Senaste kommentarerna i forumet

... har jag druckit av två anledningar; allt som händer i mitt liv samt allt som inte händer i mitt liv. Och då har det blivit så för mig att jag vill sluta dricka av endast en anledning och den utgörs av meningen innan denna. Alltid har den här flaskan eller boxen eller tetran funnits till hands, av inga och alla anledningar.

Dom dagar som inte fallit under "helg", "semester", "lill-lördag" eller "fest" eller "diverse" eller "klassens timme" eller "skitsamma" har varit vacuumfyllda transportsträckor bara. Meningslösa dagar i väntan på nästa härliga tillfälle att få slappna av, hitta frid, försvinna för en stund. Säg nu att jag skulle ha fixat den här digra alkoholkonsumtionen, känt mig som en glad och förnöjd prick, i harmoni med mig själv och min livssituation. Det hade förstås varit kanon, himmel så skönt det skulle ha varit. Men det är inte så. Det sket sig någonstans på vägen, rätt långt där borta.

Därför är jag här. Och det vill jag komma ihåg. Varje dag.

Någon gång under dagen passerade vi i sakta mak en stor Systembolaget-skylt. Jag tittade noga på den för att se vilka känslor den väckte. En tung energi kom över mig, skam, tvång, ovilja. Inte en enda positiv association flöt upp till ytan.

Tidigare ansåg jag att det svenska folket behandlades styvmoderligt med tanke på alkoholmonopolet. Det tycker jag inte längre, efter en veckas nykterhet. Så fort det kan svänga...

Hej ensam, tyvärr är du inte ensam alls om detta. Du och många framförallt kvinnor får lida för sina mäns supande. Din man behöver hjälp med sitt missbruk och fu behöver ha stöd som medberoende. Ett steg har du tagit, att komma hit. När din man nyktrat till skulle jag om jag vore du ställa ett ultimatum. Du eller dricka.

Vi är bjudna på fest hos ett gäng som vi tidigare har umgåtts jättemycket med.
Dvs när jag fortfarande drack.
Vi träffades titt som tätt och drack och hade faktiskt väldigt roligt.
Nu är vi inbjudna igen och jag vet inte hur jag ska göra.
Ska jag gå dit, sitta nykter och ha tråkigt eller ska jag stanna hemma?
Å ena sidan vill jag ju inte bara sitta här hemma med offerkoftan på mig och sura ensam i ett hörn...
Men å andra sidan vill jag inte sitta där och glo.
Det gamla uttrycket "man kan ha roligt utan sprit" stämmer för mig bara om de andra inte dricker heller.
Kanske jag inte kommit särskilt långt i min nykterhet när jag känner så här.
Jag skulle vara en "bättre" nykter person om jag kunde vara med på alko-fester och skoja och ta trevligt ändå.
Jag tycker att umgänget med de här människorna tillhör "livet före" och vill gå vidare.
Samtidigt känner jag mig lite som "förloraren" om jag inte vågar gå på tillställningar med alkohol.

jag gick genom ett program nu. återfallsprevention. där fick man lära sej något som man inte fick på den vanliga behandlinge. allt handlar om att vända dom negativa tankarna på alkoholsuget till positiva. man kan börja med att tänka tebax på hur det kändes förra gången man drack och blev sjuk. hur skönt det blir om man vaknar upp nykter i morgon. hela tiden skjuta upp beslutet på att ta första glaset.. 10 minuter i taget.. tills suget släpper ..m,.m men man behöver rådgivning om det här. svårt att lära sej på egen hand. men det går. jag va ett hopplös fall innan med ständiga återfall. tills jag gick genom det här programmet. prova ät campral med.. kan hjälpa vissa. mej bland annat

Unnat mig en riktigt seg morgon, lyssnat på "Fråga psykologen" på P1 där en kvinna frågade och diskuterade hur mycket ansvar hon skulle ta för sin alkoholiserade pappa. Vilken ynnest att få tjuvlyssna på deras samtal och man verkligen hörde hur hon växte under samtalets gång. Fint.

Nu ska jag bege mig till ett kafé, få i mig en bättre frukost, lyssna på någon ljudbok eller podcast och fortsätta virkningen. 85 åringen i mig jublar!

Dotts - så rätt! Hoppas ni kommit in i lägenheten och att det känns okej? Jag vet att när jag hade lämnat så kändes det å ena sidan sååååå himla skönt, så fri och lättad jag kände mig och så skönt att kunna vara JAG utan rädsla för någon annan, samtidigt som det kändes som tortyr - jag led av att jag hade lämnat, av att jag hade förstört, att jag kanske gjorde fel osv osv, men nu i efterhand så vet jag att det var deet enda att göra. Jag är fortfarande ledsen ibland, inte minst när barnen ber att jag ska "flytta med huset så att jag kan bo med pappa" - men hade jag stannat så hade barnen levt i att allt handlade om honom, hans känslor, hans tankar, hans sätt att vara, hans mående osv osv. Jag gjorde rätt - och du gör rätt!!!
Barnen kommer sakna pappa, och dig när de ev är hos pappa - men vad var alternativet?
Kramar dig länge!!!

Jag vet attd et inte är lätt... Så många gånger som jag bestämde mig, där och då - mitt i natten så bestämde jag mig tusentals gånger för att det fick räcka och att jag skulle stå för det, men sedan kommer det bra, snälla, fina och ångern tillbaka i alkoholisten och då backade jag - ända tills nästa gång, en månad senare, elelr en vecka senare, eller rentav nästa kväll...
Du är inte egoistisk - vem ska tänka på dig om inte du själv?? Du har rätt att göra så att du får det bra, så att du får känna lugn och trygghet - du är värd bra saker!
Kram

Minns att jag var så frustrerad över den makliga gång det här forumet uppvisade när jag började skriva här. Och jag fattade inte att man skulle starta och hålla sig till en tråd. Men det var den här tråden det började spinnas kring och så har det fortsatt. Eller missuppfattar jag frågan nu?

