Senaste kommentarerna i forumet

Just skivit ett lång inlägg, vips e de borta! Startar på nytt... Tack för era inlägg o att ni orkar bry er!! E det ngn annan som känner att man på ngt sätt gjor sitt? E det självömkan och ett sätt att förneka alkoholens inverkningar?

Jag har (skäms för att säga det), uppnått det jag ville i livet! Villa, fru barn o hund :-)! Har ett jobb jag absolut INTE trivs med, jobbar enbart för lönens skull! Ingen på jobbet skulle någonsin tro att jag innerst inne är den personen jag är! Jag är den som "förgyller" tillvaron för de flesta, så tror jag faktiskt de flesta upplever mig!??

Men livsgnistan e borta! Allt roligt e kopplat till alkoholen, resor, umgänge, helger, mulna regniga dager, dagar med sol, you name it!! Antingen e jag påverkad eller på sin höjd nykter 3 kvällar på raken, fan va destruktivt detta låter!!

Jag har liksom trott att såhär lever de flesta människorna idag, varva ner med A... de e va jag trott!
Har haft en jäkligt guppig väg o fått många knivar i ryggen till att komma där jag är idag (självömkan??), men alltid tagit de röda glasen för att orka!

Är det alkoholen som gjort att jag tänker såhär? Jag vet att livet är mestadels tråkigt, men jag kan på ngt sätt inte acceptera det, jag VILL ha tusen järn i elden, hittar alltid på nåt för att det inte skall bli tråkigt, ( affärer, resor, etc...)

Fordra för mycket av livet???

Jag hoppas du får lite sömn i natt så du orkar kämpa ihop
med mig och alla andra här på forumet. Visst är det en djävulsk
kamp man går igenom, men denna gången måste det bara gå. Jag
vill ju inte trilla dit igen.
Jag tror du kommer att klara av stormötet i morgon, tänk på
dina vänner du har här nu så blir du stark.
Skickar dig en styrkekram
Godnatt
Anel

Tänk vad viktigt det är att man kan prata med varandra, det är verkligen A och O. Ni har ju verkligen tagit fasta på det.
Säger det igen; din klokhet, Mulletant, är så härlig att det värmer i hjärtat.
Kram till dig från mig.

Sitter nu på bussen påväg hem efter ännu ett möte med min terapeut. Jag har kommit på att busstiderna passar och att det kostar mig hälften så mycket att åka buss om man jämför med att ta bilen. Det positiva är också att jag kan läsa, sova, lyssna på musik eller som nu skriva på datorn som jag har med mig. Helt suveränt faktiskt.
Jag känner att jag gör framsteg, tar mig sakta men säkert upp från den djupa gropen som jag så länge varit i. Jag försöker att göra de saker jag vill och prioritera min egen hälsa både fysiskt och psykiskt i form av träning, bra kost och kunskaper (jag läser mycket). Jag kan inte helt förlika mig med att min sambo måste klara sig själv, att det är hans kamp om han vill ta tag i sitt liv..Jag vill ju så gärna hjälpa honom. Dock inser jag att jag bara orkar ta hand om mig själv i dagsläget men det är svårt........Varför tycker jag synd om honom? Jo jag vet varför.. Därför att jag vet att det finns så bra hjälp att få och bra litteratur att läsa bara man ger det en chans och om viljan till förändring finns.
Jag har idag åter lagt boken "bli fri från ditt medberoende" på mitt nattduksbord. Jag ska börja läsa om den, tror att jag kan läsa den med andra ögon idag. På bussen ner idag så började jag läsa "botten upp" igen; det är så mycket där som jag idag kan förstå på ett annat sätt än vad jag gjorde för ca 8 månader sedan. Denna litteratur är nog inget som man läser en gång utan man tar nog fram den igen under sin resa.farande inte läst mitt brev. Min terapeut sade idag att jag måste ställa ett ultimatum på brevet, precis som ni andra här sagt. Jag vill bara ta mig igenom julen för att sedan få börja skriva ett nytt kapitel, börja på mitt efterlängtade 2013. Jag avvaktar tills julen är över men sedan ger jag honom inga flera chanser att läsa. Kanske låter som att jag förhalar, det gör jag väl också, men den marginalen måste jag ge mig själv.

