Senaste kommentarerna i forumet

Tack för era kloka och peppande svar!
Jag vet faktiskt inte hur allt ligger till...annat än att det är allmän förvirring. Det som är bra är att vi är vänner, inga bråk eller tjafs, och vi försöker tillsammans bearbeta hennes upplevelser. Tidigare har ju allt fokus legat på min ångest...

Det värsta är annars ungarna. Varken jag eller frun vill vara utan dem varannan vecka. Det gör ont bara vid tanken, för att inte tala om hur de skulle ta det. Jag tror att både hon och jag skulle kunna klara oss utan varandra, även om det känns som att vi har vuxit ihop genom åren (trodde jag). Vi är även överens om att vi aldrig haft någon himlastormande kärleksaffär, det har snarare varit tryggt och bekvämt, men vi har givetvis haft riktigt bra perioder också. Nu såg jag dessutom fram emot att allt skulle bli så mycket bättre. Därför är det enormt överraskande. Och det går upp och ner i mitt humör...märks kanske att jag känner mig mer harmonisk just nu än när jag startade tråden?

Jag har ett par vänner som har varit med om skilsmässor och alkoholism, så jag har ett ganska bra stöd rent allmänt, men troligtvis kan jag behöva stöd i form av AA ändå? För jag tänker verkligen inte ge vika för den här sjukdomen igen, det bara är så. Det är inte värt det en enda dag i veckan.

Kram på er

men med lite samma tankar som din fru verkar ha så tänker jag mig att allt kanske kommit ikapp henne? Massa svek, massa löften som inte hållits osv... Hon kanske "bara" behöver bearbeta och få tid.

Varmt lycka till.
Kram

Jag vet knappt vart jag har mig själv nu, men stärks av att ni grejat detta. tror någonstans att maken ska bli trevligare när han blir nykter. Vet ännu inte, men...

KRAM

att det går bra för dej också! Det är just det, så skönt att slippa! Tänk att det kan kännas så! Jag känner mej så fri just för att jag nu kan välja annat. Jag kan köra bil imorronbitti. Jag kan åka till simhallen. Jag är stolt över mej själv, det var minsann längesen före stoppet. Vi njuter av att demonerna är ute och låter oss vara ifred.

att "ta ett break" och sen kunna dricka normalt. Då är du nog ett undantag. Det bästa för dej vore att inte ha nåt vin hemma, då blir det inget resonerande. Håll ut så blir det lättare snart!

Vill bara ta vin nu men fortsätter intala mig att inte göra det.. Jävla skitkväll!

Hej Medardus!

Precis som Adde redan har skrivit, så kollapsar hela världen när alkoholisten plötsligt blir nykter. Det är märkligt, men så är det. Och det är inte alls ovanligt att det leder till separation eller skilsmässa. Tyvärr.

Men. Jag tänker - det är ju inte för sent för dig att söka dig till AA nu, eller hur? Du har klarat att hålla dig nykter ett tag (bra!) men nu kanske du behöver få bolla det här med andra som har gått igenom samma sak? Och det absolut enklaste sättet att träffa på dem är att gå till AA...

Din fru behöver hjälp. Men lika lite som hon kan vara nykter åt dig, lika lite kan du söka hjälp åt henne. Hon måste själv inse vad hon behöver och vad hennes kris består av. Du kan inte göra det åt henne.

Och, din nykterhet är det viktigaste. Utan den finns det ingen som helst väg tillbaka till frun. Så, börja med att hålla fast vid din nykterhet.

Var rädd om dig.
/H, tillfrisknande medberoende

Hej flygcert, och välkommen till forumet!

Jag tänker så här om det du skriver...

Man måste faktiskt inte stanna kvar i en relation bara för att den inte är katastrofdålig längre (dvs för att mannen är nykter men fortsätter vara elak). Att alkoholisten blir nykter är ingen garanti för att relationen håller. Det är faktiskt väldigt vanligt att man går isär efter en tids nykterhet, av olika anledningar. Du måste inte stanna. Du bestämmer ju själv - eller hur?

Ibland möts jag av argument som "men han är ju alkoholist, och om det är en sjukdom, så kan ju ju inte lämna honom! lämnar man någon som är sjuk? om han hade cancer, skulle du lämna honom då??". Men... det är inte själva sjukdomen alkoholism som gör att vi lämnar. Det är alla hot, svek, lögner. Om min man hade cancer och var elak mot mig, ja då skulle jag lämna honom. Hade han cancer men var en bra medmänniska, då skulle jag stanna.

