Senaste kommentarerna i forumet

Blivit lite som en dagbok detta.. men så får det bli tills jag är bättre. Hoppas ingen misstycker.

Jag ska gå och lägga mig nu. Är helt slut i kroppen och det på grund av träning. Att vara så slutkörd på grund av träningen är en ny upplevelse. I alla fall på söndagar. Jag brukar vanligtvis spenderat hela dagen i soffan. Idag satt jag ute i solen på förmiddagen med en kopp kaffe och nu är min kropp helt slut.

Det kanske är så här alla andra haft sina söndagar. Varför har jag aldrig haft det så? Varför har jag inte gjort detta innan? Dagen har varit underbar. Jag har druckit läskcider från ica till maten. Så mycket olika smaker det finns på drickor. Har aldrig reflekterat över det innan. Har alltid druckit vin eller öl och det har alltid smakat samma. För mig i alla fall.

Ja det kanske låter som jag har blivit lite knäpp. Men just i detta nu är jag hög på livet. Och jag hoppas det stannar kvar. Jag ber för att aldrig falla tillbaka. Låt mig aldrig falla till tillbaka...

Det har varit mycket nu ett tag så jag har inte svarat dig, Izzy. Jag går hos en psykolog och jag går också på anhörigstöd. Det känns väl bra, men det känns inte som jag kommer närmare ett handlande. Men min psykolog säger att jag har gjort framsteg sedan jag var hos henne första gången, så jag hoppas hon har rätt.
Jag styrs så mycket av min mans känslor och tycker inte att jag har skäl nog att lämna nu när han varit nykter i flera månader. Trots att mina känslor har försvagats under åren så håller jag hela tiden på och förhandlar med mig själv. Kan jag lämna, har jag skäl nog, vågar jag skaffa en lägenhet, vad ska han säga osv osv. Jag kommer inte fram till något. Som om det inte skulle räcka med att det här med alkoholen har legat som en mörk slöja över mitt liv nästan från början i vårt förhållande. Det har aldrig känts hundra procent bra. Det har alltid varit något som förmörkat mitt liv med min man. Det där mörka som man aldrig vågat prata om, men som alltid gjort det svårt att se ljust på framtiden. Det har alltid funnits där och tyngt mig och gjort att många skratt varit på låtsas och att många planer aldrig riktigt fullföljts. Mina barn har varit min stora och enda riktigt äkta glädje här i livet. Är så oerhört tacksam för att jag har dem.
Är det så konstigt att jag nu vill slänga bort den här mörka slöjan över mitt liv och känna mig fri. Jag vill inte ha något som förmörkar mitt liv längre. Nu är han nykter, men kommer den mörka slöjan att försvinna, nej, det tror jag inte. Den kommer att finnas där över mig som en tyngd ändå. Kan ju aldrig veta om den där alkoholen ska ta över igen.
Vill bli fri och börja leva!!!

Nu är det tredje försöket att klara och sluta på egen hand för min sambo. För tredje gången bad jag anhöriga komma hem till oss för att prata vett i honom. Själv är jag likgiltig efter alla dessa år och undrar om jag någonsin ska kunna lita på honom igen...om han väljer att sluta dricka. Undra om han någonsin ska söka proffesionell hjälp för det behövs, problemet är att han inte kan se sig själv som nykter alkoholist. Nu drar jag efter sista halmstrået och hoppas vi kan få hjälp!! Kanske slutar det med att vi separerar men huvudsaken är att mina barn får ha sin pappa kvar i ett nyktert skick. Det betyder allt!!

Jag håller tummarna för dej! Kanske kan vi kämpa tillsammans. Jag lever också familjeliv och jobbar heltid. Mina barn är inte så små, så de går inte och lägger sig så tidigt. Det är väl det jag skäms över mest att jag dricker inför dem.

Ta hjälp av en anhörigstödjare i syfte att lära dig hur en alkoholist tänker och hur du bör agera för att hantera situationen. Det är inte bara ett stöd för sorg utan ett lärande för att du själv ska förstå vad du kan och vad du inte kan påverka i en liknande situation. Lätt att fastna i tankefällor när man är i en sån här relation eller vid ett uppbrott. Rekommenderar dig återigen att söka professionell hjälp från någon som är insatt i alkoholproblem som stöd i ditt vidare arbete. /Anonymt

Hej!

Det finns sajter där du kan knappa in hur mycket han dricker så ser du att han definitivt är i röda zonen. Detta är inget att leka med och frågan är om han kan ta sig ur det skulle han ens vilja.

