Senaste kommentarerna i forumet

Tänkte kolla brorsan och då hade mt redan hunnit före. Du inser väl att du saknas TP? Även jag hoppas att det går åt rätt håll. Att du får vettig hjälp nu till slut. Vi finns här och på FB. Morgonmachokram /R

i tidiga morgontimmen. Hoppas att du har det skapligt trots höstmörkret och att det går framåt med hälsan. Fortsätt-krya-på-dig-hälsning med kram! / mt

Gör som så många andra kvällar, avslutar min dag med att kolla av forumet innan läggdags...

Förvånad att det går i perioder hela tiden, ibland är inläggen i bris hastighet....
Och bara någon dag senare så stormar det, har fullt sjå att hinna skumma ikapp alla blåmarkerade nya inlägg...

Är också så förvånad över vilka goda skrivare vi är hela bunten,
som med små ord bildar nyanserade och känsloladdade meningar som verkligen berör...
Vi är allihopa små levnadskonstnärer, och överlevnadskonstnärer, hur vi överlever vår rädsla
för livet utan vår tidigare medresenär och gamle kompis alkoholen...

Men nu är livet annorlundare, men inte ingalundare...
De finns de som säger att det inte finns något liv utan alkoholen, men har de överhuvudtaget provat?
Jo livet bli annorlunda, men man borde kanske tänka tanken, vilket liv är mest realistiskt?
Det som smörjer och grusar, ibland halkar man, och ibland är det bara rena tvärniten...
Skulle det inte kännas bättre om det hade någorlunda samma hastighet hela tiden..?
När livet fick vara som det var tänkt, och inte sluddrade förbi i någon sorts fejkad dimma...

Vissa saknar kickarna, har ett behov av att det SKA hända något oförutsett,
eller dämpningarna som gör smällarna dovare, och inte gör lika ont...

Alkoholen kanske vänder på det, och gör kickarna dovare, och smällarna hårdare istället,
men man har vant sig vid det under så pass lång tid, att det numera är den nya traditionen..
Livet blir omvänt, och ett systematiskt syntax-error ligger som en självklar beräkning i livet..
Ett liv med felmarginalerna på fel sida, det är de stora marginalerna man har satt i system.

Där man vet att det alltid blir mer alkohol än vad man hade tänkt sig...
När man vet att det händer något oförutsett negativt nästan varje gång...
När den konstiga korta stubinen kommer, självföraktet, bråken, ångesten...
Och man tar det som en självklarhet, detta är mitt liv, så här ser det ut...
Och inte vill se att det kanske är helt fel, det är aldrig alkoholens fel...
Inga konsekvenser på grund av den, utan det var en tillfällighet, denna gången också..

Är det det?, eller är det någon som för mina tankar bakom ljuset?

Skyddar jag mig själv i något som i längden skadar min kropp & psyke?
Och i längden så förtvinar jag som individ, fängslad i min egna självpåtagna beroende...

Är min alkoholmängd alltid frivillig, kan jag sluta när jag vill?
Kan jag göra en veckas uppehåll utan att känna en längtan, en åtrå tillbaka..?
Kan jag det, eller är jag fången i något som jag egentligen inte vill vara fångad av...

Skiter jag i allt, eller vill jag ha min egna kraft att vilja göra det jag vill..
Om jag känner ett sug efter en vecka, ska jag då inte "straffa mig" ytterligare en vecka till då?
För att bevisa att jag har en vilja starkare än ett fysiskt/psykiskt behov...

Så började min egna övertygelse, att få ta tillbaka makten över mitt egna liv...
Ju längre tiden går, desto lättare har det blivit, minnena förtvinar, men också minnena av det svåra.
Ju mera jag främjar mig problemet, desto mer måste jag hålla mig vaksam....

