Senaste kommentarerna i forumet

mycket hjälp i början av att läsa, t ex Jaget och missbrukaren av Craig Nakken och biografier som Benny Haags bok och senare Jan Johansens. De, tillsammans med kunskap om hur den kidnappade hjärnan fungerar, bidrog till att jag kunde förstå styrkan, kraften i missbruket. En skrämmande insikt men också förklarande. / mt

... som känner igen sig?

Ni låter båda stabila och trygga trots gojan och det glädjer mig! Ni gör det verkligen bra, båda två!
Jag har insett under ca två lugna veckor här hemma att min egen kamp har hamnat i skuggan av makens problem.
Jag har inte haft några påhälsningar annat än i början och tänkt tanken om det skulle se annorlunda ut om inte maken ställde till så mycket problem, och det gjorde det!
Pp har tidigare kommenterat att jag kanske är hjälpt av makens drickande i min egen nykterhet och det stämmer nog.
Under de två lugna veckorna har jag nästan dagligen längtat efter ett glas vin eller en öl... Jag har faktiskt dristat mig till att dricka en alkohol fri öl vid ett par tillfällen och det har stillat suget jättebra!
Jag ser ändå varnings flaggan i det och inser att man aldrig kan slappna av och känna sig alltför säker oavsett hur säker man än är!
Jag har iallafall tagit en hel del tid till reflektion angående mitt eget missbruk. Jag tänker även att det ändå är okej att unna sig ett alkohol fritt alternativ ibland. Väldigt praktiskt egentligen, man kan njuta av smaken och känna det lite festligt helt utan konsekvenserna, fler borde prova det!
Det låter som att du ändå lyckas njuta av det som är positivt i ditt liv och det vackra runt ikring dig. Starkt av dig! Jag kommer nog dit jag också så småningom.
Kram och tack för din omtanke!

... att ha vissa saker ogjorda här i livet. Som om det inte var nog att må dåligt över sig själv. Jag är väl en bortskämd obstinat ungjävel och jag hade aldrig den tilltron till mig själv att våga skaffa barn. Jag tordes inte. Och jag är ensam. Jag gjorde en modig sak bara för att jag var så rädd för att rodna. I gymnasiet skulle vi ha redovisning och orera fritt i trekvart. Jag drog för gardinerna, samlade alla i ring, tände ljus och berättade för dom att jag var familjehemsplacerad. Bara för att jag var räddare för att stå i solsken med blossande kinder. Vad jag försöker säga här är att alla ni som är mammor och pappor ska ha en stor eloge. En rungande applåd. Ni vågade. Det krånglar till sig på vägen och ja, raksträckor är till för Autobahn. Kommer ni ihåg barnprogrammet med Hedvig och han, ugglan på taket? "Som om jag inte skulle kunna så enkla saker, jag bara frågar?" Nej, ibland kan man inte ens kliva in i duschen. Tänk om jag blir våt då, jag som redan dränkt mig.

Jag vill tillägga att det är missbrukaren och det sjuka som jag snart inte orkar med längre, precis som mt skriver. Jag skulle nog orka i princip vad som helst om jag såg ett uppriktigt engagemang och vilja till förändring. Då skulle jag känna att vi går framåt!
Som det är nu så känns det mer som en ansträngning med vita knogar och sen är det sig likt när alkoholen kommer med i bilden, snacket är detsamma och beteendet likaså...
Så vad är det som krävs för att han ska vakna upp? Vad är det som krävs för att viljan att avstå alkohol ska infinna sig? Hur hjälper man någon att få insikt, på riktigt? Hur motiverar man en annan människa att välja familjen före missbruket?
Jobbigt är det med denna berg och dalbana. Nu när maken är nykter och som vanligt så infinner sig de varma känslorna i hjärtat igen, i lördags var det inget annat än ilska...
En förändring måste till och jag ber och hoppas på att Han blir den av oss som står för den avgörande förändringen!
Kram

