Senaste kommentarerna i forumet

Samma här Vackla, andra människor verkar kunna använda lite alkohol för att varva ner. Själv blir jag bara ruskigt pigg. Om jag dricker ett par-tre glas kan jag inte somna på halva natten! Det är bara att fortsätta tills jag stupar. Har också gått ut själv många gånger.. Kul ibland, men oftast bara onödigt. Och så går det åt en hiskelig massa pengar varenda gång ;)

Jag vet inte om mitt svar till dig var till någon hjälp men jag tror att din man måste, som jag, komma till insikt och erkänna att han har ett problem. Det var svårt för mig i början, men det gick lättare att prata med min fru och mina barn när jag väl hade erkänt detta. Därför var det inte så svårt längre fram att på kalas säga att jag helst avstod från att dricka eftersom att jag då kanske skulle göra dom nervösa om jag drack för mycket och detta uppskattades väldigt mycket.

En annan sak som fick mig att komma till insikt var när jag för ett par år sedan drack kopiöst ock fick någon sorts psykos och avtransporterades till Akut Psyk, där jag stannade några dagar iproppad diverse mediciner mot abstinens. Denna vistelse var en sällsam upplevelse, lite som filmen Gökboet. Här fanns allt. Alkoholister för avgiftning, narkomaner för avtändning, självmords benägna, deprimerade och rena stollar som kunde verka väldigt normala, men som man efter några samtal förstod inte hade allra hästar inne.

Jag var dock såpass klar i knoppen när jag anlände dit att jag inte blev tvångsintagen utan fick välja själv om jag skulle bli inskriven. Efter ett par dagar så beslöt jag i alla fall att så snabbt som möjligt skriva ut mig därifrån och lovade mig själv att aldrig mer dricka på ett sådant vis att jag återigen skulle riskera att hamna på detta ställe. Det löftet har jag hållit.

Ha det Gött

men tror att var och en måste lägga ribban på en nivå som passar för tillfället. Har själv beslutat att inte dricka något i 3 veckors perioder och det går ganska bra. Efter 3 veckor så kan jag om jag vill dricka men jag har bestämt att inte mer än Fredag och eventuellt Lördag om det skulle passa. Jag mår förträffligt under dessa 3 veckor och ibland har det hänt att jag har hoppat över en av dagarna.

Jag försöker också, som många andra här inne, att dra ner kraven på mig och undvika att försätta mig i stressfulla situationer och har lärt mig att säga nej när andra försöker dra in mig i deras problem. Det är kanske lite egoistiskt, men just nu måste jag prioritera mig själv för att kanske senare kunna hjälpa andra.

Målet är naturligtvis att bli helt nykter, men just nu är detta ett delmål som funkar för mig.

Ha det Gött

Grattis till en månad!! Har följt din tråd och känner så väl igen mig. På lördag blir det en månad för mig också. Jag har haft stor prestationångest som till största delen gjorde att jag såg vinet som ett sorts andningsrum, där jag kunde koppla av och känna den där känslan av att allt ordnar sig, att jag är bra på det jag gör. Har nyss avslutat en utbildning på 4,5 år som har varit krävande. Märkte nu i sommras att jag inte kunde hålla mig till helgerna med vinet, det kändes så långt borta så jag började tycka att det var helt ok att ta "några" glas på onsdagen också, fast jag skulle upp och jobba dagen efter. Mitt största problem är att jag blir så himla pigg av alkoholen, när jag fått tillräckligt i mig så vill jag alltid gå ut på krogen och träffa folk och dansa, gud vad många gånger jag vaknat med ångest över att jag inte minns vem jag har träffat, hur jag kom hem och vad jag har sagt eller gjort. Jag försöker få med mig nån vän ut, men vill inte dom så går jag ut själv, något som jag aldrig skulle göra i nyktert tillstånd. Nu måste det få ett slut. Har gått bra hittills men på något sätt känns det tomt, det gäller väl bara att stå ut och hoppas det håller i sig. Så himla skönt att jag har hittat den här sidan, den har hjälpt mig att inse att jag inte är ensam, det är så pinsamt för mig så jag vågar inte prata med någon om det här. Jag har varit inne varje dag sedan jag bestämde mig, och ville prova och skriva en liten rad själv.
Ha det bra alla här inne!!

