Senaste kommentarerna i forumet

Att höra om dina barn och hur de "växer", vilken bra pappa du är för dem nu.
Lite kusligt är det, tänkte på dig när jag gjorde mig iordning nu på morgonen, hur det går för barnen, J, och hur det blev med finska rivjärnet. Läser sedan din tråd och du tar upp allting, spooky!!
Hoppas du får en riktigt bra dag!! Kram

Har suttit och läst tillbaks i tråden om dina helgeskapader ;-D
Ser att du har distans till det här med dejtande ;-)
Jag tror att du håller på att dejta "Dompa", först och främst.. Tror du håller på att ta reda på vem Dompa är..?!
Och att du gör det genom att "spegla" dig i andra människor.
Ett alldeles utmärkt sätt, om man är ärlig med sina intensioner (inte minst mot sig själv)
Så fortsätt du att dejta.. Vi människor är flockvarelser och behöver stimulansen att umgås med andra!

Det är ju i modern tid (hmmm) som vi blivit "sexfixerade"..
Själv tycker jag att det är himla tråkigt, att dejtande nuförtiden verkar till 98% gå ut på att hamna i säng så snabbt som möjligt.. Tror det leder till fler uppbrott i verkligheten.
För i RL, är sex (även om det är en viktig!) så ack så liten del av "livet"..
Det viktiga är ju hur vi trivs i övrigt med varandra..
Som Maria skrev, "han får mig att skratta".. Kan man inte ha roligt med varandra, kan man inte känna gemeskap, så är det inte mycket att bygga på..

Vem har föresten sagt att att att vi inte kan ha andra sorters gemenskap med människor?
Jag har en hel del vänner, av båda könen. Inte skulle jag vilja ha sex med dem.. Då vore de ju inte vänner längre..?
Tror ifs att du redan kommit underfund med det ;-D

Ha en underbar dag med "cirkusen"! / kram trollis

Nu är första helgen över och det enda med alkohol jag drack var en lättöl till middagen i lördags.
Vilken känsla det är idag:). Jag kommer ihåg hela helgen och vaknade pigg och glad varje morgon. Barnen kommenterade inte överhuvudtaget att jag inte drack en massa vilket var enormt skönt. Kanske är det som ni säger att folk inte bryr sig. En positiv effekt är att min man sa att pga att jag drack lite så drog han också automatiskt ner på sitt drickande. Nu hoppas jag bara att detta positiva jag känner nu håller i sig. Lite rädsla ligger dock kvar men jag ska försöka se det positivt. Kramar

tänker jag försöka låta bli, det verkar jävligt onödigt. Allra minst mig själv och de mina, huvudfokus måste ligga där för mig, och eftersom Ni är mina människor ;-] så vill jag absolut inte svika Er heller.

Var hemma med lille hos hans mormor igår och föreslog för svärfar att vi kunde spela en runda bowling på eftermiddagen. Det gjorde vi och det blev en hård drabbning på dryga två timmar som jag lyckades segra i! (Min fru undrade om det var någon och filmade från "Vem kan slå en pensionär!" Haha!) Köpte öl till honom och vatten till mig i bowlinghallen och han tittade lite avvaktande på mig. När vi kom hem så tyckte han att vi kunde ta en öl och prata om matchen, men jag sa nej tack. Han såg konfunderad ut, vi har tagit rätt många öl ihop förr... Då sa han att jag gärna fick en whiskey, han har måååånga sorter, istället, men jag sa lugnt: Nej tack, jag ska inte ha någon whiskey idag. Och så ställdes det fram vinglas till maten men då sa jag att lille och jag skulle dricka mjölk till maten. Reaktionen blev omedelbar och mycket förvirrad: MJÖLK?!

Jag har druckit allt man kan tänka sig med denna glada levnadskonstnär, som trots en ganska omfattande alkoholkonsumtion, inte alls, vad jag kan tänka mig, har något problem med drickat. Han kommer att bli över hundra och han kommer att göra allt han vill, inklusive sina dagliga promenader och sin simning och sina föreningsengagemang. Men jag kommer nog att få introducera honom för lite nya sorter vad det lider...

Sååå, alltså fick jag mer än bowlingträning igår. Jag tränade på att säga: Nej Tack!

Now, off to work! See Ya'll!

PS. Lille hade en kanondag hos mormor!