Tack vänner, ni är som anonyma gåvor med stöd! ♡
Jag ställer mig frågande till hur någon kan rättfärdiga sitt eget beteende genom att skylla på någon annan! Det är något jag verkligen tjatat in hos mina barn, att de Alltid är ansvariga för sina egna handlingar, oavsett vad någon annan har gjort!
Själv finner jag mig i en situation där jag hålls ansvarig för andras handlingar om och om igen... Hur kan man hållas ansvarig för något man bevisligen inte har makten över att förändra? Hur har man mage att gömma sig bakom en sådan lögn? Elakt är vad det är!
Jag saknar fortfarande ett förlåt efter helgens elakheter och jag undrar vart ånger, ursäkt och insikt tog vägen!?
Förmodligen under bussen som jag blev kastad under...
Jag orkar snart inte ta mer skit, jag orkar snart inte fortsätta vara i en tillvaro som börjar kännas alltmer hopplös.
AA säger att det inte finns några hopplösa fall, att alla har möjlighet att förändras och det vill jag så gärna tro men är det realistiskt? Jag vill orka och jag vill verkligen att allt ska bli bra men jag kan inte kämpa ensam! Jag orkar helt enkelt inte.
Jag behöver känna en uppriktig Vilja till förändring, inte en oro över att det snart är helg igen. Jag behöver känna mig trygg inte gruva mig för att det snart är semester, och jag behöver känna mig älskad inte som någon som det är okej att sparka på. Jag vill bli försvarad inte anklagad.
Ta ingen skit säger ni och jag håller med. Du vet att det inte är sant så ta inte åt dig säger mina vänner och jag håller med! Men fortfarande är jag här och tar emot skit även om det är under protest, ständigt i försvar. Och nej jag tror inte att dom har rätt i sina anklagelser men det tär väldigt på mina krafter...
Maken är som vanligt igen, inte jag... Misstänker att han drack igen söndag kväll men orkar inte tala om det så jag undviker all interaktion.
Han vill prata renovering och planering, jag skiter i det, känns såå oviktigt i sammanhanget. Jag vet ju inte ens hur livet ser ut efter sommaren så varför ska jag bry mig om en framtid som kanske inte ens är min...?
Livet är inte roligare än vad man gör det till men just nu orkar jag inte ens ha roligt. Sova har blivit mitt nya missbruk och det jag tar till som verklighets flykt.
Jag fortsätter med en dag i taget under stark oro och en ökande känsla av tveksamhet.
Jag fortsätter också under totalt oförstånd hur någon kan tycka att det är okej att vara dum utan att sedan visa ånger och säga förlåt.

Vem värnar om mig, vem är rädd om mig, bryr sig om mig och visar mig uppskattning för det jag faktiskt gör bra?
Jag är den som under lång tid försökt förändra våra alkohol vanor, jag initierade KBT, jag ordnade med ett studie besök på en behandlings enhet, jag sökte läkare medicinerade och gick i samtal för att bli frisk. Jag såg till att barnen fick börja gå i samtal, jag tog de tunga öppna samtalen med barnen och lät dom häva ur sig. Jag har återupprättat förtroendet med barnen, jag har erkänt och tagit ansvar för de hemskheter jag varit orsak till. Jag har sträckt ut en sårbar hand för att få stöd och hjälp att hjälpa Maken men har fått dubbelt skit tillbaka. Jag är den som attackeras med skuld beläggning för andras dåliga val och beteenden och Jag är den som är nykter!!!
Kärlek ska inte göra ont!

Ha inte sånt tålamod. Häll ut det i samma takt som han häller i sig. Det är inte samma sak att gilla någon som att acceptera vederbörandes beteende. Gör det tydligare för dig själv att du fått nog. Det är inte så mycket åthävor som behövs för det. Kanske tror du att du måste ställa till ett himla rabalder. Det kan du givetvis göra och det kräver kroppslig ansträngning. Ditt blodtryck går i taket när du meddelar att ni båda nått botten. Gör precis som du vill och begrip att du måste vara lyhörd mot dig själv. Ändra lite på ditt kroppsspråk. Se styggare ut i spegeln. Eller snällare. Inse att du inte har lust att vara fängslad längre. Det har du ju gjort redan. Men säg så här. Inse att det inte kostar så mycket att befria sig. Mycket mindre än man trodde, faktiskt. Lycka till, tjej. Du har fattat allt redan men du tror att det kommer att bli dyrköpt att säga att du tröttnat. Eller är jag fel ute?

... så får man trösta sig bäst det går.

... att man är så himla rädd för att inse att man faktiskt duger. Och så är man i det här tillståndet av bättre fly än att illa fäkta. Man har en oro i kroppen. En klåda. Som om man vore allergisk mot sig själv. Bollar frågan vidare. Vad är det som gör att du stagnerar?

