Senaste kommentarerna i forumet

När jag läser din text kan jag känna att det talas för lite om den skötsamma alkoholisten. Vi får mest höra om folk som bråkar, förstör, däckar, spyr, hamnar på parkbänken. Och ja, så kan det gå till slut men samtidigt är det många av oss som inte gör så stort väsen av vårt drickande. Jag gömde länge mina problem bakom att jag var skötsam, tränade, aldrig blev för full på fest, aldrig drack i veckorna. Jag hade behövt höra att alkoholism inte alls behöver vara så där "högljutt", som tur var hittade jag det här forumet och förstod att det fanns fler som dej och mej.

Du kommer att få jättebra stöd och pepp här, det kan jag nästan lova :)

Vet inte vad jag ska råda dig, men... Det är ju dina ord och din styrka som fått honom att försöka bli nykter efter vad jag förstår - håll ut så att han ser att du menar allvar!!!!
Kanske försöka hålla lite distans ändå? Kan du hitta på andra saker som stärker dig och får dig att må bra?
Kram

Hej....
Behöver lite råd från er med erfarenhet...
Vet inte riktigt hur jag ska formulera det hela, har ju sagt till min kille att vi kan va vänner, inget mer.
Han nyktra till i söndags o hällde själv ut resten av spriten o ölen han hade.
Tror honom för annars hade han fortfarande druckit.
Hur e jag bara hans vän, känner mig fortfarande som flickvän men flickvän utan sexbiten....utan den närheten.
Har ju sagt att han får sköta sin medicin själv och måste säga att sen jag sa det känns det jäkligt befriande. Känns som om jag e flickvän igen, inte omvårdare.
Vet som sagt inte riktigt vilka råd jag ber om, kanske ett....hur går jag vidare som vän och möjligen senare som flickvän?

Kram till er alla

Livetsliv, tack snälla för att du delar med dig av dina erfarenheter och ger råd <3

Nu börjar hon nyktra till ännu mer, och äter mer men fortfarande med mycket ångest och över allt möjligt. Inser att det kommer ta sin tid innan hon känner sig helt i form igen. Nu vill hon dock inte ha mer att alkohol att dricka och det går att prata med henne, skönt att kommit hit. Men jättejobbigt att stå bredvid :(

Förstår att det måste varit tufft att gå igenom för dig med det du berättar. Samtidigt som jag varit så arg och besviken på henne, lider jag oerhört med henne på samma gång. Det skrämmer mig hur alkoholen tog sådan kontroll över henne denna gången. Hade vi inte varit här och totalt tvingat henne till nykterhet vågar jag inte tänka på hur det hade gått :( Det här är som sagt värsta gången hittils och vi har tagit det som stoooor varningsklocka...Nu får hon klara sig igenom detta och sedan blir det att hitta bra och rätt hjälp på längre sikt.

skönt att höra ifrån dig !

Satt i timtal på forumet och läste och läste. Det gav mej jättemycket hjälp och insikter.

Haha, tycker det är lite lustigt förresten: Innan jag gick med här så trodde jag att jag var den enda tränande"hälsomänniskan" i världen som hade problem med A. När jag varit med här ett tag så insåg jag att det var otroligt många träningsnördar som hängde här. Tycker det är så skönt att forumet spräcker fördomar :)

Jag förstår hon är rädd och vill ha hjälp. Det hon ska göra nu är att vila, försöka sova... Hon kommer inte dö utan detta kommer gå över när alkoholen är ur kroppen. Vilket kommer ta detta dygnet minst. Kan hon inte sova, kan ni kanske läsa alt. Sätt på en film och vila framför. Hon får som onykter inget ångestdämpande och dem gör ingenting åt henne, så jag råder er att va hemma det är tryggast när man är orolig.
Har hon svårt för att andas kan man andas /blåsa igenom en påse och upprepa detta hjälpte min pojkvän mig med för ett bra tag sedan nu. Jag har ångesedicin nu som fungerar fått testa alla möjliga men det ska man absolut ej kombinera med alkohol.
Det enda dem kan göra är att köra en till närmaste psykiatriska mottagning för avgiftning men jag tror inte det är lämpat för din mamma, hon värkar såpass med nu att hon är medveten fast orolig.

