är rädd för el är det en ny "taktik" för att vi inte ska gå skilda vägar??
Min kompis säger att hon tror INTE att han vill att vi ska det och det tror inte jag heller att han vill innerst inne. För han är en familje människa och älskar oss.
Under dagen har han fällt kommentarer som tex vad ska du ha för tv sen när jag flyttat? (Hans tv) eller ska bli skönt sen när jag får lite lugn och ro ( grabben hade tjoat och stimmat)
Hur tänker han , jag bli inte klok på detta och mår så jäkla dåligt!
Jag har varit så fokuserad på mig nu, hur jag känner och vad jag vill så jag känner mig orättvis som inte tänker på hur han känner det.
Ska jag stanna och försöka för jag tror det är det han vill och jag vill nog det oxå.
Jag vill att det ska funka men jag är inte beredd att föröka när han inte sluta dricka och jag tror det kommer bli som vanligt igen och jag vill inte ha det så. Är så rädd för hur jag och han kommer att må efteråt. Jag har separationsångest känns det som. Jag skulle vilja att försvinna ett tag för att komma på vad jag egentligen vill el att vi är ifrån varandra ett tag för att se vad vi tycker om det.
Jag vet fan ingenting snart!!

Söndag och sitter här igen och läser. Har svårt att slita mig. Ibland tänker jag att det är ett nytt beroende och idag tänkte jag att jag älskar forumet. Hur många platser finns det där människor skriver så klokt, naket och reflekterande tillsammans med andra?! Där dörren alltid står öppen, alltid någon som är vaken efter midnatt och innan solen gått upp. Värme, hälsningar och så mänskliga berättelser. Jag känner mig inte ensam i min resa och jag känner värme från och till så många människor. Tack, säger jag.

Det blev en långpromenad och middagen jag fixade blev uppskattad. :-)

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Det är en process, ett varande som ett litet vakuum som att vänta på något... Vad ska hända nu då? Ska det vara så här? Försöker vila i alla tankar som passerar i huvudet. Hinner inte med att fånga någon särskild.

Känner sug till och från. Tittar på lusten att dricka något m A i när jag lagar mat. Den är stark fast jag inte vill berusa mig. Jag är glad över att jag är nykter men det är... ovant, helt enkelt. Ovant att leva med sig själv och alla tankar hela j-a tiden. Lite paus, lite flykt, lite eufori på flaska tack, säger mitt undermedvetna.

Nej, jag vet hur nöjd och fri jag känner mig utan, hur jag har får en annan blick och hy, vaknar med en annan känsla, klar i huvudet och känner min kropp, är mer lyhörd när jag lyssnar på barnen och har bättre humör, skrattar ibland, får nya insikter och reflekterar över livet bland annat. Men jag läker fortfarande och vanans makt tar tid att bryta.

Jag vill lära mig leva i vardagen utan alkhol, fri destruktivitet och med respekt för mig själv.

Tredje helgen går mot sitt slut.

Det har du aeromagnus. Jag är helt övertygad om att du har styrkan att klara det även utan hjälpmedel. Du vet ju vad som är bäst för dig.

Jag är ledsen att behöva säga "Vad var det jag sa" Jag vet ju själv hur jag gjorde. Samma sak för mig. Jag vet inte vad du går igenom för jag har ju själv sårat min fru på samma sätt som din kille gör

Jag startade just en tråd 'hur illa är det', och den verkar också försvunnit.

Jag startade just en tråd 'hur illa är det', och den verkar också försvunnit.