Idag har jag inte druckit på en månad, hurra för mig!
Funderade idag på det här med att vara duktig. Har den senaste månaden sänkt mina krav på mig själv.
Gör liksom det mesta lite lagom sådär i stället för jättejättebra. Och då kom jag på det - förut gjorde jag nog allt jättejätteduktigt för att liksom väga upp mot att jag misslyckades med A, alltid blev det ju för mycket. Men nu den sista tiden har jag ju liksom inte massa misslyckanden och ångest att "arbeta" bort med att vara duktig. Det känns ju himla bra tycker jag, tänker fortsätta att nöja mig med lagom jobb, träning, städning och annat och göra mycket mer av läsa, tänka, titta på tv, påta i trädgården, krama mina älskade barn och man!

Tack Adde! Jag är allt och sneglar i din tråd ibland också, även om jag inte kommenterar så mycket. Det är så skönt att läsa om er som kommit så långt, ger mig hopp. Det var så jag gjorde i början när jag precis fattat mitt beslut, för att övertyga mig själv om att det går att leva utan alkohol. Och det går ju så jäkla mycket lättare utan, det var bara svårt att se det då.

Pratade med en vän idag och berättade att jag varit alkoholfri hela sommaren. "Oj, vad duktigt...eller vad man säger", ändrade hon sig. Klokt, för det där ordet duktig försöker jag akta mig för. Jag förknippar det med något jag gör för att bevisa något för andra, och så är det inte den här gången. Detta gör jag för mig själv, för att må bra. Inget "fröken-duktig" tjafs.

Skulle boka in en fika med en väninna jag inte träffat på länge, om två veckor har hon en liten lucka i schemat då hon kan klämma in mig. Förut jämförde jag mig med henne och i vanliga fall hade jag fått prestationsångest, herregud, varför är inte min kalender fullproppad? Nu kände jag tvärtom, gud så skönt att inte ha så mycket. För jag orkar inte. Innan gjorde jag tusen saker samtidigt, för att det var kul men mest för att det ska vara så, man ska liksom vara så om sig och kring sig. Det skiter jag i nu. I förra veckan lovade jag mig att bara göra en sak i taget, idag har jag tvättid och pressar INTE in ett träningspass mellan maskinerna, för då orkar jag inte vara närvarande i det jag gör. Och så blir jag så lätt förbannad när jag är stressad, märker det direkt. Nej, en sak i taget. Just nu är jag ovanligt stresskänslig och istället för att kämpa emot låter jag det vara. Mitt liv ska inte bara hinnas med. Hoppas det här tänket håller i sig, det är ett enormt framsteg. Har alltid vetat att jag behöver ta det lugnt och ha luft i kalendern, men nu är första gången jag accepterar det. Varför ska det vara så förbannat svårt att bara vara som man är? Det är ju totalt ointressant hur andra är, och att jämföra sig är ju meningslöst. Jag är inte alla andra, jag är ju jag.

Insåg idag hur mitt liv förändrats, funderade över att jag faktiskt inte utsätts för så mycket "frestelse" i form av fester längre. Inte som jag trodde när jag slutade, jag trodde det skulle bli en massa kamper. Men så ser jag att det är ju JAG som inte festar längre, jag tar inga initiativ till fest, och jag väljer att umgås med personer som inte dricker så mycket. Jag börjar få det liv jag vill. Ett par av dem jag känt längst och festat mest med hör inte av sig lika ofta, jag antar att jag inte fyller någon fylle-funktion längre. För dom finns inget smuttande, det är hela flaskan som gäller, precis så som jag var. Det är ingenting som gör mig ledsen dock, när vi ses så ses vi nyktra, annars får det vara. Jag vill ha kvalitet.

Nej nu ska jag ner i tvättstugan och hämta tvätten.

ett stort varmt tack till alla som engagerar sig och bjuder in mig i era liv och tar plats i mitt.

I dag upprop och umgänge med folk som tagit studenten i våras (de får alltså inte ens gå på Systemet!)och andra, lite mer i min ålder. Större som människa än att jag spann som en katt när alla trodde att jag var 25 är jag inte.

Annars känns det bra, inget sug idag - det finns så mycket att göra! Så mycket framtid!
Mitt sluta dricka-projekt har även fått min man att fundera över hur central alkoholen har varit i vårt liv. Vilken ögonblicklig firar/helg/festgenväg det är. Nu i kväll så visste varken han eller jag hur vi skulle fira den här nystarten i livet och det slutade med korv stroganoffmiddag med barnen istf champagne som hade varit vår standardrespons.
Känner mig lite handfallen när det kommer till det där, firandet. Hur gör man nu? Man gör väl om och gör rätt men HUR?