Dem gångerna jag varit på akuten har varit rätt händelserika och den första gången hade jag ej sovit, var utelåst, vinter och halkade och slog i huvudet o åkte ambulans och fick panikångest på det, det värsta jag upplevt då de va få på akuten den morgonen som kunde ta mig som både var kraftigt berusad och Slått i huvudet och ville va ifred. Andra gången föll jag ihop på ett uteställe och fick åka ambulans in men ångesten landa ganska snabbt och jag fick lov att lämna på tidig morgonkvisten, jag var fortfarande orolig i flera dygn efteråt men mådde bäst av att vara hemma där min trygghet var, min sambo/pojkvän och även syster.

Så mitt råd är till er att ta reda på så mycket som möjligt om ångest, stress hur den artar sig och självhjälp. Ta det lugnt under helgen och ingen mer alkohol. Bra hon äter, vilar, sover o har er. Sen får söka hjälp på måndag på närmaste vårdcentral så hon får hjälp med eventuell medicinering om det finns vilja/behov för detta men även för stödsamtal hos en terapeut.

Nu fick jag en stund att tacka er återigen för era inlägg, jag läste men de timmarna var så kaosartade. Kändes guld värt att någon läste mina desperata rader och kom med råd!

Mulletant, hon är helt på det klara med att hon har en problemtik. Finns ingen förnekelse med i bilden, och när detta smärre helvete är över kommer hon att ta tag i detta. Hon vill sluta dricka och erkänner att hon inte mått så bra det sista. Hon frågade mig rätt ut "Är jag alkis?". Nej men du har problem med alkoholen som du behöver handskas med svarade jag. Under denna enormt ångestfyllda tid vill jag stötta och hjälpa, men är försiktig att inte bli fördömande och anklagande. Dessutom ser jag inte henne som alkoholist, men med en missbruksproblemtik. Eller är det samma sak? Det händer så sällan men blir så fel liksom.

Livetsliv, tack för dina ord! Nu är status som sådan att hon börjar nyktra till, kunnat börja plocka i sig liite mat och vatten. Men har ångesten från helvetet, hon menar att hon inte klarar detta och inte står ut. 1177 menade att hjälp för ångest inte finns innan hon nyktrar till. När hon är nykter får hon bestämma om jag ska köra henne dit eller om hon ska stanna hemma. Har du erfarenhet av denna vedervärdiga ångest? Den liknar panikångesten jag också led av (fy helvete för sådan), men nästan värre. Hon har dåligt samvete för allt, känner sig värdelös och vill nu att jag ringer 1177 och rådfrågar igen. Vad gör dom om man åker in i nyktert tillstånd? Sist gång hon fick såhär ville hon åka in men i takt med att timmarna gick blev hon liiite bättre och vi åkte aldrig. Men hon hade jobbig ångest i flera dagar att tampas med.

Vi var kanske enormt hårda mot henne, för över min döda kropp att detta eskalerar mer. Vi barrikerade i princip dörren så hon inte kom ut för att hämta mer. Mår väldigt dåligt av detta, och hon tycker det känns oöverkomligt jobbit att hon sårat oss barn. Men efter detta kommer jag se till att hjälp kommer.

Åh vad kul att höra ifrån dig o att allt är precis som du önskade!!!!!
Kram!!!

Läste precis ditt inlägg och det verkar som om vi har liknande problem. Det där med skam över att vara onormal, inte som alla andra. Och att se sig som att vara normal och inte ha ngt problem med alkohol eftersom veckorna fungerar så bra. Jag har inte tagit upp det här med min psykolog. Kanske dags att blotta sig där också.
Ja det där med att fylla tiden på helgerna med ngt annat.... Det kan ju inte vara något man redan gör. För det blir ju kaka på kaka. Jag tränar redan på helgerna så set är ingen morot direkt.... Man kanske skulle sitta i detta forumet i en timme för att få motivationen..... Eller?

