Senaste kommentarerna i forumet

Läste gårdagens inlägg #12, det här med dagbok är riktigt bra, gör att jag reflekterar över mitt eget beteende. Härligt Soff om mina tankar kan få dig att dra paralleller med dig och ditt. Vad ens beroende än beror på så är det ett faktum att vi vill sluta nu och gå vidare, jag ska banne mig lyckas med att hålla mig nykter.

Min reaktion på mitt senaste inlägg är: Vad funderar jag på egentligen? Hmm? När jag slutade röka bytte jag ut ciggen med snus. Nu har jag slutat dricka A ... VARNING söker substitut. Trodde jag berättade lite banalt om min ungdom, lyser igenom att jag har omedvetna tankar om vad jag kan byta ut alkoholen mot. Det ska givetvis vara något destruktivt och beroendeframkallande, att ränderna aldrig går ur, suck vad trött jag blir på mig själv. Det verkar ändock som att mitt undermedvetna har förkastat spel och knark (försökte glorifiera det, jag tänkte även när jag var tonåring att när jag blir gammal ska jag få prova, men den valsen går inte lilla stumpan, du är inte tillräckligt gammal). Har slutat med antidepp medicinen, hann knappt börja, försöker mitt undermedvetna säga mig något? Knapra piller skulle ev i förlängningen kunna öppna porten till andra typer av tabletter. Jo du, tablettmissbrukare det vore nå't!

Kära myrkotten, så "f-ked up" du är. Behöver ngt lagom ohälsosamt motgift till alkoholen. Jogging, yoga och morötter "doesn't cut it". Kommer inte på något. Får börja med att fundera på vad vinet gav mig. Kommer mest på sorgliga ord, ska ta fram det som var positivt för mig, vilken funktion fyllde vinet?, vilka behov tillfredsställdes? Får nysta vidare, dagens motto får bli att dagbok är bra ... skäms för mina tankar och blir orolig om någon som jag känner läser detta ... Äh sluta vara så paranoid!

Vad bra att du tar stöd här! Det ät inte att man faller utan vad man gör efteråt som är viktigt. Du är här och får stöd. Kanske behövde du överbevisa dig själv om att det inte går att dricka måttligt. Sparka inte på dig själv, du är bärd att kämpa för! Kramar

Tack för ditt fina meddelande! Precis på pricken så känner jag mig. Att jag är världens sämsta, som inte är värd bättre. Vill verkligen inte att mina barn ska leva med en mamma som gör bort sig och blir full. Ska åka bort redan idag och kommer få kämpa med att avstå alkohol, men jag ska fixa det! En dag i taget.Duktig du är som klarat två veckor! Kram

Vad är det som händer i min kidnappade hjärna?
När jag vaknade i morse efter en natt med dålig sömn och morgonångest trodde jag först att det berodde på att jag druckit igår och var bakfull.
När jag insåg att det INTE var så.blev jag euforiskt lycklig och tacksam.
Det höll i sej i sketna tjugo minuter tills frukosten var uppäten.
Då kom värsta suget efter a och bilder av immiga glas och svalt vitt vin dansade ringdans i hjärnan.
Vad är det som händer????

Jag tänker på dig platina! Jag håller med dig, det är en livlina att ha tråden att smita iväg och läsa hade det varit ännu svårare. Jag är ju på den där stugsemestern och igår var det chanpagneskålning för tre som fyllt 40... Ett sådant glas hade ju gått bra... Kändes väldigt svårt att säga nej, kände mig utanför även om det bara var i mitt huvud, det var ingen som gjorde något "fel". Jag hade dessutom med mig ett a-fritt alternativ med bubbel, kunde inte fatta varför jag gick med ångest hel dagen, drömmer mardrömmar om att jag druckit mm. Idag känns det dock bättre, men jag klarade inte av att säga att jag inte dricker för att jag inte klarar av a, sa att jag hade haft så mycket migrän (iofs sant) och a triggar det (sant) så jag hade bestämt mig för att helt avstå a. Hade inte styrkan att outa mig själv än... Styrkekramar till dig (kan vi inte stötta varandra i detta?)

Välkommen! Jag har bara varit med här två veckor men det känns som mycket mer, har hänt så otroligt mycket inom mig. Jag har varit på forumet flera gånger per dag, läst massor och även skrivit. Här har jag hittat precis det jag behöver, stöttning utan fördömande, peppning och tips om allt möjligt. Även mitt i allt fått hopp om ett liv utan a som inte är helt meningslöst, vilket jag kände innan. Det där om att man förhandlar med sig själv finns även inom mig och då hjälper det att hålla fast vid forumet och få den där rösten son säger "det var väl inte så farligt, denna gången går det nog bra"att tystna (ett tag). Styrkekramar