Du skriver "men jag är inte tillräckligt stark" och det där har jag funderat på mycket... Vad är egentligen styrka? Jag är övertygad om att det som räddade vår relation, min och makens, var att jag slutade försöka vara stark. Folk säger till mig "du är så stark" och jag tänker "nej, jag har insett att jag inte är det, och tillåtit mig att vara svag." Det är i svagheten vi vågar be om hjälp och släppa taget. Och det är avgörande.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende och lyckligt gift med en numera nykter alkoholist

"Jag riskerar inte mitt nya fria liv." Amen to that!

Jag känner likadant och jag tänker, precis som du, ta dansen med demonerna när de visar sina fula trynen. Men jag har inte heller sett till dem här på ett tag... Ligger väl och trycker hos någon annan för tillfället, vad vet jag. Fredgskväll och allt är lugnt. Har precis tagit ut en fiskgratäng ifrån ugnen och väntar hem fru och barn om några ögonblick. Måltidsdryck blir en jäkligt god 0%-brygd från Carlsberg som heter BEO och som finns på GulGröna Skylten. Rekommenderas varmt!

Ha en ljuvlig kväll och en fantastiskt fin Egyptenvistelse i ditt fria tillstånd. Det ÄR ju så skönt att slippa dricka!/NM

att du skulle klara detta Maria, starkt jobbat! Jag hoppas och tror att det inte alltid ska vara tråkigt på fester utan alkohol men jag undviker också fester nu. Inte bara för att inte folk ska undra utan för att jag inte tror att jag ska orka med folks drickande. Det går nog upp och ner. Jag kan inte tro att resten av livet ska bli "tråkigt". Kämpa vidare!

Hej Stjärnstoff!

Du har redan fått många kloka kommentarer här, men jag skulle vilja bromsa lite... Jag känner igen mig i hur du beskriver din situation. Vi har iofs inga barn, men din mans drickande påminner otroligt mycket om min mans (när han drack).

Först vill jag säga: var gränsen går för att någon är alkoholist handlar inte om mängden alkohol som h*n konsumerar. Det är lätt för oss anhöriga att hänga upp oss på antal ölburkar som töms eller antal flaskor vi hittar. Men antalet är ointressant. Det som räknas är hur våra alkoholisters drickande påverkar oss som finns i deras närhet (och dem själva, naturligtvis). Med detta vill jag ha sagt: att du upplever hans drickande som ett problem är alla bevis du behöver. Är det ett problem för dig, ja då ÄR det ett problem.

Men, vet du... det går att rädda en sådan här relation. Kanske är det inte nödvändigt att lämna mannen och barnen? Jag tycker mig se i det du skriver att du inte vill lämna, utan faktiskt vill kämpa för relationen. Eller? Om det är så, så behöver du göra några olika saker, som jag ser det (men det här är just min bild av detta, kanske har jag fel och då får du gärna säga ifrån. ok?).

Du behöver klargöra för dig själv var dina egna gränser går. När är det faktiskt inte tänkbart att stanna kvar längre? Vad skall hända för att du skall ta med dig barnen och lämna mannen? Handlar den gränsen om alkoholmängd, om pressen han sätter på dig psykiskt när han lägger skulden på dig, om fysiska/våldsamma uttryck? Var går dina gränser?

Du behöver bestämma dig för vad du gör om han passerar den gränsen, när du väl har bestämt dig för var den går. Rent konkret - vad gör du? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Vad behöver barnen ha med sig? När jag gjorde en sådan plan så grät jag floder - det är det svåraste jag har gjort. Men, jag ser så här i efterhand att det var det som räddade oss. Hade jag inte haft min plan så hade jag aldrig kunnat agera, och då hade det varit kört.

Och - för att kunna klara av det här tankearbetet, så behöver du hjälp. Jag hade aldrig kunnat tänka klart kring detta om det inte var för mina olika samtalskontakter. Aldrig.

Vänd dig till kommunens familje-/beroendeenhet och be om hjälp som anhörig. Tala om för din man att du gör det, det är ett sätt för honom att förstå att du ser allvarligt på det här. Leta upp Al-Anon i din närhet (www.al-anon.se) och gå på deras möten.