Idag är en bra dag- jag känner mig relativt pigg och fräsch och mycket framtidsdrömmar och hopp om en bra framtid.
Kram

Vad roligt att jag varit till hjälp för dig men Andreas all credit till dig, det är du som kommit till insikt och brutit A-intaget igen. Det är du som gör jobbet att gå tillbaka till nykterhet när du har snubblat. Var riktigt stolt över dig själv, nu har du upptäckt en till fälla som du kan undvika framöver.
Nu tar vi en dag till. Kram!

Saknat dig här på forumet, glad att du vill titta in ibland .
Kram!

Jag har ju haft förmånen att träffa dig och du är en oerhört trevlig och härlig tjej. Du drar definitivt inte fram något dåligt ur någon.
Tycker Dompa i stort sett sa vad jag tycker också, Vad vill du rädda? Värt att fundera på.
Kram på dig!!

Härligt att höra av dig tågkompis! Nej...jag tror inte ditt midsommarveckasdrickande var meningslöst! Jag tror att det var nyttigt...kanske var det där du förankrade ditt beslut? När du än en gång fick se att för dig ( och mig och tusentals andra) så funkar det inte att "mysdricka". Så bortkastat nej...jag tycker att du kan räkna ett år om tre veckor. Men det är ju inte så vi alkies funkar med vårat kontrollbehov...men ett halvår snart är inte heller illa pinkat! Ha det fint själv...kompis! Kan du fatta att vi kanske kommer att fixa det? /R

Tack vänner! Ja...det höll ju sådär. Första veckan läste jag inget sen igår så började det...smygläsandet ;-). Nu har jag även kommenterat hos en forumvän. Följer missbrukskurvan så perfekt...precis som Berra förutspådde! Kan bara ruska på huvudet när jag tänker på att jag trodde jag var "klar". Näeee. Så hur går det med A? Har jag fallit dit? Inte än...just nu knarkar jag fortfarande nykterheten.

Tack alla goa människor för alla goa rader! Står fast vid mitt beslut att trappa ner forum...men kanske bara trappa ner? Kanske behöver man inte kicka det missbruket direkt? Jag behöver ju er! /R

Berra - denne kloke gubbe - skrev att jag förr eller senare skulle känna mig tvingad att kommentera. Visst blev det så...har skrivit ett långt bludder åt dig på fb. Men jag skriver det här med. Det är inte din sak att hatera surfarens missbruk!!! Däremot gör dig mig väldigt ledsen och berörd när du skriver att du kanske framkallar det sämsta hos folk? Skittanke! Tvärtom...skulle jag vilja påstå. Du är ju klok (yep, där kom den!) som satan och empatisk som få. Jag fattar ju att du har det skittufft just nu...och att det pepp vi skriver här kanske inte riktigt räcker...eftersom det inte kommer från "rätt" person. Men jag hoppas att du förstår att du är värdefull...inte bara för oss alkies...men även för dina flickor. Låt inte ngn människa förringa dig...vare sig det är surfaren eller ngn annan. Du räknas som fan - iaf. i min värld. Att du skulle dra fram det sämsta hos folk? Jag blev jävla upprörd när jag läste den tanken. Tänk inte så! Så lätt att skriva och så svårt att leva efter...jag vet.

Att ni inte kommunicerar ÄR allvarligt...tycker jag. Men ska du ha det så? Kanske i 40 år till? Ibland får man bara lägga ner...erkännna att drömmen inte höll. Jag tror visst att mannen är en bra människa, trevlig och omtyckt...annars hade du väl inte valt honom från början? Men kanske är ni inte bra för varandra? Kanske var det ett felval? Av vad du beskriver så tycks det mig som ni helt talar förbi varandra? Jag är en krass skit och jag tror tyvärr inte att ngn terapi i världen kan rädda det. Inte om inte båda vill. Vill du? Vill han? Förstår att du är ledsen för att en livsdröm (?) Håller på att luckras upp...men det är INTE ditt fel. Vare sig att han inte vill kommunicera eller att han har sina böjelser och du behöver INTE härda ut.