Hej! Jag är 23 år gammal grabb som kanske tycker öl är lite för gott.
Jag vet inte riktigt, hur som helst så vet jag med mig att jag har väldigt lätt att bli berusad och fick tidigare minnesluckor osv. sedan något år så har jag bestämt mig för att ENDAST dricka 2,8% öl och ingenting annat! Vilket jag gör nu, men ibland även om det inte är helg så kan jag få för mig att ta 1-2 folköl för att jag känner mig rejält sugen och såhär på sommaren kanske ta en kall ute och njuta och jag tänker (det är bara 2,8%). Jag dricker alltså ofta men mindre. Har inte varit ute på krogen på flera år och känner mer att jag vill umgås hemma med en folköl istället för ut och supa.

Men som sagt ibland blir det 3-4 ggr i veckan som jag dricker ett par folköl eller så. Vissa säger att det är bättre att dricka mindre och ofta än att supa sig dyng full 1 gång i veckan.
Hur är det egentligen?

Vill inte heller bli fast och jag har faktiskt känt och provat dricka alkoholfria öl och det fungerar lika bra. Så det känns inte som att jag är fast i alkoholen, eller vad tror ni?

Tack på förhand!

/JB

Förlåt mina vänner!

Det var ingen själv ömkan utan bara en stark eller kraftig förvirring.
Har haft det hektiskt en tid!
Jag är redo att ta upp tråden på nytt!
Önskar att jag kunde berätta det jag varit med om här(Inget oangenämt men lite påfrestande för både kropp och själ) men jag tror att jag har ett öga som bevakar detta forum, Kanske kan jag berätta den dagen ögat vill ge sig till känna.

Det har varit en gräddvit period. Känns vemodigt på något vis, det har inte hänt något konstigt när det gäller spriten, inga tragedier eller bråk. Tror att jag lagt ribban för högt i förhållande till vad jag vill och vad som är rimligt i dagsläget.
Vart skall man lägga nivån? jag är en sådan som oftast säger allt eller inget!
Känns som att det är lätt att bli någon form av periodare.

Hel vitt ett mål men gräddvitt ett fegt delmål??
(Hör ni vad många spöken jag har fått tillbaka)

Som sagt förlåt mina vänner!
Ska läsa runt lite och få lite inspiration!!

Hörs om ni vill//Paron//

så trött jag blev efter helgen i Gullbranna !

Det var otroligt mycket folk, var nog första gången tror jag som hela salen var helt full på välkomstmötet. Massor av helt nya människor som var där och det är så kul att kika på hur de småstressat springer på så många möten de kan, så var ju jag med i början :-) Man vill ju utnyttja helgen maximalt men det går ju att göra det lite softat också :-) Mötena mellan mötena ger mig mer idag när man lite mer avslappnat kan dela med sig erfarenheter eller kanske diskutera nån fråga man har. I lördags berördes ju William Petzälls död en hel del. Han var medlem ett tag i en hemlig fb-grupp som jag deltar i men drog sig senare ur. Vi är många som försöker att få makthavarna att förstå att när en beroende ber om hjälp så ska den hjälpen komma omgående. Det går inte att gömma sig bakom socialnämndsmöten som kan dra ut månadsvis ibland och tro att den beroende sitter och virkar i väntan på deras beslut. Hjälpen ska komma NU, DIREKT och inte om 3 månader.

Men jag måste också ha en vilja, en önskan, om en varaktig förändring av mitt liv annars hjälper inga insatser i världen.

En enorm saknad breder ut sig i kroppen efter helgen och så har det alltid varit när jag åker därifrån men det är ju också ett kvitto på att det varit bra. Men jag känner uppriktig saknad efter de nya bekantskaper jag gjort och ibland en viss oro över om vi ses nästa år igen. Glädjande, eller ja, kanske sorgligt också, så är det många yngre som hittar till gemenskapen och förhoppningsvis är det några liv som räddats denna helgen igen.

Jag är otroligt tacksam att få tillhöra denna gemenskap som vill ha ett nyktert och drogfritt liv.

Det är stort för mig och det är absolut ingen självklarhet att det är så.

Ja kanske är det att bli vuxen att man helt plötsligt uppskattar stillsamt och trevligt. Fast det är ju också självinsikt det handlar om. För, egentligen, hur skojigt är det att vara den där packade som är i sitt esse. Särskilt ju äldre man blir. Risken är ju att man blir en patetisk fyllekärring som alla tycker lite synd om där hon härjar omkring som vore hon 25 fortfarande!

Visst är det toppen med osynglia kompanjoner med på resan - tack för att ni finns!!

känner igen mig såväl i det ni skriver. Det är därför jag döpte min tråd till "Vägen tillbaka till mig själv"! Det är tråkigt att inse att jag inte är intresserad av någonting, inte anstränger mig för att hålla liv i vänskaper, inte tar tag i saker som jag egentligen tycker är roligt osv osv. Man blir som sagt ledsen av det och ledsen tar till vinet så känns det lite bättre för en stund.