Allt du sa stämde in på min man. Han försöker dock inte få med mig i sitt drickande eftersom han vet att jag är nykterist. Men han säger själv att det är mysigt att totalt tappa sin förmåga att styra tankar och kropp. Han kan dricka sig redlös. Ta rådet från de som själv sitter i alkoholträsket. De kan alla ursäkter. Låt inte honom övertala dig till att 'mysa' med honom när han ändå redan har sin käresta Alkoholen i famnen. Fortsätt att skriva, det hjälper och du är inte ensam...:)

kan också vara ett substitut för den alkohol han vet inte är ok.För mig och mitt ex var det början till slutet då han blev känslomässigt avtrubbad och slutade bry sig om.MEN jag vet att många är hjälpta av medicin och verkligen också har ett behov av det.Det är ju inte för inte de väljer att dricka alkohol,dvs för att döva ett dåligt mående.Nu har han fått ett annat kemiskt mer accepterat substitut och förhoppningsvis har han insikt att jobba med problemen som han har känslomässigt.Om inte,så kan han bli fastlåst i ett känsloläge som inte leder nånvart.Men nu talar jag bara utifrån min egen erfarenhet av en enda person och det är säkert många härinne som har helt andra erfarenheter och kan ge andra vinklingar.

Ok, Ullabulla!

Väl sagt och tänkt, och enormt sant. Vi har vår sjukdom som heter medberoende. Den är lika skadlig den. För ca 18 år sedan började jag inse att de flesta av mina relationer såg ut så här, dvs att jag blev medberoende. Men skillnaden, som kanske hjälpte på sitt vis, var att jag var medberoende av hela tjocka släkten med mormor, mamma, syster och bror. De var så många att jag fixade inte situationen i kombination med min egen man på den tiden. Det kanske var därför det var lättare att kapa banden? Jag hade ju splittrat beroende och utspätt bland många.

Det som funkade var en slags 'måttet var rågat' och du kanske inte är där än. Du är inte villig att ge upp kampen för kärleken och har inte fått den där sista saken som säkerligen skulle putta dig i självständighetens riktning. För mig började den när min fosterfar hade dött. Den kvällen berättade jag att jag älskade min fostermor och fick svaret: -Det får du inte. När jag frågade varför fick jag ytterligare en sanning: Man kan inte älska sådana som du.

Efter det gick det upp ett ljus för mig. Jag kunde inte tvinga den här kvinnan att älska mig. Så hur kan jag då förvänta mig att bli älskad av mina riktiga släktingar? Hon var sjuk men de andra hade ju knark och alkoholproblem. Jag insåg att de kan aldrig älska mig mest pga deras kärlek till det sistnämnda. Samma med föredettingen också. Först då kunde jag kapa banden helt och hållet. Helt och hållet för jag visste att jag inte skulle klara av att fortsätta vara medberoende till dem. Det var faktiskt med lätta steg och ett leende på läpparna som jag kunde gå ifrån relationerna.

Du vet innerst inne att du inte vinner den här kampen, den tröttar bara ut dig, sliter ut dig och tar ifrån dig din själ. Men ingen annan än du kan kapa tråden. Du räcker inte till för att din man ska kapa sin alkoholtråd, även om han älskar dig. Hade du räckt till hade du inte suttit här med oss medberoende själar. Vi förstår varandra mycket väl men vi kan aldrig välja åt varandra. Vi kan bara stötta i de mörkaste stunderna. Det ska du veta, är du mycket bra på att göra. :)

Tack Ullabulla och Adde för ert stöd. Jo jag fattar galoppen och era kloka råd. Jag är en enormt självständig person, och att jag ens skriver på den har sidan är enastående för min del. Jag har överlevt av ren envishet och varit lycklig för det mesta trots motgångarna i livet. Den här gången hade jag ingen plan B, ingen tanke på att det kunde gå snett i mitt giftemål till just den här mannen. Det fanns ingenting som fick mig att tveka att gifta mig med honom.

En del av min ilska är för att han varken kämpat, ljugit eller försvarat sig själv. Han säger ingenting och jag vet inte hur jag ska tolka det. Nu är det han som undviker mig. Jag har ju stålsatt mig för 'snacket' om hur han vill ändra sig, satsa osv. Beredd att snällt avböja och ändå gå igenom med skiljsmässan. Jag var beredd att ordna med allt det jobbiga. Skydda hans rykte, låta honom bo kvar tills han hittat en vettig bostad, hjälpa honom flytta, och hoppats på att åtminstone ha honom i mitt liv som vän. Problemet är att han är min bästa vän.