Ställ dig frågan; Vad är det jag vill rädda? Svara inte här...men grunna för dig själv. Nu låter jag snusförnuftig men det jag skriver är sant; Det finns goa gubbar därute. Gubbar som kanske skulle bli glada av att ha en Stigsdotter i sitt liv. Gubbar som du kanske inte ens "ser" eftersom du har fullt upp med ditt. Eller kanske ska du inte ha ngn? Har du det nu? Usch...jag känner själv att jag går "över gränsen"...men jag kan inte låta bli...då jag tycker att du är en person som drar fram det bästa i folk. Läs här på forum...ingen dissar Stigsdotter. Du kan alltså inte bara dra fram det sämsta i folk. Nu har jag skrivit lite i affekt....men jag står för det! Kram och allt! /R

Hej Anel,

Tack för ditt stöd. Om du visste hur mycket det betyder. Jag antar att jag redan bett om hjälp genom att för första gången skriva här. Jag fortsätter mer än gärna att skriva här även om jag kanske inte alltid har så mycket nytt och meningsfullt att skriva. Jag går gärna den här djävulska kampen tillsammans med dig och andra. Ni, om några, vet vilket helvete man går igenom. Arbetet väntar imorgon och jag känner mig som något katten släpat in. Alkoholen är borta från kroppen sedan någon gång igår lunch men det är ingen tröst just nu. Jag hoppas kunna få sova några timmar ikväll. Börjar dagen med stormöte på jobbet hur det nu ska gå till.
Kram på er alla dryckesbrödrar och systrar.
Tjalle

Hej Tjalle
Har precis läst dina rader. Jag är själv i samma sits, men jag är
kvinna och då skäms man mera tror jag. Håller med dig om att det
blir svårare att komma igen efter ett fall. Tro mig jag vet.
Ångesten är brutal och kan sitta i 10 dagar hos mig, och just då
vill man bara ha lindring A. Försök att härda ut annars be om hjälp.
Vi är så lika vi alkisar, tänker och agerar i stort sett likadant.
Men nu ska jag verkligen hålla mig ifrån alkoholen, har nu varit nykter
11 dagar, det är inte mycket men jag mår bättre och bättre för varje dag.
Försök ta en dag i taget, eller kanske timmar. Alkoholen är djävulen
själv för mig. Fortsätt skriv här. Jag tycker du är strong som tagit
dig hit.
Kram Anel

till dig ifall du tittar in och smygläser. Lev väl:) / mt

Har följt forumet från och till under lång tid men aldrig kommit mig för att kommentera eller bli medlem. Just nu är mitt liv ett helvete. Jag lyckades hålla mig nykter nästan fyra månader innan blixten slog ner från klar himmel. Jag har en gedigen erfarenhet och har supit från och till i många år. Har otroligt nog kvar både arbete och fru (vilket är ett under i sig)

Har nu druckit från och till senaste perioden utan att helt falla igenom (med mina mått mätt). Nu i helgen gick det käpprätt åt skogen. Började redan sen fredag eftermiddag och fortsatte sedan enda tills tidig söndagskväll. En total meningslös fylla från början till slut. Det enda syftet var i min förvridna hjärna hur jag skulle se till att ha tillräcklig mängd alkohol innan helgen tog slut.

Det blir värre och värre att börja om på ny kula och jag vet inte om jag orkar mer. Jag har varit så nära flera gånger men det har aldrig gått hela vägen. Ångesten är brutal och självkänslan är negativ. Det är inte utan gråten vill fram så gammal jag är. Jag har så många gånger tänkt skriva något på forumet men aldrig vågat. Känns som man står med byxorna nere och man skäms så innerligt.

Jag inser att denna resa klarar jag inte ensam och var tvungen att dela med mig av min ångest. Det är inte lätt att ta första steget men bara vetskapen om att det kanske finns någon eller några som kan ge sitt stöd skulle kännas fantastiskt. Just nu orkar jag inte skriva mer men jag vill så gärna fortsätta att skriva här (om jag törs.....)

Det här: "Vi blir ofta "pedanter" , både hemma och på våra arbetsplatser.. Vi blir skitsura, när folk inte "sköter sig", kommer i tid eller slarvar..
Kanske tror vi, att bara vi visar upp denna blänkande fasad, så har vi full koll.. Och då kan man ju bara inte erkänna, att det finns något som har större "koll" på våra liv.."

Klockrent. På pricken.

Själv har jag utvecklat någon slags OCD också, måste vika kläder perfekt, glas och muggar ska stå i ordning. Kan inte parkera bilen på vilken ruta som helst. När jag ska ta en kundvagn så får inte "nyckeln" som hänger i en kedja gunga... Haha. Men framför allt: Professionalism på jobbet. Jag presterar 110% så ingen anar något. Jag är duktig på jobbet för att väga upp för allt skit hemma... illa.