... för din kommentar. Jag har tagit hjälp. Testat kommunens alkoholrådgivning. Ätit Antabus. Jag vill vara en duktig elev så när jag inte kan leva upp till "förväntningarna" skolkar jag hellre. Att ta upp tid för en människa i onödan är onödigt. Så länge som jag har lust att slarvsupa kan jag inte ta min önskan om att sluta dricka på allvar. I den vackraste av världar skulle jag älska mig själv. Vara rädd om mig. Flyktbeteendet skulle vara bara en förflugen tanke, om ens det. Så vad är det jag säger? Jag har dödslängtan. Jag vill komma hem någongång, inte behöva våndas så. Jag vill inte vara rädd längre. Och jag har tron på att vi föds hit till världen för att lära. Nu tycker ju jag att dom här hemuppgifterna känns på gränsen till oöverstigliga, faktiskt så pass att jag vänt dövörat till livet. Ingmar Bergman, here I come! Och så har vi min förmåga att se mig själv von oben. Jag sitter och flinar åt mina bemödanden. Undrar vad hon ska ta sig till nu? Det här kan ju bli riktigt festligt vad det lider...

Intressant fråga som jag också skulle vilja ha svar på för att kunna hjälpa min make.

till det nyktra livet ! Kanske har du möjlighet att besöka http://www.gotlandskonventet.se/ för att få några dagars pepp från andra i samma sits ?

Gå på så mycket möten du hinner, jag gick själv på minst 3-4 i veckan och ibland på både lunch och kvällsmöte samma dag det första året.

Och ta ditt beslut varje dag !

Vill inte lämna ditt meddelande här okommenterat. Jag såg det väldigt fina raderna som du skrev till MIST i annan tråd. Du har mycket bra att säga och jag hoppas du vill fortsätta att skriva här ibland och att det kan ge dig något tillbaks. Om någon hade ringt till vår mottagning och sagt som du skriver så hade vi ringt upp och försökt få personen att komma förbi. För om man känner som du beskriver här så är det oftast bra om man får mer hjälp och/eller någon att prata med. Hur tänker du om det?

/magnus

Jo jag är kvar och jag kommer ihåg dig Asturus. Du återkommer hit då och då, verkar fortfarande fundera på dina alkoholvanor samtidigt som du inte hittat något sätt att ändra på hur du dricker. Jag har träffat så mågna olika personer och läst så mycket forskning så att jag utan tvekan kan säga att alla kan ändra på sig. Det kan verkar dock som att det för en del kan vara svårt att hitta den där sista pusselbiten som gör att det blir en verklig skillnad. Ibland handlar det om motivationen, att man inte riktigt hittar det där som gör att det blir viktig nog att sluta. Ibland handlar det om metoderna, att man inte har hittat rätt metod eller rätt stöd för att lyckas med det man vill. Hur tänker ni? Vad är det största hindret för att komma vidare?

Tack och ska meddela att det gjorde jag och idag är jag stolt över det :) 23 vita

Hoppas du mår någorlunda bra.
Konstnären

Du hade rätt ang. grillning av gojan. Det var bara aska av honom i fredags kväll.
Men tror du inte att han kom tillbaka på en visit som varade flera timmar. Inte kul,
men innan läggdags sa jag till på skarpen att han skulle gå. Har inget hört sedan dess
och njuter varje stund utan honom. Ja, livet går upp och ner. Tycker inte om sådana dagar
som jag hade i lördags. Berra skrev ju nu att man kan tänka på ingenting, luft, moln, regn.
Får väl träna på det oxså. Vet bara att denna resa jag är på nu är och ska vara en enkel biljett.
Ska verkligen inte tycka synd om mig själv som jag gjorde i lördags. Jag var så glad att vakna
till mitt nyktra liv i går.
Jag kan se dig framför mig med din lilla korg. Gagarin har gått in i sig själv denna helg och han
får sitt utrymme. Jag har en plan. Humor är det sista som får lämna mig då är jag körd.
Annars har helgen varit lugn, lite påhälsning hos stora syster som tyvärr är fjättrad vid rullstol
på grund av svår MS. Min kära syster.
Jag har en plan idag jag ska baka kanelbullar, laga middagar frysa in inte så dumt.
Du låter stabil och trygg pelle och det glädjer mig.
Regntunga moln här.
Ha det fint
Konstnären