Så plan B nu beror en del på hur det bir med hans skulder kontra mina pengar. Ok, vi säljer men jag kommer aldrig kunna köpa ett hus igen för mitt sparkapital ryker hur som, plus att jag får hans gamla skulder att betala av. Det är där skon klämmer mest. De pengar jag sparat och investerat är inga stora summor egentligen men det tog mig 17 år att få ihop dem. Jag gick ifrån min första man med tre månadslöner och lika många resväskor. Nu är jag medelålders och bankerna kommer inte låna ut pengar till ett husköp om man inte har 15 % i handpenning. Så om 15 år är jag pensionär och då lär de inte vilja låna ut till hus eftersom de antar att jag dör redan dagen efter.

Men, för att jag erkänner min egen svaghet är jag villig att ge saker o ting en ny chans men under vissa förutsättningar. Jag vill fortfarande skiljas och få hela lånet. Sedan får mannen skriva på papper att han inte gör sambo ägarrätt till huset eller mina pengar. På så vis kan han helt enkelt flytta om det inte blir ändringar som jag kan acceptera och samtidigt har jag min grundtrygghet. Mitt andra villkor är att han slutar dricka sprit, helst helt och hållet men jag är inte omänsklig. Jag vet faktiskt inte till vilken grad Alkoholen har honom i sitt grepp. En flaska vin en gång i veckan, det låter rimligt i min bok. Men vem vet om han skulle fixa det även om han ville?

Så jag kan inte göra någonting förrän jag vet hur han tänker. Stanna kvar i detta kommer jag inte göra. Alkoholen får inte min själ också.

Första steget måste ju vara att ens registrera sig här.
Är väl inte alkoholist, men har ett väldigt komplicerat och osunt förhållande till alkoholen. Osunt, eftersom jag använder vinet till avkoppling, nedvarvning och belöning. Känner mig sällan så lugn och lycklig (typ) som efter ett halvt glas vin. Hade jag inte barnen, skulle jag nog pimpla vin varje kväll. Inte mer än två glas, det varken orkar eller kan jag. Så inte blir jag full direkt. Vanligen.
Har i säkert tio års tid varit väldigt försiktig med festdrickandet. Försökt hålla mig till de där två glasen. Aldrig någon sprit. Och om det alltid höll sig så, då skulle jag gärna fortsätta med det här osunda förhållandet. Men de senaste åren har jag flippat ur, kanske två-tre gånger per år. Tror att jag ska klara det där tredje glaset, vi har ju så himla trevligt. Men sen tappar jag det helt. Det blir inte mer än kanske fyra-fem glas, men det räcker för att jag ska tappa omdömet, bli alldeles för frispråkig och vakna med rejäla minnesluckor. Och en ångest som är på gränsen till suicidal.
Senast nu i veckan, med jobbet, för första gången. Barnen och jobbet, det har alltid varit totaltabu. Där tappar man INTE kontrollen. Men med ungarna blev jag full i somras, vet inte om de märkte det, men bara rädslan räcker. Och nu i torsdags morse vaknar jag med en skenande ångest. Vet inte riktigt vad jag sagt, i baren på konferenshotellet. Vet inte riktigt hur jag kom i säng. Letar panikslaget efter något dömande i kollegornas blickar vid frukosten.
Nej, för hundraelfte gången ska jag försöka i gen. Att bli helt nykter. Kanske går det bättre om jag skriver av mig här....

är helt klart en varningssignal. Mitt eget krökande började på ung samma sätt. "Skönt att koppla av" på lördagskvällen, sen blev det fredagen, ett par starköl till bastun på söndagen, onsdagen som var lillördag blev ju given...ja sen var det inte många dagar kvar i veckan. Hela tiden stegrande och mer, mer, mer...
Jag började gömma sprit, drack i min ensamhet, planerade alltid för att jag skulle ha tillgång till alkohol, jag levde till slut enbart för att dricka.

Och den enkla sanningen : Tycker du att han dricker för mycket så är det så !

ska kunna få ett avslut :
Sälj huset så du blir skuldfri !!

Det är bra mycket skönare att få starta ett liv som helt fritt från lån och andra tyngder. Jag har själv börjat från scratch efter min skilsmässa och det är en befrielse att slippa det som en gång var.