Att inte falla tillbaka i den enkla tankegången, att det löser sig nog, någon annan dag...
Ingen tar på sig mina bekymmer frivilligt, jag kan inte låta ansvaret hamna hos någon/något annat.
Varje dag är en annan dag, sedd från de tidigare dagarna...
Om jag inte tar mitt egna ansvar, vem gör det då, ingen annan, ingen annan dag...
Nuet kan jag påverka, gårdagen är min historia, framtiden vet jag ingenting om, ännu..

Det jag sår idag, kan jag kanske skörda i morgon...
Att investera i sitt egna välmående är alltid en vettig framtidslösning...

Jag gjorde det, livet går upp & ner, men hade varit mycket svårare om det hade varit höljd i töcken.
Allt rår man inte på, men jag gjorde vad jag kunde...

Men jag har avslöjat mitt sätt att använda alkoholen...
Den gör det inte roligare, mildrar inga smällar, dämpar inte min stress, socialiserar mig inte bättre.

Det fanns redan inom mig, om jag tillät det få komma på ett naturligt sätt,
eller fick mig att inse' att vi sätter våra egna begränsningar, och lägger stor tillit till paketerade lösningar, det står inte på flaskan att den här gör dig rolig.

Man har inte roligare än man gör sig, säger man, och jag tror det stämmer, väldigt bra..
Sinnesstämningen förstärks av alkoholen, den kan du påverka själv innan du hamnar i sällskapet.

Har man svårt att stressa av, så har man inte lärt sig vilka miljöer som påverkar dig lugnande.
Musik i lurar fungerar alldeles utmärkt för mig, med slutna ögon i en behaglig miljö,
musikstil efter sinnelag...
Att bara återminnas känslan av lugnet från musikenupplevelse kan dämpa stresshormonerna.

Att göra en resa inom mig själv har ökat förståelsen varför jag tidigare valde alkoholen,
jag fegade mer då, idag har jag en mer offensiv ställning till mina reaktioner.
Jag analyserar och söker källan till reaktionen, och testar lite olika metoder för att antingen behålla känslan, eller ta mig därifrån, inte omedvetet vara kvar i någonting jag inte gillar.

Jag vet varför jag drack, jag var en känslomänniska, och är sån än idag..
Men verktygen har förändrats, och insikten likaså..

Ingenting är perfekt, men mycket lättare och bättre...
Men det var inte "bara" att sluta dricka, men det var det som fick mig att starta resan...

..och den fortsätter..

/Berra

Du oroar dig HELT i onödan. Även OM han skulle baktala dig inför din dotter så kommer det slå tillbaka så mycket värre mot honomn själv. Barn vet och lär sig se hur saker och ting förhåller sig igentligen. Det är därför du aldrig skall tala illa om partnern när barnen hör på. Dom kommer själva komma fram till rätt slutsatser.
Och LÄGG AV med dina skitkommentarer, såsom:

"att jag kanske förstör för vårt barn, att jag ger upp för lätt"

Det var det dummaste du skrivit i denna tråd!
Det är inte du! som sabbar och förstör, det är inte du som gjort att du mår som du gör!
För faaaaan, se röda tråden! Och om det är problem att hitta tråden vänd dig till en kvinnojour.
Dom möter denna problematik DAGLIGEN av utsatta kvinnor
PRECIS som du!
Du är inte själv.

Du är världens bästa tjej som behöver ha all possetiv uppbackning du behöver.
Gubben din skulle behöva sig en redig skopa så han flög ner i backen och kom tillbaka till jorden.
Världen är inte enkel, livet är inte en dans på rosor.
Men man skall ALLTID högakta kvinnan och veta kvinnans maKT/SKÖRHET OCH VÄRDESÄTTA ALLT HON GÖR.

Usch vad fint och präktigt det låter. Men det fina i kråksången är, att det är sant!
To the bitter end.

Lyssna på Markatta, och oroa dig inte över att du skulle bli ensam hem,ma med ett barn.
Det finns massor likasinnade som befinner sig där du är nu!
Starta ett nätverk vet ja, så då får chans att komma i kontakt med personer i samma sits som du är nu!
Jag tror på dig flygis.
Flyg iväg, ta steget och VÅGA hoppa!!!!!!
Kramar!!!//A

... att i de förhållanden där man tvekar så kommer det inte kunna bli bra, för magkänslan har redan varnat en!

