Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror det stämmer Lelas men det känns inte riktigt som trötthet... mer som "bara vila" och återhämtning - om jag får leka med nyanser.

Jag känner också tydligt sista-dagarna-inför-semestern-syndromet. Jag kan räkna återstående arbetsdagar nu och mitt ena jag hinner inte sluta - tänker hur-i-hela-friden-ska jag-hinna-komma-dit jag-vill-för-att-lämna-över... medan mitt andra jag tänker jag-orkar-inte-en-dag-till-nu-får-det-vara-som-det-är... Just så går tankarna, nästan utan andhämtning.

Kram till er och varma tankar till vännen som lever i närheten av återfallet / mt

Hej på er alla, och tack för era inlägg!
Först och främst: Nej, jag tvingar inte eller försöker inte tvinga någon till någonting som denne inte vill. Däremot har jag ett ansvar för mina barn, mig själv, och den kvinna som jag har levt ihop med under en stor del av mitt liv. Jag har ett ansvar att hålla ihop familjen om vi kan. Jag har kämpat mig tillbaka, och sett fram emot att vi äntligen ska slippa oket alkohol, vilket frun också sagt att hon gör eftersom jag vet att vi båda hatat det alkoholen ställer till. Vi har äntligen de förutsättningar vi alltid velat ha. Vi har även alltid lovat varandra att inte slita upp familjen, åtminstone inte för nån liten skitgrej...vi är dessutom helt överens om att frun behöver nysta i sina upplevelser med hjälp av terapi. Efter mycket om och men har hon gått med på att besöka al-anon också framöver.

Liten bakgrund: Drickandet slut alltså...och vårt nya liv börjar...ena dagen kommer min fru med svindyra tapeter till hemmet och vill att vi renoverar lite, och nästa sitter vi och planerar utlandssemester till sommaren med våra barn, hon är hur gullig som helst, och vi har det bra, sexlivet funkar bra, vi åker iväg på en weekendtripp där vi njuter av varandras sällskap...
och plötsligt ett par veckor senare (faktiskt veckan efter tapeterna) ska vi separera. EEEEHH...VA? Hon säger å ena sidan att hon vacklat i känslorna på senare tid, vilket inte är konstigt att det gör i förhållanden, så har mina också gjort...men om det är allvar så planerar man väl inte för en gemensam framtid utan börjar snarare ta steg åt andra hållet, eller hur? Frun säger även att den här insikten med känslorna "föll i knät" på henne. Återigen, VA? Om man har bearbetat en sak i flera år så faller det väl inte i knät? Det är pga ovanstående jag ser att det absolut inte finns någon logik i detta. Skulle min fru plötsligt vilja kasta bort vårt gemensamma liv? Vi har som jag nämnt allt vi egentligen vill ha i form av barnen, boendet, vänner, etc., det är något vi ofta pratat om. Men när jag pressade henne om detta så var hon ändå villig att ge upp allt. Även det väldigt märkligt...för vi har inte haft det så illa i vardagen...men hon kan ju inte minnas de goda stunderna pga att nånting blockerar. Det rimliga i situationen vore väl snarast att göra ett nytt försök när alkoholen inte finns med i bilden, eller?

Alltsedan bomben briserade har jag ägnat all min vakna tid (under en och en halv månad) till att fatta vad fan som händer. Slutligen har jag ju förstått att det är en identitetskris, och att jag inte kan nå fram till hennes känslor eftersom hon är blockerad, och att flykten bort från "det onda" är det som gäller i det läget. Visst kan jag släppa frun fri om det är det hon vill. Jag är dock inte säker på att det verkligen är så. Och vi är båda överens om att vi inte kan backa om vi går vidare, därför ska vi utröna om det finns någon chans till att bygga upp någonting varaktigt av detta eller om vi måste separera. Jag vill hursom att frun får insikt i att hon faktiskt just nu bara beskyller mig för allt och vill fly. Hon behöver bearbeta det som hänt och inse att det är en flykt snarare än att hon tar tag i problemen som skapat detta. Först därefter kan vi ta ställning till om vi kan lappa ihop detta.