Välkommen hit, vad bra att du startat en egen tråd. Jag känner igen mig i dig, jag dricker inte varje dag men kan inte sätta stopp. För två veckor sedan var det katastrof och jag blev även jättefull inför barnen, har hänt innan men pga omständigheterna blev detta droppen. Jag hittade också detta forum och kan knappt fatta att det bara var två veckor sedan... Det har hänt så mycket inom mig på denna tid, jag har varit inne här varje dag, läst och skrivit. Det är jättesvårt när allt kretsar runt a... Jag började med att sluta vara inne på FB, allt är ju postade rosévin mm... Just nu är jag i en stuga med min familj och två andra, när vi bokade tänkte jag mig grillkvällar med rosé... Men det är helt a-fritt som gäller för mig och min man skulle inte gå med på något annat. Igår hade någon köpt champagne för att fira att tre hade fyllt 40... Jag hade klarat att skåla i det och det kändes jättejobbigt att avstå... Klump i magen, kände mig utanför även om jag köpt a-fritt alternativ. Om jag börjar tänja på gränserna tar det inte lång tid innan jag är tillbaka på ruta ett... Jag har fått avskärma mig från de som är på mig och drar ner mig nu, har bara de nära som kan lyfta mig. Jag (och du) måste sluta sparka på mig själv, måste hitta det som är värt att kämpa på. Om jag vältrar mig i allt jag gjort och hur dålig jag är dricker jag bara igen nästa gång eftersom "jag förtjänar inte bättre". Vi kan inte ändra det som hänt, bara göra framtiden annorlunda. Styrkekramar och välkommen

Bra beslut! Vi är många som precis som du insett att vi inte kan dricka på ett "normalt" sätt. Du är inte ensam. Det är en lång resa, men ge inte upp.
Vad som hjälpt mig är att fokusera på alla fördelar med att avstå, alla små detaljer. Att vara utan alkohol är frihet, det är något alkoholen aldrig kommer ge dig. Tycker från vad jag läser att du kommit en bra bit in i ditt missbruk.
Var snäll mot dig själv tillåt din kropp att återhämta sig. Kram!

Tack för att du delar med dig! Tycker du är stark och verkligen bra gjort att avstå sen flera dagar. Vi ska vara rädda om oss själva!
Kram

Lyckliga mig som har er som inte dömer! Får att inte åsamka mig själv känslor av misslyckande tänker jag helt enkelt ignorera helgens totalt tre folköl, sträcka på mig och fortsätta min tideräkning. Sjuttonde dagen idag, alltså.

TACK BÄSTISAR!!!!

Tack för ditt meddelande. Mår inge vidare, men känner tack vare botten igår att jag måste göra en förändring. Har känt en längre tid att jag inte mår bra av att dricka alkohol och kommer försöka sluta. Hoppas bara min omgivning har förståelse. Tycker det är tufft att alkoholen finns i nästan alla sociala sammanhang.
Kram till dig!

Då är vi två som hittat hit idag och två som är världens sämsta mammor... Skrev lite om mig i en egen tråd alldeles nyss. Jag försöker gärna stötta dig, även om det kanske blir lite "en blind som leder en döv", eller vad det nu heter. Hur mår du nu?

Jag försöker tänka att även om du gav barnen en dålig dag igår så kan du ge dem en bra idag. Och kanske en bra imorgon? Du skriver att du dricker ganska sällan, och det är ju verkligen bra!!

Kram sålänge

Jag har lättare att stå över när jag jobbar, helt klart. Man har mera rutiner då. Nu har det inte blivit något vin på 1 vecka.
Det känns faktiskt skönt. Jag tänker på den ångest man får när man druckit för mycket. Ändå gör man om det.
Men nu har jag börjat tänka mer på det när jag får sug. Jag försöker hitta anledningar till att inte dricka, mer än jag gjort förut.
Om inte annat så påverkas ju vikten och eftersom jag gjort en magsäcksoperation så känns det motiverande att tänka på det.
För mig gäller det att hitta vägar bort från vanan. Bokat in tre pass på gymmet denna veckan.
Kör på.......

Ventilerar

jag har koll på han fortfarande o det är åt helvete fel

vet de va igår han kom hem lver 4 på morgonen, han va full 2 dar innan det med
allt är igång igen, o hans ursäkt. Jag dricker pga värk, det känns mindre. Som att det ska va en andledning istället för att visa han har beroende av alkohol. O sen började han ja men trojja du dricker med (jag dricker ca 8 starköl i månaden) det kan han dricka på en kväll 3 dar i veckan
det får jag höra.....
jag är rädd för att släppa mentalt. Det är som jag ser han som ettg barn som kommer gå under om jag släpper.
Som att jag ser till att han får energi av mitt oroande, sover illa, ringer o har koll mm
det här tär bara på mig.
visst är jag stolt över tex igår att jag gick, han ville jag skulle komma med han hem, men nä jag gick hem.
vad är det så farligt med att tänka på mig först, nä jag tänker på han, hur ka han va ute, han är 45 år kommer hem som en 20 åring kl 4 t 5 på morgonen, varför.....