Fortfarande har jag avstått från a fast jag inte kan tänka på något annat.. Har kokat en stor kopp te och skall titta på Solsidan med den. Håller på att köpslå med mig själv hela tiden - jag kanske kan ta ett litet halvt glas för att ångesten skall släppa lite men jag vet ju att det blir ett helt glas - två och tre glas tills flaskan är slut. Därefter mer ångest och självförakt .... Det är inte värt det - jag har mått tillräckligt dåligt - nu måste jag kämpa - de första dagarna är värst...skall lägga mig tidigt för att somna ifrån suget. Jag kommer aldrig att kunna dricka lite lagom för a och jag funkar inte ihop - jag dricker tills allt är slut. Måste avhålla mig helt och det känns som en stor sorg - att mista sin bäste vän och sin stora tröst...trösten som sakta men säkert kommer att ta dö på mig. Tack för allt stöd från alla som peppar idag - kärlek till er alla ,

Imorgon måndag 15/11 sånt jag min sist tablett Antabus. Hoppas att jag nu har styrkan och viljan att själv avstå.

S-jäveln är gift med Göran

Och matar honom hela tiden. Hon dukar fram lämpliga fat med människor han kan sätta tänderna i.

Stress är vårt samhälles stora problem. Vi går under av stress, blir sjuka och får till slut hjärnskador och olika organ i kroppen börjar kollapsa. Därför är det viktigt att hitta verktygen för att hantera stress.

Mindfulness/meditation fungerar bra. Man kan bli superbra på det och på bara några minuter varva ner kroppen, hjärnan och hemligheten sitter i andningen. Jag börjar bli uppmärksam på min andning, spända axlar och märker att jag har stress fast jag inte tänkte att jag var i stress. Det blir också en vana att vara i stress. Det tar tid att lära känna sig själv och sin kropps signaler om man tappat bort dem. Medveten och i nuet...

Oj, jag gick igång! Men jag vet hur det kan göra skillnad och leda till att man mår så mycket bättre. Så jag övar, övar och försöker få in det som en del i mitt liv.
Kram på er!

Arkivering av gamla trådar görs manuellt av trådar som varit inaktiva under lång tid. Det är inte det som har hänt här. Jag ska se om jag kan förstå vad som blivit fel och återkommer.

/magnus

Blev också nyfiken ;-)
Tänk vad spännande. Jag jobbar på ett företag där många är extremt högpresterande och intelligenta. Lite speciella människor ofta. Inte alltid på jorden i vardagen och inte alltid inkännande i andras situation.. Vet inte hur det är för dig.

Men din fru har gjort ett jättejobb hemma så att du fått bara jobba. Hon har ett liv och behöver antagligen komma ut och göra annat, träffa människor och utveckla andra sidor hos sig själv och det förstår du.

Har svårt att förstå ditt inlägg. Vad du egentligen försöker säga.

Är det jobbigt att hon vill begränsa ditt drickande och du är nöjd med det? Eller att hon klagar på dig eller att du måste göra mer i ditt hem och för dina barn? Kan du inte rädda världen som du har det nu med annat ansvar eller med mindre alkohol.

Först tänkte jag att det låter som du har likt personer med viss sorts autism en hjärna som gör att du är ett extremt begåvad inom vissa områden, på bekostnad av andra men jag har ingen aning.

Låter jobbigt att bara fungera med alkohol. Har du inga baksidor med det? Det kanske är en typ av medicinering du gör för att sortera och lugna ner kopplingarna i hjärnan. Men alkohol skadar kroppen och hjärnan i längden. Du kanske inte dricker så mycket? Känner du inga baksidor av alkoholen? Har det av samma anledning som din far och farfar drack?

Jag skulle prata med neurolog eller läsa om hjärnforskning och se om du hittar en ledtrådar. Kanske finns det bättre sätt för dig att fungera bra. Kanske gå i parterapi för att hitta vägar och träna på en bra kommunikation tillsammans om det är ett problem.

Men som sagt, har ingen aning om vem du är och jag kanske bara är ute och cyklar. Men väldigt nyfiken på vad det är du jobbar med! ;-)

Lycka till, Jag älskar alkhol!

till förändring. Oo, ja relationer är svårt och särskilt när a varit med som tredje part. Låter fint att du och barnen fått mer kontakt, de uppskattar nog närvaron du kan ge dem nu. Fint skrivet och ger tankar...