Apropå om att tappa bort sig själv. Om ni har flickebarn tycker jag absolut ni ska läsa boken Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus för dem. Jag hittade en recension på denna blogg som beskriver den bra: http://grannfrun.blogspot.se/2010/06/snall-av-gro-hahle-och-svein-nyhus…

Boken är oerhört stark och känns verkligen i magen, bilderna är fantastiska och bidrar mycket till stämningen i boken. Samma konstellation har även skapat en bok om barn som far illa, den lånade jag på biblan men kunde inte fortsätta läsa den för mina barn, den kändes så mycket :-O

Tycker inte att det är en skum fantasi. Det är nog det jag kommer att sakna mest också: att fullständigt släppa taget och svepas med i flera dygn i en magisk alkoholyra. Får försöka hitta den där känslan inombords på något sätt istället..

Att höra om erat nya liv, idag stärker du mig också i min nykterhet. Kram på dig!

Bara inne och kollar att du fortfarande håller ställningarna här Berra!

Kram

Fint att se dig här och på banan igen Fenix! O kan jag så kan du! Glöm inte att vara snäll mot dig själv bara.

Tusen kramar

Hej Måne. Vad superglad jag blir av att se dig här och läsa dina fina rader!

Hej alla kära människor här.

Jag känner så väl igen mig i forumskrivande och i era tankar. När jag hittade hit så skrev o skrev o skrev jag. Den resan man gör när man slutar dricka och ändrar på sin livstil är så spännande, skrämmande och kreativ att man behöver bolla, skriva av sig, få feedback, läsa andras berättelser och få tips och råd. Ibland blev man missförstådd, ibland blev man ställd och sårad, ibland grät man över andras öde, oftast kändes det som en gåva att få skriva, dela och diskutera. Och inte minst lära känna så många kloka och ömsinta människor.

Så småningom så lever man mer och mer i det nyktra livet, det blir en vana och behovet av forumet minskar. På gott och ont. För alla må-bra saker försvinner lätt i vardagens rutiner och jag ska ärligt säga att jag inte mår så bra idag som jag gjorde ett tag. Sinnesfrid är en färskvara och måste hela tiden uppdateras, så sant som det är sagt. Nykterheten är inget problem längre och hur som haver så hur illa saker än är nu så är de 1000 ggr bättre än när jag drack.

Min akilleshäl är fortfarande mina barn, och för deras skull, min egen skull och för makens skull ska jag läsa in mig, ta till mig och praktisera alla de tankar jag använde mig av förr. Sinnesrobön, tacksamhet, livskraften-energin som är större än allt, bolla över problemet till den det tillhör (svag punkt där jag har ständiga återfall... )

Tack för att ni finns, tack för att din tråd är här mulletant med alla kloka ord.

Kramar Pia

Vilken bra start på en måndagsmorgon, du och ungarna mår bra och håller på med ert nya liv. I dag är det du som får mig att vara stark i min nykterhet//Kramar Kalla

kvar - du som var med i min början här på F. Fint att höra av dig även om livet är tungt.
Önskar dig många fina stunder och att livet snart blir ljusare och lättare! / mt

Fint att höra av dig och att du har det bra! Katt är nödvändigt!

Man kan förstås ha olika aktivitetsnivåer här på F, Lelas kände också igen sig i min beskrivning av ett minskat behov av att skriva (ifall du inte läst det). Jag kan va´ personlig tillbaka - har tänkt ibland att du tar ett stort ansvar för andra, det har jag känt och gjort periodvis och kämpat för att lämna. Det hör väl till medberoendeköret tänker jag... Nu gör jag korta minnesanteckningar om mitt liv, sammanfattar här. Läser fortfarande ofta men tillåter mig att överlämna ansvaret för andras liv till dem själva och andra forumvänner:) "Så enkelt så självklart" kan man säga - men jävligt svårt för en invand medberoende:))

Vårt liv är osannolikt bra nu. Igår var vi tillsammans och fikade till den vän dit jag for med min det-nödvändigaste-packning den 6.12.2010. Igår tog jag hem mitt täcke som var kvar där och vi skrattade tillsammans - fast vi alla vet vilken förfärlig dag det var då.

Vi dricker allt möjligt alkoholfritt till mat och samvaro - lever "som förr" men utan alla biverkningar och med stor frihet. Mannen går på AA och säger att han har en inre ro som han kanske aldrig känt förr. Han har ett bra nätverk, har berättat öppet åt många... Även jag har en inre ro som kanske aldrig förr. Det stärker mitt fokus på det nya livet som deltidspensionär. Planerna är ganska klara nu.