Ni kan själva styra över era egna skulder och tillgångar vid skilsmässan men det fungerar ju bara om ni är sams ! Och den chansen verkar ju rätt liten. Vid en försäljning är allt klappat och klart och ditt nya liv börjar !

Den 3e januari (mitt nykterhetsdatum) så gick jag på mitt första AA möte. Natten mellan 3e och 4e låg jag och spydde, krampade och skakade i sängen. Jag hade sjuka mardrömmar/tankar/ångestattacker osv.. Så här var det för mig i 3 nätter.. Fast jag spydde ingenting till slut. Men ångesten hängde fan kvar i flera dygn efter mitt sista fyllekör!
2 veckor in i nykterheten så blev jag dötrött! Jag var såååå trött.. Riktig zombie! Var som att någon sprutat sockervadd i hjärnan. Mina tankar var bara luddiga, sega och kladdiga.. Noll logik och total apatisk.
Tredje veckan var jag ledsen och deppig och kände mig tom.
Fjärde och Femte veckan har jag varit förbannad! Arg som ett bi!

Men idag. Idag så vaknade jag med ett leende. Solen sken, jag hörde fåglar kvittra och jag tänkte "NYKTERT LIV ÄR ROCK N ROLL!"
Det låter sjukt töntigt... Men det är faktiskt grymt!!! Jag börjar äntligen leva igen... Jag till och med märker nya lukter... Lukter jag inte känt på flera år för jag har varit för busy med min ångest, baksmälla eller jakten på ny alkohol...

Kvaddad- hang in there!! Snart får du också din Rock n roll-dag där du vaknar och känner dig som en vinnare!! Snart upplever du också att veckan helt plötsligt har blivit längre och att du får fler timmar på ditt dygn och flera dagar extra i veckan (jag hade tex inte söndagar förut - jag låg bara i fosterställning och skakade hela söndagarna).
LYCKA TILL! Jag tror på dig!

Nu har han erkänt och börjat äta medicin är det inte bra?

Jag vill så gärna ge han en chans. Han är så ordentlig annars.. Och så fin vid mig.. Men jag tar det sakta och lungt och hasta mig inte in i något, då jag tänker på min dotter i första hand. Han har aldrig erkänt för sig själv att han har problem inte heller tagit antidepressivt eller så.. Och han är villig för att byta jobb mån-fre jobb för att vi ska få ett fungerande liv.. Villinte tappa tron på detta..

Jag säger bara nu vad som spontant faller mig in utan vidare eftertanke.Du kunde vara jag för 20 år sedan.Läs gärna min tråd om hur jag för 20 år sedan träffade en jättefin man som "råkade" dricka för mycket.Vi har levt tillsammans i 20 år och han har bitvis tittat djupt i flaskan.Jag upplevde precis som du känslostormar i mig själv som jag inte haft tidigare.Jag hade kommit hem.Och det är precis vad du gjort,kommit hem till en miljö du är bekant i och nu får du för en gång skull kärlek på köpet vilket på något vis betalar lidandet och smärtan du utstår och troligen kommer att få utstå om du stannar.

Men vis av min egen och andras erfarenhet här inne så säger jag.
Valet är ditt och du kommer antagligen att få belöningar i form av kärlek och välmående i att du ger honom en massa.Men med tiden blir man alltmer utarmad och ditt barn och dina vänrelationer kan bli skadade.Ditt barn kan komma att få stå undan i din iver att hjälpa honom som mår så dåligt.
Var försiktig,ge akt på dina egna reaktioner och känslolägen och håll huvudet kallt så gott du förmår.det är mina råd till dig.
Egentligen vill jag bara säga,spring åt andra hållet så fort du kan,men det är nog det sista du vill höra så därför viskar jag det bara.

Hej.

Jag känner igen mig. Vad roligt det är med fest! Vad kul det är när musiken pumpar och man känner sig fri, glad och snygg!

Men. Den där ångesten. Den kommer alltid. Den fanns inte där i början men nu kommer den efter varje blöt natt på lounge. Efter varje nattmatsvräkande. När man staplar hem på morgonen och försöker gå med stiletter på kullerstensgatorna med mascaran under ögonen. Usch.

Du kommer klara det. Vi kommer klara det. Den där ångesten man försöker döva genom att ha roligare och vildare ute varje gång kommer försvinna av sig själv. Du säger att du vill bli en ny människa. Det är fint. Du är fin och värdefull som tänker så.