Ojojoj, ändra rubrik också? Nä, Ebba, nu måste vi ta det lite lugnt, sakta i backarna! Jag måste vänja mig av vid brakfylld och vänja mig vid LenaNyman först. God morgon, förresten, vackra själ!

Och nu iväg med en husvagn fullproppad med spriiiiiit.

Citronfjäril, dina inlägg skulle kunna ha varit mina... I vårt fall spårade det ur och just den händelsen gjorde att han "vaknade upp" och sökte hjälp. Men jag är fortfarande här, på gott och ont. Jag är fortfarande medberoende. även om han är nykter just nu, och det är ett lärande som pågår. Jag hoppas kunna nå dit att jag fattar beslut som är viktiga för att JAG ska må bra (och barnen). Är inte där än, men det här forumet ger mycket stöd och många insikter.

Välkommen!

Känns det just nu.Dagarna är bättre än på många år och känslan när jag vaknar på morgonen är frid.Men ändå så sitter jag här nu och försöker hitta tillräckligt många små anledningar som gör att det är befogat för mig att åka ned till stugan och ta mig en titt.
Papper som ska undertecknas,skruvdragare som ska hämtas osv.
Men ingen av dessa anledningar är ju på riktigt.De är bara på låtsas för att jag ska få mig en liten bit av honom igen.Och då sätts hjulen i rullning och stora delar av mig tas i anspråk för detta att sörja,förstå osv.Jag kanske helt enkelt måste få känna denna ödslighet ibland då jag ju egentligen mår helt ok.Ta dessa två lediga dagar och skapa de till mina och inte stressa sönder dom med en massa aktiviteter som jag gärna gör för att slippa känna.Om jag klarar att i vila låta bli att ta kontakt så har jag kommit ytterligare ett pyttesteg framåt.Ja det låter som en bra plan,den kör vi på.

Det är sannerligen en skör tråd... Man tror man vet var man står, men sen händer något - åt ena eller andra hållet.

Det är inte ditt fel, du måste se det!

Kram

och sudda bort den fulla gubben i soffan.Vad ser du då?

Men precis som mt säger kommer du att upptäcka att du är allt annat än ensam om du läser och skriver härinne. Det har varit en otrolig hjälp för mig. Vi har bara kommit lite olika långt på våra resor och vissa är beroende istället för medberoende. Allas berättelser är intressanta och ger perspektiv.

Just nu har du det tufft, men du kan bara hjälpa dig själv i det här läget. Jag har också varit där, torkat upp spyor och sett till att inte barn, övriga nära och bekantskapskrets, kollegor etc ska märka något. Och därmed har jag sett till att han kunde fortsätta supa och bete sig illa. Det är en jättejobbig insikt, men när man väl kommer dit blir man starkare.

Fortsätt att skriva och dela med dig!

Stanna upp och hämta kraften inom dig.

Jag vill helt enkelt att det ska gå bra för dig.

Kram Ebba

:-)

:-)

Jag kollade upp lite, filmen hade premiär när jag var åtta år borde det bli så så himla liten var jag inte. Den hade tydligen 7-års åldersgräns. För mig kändes det som att jag var 4 år och såg en skräckfilm för vuxna.

Först måste jag bara berätta att mitt morgonkaffe är helt perfekt denna morgon, så gott. Jag kör på känsla när jag gör kaffe, häller i kaffe istället för att ha i med mått.

Jag vet inte om du borde se Agnes-Cecilia, jag var ju jätteliten när jag såg den senast och jag tror att jag tyckte att den var otäck och att mamma var lite märklig som tog med mig på bio för att jag skulle få se den. Hon var lite så, gav mig böcker för äldre och vinflaskor när jag var sexton. Jag kanske borde se filmen och läsa om böckerna. Jag vet inte för din del...... Du borde nog iaf vara nykter om du ska se den.....

Jag blev också fast i stämningen. Har bestämt mig för att läsa om Agnes Cecilia nu. Jag har använt den boken i en uppsats jag skrivit. Uppsatsens ämne törs jag inte skriva här men kanske gör det ändå :) Maria Gripe skulle jag vilja träffa. Såg en dokumentär om henne för flera år sedan. Jag har inte vågat se filmen Agnes Cecilia, är rädd för att det magiska ska förstöras. Den finns på Youtube, rekommenderar du den?

Fint att höra från dig. Avundas din livsenergi (men missunnar inte det minsta).

Härligt att du kan skriva så där om dig och din hustru. Jag tänker nog långt lika om mitt eget förhållande också, men alltid är det tyvärr inte helt lätt.

Låter kul det där med sober, för mig är det inte ett problem att dansa nykter, men nattklubbsdunk vet jag inte om jag mera klarar av, får på riktigt ont i öronen. Hoppas partydrogerna hålls borta därifrån.

Ännu en fantastisk morgon. 5v idag :-) och det blir roligare för varje dag som går just nu. Nu frulle och sen njuta denna dag också. Kram till er alla som kämpar.

Det fanns en till bok, något med en stenbänk i titeln om jag inte minns fel ?Den läste jag såklart också.
Tänk om det är ett Maria Gripe- trauma från barndomen som har gjort att jag är som jag är. Jag kom aldrig ur stämningarna i de böckerna.

för "recensionen". Kul det var folk där (men det visste vi ju) och hög stämning. Bästa helgen till dig & familjen / mt