Det är intressant att syna sig själv i sömmarna. Man lär sig mycket, både om sig själv och andra!
Keep it up!

I går kväll for mannen iväg på en föreläsning. Det känns så otroligt bra att se hur han återfinner sitt engagemang och sina intressen.

I går tog han också upp en sida hos mig som han tycker är jobbig. Han har nämnt det tidigare och jag känner väl igen vad han talar om. Jag skulle beskriva och känna igen det som mitt stora behov av frihet och integritet och mitt behov av kontroll i tillvaron. Han talade om att "rubba mina cirklar"... att han undviker att fråga/be om vissa saker och att min mamma talat med honom om detsamma, att hon undviker (undvek) att störa mig på jobbet. F-n, det gör ont - en sån person vill jag inte vara... precis det sa han också "jag tror inte att det är sån du vill vara".

Dock - det känns så bra att vi kan tala om sånt här på ett odramatiskt sätt även om vi är berörda. Ibland blir vi ledsna också. Allt detta goda är nykterhetens förtjänst.

/ mt

du behöver inte ens själv förstå precis vad du menar - åtminstone vet inte jag det alla gånger när jag skriver :))) Det är inte lätt att hitta "den rätta" balansen - om den finns. Men... nog är det lite, lite vanskligt att ha krav på "resultatgaranti" för att röra upp dammet. Ett genuint mänskligt möte kännetecknas av att ingen på förhand vet vad som sker - och att båda förändras. Kommer mig att tänka på Eeva Kilpis fantastiska dikt

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Å andra sidan ... tycker jag verkligen att det är bra att öva sig (mig) i besinning och ett av mina valspråk är att jag väljer mina konflikter med omsorg.

Kram och lev väl! / mt

ger dig tid och rum att ta hand om dig själv också!
Vad är du intresserad av? Vad mår du bra av att göra? Vilka drömmar har du?
Upptäck dig själv och ta hand om dig! Kram / mt

att du inte engagerar dig i hans "missbruk" - eller vad det är. Det är hans sak - fast det dig illa.

Kanske din sorgsenhet har rötter långt tillbaka i tiden, kanske den växer fram i den förändrade familjesituationen. Jag har påverkats mycket av vårt "nya, nyktra liv" (så hurtigt det låter:) och jag har periodvis gråtit mycket utan att riktigt veta varför. Det är absolut en omställning som är svår att riktigt definiera.

Jag skickar en hel hög med systerliga kramar till dig. Allra finaste du! / mt

Vad snackar du om?
-största losern........

Om jag säger såhär, vi ALLA vet hur du känner dig. Vi ALLA har varit där.
Det svåra är inte att SLUTA, det svåra är att INTE börja igen. Att inte ta första glaset.
Som jag har slutat genom åren
Börja med att räkna. Antal dagar i sträck du varit nykter. Min räkneremsa är såhär:

9-14-20-3

Först var jag nykter nio dagar, sedan drack jag, sedan var jag nykter 14 dagar men klarade inte två helger på raken.
Sedan drack jag.
Nästa gång var jag nykter i 20 dagar innan jag trillade dit.

Jag har inte klarat tre helger på rad. Men jag kämpar på....... Skam den som ger sig.
Nu min tredje dag, fast nu tackar jag ängeln Maria42

Du vet att hålla sig nykter är som att lära sig gå.
Det är vingligt i början och det är lätt att trilla. Men ju längre tiden går ju bättre blir balansen.
Fast när man senare trillar blir vurporna för det mesta hårdare.

Men Snoopy, du är exakt som VI ALLA här inne.
Påt igen bara gubben........
/A

Bra sätt att sköta kollen.
Maria, du har hjälpt mig nåt kolossalt
i kampen och med min insikt. Du är fantastisk
Och jag önskar av hela mitt hjärta att du får
all uppskattning du såväl behöver!