Jag har bara klarat 7 dagar hitills. Men jag är säker på att det kommer gå bra. Vi är många här som hejjar på dig! Vi hejjar på varandra!

Ha en fin söndag. Och glöm inte att det är när vi vacklar som mest som vi växer som mest som människor.

Hur går det för dig?

Nu såg jag ditt svar om var du går på möten AJ. Tack! Låter fint!
Har nu varit nykter i 21 dagar. Känns lättare idag, söndag... Lite stolt att jag klarade helgens stormar.

Tack MT ! ♡

ska åka ned till stugan idag:
Jag har nu klarat 11 dagar helt utan kontakt och det stärker mig.
Han har inte själv på något sätt kontaktat mig.
Han har med största sannolikhet druckit trots att han påstått att antabuskur är påbörjad.
Jag måste med både hjärta och hjärna inse att vår historia ihop är över.

Varför jag borde åka ned:
Kolla att han inte är alltför illa däran.
En gång för alla få svar på de frågor om han är beredd att släppa oss nu eller inte.
Säga att jag måste släppa honom nu och gå vidare med mitt liv.
Få känna efter hur mycket jag fortfarande håller av honom trots alla svek.

Vad vinner jag:
Ett avslut
En känslomässig avrundning

Vad förlorar jag:
En del av min självrespekt
Kampen mot mitt eget medberoende då jag ger efter trots 11 dagars avhållsamhet.

Jag kan välja att fortsätta att göra ingenting,och låta tiden göra sitt.
Men samtidigt så hänger jag så mkt i luften och tror att jag är stark nog att ge honom en chans till ett sista hejdåsamtal.

Men lurar jag mig själv och vill bara ha ett litet bevis på att han fortfarande håller av mig så att jag kan fortsätta vänta (förgäves) på att läget ska förändras.Jag vet inte svaret på sista frågan och kanske borde vänta till jag vet det.

men vet inte med säkerhet förstås.Att du nu börjar backa känslomässigt och praktiskt från dina insikter som var så solklara tidigare.Jag ska inte säga att huset är en baggis för det är det naturligivis inte.
Men bokstavligt talat så bygger du in problemet i huset och börjar det magiska tänkandet:Om han bara gör si eller gör så,då kan jag ju stanna och allt är frid och fröjd.Eller,jag har åtminstone skjutit problemet på framtiden.Det har du inte,du gräver bara ned dig några dm till i dyngan och kapar din ena arm av styrka.
Agera medan du har styrka och släpp taget om allt,det kommer att ordna sig.Fiska inte efter lösningar som i dagsläget inte finns.Låt din man isåfall komma med de lösningarna utan att du gräver fram dom ur honom.

Säger hon som idag,trots 9 månaders separation ska ned och konfrontera exet.Som fortfarande trots nästan daglig konsumtion av alkohol och egentligen inga som helst försoningsförsök från hans sida ska ned och pilla och dra i karlstackarn och se om han kanske kanske ändå inte ångrar sig och vill att det ska vara vi.Om han då bara gör si och så och lovar det och det.
Så tro inte att jag tror att du med enkelhet gör det du tidigare bestämt dig för.Jag kan bara styrka dig i att du gör rätt.Man drar bara ut på plågan för både sig själv och alkoholisten och förlorar all självrespekt.

Nu är det exakt en vecka sedan jag vaknade med ångesten från helvetet.När jag vaknade och inte visste hur jag tagit mig i säng eller när.

Min första nyktra vecka är förbi. Ojojoj vilken underlig vecka. Men det var inte det jag ville säga. Jag ligger fortfarande i sängen. Inte på grund av bakisfylla utan för att jag vill. Jag är pigg och fräsch och känner mig lättad. Jag vill akdrig vakna upp igen och titta på mobilen för att försöka pussla ihop gårdagen.

Idag ska jag träna. Laga god söndagsmiddag till min familj istället för bakis pizza och må prima..
Jag hoppas ni alla har haft en underbar och nykter helg.
Många kramar!

margaretavilhelmina! Det lärde jag mig tidigt här på forum. När han är nykter kan du tala om vad du ser, hör och känner igen ... men det viktiga är att du själv tar dig på allvar.
Att du litar vad du ser och hör "på ögonen, gester och humöret". Lita på dina sinnen och på dig själv. Kram, kram /mt

Så är det. För mig var den insikten kanske den största under hela min resa. En stor tanke.

Vad fint att du hade en trevlig fest.