Känner också igen det där med misstankar om adhd. När jag druckit har det känts som enda gången hjärnan helt fått slappna av. Nu när slutat så känns även dom symptomen mycket bättre! Inte så att det är helt borta men alkohol har verkligen förvärrat min redan snurriga , oroliga hjärna. Det kanjag verkligen se tydligt nu.

Jag tror egentligen inte att alkoholproblem har så mycket med mängder att göra. När man känner att det är ett problem, när det ger ångest så är det ett problem.

Jag körde också så där med gränser: Inte dricka i veckorna, inte bli full på fest. Dock ökade min konsumtion till en box per helg efter hand. Så himla bra av dej att du ser problemet redan nu, skönt!

Lycka till, det kommer att gå bra! :)

När alkoholen tar över så reduceras livet, alla andra glädjeämnen försvinner. Jag är så glad att de går att återfinna! Jag trodde liksom inte det, jag trodde på allvar att A var det enda som kunde göra mej lycklig. Att det inte är så gör mej så jäkla LYCKLIG!!

Välkommen hit! Ja, man får massor av stöd här! Jag började min nykterhet för 5 veckor sedan men tog ett återfall för en vecka sedan, vilket bara gjorde mig mer beslutsam om att jag vill leva ett nyktert liv! Styrkekram

Dina senaste inlägg gav mig mycket att tänka på, viktiga insikter. Dels där du skriver hur lätt och skönt det är att vara nykter och sedan i nästa hur det blir jobbigt igen men ändå ger dig en gåva av inre övertygelse. Det får mig dels att få hopp, dels att minnas att man aldrig är helt säker och måste vara beredd när tankarna och känslorna kommer. Tack - alla vänner här på forumet betyder så mycket! Kram

Just nu njuter jag bara av att vara nykter, vet att det kommer att komma dagar då sir väs sätter igång igen men tänker inte oroa mig för det nu utan njuta av detta. Jag har börjat jobba igen efter semestern och det har varit fullt ös. Vi var ute en kväll med barnen, åt och var på allsång. Jag kände mig så närvarande och lycklig. Folk satt överallt och drack de där kalla glasen rosé som jag suktat efter men nu var jag inte ens avundsjuk, vilket var fantastiskt att få uppleva. Kanske var det för att jag hade ett återfall förra veckan och fick känna att jag inte kände mig närvarande när jag drack, vilket jag inbillat mig. Förr gjorde jag det men den gränsen är passerad. Nu blir det snarare tvärtom, en rastlöshet och jakt på att få dricka mer. Igår var vi hemma hos kompisar och käkade middag, de drack lite vin/öl (absolut inga stora mängder), jag hade med mig a-fritt. Jag hade lika roligt som vanligt, skrattade och pratade lika mycket som de andra. Det var så skönt att få känna så eftersom jag under resan i Danmark hela tiden hade en klump i magen och kände mig utanför.... Var rädd att det alltid skulle kännas så. Jag fattar att det nog kommer vara så ibland men bara att veta att det inte alltid måste vara så är en enorm lättnad.
När jag är var på allsången frågade jag mig själv varför så många drack... Vi har verkligen en kultur där a genomsyrar allting, inte konstigt att många åker dit. Börjar inse att det nog är många fler än man trott innan.

Jag vaknade med huvudvärk och en obetvinglig lust att köra fotsulorna genom husvagnsväggen för att det blåste som fan ute. Aha... Okej. Det är alltså förmodligen "dom där tiderna i månaden" på gång igen. Det var förmodligen också därför jag kände mig så kinkig och tjurig i går. Jäsiken. Ett genombrott. Jag blir kanske inte mindre av en trilskande märr, men fattar i alla fall varför.

Gott!

Kära ni. Det är lördag i dag. Ta hand om den, var i den, och förvalta er själva på bästa sätt. Hör rösten som stilla viskar. "Jag är dyrbar."

Så ligger det till, nämligen, when all is said and done. Har jag kommit på. :)

Tack för omtanken Vilja :)
Jag mår superbra, men internetmöjligheterna är urusla.
Det känns hur coolt som helst att vara nykter! Och jag ser att de flesta andra också verkar dricka annat än alkohol. Framförallt lokalbefolkningen.
Ha det gott där hemma!