Tack A! Jo, duvan måste få flyga iväg. Hon förtjänar att bli lycklig med någon som kan ge henne det jag inte lyckades med. Jag fick precis höra alla hennes tankar om hur hon har mått när jag har varit packad. Alla tillfällen, all vämjelse, alla vidrigheter, och hur hon har försökt köra på som om ingenting har hänt. Av kärlek. Men att hon mått så dåligt vilket nu hunnit ikapp. Jag kan inte förstå att det är jag i de där bilderna. Men det gör jag ju.

Ja, det är verkligen ingenting man önskar någon och jag kan förstå att hon inte vill försöka på nytt även fast hon vet att jag varit sjuk. Det är bara att inse fakta och gå vidare, men aldrig mer hamna där. Tack för ert stöd! Nykterhet gäller, alltid.

Svik mig inte, haha. Självklart menar jag svik inte dig själv eller dina barn. Jag tror heller inte att så kommer att ske. Hoppas du missförstår mig rätt! Mina morgontankar är bra luddiga. Behöver en ca tre timmar för att vakna upp...varje morgon! Man kan se det som bortkastad tid eller som egentid. Jag väljer det senare. Ser fram emot fler texter. /R

Godmorgon själv! Jag tror att pensionen blir bra...att bara vara...du och din nyktre gubbe. Att unna sig. Unna tycks vara nytt favvotänk för mig. Men att ha hälsan och huvudet kvar efter ett långt arbetsliv är en gåva...som man ej ska ta för given. Själv har jag 20 år kvar...men man kan inte se det så...jag trivs med mkt i mitt yrke. Tänker på de som hamnat helt fel och bara längtar efter nästa ledighet. Lätt att ta till sponken då.

Visst var nog kissetårarna även mkt annat...men ändå kisse. Livsdröm? Det ska man ha...jag brukar tänka att när jag blir gammal så ska jag flytta till Grekland och ta hand om katter! Hmmmm den som lever får se.

Ha det fint morgonkompis! Kram/R

Du är inte dum du Santorini. Gårdagen blev mer avslappnad än förgårdagen (finns inga sånna ord, men nu skiter vi i svenskalärarna. Tack mt!) och jag tror att både jag och dejten var roligare. Men jag har fortfarande svårt för sminket...så sydeuropeiskt... Usch jag känner mig fördömande, det är bara ett annat sätt att vara.

Givetvis har ni alla rätt! Nej Maria...inte behöver hon vara den "rätta". Det sista min lilla familj behöver just nu är en ny kvinna...till. Nästa helg kommer mitt finska rivjärn på ett en veckas besök. Vi ska kolla personkemin mellan henne och ongar. Mellan mig och henne var det mycket bra. Men vis (?) av erfarenheten så tänker jag ett steg längre nu. Vill inte ha en bonusmormor...det räcker bra med det bonusbarn som min barnflicka har blivit.

Livet flyter på bra. Men igår drabbades jag av en värk i hjärtat när jag såg mina ongar kivas i tv-soffan. Givetvis tycker jag att vackrare ongar finns det icke! Då kom den...saknaden efter J. Inte den hon är idag...men de vi en gång var. Och smärtan av att hon inte kan se detta. Hur de växer som människor dag för dag. På slutet när vi levde tillsammans så bråkade aldrig barnen med varandra...så osunt. De kände nog att de bara hade varandra. Nu är det mer normalt...alla gapar ;-).

Lång dag framför mig... Men jag är tacksam...för nu orkar jag. Ska till o med gå på spanskan ikväll. Kan ju inte vara omöjligt att lära sig att stava? Sköt om er...människorna mina...och drick med förstånd! /R

Och välkommen till en ny vecka:)
Inget mer - men mycket nog! / mt

och mitt huvud är lite tungt... Mycket har hunnit fatt mig tror jag, sånt jag inte givit utrymme för tidigare. Många av tårarna för kisse har sitt ursprung bakåt när jag inte givit plats för mina känslor. Kanske inte riktigt haft utrymme heller för livet i hemmet var inte lika då som nu. Nu när jag börjar samla ihop och ordna för min efterträdare känner jag också trötteheten över mitt krävande jobb. Stundvis känner jag att jag kanske är deprimerad... men det är jag inte, bara trött.

Tack och lov för min man, mitt hem, min familj och mina vänner!
Tack och lov för att jag söker nya livssammanhang - och att mannen gör detsamma!
Tack och lov för Olle Carlssons bok:) - mycket andlig och skrämmer kanske många men den kan jag läsa långsamt.

Och tack för forumet - tänk att jag hittade hit en gång för ganska länge sen... / mt

att du har en konkret plan för att flytta om det blir så! Så bra att du har kraft att säga ifrån ibland! Din trötthet är helt normal kan jag intyga. Lelas exempel kan låta extremt (ep-anfall) men jag är övertygad om att en ständig stresssituation kan bidra till utlösa vilken sjukdom som helst.