Avslutningsvis: Jag tycker att folk skiljer sig alldeles för lättvindigt, bara ger upp. Är det lite tråkigt en tisdag kväll så går man ut på fredagen och roar sig, får lite uppmärksamhet av nån "som förstår en" och så är det bara att gå vidare, skit i barnen, skit i min partner, jag måste få bli lycklig och förverkliga mig själv. Vad är det för inställning? Istället för att kavla upp ärmarna...och kommunicera. Vad i helvete, är inte kärlek värt att kämpa för? Jag vet att jag aldrig har behövt göra det tidigare, och inte min fru heller. Vi har bara låtit tåget skena iväg under alla dessa år. Är det vettigt att vi bara lägger ner i det här läget, förkastar den trygghet vi har, de goda och förbättrade förutsättningar, och dessutom sårar ungarna och kanske oss själva? Är det inte vettigare att vi vet säkert, att hon slutar fly från problematiken istället för att bearbeta den och gå stärkt ur det hela? Kanske är jag världens största egoist, kanske är jag dum i huvudet som ens försöker, och om någon tycker att jag resonerar idiotiskt så får den göra det. Just nu är det inte min fru som lider (inte pga kärleksångest). Hon har inga känslor för mig, men hon är villig att jobba på sig själv och sina upplevelser genom terapi. Det är jag som lider, det är jag som går bredvid och trånar efter en robot. Så ja, det är jag som hoppas, och det är jag som blir lämnad om det nu blir så. Men jag har i alla fall försökt, oavsett om det är för mycket eller inte...

Trevlig advent till dig också, Eva-Kajsa!

Välkommen till forumet!
/H, tillfrisknande medberoende

En nära vän till mig som tagit sig ur sitt medberoende sa en gång: "... och sedan kommer Den Stora Tröttheten..."

Kram!
/H.

Bra, Grön! Det är ett första steg i att markera att du inte ställer upp på det här längre.

Du undrar hur du kan få honom att förstå. Ja du... Tänk om vi hade ett svar på det! Så mycket enklare det skulle vara. Men, tyvärr finns det ju inget svar.

Det enda du kan göra är att tydlig (överdrivet tydligt, genom handlingar) visa att gränsen är nådd. Kanske kommmer du till en punkt då det är dags att ställa ett ultimatum ("mig eller flaskan") men jag skulle vilja råda dig att inte uttala ett sådant ultimatum förrän du är helt säker på att du kommer att genomföra det om han bryter mot villkoren.

Tänk igenom noga var dina gränser går, och försök att vara konkret.

Var rädd om dig!
/H.

Det finns då mycket gott i dig så du anar inte!
Kommer bli ett trevligt konvent i februari.
Man har fått så många bra inputs här.
Visdom och sunt förnuft.
Mina trogna bundsförvanter.
/A

Finns inget att förlåta, lite gnabb skall man väl tåla?
Fel och plumpt av mig dessvärre men om man säger såhär,
jag har inga problem med att folk kan lacka ur och snäsa ifrån.

Då jag ser det som nyttigt och bra.
Du får se oss som ett gammalt kärt par.

Fråga vem du vill som levt i en par relation i massa år.
Det har nog sagts både det ena och andra i sina dagar.

Bra kamrater skall tåla att man knockar ner den ena, men samtidigt så skall han hjälpa den nedslagene upp och se till att han borstar av sig gruset från kläderna.

Som en barnbok jag läste för grabbarna.
Det var en morfar i boken som förklarade att riktiga kompisar skall tåla att ge varandra en snyting ibland.
Jag ser dig som en nyvunnen kompis, och nästa gång hjälper jag dig upp...............
Eller du mig?
Har redan glömt vad det handlade om? Vad pratar vi om igentligen?????????????????

Riktigt kul att du uppskattade gårdagskvällen.
Träningsvärk i benen efter att du varit kungen (inte i baren) på dansgolvet!

Nu innebandy med äldsta grabben, sedan hem och julpyssla.

MARIA, julen är en underbar tid.
Inga måsten eller what so ever, bara vara!!!!!
DET är jul.

ÖnskaR DIG EN FANTASTISK första advent!

Trollmorsan får även hon en bamsekram!
Alla mina vänner och bundsförvanter, håll i hatten.
Jag är just nu på ett strålande humör och känner att nedför denna backe vill jag åka stjärtlapp.
Det kommer gå undan, det är flyyyyyt i tillvaron känner jag!

Se upp i backen, tusen hål i nacken......... här kommer jag!