jag OCH? låt han tänker jag tänker jag! Lev för dig trojja, vakna känn friheten, nä vart är den? VART ÄR DEN? Vad ger det mig att ha denna kontroll?
vad förlorar jag? Han förlorar! Är det det jag är rädd för att jag vet hur ensam han kommer känna sig? Nåt är det.... jag får inte tag på det. Det är som att nåt i mig vägrar ha det bra, som att det är inte okej att släppa. Jag veeeet hur stark jag kommer bli, jag är rädd för det han kommer se o känna, jag har gett han så mycket, är det dåliga samvetet? Att jag kommer inte va som innan då? Jag vet att jag fått dåligt samvete när jag inte orkat gett mer. Jag lider av att inte finnas, tar alldeles för mycket ansvar. Så jag blir lidande, perfekt för en med missbruk att leva ett tag på. Jag förstår dens lidande, kanske därför jag har svårt att gå? Jag är för införstådd med hur det blir för den? Han sa ju det själv. Trojja du har kommit längre i vår seperation, jag har inte ens börjat inse..... jag tänker på vilket helvete han kommer få... kan va därför jag stannar? För att minska på hans börda...

det är ju typiskt mig o se till att den jag vart vid länge inte ska ha ont. En fin tanke men ond för mig själv, det blir en börda för mig.

Hej!
Läste vad som hände. Det är så himla lätt hänt, usch ja. Jag tror på dig!!!!

För din skull hoppas jag att han tar tag i det och även söker professionell hjälp.. Min gubbe har också i omgångar försökt "gå på vita knogar".. Han klarar en helg, på bara folkisar och lättöl.. men sen när måndan kommer måste han till systemet.. När vi träffades hade han åkt dit för rattfylla (vilket han inte försökte dölja.. men "bortförklarade..) Och fick lämna en massa blodprover.. Då kunde det gå ett par veckor när han bara drack lättöl.. Eftersom han köpte hem ett par backar i taget och lättöl inte var något jag reagerade nämvärt på så trodde jag givetvis att allt var lugnt..
Numera kommer "perioderna" när han är något mer än salongsberusad allt oftare och de vita "dagarna" kan nog räknas i timmar (dom han sover) För han vägrar erkänna att han har problem.. Och han tycker att det är "pinsamt" att söka hjälp för något som han själv inte uppfattar som ett "problem"..
Jag vet inte hur många gånger han har pratat om att "dra ner" de sista halvåret.. för att hålla sig till folkisar några dagar.. för att sedan helt plötsligt bli mer berusad igen.. (ett tecken på att han gömmer öl och vin..)

You rock!

Här: http://www.ted.com/talks/johann_hari_everything_you_think_you_know_abou…
En mycker intressant föreläsning om beroende och dess grundläggande orsaker.
Och här: http://www.amazon.com/Blackout-Remembering-Things-Drank-Forget/dp/14555…
En smart och rolig bok om en kvinna i USA. Rekommenderas! (Snälla tryck på länken och läs recensionerna, jag gör den inte rättvisa här.)

Kanske var det du som väckte mig...
För jag var ute tidigt och lyssnade på fågelkvitter jag med ;)
Solen lyser där jag är och livet känns hoppfullt. Hade långt fint samtal med älskade mannen i natt.
Kramar tillbaka!

Att förlåta sej själv för alkoholmissbruket. Det ska jag också göra! Tack för den insikten :)

Skulle kunna göra en tidslinje dygnsvis om min ambivalens. Följer ett mönster tror jag, bestämmer mig för olika saker hela tiden. Känslan efter helgen är att jag skjuter upp avslutande t (med a) en vecka. (Har semester då). Kommer bli lättare. Nedtrappning känns därmed onödigt.

Min son är ingen tonåring, men jag tror att han mår dåligt av vår separation helt enkelt. Min son kom och hälsade på mig spontant för ett par dagar sedan och det gjorde mig överlycklig! Jag blev så glad och jag tyckte att han var helt vanlig mot mig. Nu hoppas jag innerligt att detta håller i sig. Jag misstänker att han helt enkelt har svårt med vår separation och speciellt då han är tillsammans med oss båda. Har så svårt att tro att jag skulle få en försämrad relation till barnen, då jag alltid stått dem närmast. Det finns ingenting som är viktigare än relationen till mina barn!!
För övrigt känner jag mig mer och mer tillfreds med mitt singelliv. Jag är fri att göra vad jag vill av mina dagar, jag behöver aldrig ha ångest för att komma hem till en berusad man, jag behöver inte vara arg för att han är full och säger spydiga saker och inte heller sitta och gråta över en förspilld kväll då maken däckat redan klockan sju.
Sedan finns det så mycket svek och lögner som jag aldrig kan förlåta, men nu blir det i alla fall inga fler svek när jag lever för mig själv.
Dessutom har han redan kastat sig in i en ny relation och det har gjort att jag inte tycker så synd om honom längre och det har minskat mina skuldkänslor. Undrar bara vad som händer då hon inser vilken missbrukande människa han är!
Jag är så tacksam för att jag stått upp för mig själv ändå (för det ska gudarna veta att ingen har stått vid min sida) och lämnat detta destruktiva liv!

Jag blev precis inbjuden till en fest i slutet av oktober. Jag vill också komma i bättre form tills dess. Nu kör vi Nyman. Vi ska va som de snygga fransyskorna (jag skrev om de i min tråd). Lucas, won't know what hit him i december!