Jag och många andra har sett hur långvarigt a-missbruk tar fram och förstärker misstänksamhet, verbal aggressivitet och slutligen våld. Jag har upplevt hela skalan hos min far och den verbala förändringen hos min man. Min helt personliga erfarenhet är att ca ett halvår efter att min man valde nykterhet (och då med 2-3 korta återfall) började jag känna igen den man jag en gång började älska och valde att dela livet med. Hela livet blev lugnare. Han var nykter "under hotet annars går jag" över ett år innan han gjorde sitt personliga val. Under hela den tiden har jag sett hur han "läkts" alltmer. Tidigt i nykterheten insåg jag att även mitt blygsamma drickande spelade roll för att utlösa missnöje och gräl - när ingen är nykter och situationen spänd så behövs mycket lite för att det ska tända till.

Du behöver inte alls bestämma dig för nånting precis nu! Du behöver tid för att stressen inom dig ska sjunka, du behöver lugn och ro (kan du få det i hemmet?), du behöver nån att prata med - har du det?

Barn märker tidigt när något är otryggt och fel. De märker det även om de inte har ord för det.

Fortsätt läsa och skriva här, det är en fantastisk hjälp att reda i tankarna och du ser att du är långtifrån ensam i din situation! Se till att ha en viloplats klar hos din vän.

Din hjärna kommer att återhämta sig, den och hela du är normala, och du kommer att bli "dig själv" igen!
Styrkekram! / mt

Hej igen!
Din hjärna är inte konstig. Den reagerar precis som allas våra hjärnor gör och har gjort i samma situation. Det här tar så mycket kraft av dig att det inte blir någon kvar till allt vardagligt. Så enkelt är det.

Det är egentligen först i efterhand som jag börjar förstå det där... Mitt medberoende ledde till ett epileptiskt anfall. Det var säkert flera faktorer som samspelade, men jag tror att min stress av makens alkoholism var den stora boven. Till slut sa min kropp och hjärna helt enkelt ifrån. Pang.

Nu behöver det ju inte bli så för dig, men jag är övertygad om att det går åt mycket mer energi till det här än vad du själv inser. När du är fri från detta så kommer du att känna dig fjäderlätt (och intelligent. och snygg. och glad.) :-)

Hur gammal är er dotter? Jag tror att du kan utgå ifrån att hon märker att ni inte mår bra. Barn förstår mycket mer av sånt här än vad vi vuxna vill inse.

Nåväl. Nu ropar sängen. Godnatt!
/H.

Vi fortsätter på den vägen va?, Bra jobbat!!

Tack för välkomstkommentarer! Ni som varit här ett tag vet ju vilken fantastisk lättnad det är att upptäcka att man inte är själv eller unik. Det otroligt sorgliga med detta är, och för mig ännu svårt att förstå!, att det är SÅ många som har detta problem!!

Jag känner mig fortfarande väldigt ensam och udda bland de människor jag har omkring mig. Inte ens min man har en aning om detta! Visserligen kan han nog tycka jag dricker vin lite väl ofta "det är ju tisdag, varför öppna en flaska till middagen då", men han har ingen aning om mina gömmor och egentliga konsumption (fylla på spritflaskor i panik dagen efter så inte nivåskillnaden ska synas etc). Vänner och bekanta gärna vin vid middagar/tjejkvällar/resor och andra "normala" tillfällen. men känns som de alla har total koll! Jag har ett par vänner jag verkligen delar ALLT med, men detta skulle jag aldrig ta upp med dem...de skulle bli så chockade!

Jag håller fasaden uppe, bakar, äter sund mat, har tränat hårt i perioder (tänkte det skulle få mig att avstå...not), lagar middagar som alla "ooar" sig över och fixar tjusiga ihopplockade blomstersrrangemang och inreder fint. Hur orkar du har en del undrat...Jag är en sån totalbluff!!! Om de visste att jag går i garderoben och huttar, då orkar man det mesta (men mår som skit dagen efter). Jag har nog kommit upp i sådan konsumtion nu att jag sällan blir jättefull vilket andra skulle blivit vid mitt intag (byggt upp tolerans) och trots att jag mår som skit när jag vaknar så klarar jag dagarna förvånansvärt bra bara jag kommer igång.