Jag är också trött "Alla dessa dagar" eller rättare sagt jag är helt slut just när jag vaknar, drömmer konstigt, sover oroligt. Känns som om jag är mer trött nu än någonsin. Man undrar när man ska få den där bonusen att vakna urpigg och bara skrika "vilken fantastisk dag" - men den dagen kommer om man ska tro forumet här;-). Får däremot mer energi under dagen och ägnar min ventil åt långa promenader eller att greja i trädgården. Häng i!

https://alkoholhjalpen.se/akut

Hittar en en liten ruta till höger. Där kan du klicka på Akut stöd.

och fråga vad ni kan få för hjälp i det akuta skedet, säg att ni inte fixar det här utan hjälp!

Tack för era svar, kommer svara er utförligare lite senare. Just nu är det panik. Hon är berusad och argsint för att hon inte får mer, i nästa stund gråter hon och inte vill leva mer. Vi stoppar henne från att ta mer, och då blir hon arg för att sedan bryta ihop. Ska man bara vänta ut detta? Känns olidligt att stå bredvid. Försöker få i henne mat också, inte ätit på ett dygn.

du har kämpat länge och bra för att ta dig dit du är idag! Titta bakåt på din väg med alla backar och utförsstup.... Du har gått långt och varit tapper. Nu borde du ju bara få vila och njuta.... Men istället är du mitt i nästa steg, att lära dig konsten och ge dig rätten att må bra i dig själv, med dig själv och även med andra. Att bli fri från negativa tankar (jag tar till det uttrycket nu) är ett arbete. En träning. Kanske, eller jag tror, att du skulle ha nytta av övningar som finns i Carina Bångs bok Släpp kontrollen - vinn friheten eller i den nya boken Djävulsdansen av Sanna Lundell & Ann Söderlund. På Carinas blogg poppar det också upp tips och övningar hela tiden. Jag skickar världens solkram till dig, den lyser här idag!!! Och så hoppas jag riktigt att vi kan ses den 23 augusti. Då måste vi komma överens om nåt kännetecken för där är det många människor, många som gått samma väg som vi.... och många som gått missbrukarvägen. Där möts vi och delar varandras livsberättelser.
Kram, kram / mt

vad du vill med att skriva och även om du inte känner att du blir klokare av funderandet så är det bra både att fundera och skriva! Bra att du klargör för dig själv vad som varit, hur det är och var du står. Mycket i er gemensamma livsresa känner jag igen och även känslan av att göra egna val och inte vara 'medberoende' - även om jag hade mer kontrollbehov än du beskriver. Det som följde - en långsam förändring, nästan omärkligt - var att min snälla, trevliga man förändrades och jag förstod inte alltid att det hörde ihop med alkoholen. Den här sinnesförändringen levde jag med under flera år innan polletten föll ner. Jag har förstått att det inte är ovanligt. Livet med en alkoholist är inte att vi har kommit till ett status quo, 'så här blev det'. Det är en utförsbacke och vårt stopp var nog nära det sista utförsstupet. Det var då jag gick, efter många hot och nya försök, och det var det som var första steget till förändring. Många gånger sa jag att jag vill leva med 'den sanna xx' och jag visste inte hur rätt jag hade. När han slutligen valde nykterheten (och mig) inleddes en lång resa där jag stegvis, på riktigt, kände igen den man jag en gång valde att leva med och som jag delat glädje, bekymmer, utmaningar och många lyckliga skålar med. Ungefär ett halvår efter hans nykterhetsval var det en situation som var helt remarkabel, när en spänd situation löste upp sig på ett sätt som inte hänt på många år. Kanske nånsin? Det svåra livsvalen har gett oss en ökad medvetenhet och varsamhet. Idag har vi en djupare intimitet och större ärlighet än nånsin i vår samvaro. Också en större självständighet och integritet. Faktiskt - ja, det är bra att skriva och reflektera. För mig kommer reflektionen medan jag skriver på ett sätt jag själv förundras över:)
Jag ville bara berätta.... Kram och allt det bästa / mt