Var på mitt första AA i hemstaden. Vi var tre på mötet.
Terapeut imorgon, läkare nästa vecka. Jag vet vad jag vill. Avslöjat för mannen att jag inte missbrukar sömntabletter också. Det har hela tiden varit A. Vi går vidare. Jag blir ärligare för var dag som går. Det sitter hårt inne. Har skyddat mig själv genom att aldrig avslöja mitt inre för någon. Ligger vaken mellan 4-6 på morgonen. Svettas floder. Tänker på Melancholia. Den blå vackra planeten som ligger utanför vår kontroll - en symbol för våra rädslor och hur rädslan kan förgöra. Om vi tillåter. Det är svårt, det också, att acceptera maktlösheten. Jag har oavsett ett val. Hur jag väljer att förhålla mig till den. Just nu har jag gjort ett av flera val. Jag är fri att välja min inställning till tillvaron och livet.

..och en summering, vad blev bra och vad blev mindre bra?

Känner alltid en viss tillfredsställelse varje helg att göra en slutkläm.
Mycket av min nykterhet handlar om att ta hand om mig, se till vad som gör mig glad och nöjd.
Om jag inte gör det så glömmer jag bort mig själv, tar allt för givet och har då lättare att glömma bort min nykterhet.
Så min söndagsfundering är faktiskt väldig viktigt, återkoppla till det verkliga livet.

Så vad blev bra då?
Arbetsdagarna...helt ok, ömsom fullsketet, ömsom lugnt, hann med mig själv under tiden.
Kvällarna, ibland mycket måsten, andra fullständig hjärnsläpp bara flura bort mig i mina egna tankar,
Men vad sjutton jag än gjorde, klockan hann bli runt två i alla fall innan John Blund strödde sitt sömnpulver över mig.
Fredag natt, hämta dottern som spydde som en gris efter en AW, inte van vid rosévin och en smittsam magåkomma,
Jo det låter lätt att skylla på den, men hon var verkligen risig i skrinet i nästan ett helt dygn, hon satt fortfarande med en plastpåse i knät på vägen till bröllopet.

Lördagen fin och mitt självpåtagna fyllchaffis samt fotografera hela tillställningen löste sig fint.
Dryga femhundra bilder varav 1/4 hamnade utanför min egna tekniska ribba för godkänt, behöver lära känna hur min kamera "tänker" med ljusmätningen och hur den väljer slutartiderna i de olika programvalen, hatar fortfarande blixtbilder då de blir oftast platta och alltför kontrastrika, allt blir kallvitt blått, för att inte tala om alla röda ögon för att jag inte vill se ut som jag kånkar på en hel fotostudio med blixten på sidan om, det fanns redan ett par sådan freak på tillställningen.
Det är inte apparaturen som ger de bästa bilderna, det är att mata på i de absolut rätta tidpunkterna, ögonblicksmöjligheten.
Jag har en förmåga att dokumentera tillfället istället för att ställa upp folk emot väggarna, le!, och så får man ett tillgjort stelt leende...nä!
Jag har blivit lite mer "tjejig" i mitt fotande, skippar det perfekta tekniska bilderna på döda ting, och satsar på relationsbilderna, hur folk förhåller sig till varandra.
Har blivit mer utmanade och kräver ultrasnabba beslut med kameran hängande max en halvmeter ifrån ögat.
Men...ska jag motsträvigt erkänna, kameran var senast skjuten den 28:e Augusti 2013 då jag var på sälsafari, jag är en periodare med fotandet, behöver känna motivation. Men när man väl börjar så infaller intresset ganska så snabbt igen, men måste ha ett mål, en uppgift.

Idag provmålat huset, de färgproverna vi testade föll verkligen helt olika ut, hur kan grått se blått ut i sin grundkonfiguration egentligen?
Men hon varnade oss i och för sig i färghandeln, så vi har oss själva att bara skylla på...
Fortsatte med med mina trevande försök att renovera gammelbåten, hittills så ser det lovande ut, grisigt men spännande.
Vill kunna bli duktigt på det för plastandet och glasfiber är ett helt nytt område för mig, vill upptäcka om jag har några andra dolda talanger.

Idag har vi haft tre hundar på besök i vårat hus, grannarnas och en kompis till dotterns, de vet att jag skämmer bort dem med en massa godis och en av dem lämnar inte kylen med ögonen föränn han har fått sina fyra skivor skinka, det är en rutin HAN inte tänker ändra på, inget godis inget gos...