Vad gott att du "tackat för dig" i tid! Stå upp!!!!

Kram

Jag hoppas rida ut den här stormen, funderar på att besöka ett AA möte på söndag.
Och känner att det mest är mina fördomar som bromsar.
Jag menar, till Anonyma Alkolister går ju bara "dom" med problem. Och ändå, här är jag!
En av "dom". Det är bara mina fördomar som sätter gränser.
Kan man påstå att man känner sig lite rädd, nervös lite granna.
Som inför ett uppträdande inför en fullsatt åhörarsal.
Lite skönt pirr är det väl oxå............. Kan det vara en trigger som tickar?

Jaja, den som lever få se.
Snart natti natti då klockan ringer 03:25 inatt. Skönt att veta att man sover bra och man lägger sig vit.
DET KÖPER JAG!
Kramar i natten ALLA! TACK FÖR ATT NI FINNS..........
//A

Skara med utvalda partymänniskor. Vi alla har en sak gemensamt, vi vill få till en förändring.
Som du säkert vet om så är det inte svårt att sluta. Vissa gör det nog 7 dagar i veckan, det svåra är att inte börja.
Ta inte första glaset. Thats it, thats the shit.
Inga stora mål rekomenderas, inte att ALDRIG mer skall jag ta en droppe till.
Nä, tänk..... Idag skall det bli en nykter dag. Idag vill jag inte, idag SKALL jag inte.
Och om det går bra kanske även inte imorgon också.

Den är rätt gropig denna bräckliga väg, lätt att falla ut ur sadeln.
Men i wärsta cowboysar anda så på´t igen!
Upp i sadeln. Du är i gott sälskap.
Läs läs läs de olika trådarna och du kommer finna DIN historia flera gånger om. Samma problematik osv.
Vissa har det lite brantare på deras stig, men endock.
Vi sitter i samma båt.
Wälkommen!!!!!!!
Grattis till din insikt.
Du skall veta att du INTE är ensam, det blåser på toppen, men du ÄR inte själv.
//A

vara svårt emellanåt, men håll ut! Det går såklart inte att jämställa, men för mig som lider av ätstörningar så förstår jag ändå känslan av att inte kunna låta bli och i andra stunder ha total kontroll. Men håll ut, för din skull!!!

Kram,
N

men jag är inte tillräckligt stark.

Vill.sluta, jag tror inte att det är ett sunt förhållande heller egentligen, det har jag ju tänkt många gånger under vår tid tillsammans. Men samtidigt så finns allt det där go'a där i perioder.

Han slår mig inte, men när vi bråkar så mal han sönder mig i sin verbala köttkvarn. Jag har inte ett ord att sätta emot och vill helst bara försvinna. Vad jag än säger så verkar det inte passa, utan han vänder det emot mig. Men ibland vet jag inte om jag faktiskt är så hemsk som han anklagar mig för, Jag vet att han är mycket verbal och noga med hur han uttrycker sig (och det är raka motsatsen för mig...), det är bara att jag inte orkar väga alla mina ord på en guldvåg längre.
Och inte minst som du skriver: jsg tror ibland redan att han påverkat barnet och visat hur man kan bete sig mot mamma (men även om jag skulle lämna honom så kommer han ju kunna baktala mig inför vår lilla prinsessa).

Kanske är det som du skriver att jag redan är på väg bort. Men det gör också så ont: att vårt liv skulle vara över, att mina drömmar krossas om ett livslångt äktenskap, att jag kanske förstör för vårt barn, att jag ger upp för lätt, att jag ska sitta ensam med barnet på helger och kvällar (alla ändra av mina vänner är ju i förhållanden nu...)

TACK för alla dina ord, de är värda sååå mycket för mig!