Det jag tänkt mkt på är hjälpen man kan få. Känns inte riktigt som jag togs på allvar, Jag tog verkligen mod till mig och bad om hjälp! Visst, hon skrev ut tabletter och jag fick träffa psykolog 1 ggn. Hon var oxå trevlig men kändes knappast som hon greppade problematiken "varför inte bara gå omväg förbi systemet"?. Efter att jag fått antabus utskrivet ringde hon mig en gång för att följa upp. Detta var 1 v efter att jag tagit första tabletten. "Jo men visst, det går jättebra" sa jag. "Känner mig nästan som en vanlig människa"....(Herregud, hon pratade med en tjej som druckit varje dag i åratal, det GÅR inte så lätt vilket jag tycker hon borde fattat). Med detta lät hon sig nöja och en v efter det började jag dricka igen. Vad jag menar med detta är att jag bad om hjälp, vilket var svårt och satt långt inne, och jag hade verkligen behövt lite mer uppföljning och "pepp". AA känns inte som ngt för mig, vågar jag inte ens berätta för mina närmaste kommer jag knappast gå till AA. Finns det något annat alternativ? Ska man söka egen hjälp (privat psykolog)? Har ingen aning, men tror det skulle hjälpa mkt att prata med någon (spec när jag inte vågar berätta för ngn förutom er ;)). Men samtidigt är man i underläge redan från början, och det är svårt att kämpa för "sin sak" när man mår dåligt och skäms.

Oron nu är att kroppen ska ha tagit stryk. Levervärdena så bra ut för ett halvår sen, men det måste ju visa sig för eller senare hur mkt jag druckit! Jag hoppas och tror att mina barn inte lidit av mitt beteende. Men i ärlighetens namn fattar även jag att jag skulle vara en bättre mamma som helt nykter, vakna pigg och glad (?) och orka mer. Det som är svårast nu är att, trots allt bra jag har, hitta ngn mening/lycka/nöje i livet som nykter! Förstår att alla här går igenom detta, och känner mig hemsk som gnäller, men fy...vet inte hur jag kan ersätta känslan av ett 2-3 glas vin...

Anli

Gör dig beredd på att låta duvan få flyga iväg.
Känns tungt och jobbigt nu, men med tiden
så kommer det kännas bättre.
Fokusera på dig nu.
Lycka till.
/A

Jag kan inte tänka. Min hjärna verkar ha gått in i väggen för tillfället.

Lelas, du har så bra saker att säga! Missbrukare och elak eller nykter och elak spelar ju som du säger ingen roll: jag vill inte vara med någon av dem. Åh, det är ju bara så himla kaos i mitt huvud, jag orkar inte ens ta hans om hushållet längre...

Mulletant, jag tror att du är min mulletant. Så där varm, mysig och go' som mulle var när man var liten. Du har så rätt: elakheter förstärks av allt som har med alkohol att göra (intagen alkohol, sug efter alkohol, avståndstagande från alkohol...) och samtidigt blir jag så frustrerad av att det ibland är som om han bara är elak, som om han vill förminska mig, förnedra mig... Men det är sä j-a slut med det: när jag blir arg så står jag upp för mig själv, säger ifrån och ibland blir han arg, men ibland inser han att han klantat sig. Får se hur lång tid jag känner att jag tänker ge det.

Jag ska skaffa mig sinnesro att inse att jag inte kan förändra allting, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden!!!

Vår lilla flicka, jag vet inte om hon förstår vad osm pågår/ att något pågår. Ibland är hon så arg, hon kan ignorera oss osv, men samtidigt så är hon ofta nöjd, glad och framåt. Vad är normal trotsighet och vad är påverkan av att hon märker att något inte är som det ska?

igen oss i din beskrivning av hur drickandet kan eskalera och hur viktigt det är att hålla masken uppe. Jag känner igen detta att inte ha någon att prata med det om. Tycker faktiskt att det känns lite frustrerande att lägga ner så mycket energi och tankar och inte känna att jag kan "gå ut" med vad jag jobbar med och kunna få mer uppmuntran. Pratar ju med min man men känner att vi kan behöva prata om andra saker också. Känns dock helt otänkbart att prata med någon annan just nu. Är rädd att inte bli förstådd utan kanske få klander och oförstående miner och med tanke på vad jag säger till mig själv om att jag hamnat här känns det inte som att det behövs mer av den varan.

Starkt av dig att söka hjälp! Håll ut!

/m

Tack!! Jag har väl haft förhoppningen att hennes känslor varit avtrubbade pga det vi varit med om, och att det finns en möjlighet att ordna upp allt efter att hon förstått sitt eget agerande bättre. Dessvärre är det nog så att hon beslutat sig för att det inte finns något "vi" längre. Och jag orkar inte ha hopp om något som sannolikt inte blir, måste ha fokus på mitt eget tillfrisknande och att vara en så bra pappa som möjligt i alla lägen.