Nu jobbet, kram till dig. Spännande med nytt jobb - och ongarna ska väl småningom till en ny skola?
Allt gott till er alla - katten inkluderad! / mtA

Har slappat lite med min forumläsning eftersom jag varit på en ö med usla kontakter och bara min mobil. Men jag läser ikapp...blir glad av att du mår bra. Har som du också börjat tänka på att trappa ner aktivitet på forum. Av andra anledningar...men ändå inbillar jag mig att vi känner lite lika; Att släppa ngt som gett en så mycket? Är det rätt?

Nu tycker jag ngt helt personligt; Släpp den där ekonomi/alla-ska-klara-sig-själv tanken. Pension och nykter mullegubbe nu!!! Njut idag. Imorgon kan det vara försent. Då talar jag inte om mulles eventuella återfall...utan om livet i allmänhet. Kram på dig mt/R

Håller med Kalla och Stigsdotter. Även om det känns jobbigt så plita ned en livstecken ibland. Vi finns här när du är redo. Kräv den hjälp du har rätt till brorsan och ta vara på de små lyckostunder som livet ändå ger! Nu låter jag käck...det är inte min mening. Men du har två killar som älskar och behöver dig...sug i dig kärlek från dem. Du kan alltid "betala" igen när du är starkare. Du finns i mina tankar väldigt ofta...och jag vill inte "mista" dig. Kramar om dig som satan! /R

Så nu sitter jag här igen...svinottan. Ensam med mitt kaffe, min dator och min nykterhet. En ny morgon...allt är sig likt - inloggad på forum. Allt är sig olikt - en ny omvärld, nya morgonlukter, nytt vattenflöde att betrakta. Jag känner mig lycklig...fast jag "borde" vara nervös. Idag väntar nya morgonrutiner, nya arbetskollegor, nya utmaningar. Men jag är nöjd. Brevid mig på den andra balkongstolen ligger Lusekatten - en riktigt lusig liten drömflicka som vi hittade på en strandbar under semestern och smugglade in i landet. Smugglade för att ingen tid fanns till att ta de korrekta vägarna. Men nu har jag min katt. Hon är oerhört ful och oerhört kärleksfull.

Jag ska beställa de böcker ni tipsat om idag. Inser att även om min nykterhet känns självklar denna morgon så behöver det inte/kommer det inte alltid att kännas så. Ja visst är människan ett fascinerande djur...vare sig vi dumshoppar taxfree gotter som vi inte behöver eller börjar röka igen. Summan av lasterna är nog konstant. Ngt ska vi "unna" oss. Själv har jag som sagt hemfallit åt djursmuggling :).

Nej du är inte för personlig NN. Barnen tycks ta det ok. Jag tror att missbrukarongar utvecklar liknande styrka som maskrosbarn. De bara accepterar och gör det bästa av det som sker. Lillkillen är ju klart mest drabbad av mammaförlusten och han vet att det är hon som har valt bort. En tuff insikt för en nioåring....men han kämpar på. J mår inte bra...men vi har pratat en del och framför allt har svågern pratat med J och låtit mig ta del av det. Att jag släpade iväg ongarna till ett nytt land ÄR jobbigt...men samtidigt förstår hon. Detta är ju en del av den livsdröm vi en gång närde tillsammans. Hon greppar att det är mitt enda sätt att verkligen ta tag i mitt liv/min nykterhet. Jag måste vidare. Och som äldst i huset tar jag resten av teatersällskapet med mig.

Vi har alla olika sätt att bearbeta vår nykterhet på. För mig var förändringar en del av förutsättningen för att jag ens skulle kunna våga tänka tanken: Jag får aldrig mer ta mig ett glas, för det stannar inte där... Nu tänker jag inte tanken "aldrig mer" , jag tänker de närmsta typ åtta åren...sen får jag supa ihjäl mig om jag fortfarande vill. Så för er som tycker att jag yrslat iväg för fort...man ska inte ändra ngt det första året!!! För mig känns denna väg rätt. Jag läser också i andra trådar och ser hur en del andra säger nej till det som inte känns rätt. Så om alla vägar bär till Rom...ja, vad fan? Varför inte ta din egen?

Sammanfattning: Just idag mår jag bra. Semestern var fantastisk (trots farmors eskapader), vi hade det toppen. Många enskilda samtal med ongar. Ny katt. Nu väntar resten av livet. Var snälla mot er själva därute för ni betyder mkt för mig. /R

PS: Grattis som satan NN!!! DS

Väl värda att ta sig fuderare på.

Ha det Gött