Markatta,jag går ofta och tänker att jag kanske säger fel, gör fel eller pratar fel och kan tom emellanåt känna hur avslappnad jag blir när han är iväg med kompisar eller så. Men så finns också biten att jag vet att saker och ting förbättrats, att han inte är lika hetsig nu som förut, att jag emellanåt kan slappna av... och ja, när jag skriver här så ser jag ju hur jag vacklar, men också att jag faktiskt börjar se mer och mer av ett liv utan honom.

Tack för alla fina ord, all stöttning!
Jag suger åt mig och stärker mig och hoppas att jag kommer bli stark nog att ta ett beslut jag kan stå för hela vägen!

Tack igen!

Jag tryckte på gilla för att jag håller med Dompa, men jag tycker ju inte om att det är så. Lite uppgiven känner jag mig också inför alla nya och har dessutom svårt att roa och skratta nu. Kan också bero på att jag börjat fundera mycket på resten av livet. Nå, krisar det så finns vi för varandra. Det känns skönt!

Ta hand om dig, det låter jobbigt det du åtagit dig och du måste vara rädd om dig och lyssna ordentligt på ditt hjärta och kroppen. Och du. om du skulle få det minsta sug att ta ett glas, så slänger du dig in här eller på FB och skriver en rad till oss först så kan vi hjälpa dig att fundera ut om det är en bra idé eller inte! Kramar om!

Ta hand om dig, det låter jobbigt det du åtagit dig och du måste vara rädd om dig och lyssna ordentligt på ditt hjärta och kroppen. Och du. om du skulle få det minsta sug att ta ett glas, så slänger du dig in här eller på FB och skriver en rad till oss först så kan vi hjälpa dig att fundera ut om det är en bra idé eller inte! Kramar om!

Jag känner verkligen igen det där, man åker ned i en djuuuup dal. Först är allt så kvittrande bra, man har kommit till insikt om det ena och det andra, mår bättre, reser hem från konferenser med lätt hjärta och skrattar inombords åt kollegorna som kommer att vara bakis imorgon.

Och så händer det. Nån liten himla motgång (omedgörlig make är väl klassiskt!) Den där å-vad det är synd om mig!-känslan späs kanske på lite extra av att man mådde så bra innan - kontrasten blir så stor. Och så blir man lite rädd: vad nu då, ska jag må så här nu?

Men vet du sommar12, det är livet som knackar på. Numera tar vi hand om oss och löser saker när de dyker upp istället för att slänga oss på flaskan. När jag läser din rubrik tänker jag också på HALT. Det är situationer när vi måste se upp lite extra: hungrig, arg, ledsen, trött. Se till att tillfredsställa de behoven först så ska du se att du inte är så sugen sedan. Öppna en flaska god äppelmust till matlagningen - det fungerar faktiskt lika bra (blir det för jobbigt när ungjäklarna kommer och tjatar får man ställa sig i ett hörn och dra ett par djupa andetag alternativt slänga fram en morot till ungarna.

Kram på dig, vi grejar detta!!

och gå absolut inte till systemet eller någon bar på vägen hem. Rekommenderar dig återigen att ta en Antabus om du har det hemma. Annars kanske vården kan fixa det till dig på kort varsel. Omöjliggör återfall OM du tar den.

Svik inte dig själv och barnen, ni är värda bättre!

Två inlägg från mig på 10 min men din situation är så lik min förra helgen att jag bara måste varna dig igen!

Din beslutsamhet lyser igenom. Kapitulation är ett av de första stegen - grattis! Håller med Trollis, det är modigt att be om hjälp faktiskt!

Kanske sågs vi på konventet, jag var ju också där ;-) (om det var det i Stockholm vill säga...)

Kram på dig

Om maken är iväg på sitt så unna dig och barnen ngt extra roligt.
Vet inte åldern på dem, men gå på bio och ut och ät.
Besök en djurpark eller ett bad.
Sätt guldkant på eran tillvaro.
Lyssna på TrötteHarry.
Du mår inte bättre, för även om det bara är ett litet glas så stoppar du inte där.
Du vill! ha berusningen.
Men tala med demonen på axeln och tala om att
-INTE IDAG, inte imorgon........