<3<3<3<3<3<3
Kindpussar!
/A

Snälla stanna kvar så hjälps vi åt. Ge inte upp. Det är jobbigast
första veckan. Jag vet det är bara några veckor sedan jag hade mitt
senaste återfall. och det har varit många och kommer kanske att bli
fler. Men jag vill inte som det känns nu. Jag kallar det svarta hålet
och det är precis vad det är för mig. Kan helt enkelt inte sluta när
jag börjat. Sista gången fick jag sån abstinens att min man fick köra
upp mig till psykakuten och nu har jag bestämt aldrig mer dit. Blev full-
proppad med Stesolid för att jag hade såna skakningar, jag var ett vrak
helt enkelt. Hade inte ätit något bara plockat runt lite i maten. Det
var ju viktigare med vin just då. Nu mår jag ganska bra, men visst
finns tankarna på alkohol.
Ta en liten stund i taget.
Är med dig i tanken. Vi har bara denna stund på jorden. Visst
faan kan vi ha kul utan alkohol
Anel

... kämpa på - du är på rätt väg... du tänker på att du borde göra något åt ditt drickande och är medveten att du har ett problem, men jag anser inte att du riktigt tar det på allvar och är fullständigt beredd på att gå hela vägen! Du måste vara helt ärlig, släppa bekvämlighet och förändra saker!

Exempelvis steg som:
* Ingen alkohol hemma
* Gå inte ut på krogen - gör något annat eller håll dig hemma - frestelser måste du hålla dig ifrån i dagsläget. Var beredd på att ha tråkigt för att komma över de första veckorna av nykterhet
* Berätta för dina nära och kära att du avstår alkohol - behöver inte berätta hela problematiken, men att du inte från och med nu nyttjar alkohol (säg vit månad om det känns lättare), berätta för lokalkrogen, dryckeskompisar m.m. (om dom inte accepterar det så har de själv troligtvis problem med alkohol) - försök att stänga alla bakdörrar!
* När suget kommer - var förberedd (en lapp, spela en film i huvudet) på att tänka hela vägen vilka konsekvenster de kommer ge, rus för en stund=positivt, men allt negativt -> bakfull, dålig sömn, otrolig ångest, depression m.m. = är det värt det? Svar=NEJ!

Tänk efter varför du inte klarade de den senaste gången och undvik liknande situation! Ändra beteende och miljö. Överväg att be om hjälp - behandling, AA, Antabus - lämna över makten till andra som bevisligen har trampat stigen innan dig för att finna nykterhet.

Att klara att bli nykter själv är inte lätt! - Jag klarade det inte själv och klarar det inte själv - var ödmjuk, svälj stoltheten och ta emot hjälp om du inte lyckas själv. Det finns en väg för oss alla!

Hoppas detta stimulerar dig och inte får dig att tänka att det är omöjligt - omöjligt är det enbart för de som inte inser sitt problem, men det har du - alltså är du på rätt väg...

Jag kan inte se att du framkallar hans beteende. Han gör sina val och som jag ser det så gör han val enbart utifrån sitt eget "mående" om du förstår vad jag menar. Han gör inte val för ert gemensamma välmående eftersom du ju uttryckt att du ogillar det han sysslar med. Jag kan inte se att du framkallar hans sämsta sidor, tvärtom vill du ert gemensamma bästa.

Ibland kanske man i relationer inte går tillsammans utan var och en, men ändå ihop. Utvecklas inte med varandra utan mera var och en. Kanske inte då man mår som bäst i relationen. Ibland möts man igen, ibland går man skilda vägar.

Har du tänkt på att gå ensam till terapeut för att få hjälp med att hantera och reda i det här för att du själv ska komma vidare på bästa sätt.

Att bygga sitt egenvärde är viktigt. Jobba på självkänsla och utveckas. Att kunna välja bort det man inte vill ha, det som inte är bra för en. Lätt att skriva, svårare att förverkliga kanske... men bit för bit. Lägga sin energi på att växa själv istället för att lägga energin på någon som ändå gör som han vill.

Ja det var lite funderingar...
Styrkekram

Ja, mötet var OK. Är väl inte helt med på det här med Guds medverkan, men det kan jag väl bortse från. Det känns bra att få berätta vad man vill, men räcker det, behöver man inte kommentera varandra ibland?

Det går sakta framåt här hemma. Min sambo börjar prata om att jobba och är ute och motionerar lite nu. Han har inte så många intressen, så det är väl därför jag försökt hitta något till honom, och det gäller ibland också jobb. Och ja, Mulletant, jag vet innerst inne att det inte är mitt jobb, men tack för att du påminner mig!

Tack för ert stöd!

Miss K