skrev kalla i Mitt nya liv!

Vad skönt att du mår bättre, nu njuter vi av våren. Här har också inhandlats massa växter som skall ner.Kram Kalla


skrev Adde i Glad men rädd

"Men jag vet knappt vad jag vill, för jag tror inte jag känner mig själv längre. Visst låter det hemskt? "

Ja det var hemskt att inte riktigt veta vem jag var, vilken identitet jag hade. Jag var vilsen, fruktansvärt vilsen, och jag blev det efter mitt första nyktra år och du är redan där :-)

Jag famlade i blindo och visste inte alls vart jag skulle i livet eller hur jag skulle komma dit. Jag frågade folk och fick svar som jag inte förstod. Då. Jag var tvungen att mogna och växa i min takt, det gick inte att skynda på svaren, jag var tvungen att ta dem i den takt som jag själv behärskade.
Min egna "förlösning" kom på ett avslutningsmöte på AA's konvent i Gullbranna när en anhörig till en alkoholist klev upp på scenen och berättade om sitt liv och hur hon kommit dit och jag kunde direkt överföra hennes historia till mig själv. Helt plötsligt insåg jag att jag hade alla svaren och att jag nu var mogen för att utforma mitt nya liv. Den känslan när jag insåg det är obetalbar och är min definitiva vändpunkt till min sköna nykterhet. Jag blev "Någon" även i mina egna ögon sett. Efter den dagen ändrade jag mitt sätt att presentera mig på AAmötena med att säga : Jag ÄR *** och jag är alkoholist......så att jag påminner mig om att jag ÄR en egen person som är värd att älskas precis som jag är.

Min självkänsla var i absoluta botten medan mitt självförtroende var rätt högt när jag klev ut i nykterheten men med nykterheten omvärderades mitt synsätt på mig själv och fick sitt riktiga genombrott när ovanstående hände och nu försöker jag fylla på min självkänsla med jämna mellanrum för att behålla mitt "måbra"-mående. När jag börjar se ned på mig själv och tycka att jag är en rätt missanpassad figur är jag i farozonen och jag måste ta mig ur det.

Du är påläst MissH och du känner dig själv så du har kommit en bra bit på väg och har du redan börjat fundera på att ändra småvanor så har du tagit stora kliv mot nykterheten. Att låta tankarna virvla på kvällen är en kanonlösning på att göra ett fint avslut på dagen framförallt när man kan kolla in skeendet utan att slå på sig själv utan bara göra konstateranden om hur det blivit. En riktigt förstärkande sak är att gratta sig själv till en bra dag i nykterhet för om dagen varit lite smådjävlig och jag går och lägger mig nykter så är det värt en applåd ! Och går jag och lägger mig nykter är chansen rätt stor att jag vaknar nykter och kan ta mitt beslut igen :-)

Ta hand om dig !


skrev Gäst i Glad men rädd

Tack för alla fina kommentarer och all pepp, känns skönt att höra att vi är flera med liknande problem! Jag suger just nu åt mig allt, alla erfarenheter och kloka ord...

Jag tror ni har rätt, det är insikten och erkännandet som gör mig lugn. Känns som om jag står med båda fötterna på jorden, om ni förstår hur jag menar! Känslan av rädsla sköljer över mig ibland men jag gråter ut den, min första (nyktra) gråt på länge! Vad roligt Adde att du skriver om din vardagliga förändring, skrattade när jag läste för precis så gjorde jag igår! Valde en annan väg hem från jobbet, lite småsaker för att markera min ändring! Men framför allt har jag grubblat mycket på alla stora förändringar som måste ske. Det är så lätt att tänka att "bara jag slutar dricka så blir det bättre...", men för mig ligger problemet djupt har jag förstått, jag måste ändra mycket i mitt liv. Hur jag ser på mig själv, hur jag behandlar mig själv och i förlängningen andra runtomkring mig. Jag har så många tankar som virvlar omkring i huvudet att det är svårt att få ut dom i logisk följd, ni får ha överseende med mitt flummeri, haha! Men jag begriper nu att alkoholen har fungerat som ventil för mig. Det är den väl för många gissar jag, mer eller mindre, men för mig har den blivit min enda ventil. Så länge jag kan minnas har jag stängt av mina känslor, trängt bort dom, åsidosatt mig själv för att behaga andra, att serva andra och tillgodose andras behov. Mest för att jag varit rädd att inte bli omtyckt tror jag, hatar konflikter. När jag tänker efter har det nog varit så alltid, minns att jag tog ansvar för mina föräldrar redan när jag var tre-fyra år och dom skildes. Jag vill absolut inte framstå som en martyr, jag har nu i vuxen ålder själv ansvar för att sätta mina egna gränser. Jag har nog knappt haft några, min strategi har varit att låta människor trampa på mig tills jag fått nog och gått. Aldrig vågat säga ifrån under tiden, hellre offrat hela relationen. Försökt se till att andra har det bra och sedan blivit bitter och arg när jag inte fått samma behandling tillbaka, trots att jag aldrig begärt det! Förstår ni hur jag menar? I mitt huvud är det solklart.