Det går att vända. Jag och maken är levande bevis på det. Men, det kräver jobb från bådas håll.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende och lyckligt gift med en nykter (2 år!) alkoholist

Det är så skönt att livet lunkar på utan desto mer funderingar på alkohol. Det är så jag önskar att det ska förbli, att vin inte alls ska vara nåt som ens saknas i mitt liv. Jag vet att det kan vara ett bedrägligt lugn just nu men jag njuter av det och tar kampen när den kommer. Vi har faktiskt bokat en sista minuten-resa till Egypten, all inclusive. Och jag vet med säkerhet att jag kommer att dricka endast mineralvatten ändå. Jag vet av tidigare erfarenheter att det inte går att tro att man kan dricka på semestern och sen fortsätta utan när man kommer hem. Jag riskerar inte mitt nya fria liv. Det grämer mej inte ens, vi ska bo på en resort så jag tycker det känns bekvämast med all inclusive bara. I mitt tidigare liv hade ju tanken varit att ju mer jag dricker desto mer "tjänar" jag, haha! Jag önskar er alla en skön nykter fredagskväll med lugn i sinnet.

...du var snabbare (2 min).

Helgkramar tillbaka :-)

Det var rart av dig Viktoria! Jag känner som du inför forumet. Det är fantastiskt att vi kan vara så öppna och nakna inför människor vi inte känner - eller kanske just därför. Man vågar när man inte riskerar någonting "på riktigt".

Hoppas livet med lilla R är fint och inte alltför tröttsamt (glöm inte att sova när lillan gör det istället för att vara duktig flicka och flänga runt och fixa :-)

Det var rart av dig Viktoria! Jag känner som du inför forumet. Det är fantastiskt att vi kan vara så öppna och nakna inför människor vi inte känner - eller kanske just därför. Man vågar när man inte riskerar någonting "på riktigt".

Hoppas livet med lilla R är fint och inte alltför tröttsamt (glöm inte att sova när lillan gör det istället för att vara duktig flicka och flänga runt och fixa :-)

vad snabb du var Stigsdotter :-))

Helgkram till dig ♥

Och tack för att du delar med dig av tankar och visdom till oss alla :-)

Medardus !

Din historia är så häftig lika min förutom i vilket tidsskede detta händer men det är nog en bisak. Tror jag. För jag är också så sanslöst häpen över vad som händer detta trots att bomben slog ner för drygt ett år sedan så har jag än idag inte fattat.

Vad jag vet och vad jag klarar att greppa är att när alkoholen försvinner bort från ett förhållande rubbas hela balansen i missbruksfamiljen. Detta jobbas rätt hårt med på Familjeveckorna för de anhöriga. Tänk dig en leksaksmobil som hänger i jämvikt och så plockar du bort en liten figur och allt råkar i obalans, där har du missbruksfamiljen. Men i vårt fall pratar vi åratal i nykterhet så mågot annat händer hos oss, mellan hustrun och mig, och jag fattar inte riktigt vad. Vi har alla kunskaper att hantera detta, trodde jag, men när vi pratar hör jag att många kunskaper hon en gång lärt sig har fallit i glömska. Jag har ju varit "tvungen" att hålla mig uppdaterad vad gäller min alkoholism för den dag jag glömmer varifrån jag kommer så är återfallet väldigt nära. Medan hustrun redan efter ett år lade av med att gå på Al-anon och hålla sig uppdaterad.

Kanske kan du tipsa mig om vad som händer ? Familjerådgivning har vi gått på men ett bra ord där är för vår del : Goddag yxskaft. Vi kunde mer med våra erfarenheter och behandlingar än de 2 som skulle vägleda oss.

Lev nyktert för det kommer du längst med !

det är inget att skämmas över. det finns en hel del människor som inte dricker, och det beslutet kan bero på massa anledningar (kalorier, träning, religion, inte gott, mediciner, svårt att dricka måttligt, etc, etc, etc). en bekant till mig säger rakt ut att "jag dricker inte för jag mår inte bra av det" när folk frågar och det är sällan någon ifrågasätter det. tvärtom, många tycker att det är bra att han isåfall har tagit det beslutet.

jag har själv druckit i princip varje helg i över 10 år nu. men nu är det slut med det, den här helgen blir den fjärde nyktra helgen. hittils under dessa helger har jag druckit alkoholfritt på fester/tillställningar och ingen har märkt någonting, inte ens min fru (förrän jag sa det själv). ;) det är ju ett sätt att slippa prata om det om man inte vill göra en stor grej av det ...

skulle någon av mina vänner eller bekanta börja ifrågasätta mitt val så kommer jag att bli rejält irriterad. INGEN har något att säga till om beslut som gäller mig själv.

lycka till! :)

tankar väcks av ett fint inlägg fina Viktoria skriver i Stigsdotters tråd.

På ett sätt kan vi beroende som kommit hit känna oss stolta över att få ingå i en så fin gemenskap som det här forumet, att få dela varandras liv så nära det bara är möjligt på ett anonymt forum.