TJOOOHOOOOOOo!!!!!!
//A

Jag kan känna igen mig i din situation, mina barn bor ju hos mig hela tiden. Sedan jag och pappan skildes så har vi delat upp jularna, varannan jul hos pappa och varannan hos mig. Aldrig har jag följt med, de behöver egentid med den sidan av släkten.
Tycker du gör helt rätt, nästa jul är din och då kan ni resa.
Mina åker till pappa även på lov osv och det kanske dina kan börja med sen om det går bra förståss, det förutsätter ju att J är i bra skick.

Vi ska för första gången vara hemma ensamma i jul, bara familjen och min mamma. (Det är min barnjul i år).

Ska bli så skönt att slippa stora släkten och alla måsten, vi ska bara ha det lugnt och skönt och göra det VI känner för.

Har annars svårt för julen, man umgås med släktingar som man inte umgås med annars, man gör saker som man inte vill (för att det ska vara så på julen), jag brukar längta till julen är över.

Innan jag träffade min man så reste jag bort de jular jag inte hade barnen, det var så skönt att slippa allt.
Sedan jag träffade maken så tillbringar vi dem jularna hos hans släkt. Men det blir svårare och svårare för jag vill verkligen inte, när jag inte har barnen så vill jag bara strunta i julen. Barnen är så pass stora att det börjar kvitta med jul för dem också, de har börjat prata om att resa någon jul så snart blir det nog så.

Jaha, vart ville jag komma med detta, absolut ingen aning, men ville nog bara stötta dig i beslutet att skicka iväg dem själv.
Det där med att fira jul ihop trots att man skilt sig är en fin tanke men i praktiken inget att rekommendera. Stor risk för konfrontationer och det blir inte så mysigt för barnen.
Kram!

med en stor advents KRAM till er alla!
nu ska gubben och jag gå på julmarknad ;-)

Du ser, det är inte "pocenten" som avgör, det funkar att basta och ha kul med nollnira också.
Kram!

Skickar en adventskram till er idag!

Har nu på morgonkvisten tänkt väldigt mkt på det... Behovet av att tycka och tänka som majoriteten gör. Finns det där även hos mig? Till en viss del ja, men inte till absurdum. Jag känner att jag är väldigt svag för människor som "tänker själv" (Trollis uttryck) istället för att bara jama med i massan.

Jag tror att det är därför jag är så svag för vissa individer här på forum medans andra lämnar mig oberörd. Även om deras tankar inte alltid är mina tankar så blir jag stimulerad...jag utvecklas.

Jaha...vart vill jag komma med det? Ingenstans...bara lite morgontankar i Dompadiary. /R

Jag hällde ut hans vin igårkväll. Jag fick nog efter att han somnat sittandes i soffan med en skål nötter i handen.
Han brukar spara en skvätt i vinflaskan till söndagkvällen.
Den skvätten är borta nu. Och ja... Det var faktiskt rätt skönt att hälla ut den.

Han måste sluta dricka snart, han har druckit till och från de senaste 12 åren. Jag börjar tro att han har hunnit med att få bestående alkoholskador. Hur får jag honom att förstå detta?

Åter igen är jag så tacksam för den hjälp jag fått här, ni är bäst!
// Grön

jag har skrivit så :-)

Och jag kan också tipsa Sorgsen om Familjeveckan på Gården. Jag tror väl att kvinnorna du pratat med på Gården redan tipsat om den men jag undrar om de sagt att när en anhörig tar en Familjevecka INNAN den beroende ens har hamnat i närheten av sin primärbehandling så skyndas processen på. Oftast (inte alla men många) så kommer den beroende in på sin primär inom ett halvår efter att den anhörige varit där.

Och det beror helt sonika på att den anhörige fått redskapen för att kunna se sin egna situation i sin relation till alkoholisten. För mig som alkis blir det ju stört omöjligt att manipulera en som har lika stor eller tom större kunskap än jag själv. Och då blir livet som alkis väldigt tufft när jag blir avklädd helt.