Jag hoppas att du fixar det, eller jagf VET att du klarar biffen!
DU ÄR SÅÅÅ BRA JU!
//A

är väl dessvärre inte den bästa vännen, även om jag också tycker så de flesta dagar. Jag är ny här och har läst många av dina inlägg och känner igen mig i oerhört mycket.

Om det varit mycket på jobbet och relationen inte är på topp är nog ändå inte vinet det som löser det (nu lät jag som en moraltant, jag kände det själv...). Genom att komma in här och skriva visar du styrka! Ta en timme i taget. Försök att fokusera på barnen, hitta på ngt med dem som kräver att du inte druckit. Det är onödigt att straffa dig med alkohol när det är jobbet och din man du är arg/ledsen över.

Ja herregud, vad lätt det är att skriva kloka saker när man själv brottas med liknande tankar. Lycka till och håll dig undan från bolaget.

/m

Hade en väldigt liknande situation i helgen. Frun och barnen reste iväg och jag var ensam hemma. Har varit väldigt stressigt på senaste så jag valde att ta ett återfall - men bara ett litet.

Det blev givetvis ganska stort och jag har mått kass i flera dagar trots att jag inte druckit sedan i lördags. Tro mig - det är inte värt det. Jag hade hållit upp flera månder innan och kände mig kanon.

Har du Antabus hemma?

Allt går dåligt på jobbet just nu, men har ledigt to-sön. Mannen reser bort igen och jag är ensam kvar här hemma med ungarna. Känner ingen glädje inför ledigheten. Saknar "laga-mat-och-dricka-vin-känslan", vill bara komma bort från allt. Pratar knappt med mannen som gör sitt och jag mitt. Försökte mig på att spontant ta mig och ungarna med på hans resa i helgen, men då tyckte han att det inte passade in och att det var för sent att komma på det nu. Jag känner mig så jävla ledsen, sårad och arg. Vill bara bli av med honom och åka till bolaget och handla. Varför blev det så här för mig? Varför kan inte jag vara som alla andra? När ska jag få ett andrum, komma ifrån och bara fri? Tårarna skymmer sikten just nu och jag vill bara ha tillbaks min vän vinglaset.

....är nog så skrämmande att tänka på. Känsla av misslyckande som man inte vill ha. Det är viktigt att inte fastna och skuldbelägga sig för det, (är ju lätt att säga, men kanske svårare att göra själv...)

Det är nog så som vill.sluta skriver att andra tycker kanske inte att det är så konstigt men jag förstår på ett sätt din fru. Alla är vi väl mer eller mindre rädda för att visa upp vad vi har bakom våra fasader. Jag också. Det är väl därför det är lätt att skriva relativt öppet här ist för att prata med familjen eller de vänner som man har. Rädslan för att bli dömd av andra ska nog inte underskattas i det här läget. Man slår ju tillräckligt på sig själv utan att behöva klander från någon annan.

Men det är ju såklart viktigt för att du ska kunna lyckas i långa loppet viktigt att du har hennes stöd fullt, ut utan att hon skäms om du avstår helt.

Tack, jag skriver kanske mer, och detsamma, viktigt att resonera lite om demonerna....

/m

Förstår hur DU känner dig. I början på oktober var jag sååå på och ville förändra världen.
Men sedan springer livet och tiden ilapp en och man blir bara såååå tröttt. Vill sjunka genom jorden!
Så viskar kompisen som häckar på axeln...... (men vafaaan, vad kan hända? det är bara du....njut lite i lugn och ro...)
Så smäller det till, minst när det skulle hända.
Och vad gör vi sen?
Som Flink skrålar man att "Jag reeeeser mig igen".
Men sen då?