Jag har många gånger tänkt att folk utanför vår krets egentligen ska vara avundsjuka på det som vi får av varandra här och som hjälper oss så mycket. I vilka andra sammanhang lär vi oss så mycket av andra än här ? I vilket annat sammanhang kan vi öppna upp oss så totalt som vi har möjlighet till här om vi vill det ? I vilket annat sammanhang kan vi visa oss så sårbara och mjuka människor som just här ? I vilket annat sammanhang skulle vi slippa att folk ser ner på oss som är beroende och inte dömer oss ?

Stigsdotter skriver om att bli sedd och att folk ser, med ärliga ögon, rakt in i mina ögon när jag träffar likasinnade och att jag kan känna att jag är en egen person med egen kraft och framförallt, jag är NÅGON och inte bara en alkis. Jag har tagit fasta på det när jag presenterar mig på AA-mötena med : Jag ÄR *adde* och jag är en alkoholist. Jag har märkt att använder jag samma typ av presentation (utelämnar det sista ledet då :-) ) när jag träffar nya människor så får jag respekt med mig direkt, jag får en bra kontakt på det mänskliga planet, jag ÄR någon, inte bara nån i obestämd form. Det blir efter ett tag en typ av affirmation som stärker min självkänsla.

Idag är jag stolt över att få vara tillsammans med er och dela mitt liv och känna att jag gör något bra för min egen skull och kanske kan få visa lite på hur min väg i nykterheten ser ut.

Jag är en stolt, nykter, alkoholist.

Ha en nykter och trevlig helg alla !!

"Har inte inhandlat något till helgen, ok, det känns "tomt" på nåt sätt men jag har kanske till slut"

bra jobbat! :) se till att uppehålla dig med något roligt om det börjar kännas tomt. laga mat, kolla på film, gå ut och gå, etc. det kan bli tungt annars om man går runt rastlös ... lycka till!

Sitter framför tv:m med ungarna. Tända ljus, nystädat och mysigt. Stickar och tänker bara på att nu skulle det ju vara sååå mysigt och gott med ett glas rött. Kan liksom känna smaken i munnen och minns känslan av att hålla om kupan och bara få vara en stund i stunden. Börjar tänka tankar som att "det är klart att jag borde klara det". Jag drack ju aldrig på vardagar, jag tog aldrig återställare, jag var ju aldrig beroende. Jag råkade ju bara dricka lite för mycket när jag drack. Och inte alltid. Varför gav jag mig in på detta, nu har tre månader gått och nu känns det ju som värsta grejen om jag dricker igen. Försöker spela filmen fram och försöker fundera ut varför jag saknar vinet så mycket just nu, men kommer ingen vart i tankarna. Huvudet stannar vid bilden av ett stort glas rött i ljusens sken här bredvid mig på bordet. Jag är trött på detta, vill ha tillbaks vinet.

En gammal klasskamrat jag har som vän på facebook skrev igår: "jag är ledig imorgon och har bara en grej på förmiddagen inbokad, har inget att göra på eftermiddagen, PANIK!"

Vet inte vad det hade med saken att göra, men jag kom att tänka på det då du, Dompa, skrev om att inte unna sig att att ha ont i dagens samhälle. Att inte unna sig att ha tråkigt ligger lite i samma linje, och mynnar nog ut i supande hos många.

Hur det gick för facebookvännen? Jo, nyss dök det upp ett foto på hennes facebook med två drinkar och ett "skål!"...

Ängnade delar av gårdagen åt att läsa hela din tråd, Stigsdotter, från början till slut. Här finns så mycket fint att ta del av. Det är fantastiskt att få tillgång till riktiga människoliv på det viset vi har här på forumet, i kontrast till många andra sociala medier vi rör oss i idag där iallafall jag har svårt att hitta sånt som känns av vikt för mig. När jag hittade hit till forumet 2009 tillbringade jag mycket tid till att gå igenom alla trådar, allt som skrivits före...alla dessa öden, människor som jag än idag kan fundera över hur de har det. Det jag fått dela här berör på ett sätt som jag känner stor vördnad inför. Ta mig tusan om det inte är så att jag känner sann kärlek inför den krassa männsklighet som finns här. Nu är trådarna så många och långa att det är omöjligt att läsa ikapp när man som jag är här mer sporadiskt. Men det jag eg ville säga var tack! Tack fina Stigsdotter (och alla andra som delat i tråden) för att du med din tråd tillfört min dag och kväll något viktigt.

läst i din tråd.
Undrar hur det går för dig. Önskar dig styrka...
Tilde