Jag vet inte vilka kvinnor du pratat med men minst en av dem åker ut på företagsbesök (Ja, företaget får betala, dock i stort sett självkostnadspris)i rent utbildningssyfte och framförallt för att avdramatisera vår sjukdom. Att få kunskap om beroendesjukdomar är så otroligt mycket värt för alla och fler företag borde ta chansen att göra så. Tyvärr är det så att många chefer är okunniga i vår sjukdom och faller lätt för säljsnack från såna som inte kan beroendet men vill tjäna pengar. Jag har träffat psykologer under min aktiva tid som var ett rent skämt och även ett par i olika sammanhang i mitt nyktra liv och vi blir alltid osams :-((

Tänk om alla företag hade en alldeles egen "alkotant" som ett stort svenskt företag har :-)) En önskedröm, tyvärr.

Lycka till och glöm inte bort dig själv !!

Kram !

Så får det bli! Ska bli riktigt spännande att pröva. Kanske kunna mickla ihop en text en dag...kanske inte så bra. Men en egen.... Tack för länkar NyMan och Fenix. Imorgon köper jag en gitarr...ser det som en julklapp i förväg. Går det helt åt pipan och det visar sig att jag är exakt så omusikalisk som min gamla lärarinna trodde så får jag väl ge den till ngn av ongarna :-).

Utekväll igår med...inga damer (Nej, jag är inte riktigt den torsk som vissa forumdeltagare tycks tro)...bara roligt! Jag känner att jag behöver det...efter många månaders hemmasittande. Idag ska vi bestämma om det blir jul i Sverige eller sol och bad. Fast jag har ju redan bestämt mig... Vill att ongar åker till svågern och sin mamma...för precis som VV skrev i en annan tråd så behöver de ses. Jag behöver INTE vara med. Nu ska bara den tanken inplanteras i ongar. Den kan bli tuffare då två av dem verkligen vill åka på solresa... Vi får se...

/R

Tonerna fattar jag ju inte riktigt (ännu :-)) men texten var fin. Mycket fin. /R

Verkar som du (och maken) hade en toppen semester! Visst var det en milstolpe som passerades där. Jag har aldrig bott all inclusive på semester...men kan tänka mig att då jävlar SKA man passa på. Få "valuta" för pengarna liksom. Men den fällan rundade du. Fint jobbat! Välkommen hem! /R

Förlåt Andreas! Det VAR lågt av mig. Men du måste förstå att wha't goes around comes around...
Jag är uppriktigt glad för att du (och många med dig) har ett liv. När det gäller min kväll ute igår så hade jag roligt. Tack för omtanken! /Dompa

Jag tror att jag är i samma tillstånd som mullegubben var sommaren 2011 då han sov och sov ...
Jag somnar ofrånkomligt tidigt på kvällen och vaknar förstås alltför tidigt men utvilad.
Och i den tidigaste morgontimmer äger jag tiden. Skönt! / mt

Läste lite bakåt i din tråd för att försöka få ordning på några av mina funderingar. Din tråd väcker känslor i mig och jag är synnerligen medveten om att det handlar om mig. Jag delger ändå om än med viss tvekan.

Om jag förstår rätt så har du och din fru helt olika ekonomiska förutsättningar. Det verkar som om hon inte varit medveten om det. Du skriver "så sade jag att huset är mitt. Hon blev paff. För en stund. Sen fann hon sig i det också. Insikter började dock sakteliga trilla ner...grillande, vara i trädgården, lapa sol...inget som blir aktuellt i den trista lägenhet hon kommer att tvingas ta i vårt fina villa- och radhussamhälle. Drömmandet tog ny fart när hon fick för sig att samla ihop till handpenning på radhus...vilket skulle ta henne en evighet. Den tiden tänker förstås inte jag vänta. Någon dag senare förklarade jag därför att hon ska ut snarast möjligt om hon nu vill skiljas, inte gå hemma hos mig och dra...för jag måste komma vidare i min sorgeprocess, och det kan jag inte göra medan hon går där, samt far omkring med väninnorna."

När jag läser i din tråd måste jag påminna mig om att jag förstår dina ord genom mina ögon. Jag saknar hennes röst som förstås bara hon själv har tillgång till. Detsamma gäller ju mullegubben och de flesta andra "hälfter" här på forumet.

Ibland när jag läser får jag känslan att det är du som vet vad som är bäst för din fru. Det är du som ordnar. Det är du som har bråttom nu. Det är något i tonen som gör mig betänksam - "tonen" finns ju mellan raderna och det är ju i det mellanrummet jag förstår dina ord genom mina ögon.