Så otroligt skönt med detta forum. Bara vara........ och för sig själv så försöker jag intala mig...
INTE IDAG, och hellst inte imorgon heller.

Det är jobbigt, tufft. Känns i bröstet. Men jag SKA INTE!
Till er alla, happy halloween!
//A (Inte idag......eller ikväll.....)

Det känns bra att ert stöd här på forumet och dessutom kunna prata med folk som förstår. Det känns helt klart ensamt ibland när man bara har sina demoner att umgås med.

Förklara att du har utveklat en allergi mot alkohol som gör att när du väl börjat. ett glas en mun etc.
Så slår din allergi till och du vill ha mer. Kanske inte dpå för stunden utan du tar det när du sedan kommer hem.
En person som är nötallergiker får väl ALDRIG höra.
-Allergisk? Ska du inte prova en liten bit, det kanske inte är så farligt.
Nä för alla vet att nötallergiker brukar svullna upp i halsvägarna. Och därigenom få problöem.
Men alkoholallergi är lite värre.

Trollis berättade om en bekant eller vad det var som var nykter i 8 år.Samme person hade sagt att hen klarade inte en droppe alkohol.
Efter 8 år hände ngt, hen provade och sitter nu tyvärr på bänken..............
Även jag tycker det är jobbigt, jättejobbigt att bara tänka tanken.
Men men, saknar man den där genen i skallen så blir man lätt allergisk.
Även du!
Din fru borde vara mer förstående, och det är en villfarelse att tro att folk skulle rynka på näsan över att man inte dricker.

DOM BRYR SIG INTE!!!!!

Möjligen att dom tycker det är bra, fler borde pröva ett uppehåll.
För att sedan snabbt konstatera:

-Men inte JAG! Jag har inga problem.................................. tjena!

Du är grym Harry, rätt ensam på din väg. Men var inte orolig, vi sitter en hel bunt i kupéen här på tåget.
Hoppa på vid nästa station när tåget dundrar förbi.
Med oss är du aldrig ensam!!!!!!!!
//A

...att avstå helt. Det har tagit mig flera år att komma fram till att det inte går att dricka alls för mig. Det är så integrerat i vårt sociala liv att dricka alkohol och det går inte att komma ifrån att det är lite annorlunda att vara absolutist.

Alkoholen är dessutom så förrädisk mot vår hjärna. Efter att man gått igenom den svåra perioden med bakfylla, ångest mm så försvagas sakta men säkert de dåliga minnena - men de positiva minnena finns kvar och man börjar fundera på att bara ta en liten drink. Det borde jag väl kunna hantera?

Dock måste jag säga att min personliga erfarenhet är att det inte alls är så svårt att ta bort alkoholen från helglivet, man anpassar sig mycket snabbare än man tror till alkoholfria alternativ. Det är också otroligt skönt att vakna helt nykter en lördag, man känner sig pigg, stark och tycker om sig själv.

Vill tillbaka dit nu efter att jag tog ett återfall i helgen. Det var inte värt det, tro mig. Kommer att vara lite kämpigt nu ett par veckor framåt men jag vet att till slut kommer man fram till målet och finner ro. Jag har gjort den här resan förut - alltför många gånger. Min förhoppning är att det blir den sista.

Lycka till och skriv gärna om du vill diksutera något!

Jag tror att det är svårt för någon anhörig, precis som för oss, att tänka att man måste helt avstå från alkohol.

För vem är man om man inte kan dricka en öl, en drink eller ett glas vin tillsammans med andra? Det är ju en del i ett sätt att leva. För mig känns det jättetufft att tänka på att helgkvällarna med tillhörande alkohol inte kommer att vara desamma. Då tänker jag ju inte hela tanken med ångesten, och bakiskänslan mm utan bara det positiva med alkoholen. Jag tror inte min man heller riktigt inser hur jobbigt det är, eller hur stor del alkoholen faktiskt tar i mitt liv.

Samtidigt är det nog precis som du säger att, det måste tas upp och prata om. Jobbigt.

/m