Saknar våran kisse som flyttade härifrån grannskapet med sin matte, jag är mer kattmänniska än hundmänniska, men jag älskar ju alla djur.

DET var en slutsummering av veckan, men vänta!, vad var det som var dåligt då???
Hmmm, ....ingenting, jo förresten några småsaker hände ju...
Dottern fick backjobb på sitt jobb, helt oförskyllt, en gubbjävel trängde sig i kön på macken framför mig till bensinpumpen, grabben krossade sin nya mobil, frugan fick ta över driften av ett AW på sitt jobb där hon fick skit för det...
...men det är ingenting värt att lägga någon energi på, det är oftast de som gnäller som påvisar sitt egna mående, viktigt att inte vara som en magnet för andras problem.
Jag har nog med att inte ha några egna...

Där finns en förklaring till min nykterhet, se till mig själv, tänk på fördelarna med att må bättre, tänk på det som känns bra, ge det som känns bra mer utrymme i mitt liv,
Sök i doftspåren efter det som kändes bra, följ andra som sprider glädje, ge inte det som suger energi ur dig för mycket makt, sluta tänka på det som får dig att må sämre, om du inte kan tänka på något annat än det som är dåligt, tänkt inte på någonting alls, ge hjärnan en paus, tänk på luften.

När jag mår bra behöver jag inte tänka på alkoholen, den ger mig inte andrum, den kväver mig, har roligare saker att fundera på.
Allt är inte roligt men i jämförelse med bakfylleångesten, så känns allt bättre...
Eller som en bekant sa till mig lite fräckt, om livet suger, dra ner gylfen...
Ett sätt för honom att säga att jag skiter i det dåliga..

Idag ingen anledning till att använda sig av alkoholen, har inte varit så under veckan, och jag ser ingen anledning att att behöva den under kommande vecka heller.
Jag lever här och nu, behöver ingen verklighetsflykt när verkligheten är rätt okey ändå.

Berra

med ett behandlingshem som ev kan hjälpa dig med nån terapeut eller annan som kan komma hem till er, när hon är nykter, och prata med henne. De behandlingshem som jobbar efter Minnesotametoden har anställda som själva varit i skiten och det gör det svårt, omöjligt, att ljuga för dem. All lögner är liksom använda en gång. Även AA har folk som kan ställa upp för ett samtal.

Och sök hjälp själv för ditt medberoende ! Testa Al-anon ex.vis.

Ta hand om dig !!

flygcert !!

Så bra att du häver ur dig här och får ur dig dina känslor ! Jag vet ju själv hur viktigt det är att spöa upp trollen i ljuset !

Eftersom du ska stå "på scen" (eller är det över nu ??) så säger jag inte l**** t*** utan skickar dig en lyckospark där bak !

Kram ♥

ju accepterat att jag är alkoholist, nykter sådan, och har förändrat mitt liv så gott jag förmår. Jag har just nu rätt mycket att göra men jag har en bra nykter grund att stå på. MEN.....jag får aldrig glömma bort vem jag är och hur mitt tidigare liv såg ut. Nykterheten är en färskvara och måste vårdas för att inte vissna. Förra helgen var en helg få jag fick äran att umgås med nyktra alkoholister och anhöriga i nästan 2 hela dygn. En sån helg lyfter mig själsligt och inte minst alla skratt och kramar gör att jag mår så fantastiskt bra i veckor efter.

Jag har den sista tiden blivit påmind om hur vanlig alkoholismen är ute i samhället. Jag gjorde ett försök att gå ut med en dam på lite begivenheter och båda gångerna jag hämtade henne så kom den välbekanta doften av alkohol i bilen så fort hon klev in. När jag sen ser sättet hon tömmer vinglasEN, mååånga,så bestämmer jag snabbt att lägga ner det projektet. Det räcker med en alkis i förhållandet.

En gammal arbetskamrat, numera pensionerad, har börjat hälsa på ibland och det är väl ok. Långtråkigheten sätter in om man inte förberett pensionen. Vad värre är är att han börjat ringa på kvällarna när han dragit i sig några stadiga :-( Fyllegagg leder ju inte till nåt mer avancerat utan gör bara att mina gamla ångestkänslor kryper fram ur mina gömmor. Exakt så lät jag när jag skulle vara "trevlig" och ringa lite :-(( Fy fan !! Han är en spegel av mitt gamla jag och det är INTE trevligt men nyttigt !! Det händer att jag inte svarar men det ger mig skamkänslor när jag vet hur ensamheten river i honom, han behöver ju mänsklig kontakt. Liksom jag än gång gjorde. Det börjar bli dags att ta ett allvarligt snack med honom nu.