Har tagit kontakt med en gammal vän som är AA-medlem i alla fall, det är alltid en början...=)

Det kanske han inte gillar, men skit i det.
Du styr skutan nu, och SKALL dumpa honom
när du tagit det gottigaste ur kakan.
Grattis och lycka till.
/A

Ta hjälp utifrån om du kan, personligen kan jag inget om AA. Nyfiken att prova själv men vågar inte.
Men detta med frun?
Är dörren HELT stängd eller är hon lite antingen eller?
Råden jag kan ge känns så tomma då jag inte
har någon som hellst erfarenhet alls,utan jag kan bara tro.
Lycka till med allt!
/

Välkommen, stanna och läs vad folk har skrivit.
Du kommer hitta DIN historia om och om igen.
Du kommer skratta, gråta när du känner igen
alla berättelserna. Din historia är tyvärr SÅ VANLIG.
Välkommen och grattis till din INSIKT!
/A

Jag är också mitt uppe i matlagningen men tittade in som hastigast. Oj, oj Anli, så vanlig din historia är här och så lik våra andras. Kunde vara mej du beskriver, mer eller mindre. Gömma flaskor, skämmas, hålla skenet uppe till varje pris. Been there, done that. Läs runt i våra trådar så ser du att du inte alls är ensam och annorlunda utan väldigt lik oss andra som fallit i alkoholträsket. Det går att sluta, det finns ett bra liv bortom missbruket. Som sagt, läs lite här till att börja med!

skriver av mig

haahah åhh jisses ja skrattar så ja dör,de är rätt intressant att ha koll nu...
han verkar inte vara bekväm med att ha det så här ytligt... som ja sagt, vi ligger bara!! o gör vi bara det, så vill ja inte höra nåt om förhållande...
nu har han pikat in det där ett antal gånger i olika sammanhang

han verkar inte gilla läget = han har väl ingen kontroll nu ... han är irriterad, o nu när ja är lugn o vet hur det ligger till, så ser man att han är inte alls lugn...

det uppenbarar sig på nåt sätt, o han kommenterar det med att ja men du vill ju va singel bla bla... det är ju inte det de handlar om men han fattar inte mera än så.. verkar inte koppla till va problemet ligger... men det vet ju vi här, att det är han som har problem

o igår sa han helt plötsligt att ja inte hade kommit in til hans jobb o sagt hej utan bara gått förbi hahaah... o inte gillar ja det han skriver heller på face book....att ja gillar andras men inte hans (han skriver inte mycket där)

jävlar va lätt stött man kan vara då sa ja åt han...
(vet inte om han påpekar sånt för att få mig i underläge att känna mig i skuld för de där eller om det faktiskt är att han ville ja skulle komma in eller gilla nåt inlägg på face... de är ingen ide att gräva i men det lät rätt kul.. o de ja kände när han sa det åt mig va att han hade tagit åt sig...

Anli !!

Jag är mitt uppe i matlagningen och tittade bara in som hastigast :-) Du har tagit det första, svåraste steget till ett nyktert liv så häng kvar, läs och skriv massor, det hjälper så mycket för att komma framåt.

Välkomstkram !!

Hej igen Miss K!
Vad jobbigt du har det. Jag lider med dig. Det är så smärtsamt att få sin tillit krossad gång på gång.

Det du skriver nu påminner mig om en situation jag befann mig i för ganska exakt två år sedan. Makens drickande gjorde att vi avstod från att gå på en fest för en tjej som skulle flytta iväg. Jag skrev om det här på forumet och fick ett kort och kärnfullt svar. Det var Märta (eller var det Mie?) som skrev ungefär så här:

"Nu har du kommit till punkten där du skär ner på ditt eget livsutrymme för att din man skall kunna fortsätta dricka."

Så jag skickar den meningen vidare till dig nu.

Och du... du kan inte övertyga honom om att öl och vin skadar kroppen. Alla alkoholister vet om att alkohol är skadligt (även öl och vin), det vet vi alla. Samma sak med rökning. Hur många som röker vet inte om att det är skadligt? Ingen. Vi anhöriga behöver inte tala om för alkoholisterna att de inte borde dricka, de är redan smärtsamt medvetna om det (även om de naturligtvis inte erkänner det, ens för sig själva).

Däremot kan du visa honom att DU inte mår bra av det här. Du kan visa var dina gränser går, att han får ta ansvar för sitt eget liv och att hans nykterhet är upp till honom.

Kram, var rädd om dig!
/H.