Samtidigt som du skriver så fint om alla möjligheter du vill erbjuda läser jag att livet är på dina villkor.
Det händer att människor är lyckligare i frihet i en till det yttre enkel miljö än i en till det yttre fulländad fångenskap.

Än en gång - det här mina tolkningar och tankar. Jag kan tolkat helt fel men väljer att delge mina tankar. Jag känner mig nämligen övertygad om din uppriktiga vilja och att du vill det bästa för er alla.

I början av din tråd skriver du att du har "ett ganska bra stöd rent allmänt, men troligtvis kan jag behöva stöd i form av AA ändå? För jag tänker verkligen inte ge vika för den här sjukdomen igen, det bara är så. Det är inte värt det en enda dag i veckan." Gör det, gå till AA och tipsa din fru om Al-anon. Du skriver också om en viss villrådighet i hela situationen.
Jag tänker att ni alla är i en kris och då kan ingen se riktigt klart. Kanske du kan ger er lite mer tid?

Hoppas jag inte sårat dig - det är inte min mening!

Adventsglädje! / mt

med anledning av det du skriver till markatta i nanas tråd - om din misstänksamhet och sökande efter ett "legitimt skäl"... Läs din egen tråd från början och försök läsa med en utomståendes ögon. Håll kvar din kontakt med kvinnojouren och ge dig tid. ta dig själv och dina känslor på allvar!

I en annan tråd skriver du angående i relationen:

"Jag har så svårt att se att jag själv ska vara orsaken till att min man hotat mig, talat om för mig att jag är så dålig mamma, att han kallt mig hora, fitta och diverse annat, att han haft sexuella relationer via mail, och även viss fysisk kontakt, att han så många gånger lämnat mig på alla möjliga ställen, att han kontrollerat mig och vem jag träffar, var, när och hur osv. Alkoholen har ju egentligen hela tiden varit lite för stor del i hans liv, men först de senaste åren varit ett problem, men många av sakerna har ju sagts/hänt innan dess.

Och om jag har en del i detta så känner jag nog att jag kanske faktiskt inte vill leva med en människa som får mig att få honom att behandla mig så..."

Lelas har svarat - jag instämmer. Naturligtvis ska du inte anpassa dig till ett sånt liv. Men du ser kanske själv hur svårt det är ta sig ur det när det gått så långt. När båda vuxit in i mönstret "så-här-har-vi-det". Gränserna för vad som är "tillåtet" flyttas allt längre och kränkningarna blir allt grövre. Du har rätten och ansvaret för att skydda dig och barnet från att leva i en sån mijö.
Styrkekram! / mt

i forumgemenskapen Sorgsen. Här är vi, som du vet, många som delar våra bördor och glädjeämnen. Du har börjat röra dig i rätt riktning, vägen är lång och full av upptäckter - det har du säkert också märkt när du läst här.

Arbetsplatser fungerar tyvärr på väldigt olika insiktsfull nivå och kunskapen varierar mycket. Detsamma gäller ledarskapsutbildningar:(

Eftersom du känt dig så väl mottagen på Nämndemansgården - det tror jag att "alla" gör - undrar jag om din man kunde betala en vistelse själv för att få vård så snabbt som möjligt. Jag skriver det inte för att frita arbetsgivaren från ansvar utan för att jag tänker på hans liv och ditt. Dessutom har Adde skrivit, har jag för mig, att bästa resultatet har de som valt och bekostat sin vård själva.

Fortsätt läsa och skriva här. Forumet kan vara till oerhört stor hjälp och när man varit aktiv ett tag fördjupas gemenskapen.

Jag vill också tipsa dig om Carina Bångs blogg. Klistar in en länk där du också får ett filmtips
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/06/film-when-love-is-not-enoug…

Kram och Adventsglädje i bedrövelsen / mt

Så kan man inte vara med ngn för att vara snäll.
Gå på din magkänsla, det blir bäst för alla tre.
Framför allt konmer DU må bäst av det i det långa loppet
Jag avundas inte dig, skickar en välbehövlig kram!
/A

Live and kicking, bastu ikväll med Norrlands nolla.

Med Adde fullt ut.
Vad glad jag blev att läsa om din dag
på skansen. Du steg i gracerna nu.
En advents kram får du av mig.
Du är min ängel härinne.
Jättekram!
/A