Jag träffade en annan gammal bekant för ett tag sedan som liksom jag är nykter alkis. När jag åkte därifrån så fick jag den där malande oroskänslan i magen som jag mött tidigare när folk ljuger eller är svepande i sin framtoning. Det är så svårt att sätta fingret på VAD som gör mig orolig/osäker men numera har jag lärt mig att lita på känslan. Även där är det ju så att jag använt alla lögner och bortförklaringar så jag känner ju igen dem eller åtminstone anar dem. Jag vill ju gärna hjälpa men det är svårt om nån inte har viljan att bli hjälpt.

Jag är så tacksam för att jag idag har lärt mig att be om hjälp om livet knasar, att jag har ett nätverk av andra beroende som som vet hur livet kan bli och som har gått samma väg och trampat upp stigen. Det finns hjälp att få om jag ber om det. Och den vetskapen ger mig styrka och sinnesro idag.

Jag är inte så ensam som jag trodde när jag satt på kammaren och krökade mig medvetslös. Vi är några stycken i samma sits.

Att ta ett beslut varje dag, att inte glömma vem jag är och inte börjar tro att jag kan dricka "lite", att sköta om mitt mående och prioritera min nykterhet är mina grundpelare för mitt liv idag.

Det finns alltid en lösning, välkomna alla nya in i gänget :-))

Glad idag, och sur igår. Hade ett sådant sug som jag inte haft på länge. Varför, varför, gick tankarna,
varför just jag. Varför har jag drabbats av alkoholism. Du vet svaret sa en röst inom mig. Håll dig ifrån.
Riktig jävla jobbig dag och det satt i till sängen väntade. Men jag somnade nykter och det är jag så tacksam
för idag. Har inga såna snetankar idag. Det är ju hanterbart nu, men ändå känns det farligt.
Har väl glömt garden lite men nu får han vara med mig i sommar, för jag ska möta en nykter sommar.
Tänkte oxså det vita vinet var aldrig kallt. Bara slita fram kranen och tappa upp. Ibland är det tufft, och ibland
lätt.
Nej m-m vin gör oss bara slöa och dumma i huvudet. Tacka vet jag LIDL.
Idag inget vin
Det regnar här idag, men i hjärtat skiner solen
Konstnären

Oj vad jobbigt du har det, känner så med dig. Min man har vit i en vecka idag. Men mönstret har ju varit
att när han mår som bäst har det varit dags. Han gör på sitt eget sätt säger han. Och jag bara går och väntar
på nästa period. Har så svårt att lita på honom nu efter många svek. Jag la ju ner skiten i september förra året
och han skulle ju följa med på färden satt han på min sjukhussäng och bedyrade. Tyvärr blev det ju inte så.
Skulle tro att det handlar om ett 10 tal återfall. Hårda återfall rakt ner i h-vetet. Vi har pratat om vad som
gäller vid ett ev. fall, jag flyttar det är bestämt inom mig. Jag har utflugna barn och min älskade hund som i så
fall följer med mig. Jag bara nekar att leva i sådan oro. Hade besvär med magen sista gången och gick omkring och
var ständigt arg. Du bestämmer över ditt liv. Jag bestämmer över mitt och det kan inte vara så farligt där bakom kröken.
Vi får se, en dag i taget för oss.
Är med dig i tanken
Konstnären

Drabbade själv av vinsug i går. Var ute och gick med hunden och det var en ljuvlig e.m.
Det doftade från grillar som gick varma i trädgårdarna. Precis då kom ett starkt sug.
Ömkade mig själv och såg bara det positiva med vinet. Leendet försvann från mina läppar
och tankarna irrade. Skällde tyst på mig själv för att få över tankarna på allt negativt
jag upplevt tillsammans med alkohol. Det var länge sedan satt i huvudet hela kvällen.
Tänkte hur ska det gå i sommar. Somnade nykter, vaknade nykter. Det var inte roligt, men
så farliga tankar. Bättre idag. Jag är imponerad av din styrka santorino.
Ha en fin söndag
Konstnären