Igår gick jag ut på promenad i det vackra vädret, och som vanligt började jag ånga på, man måste gå snabbt för att hinna tillbaka innan lunchen är slut, och för att förhoppningsvis förbränna några av salladsbladen jag äter till lunch. Men så hejdade jag mig, tvingade mig själv att stå still, titta på allt det vackra runtomkring, lukta på våren. Kände efter. Och det var så vansinnigt skönt, för det gör jag aldrig. Jag känner aldrig hur det känns eller vad jag vill. Jag bara gör. Jag gör vad jag tror att andra tycker att jag ska göra, eller vad jag tror att jag vill göra. Men jag vet knappt vad jag vill, för jag tror inte jag känner mig själv längre. Visst låter det hemskt? Jag har nu två kvällar i rad försökt gå och lägga mig och bara somna, utan tv eller ljudbok. Kan ärligt säga att jag inte minns hur länge sen det är jag klarade det, kanske tio år sen? Det går inte, tankarna bara far runt, försöker i en timma ungefär sen tillåter jag mig själv att lyssna på Karlavagnen. Tror det är bra dock, att låta tankarna virvla, det är som att prata med sig själv. Jag blir så ledsen när jag inser hur jag levt, bara farit fram i 180, varit duktig, ställt orimliga krav på mig (men inte tyckt de var orimliga för alla andra kan ju) och så fort det blivit jobbigt har jag bara sprungit fortare, shoppat mer, flyttat, flytt, bytt vänner, bytt stad, bytt jobb, snyggat till fasaden ännu mer. Och druckit. Mer och mer, för det var enda sättet trodde jag. Så sjukt nu när jag ser det klart. Att vara full var perfekt, jag kom ju undan med allt. Gud vad skönt att få bete sig som en idiot och ha något annat än mig själv att skylla på! Och så skönt att bedöva alla känslor, bara glida bort. Inte ens då jag hamnade i depressioner och fick panikångest förstod jag, det var förmodligen min kropp som skrek att jag skulle lyssna! Men då sprang jag bara ännu fortare. Usch, vad jag blir ledsen, vad har jag gjort med mig själv?

Lovar mig själv att försöka lyssna. Och att inte dricka. Har förstått att man ska ta det i små steg, även om jag vill lova mig själv att vara nykter resten av mitt liv! Så jag lovar att inte dricka något idag. Vad säger ni andra?


skrev Nynykter i Hur gör man för att bli nykter?

Åh vad härligt att höra att du hänger i, Lilja! Själv vet jag inget om alkoholterapi, men en hel del om kärlek, så jag säger bara njuuuut!!! Herregud, det blir lite för dogmatiskt om allt som är härligt och roligt i livet ska betraktas som beroende eller missbruk. I så all är jag beroende av
- mina tre barn
- min särbo
- humor
- vackra tekoppar
- fina kläder
- promenader längs havet
- smycken
- snittblommor
- bäbisar
- snälla hundar
- surdegsbröd
- saltlakrits
- det här forumet
- och allt annar som gör livet glatt :-)

jag tror jag lägger in mig för avgiftning med en gång...

Kram från Nynykter


skrev Stigsdotter i Vägen tillbaka till mig själv

Det är på något sätt så enkelt i min familj på makens sida, det serveras vin till maten hos svägerskan men plötsligt dricker inte svågern heller alkohol längre - har kommit in i något slags tränings- och renlevnadsperiod. En annan dricker cider, jag har tagit med mig en flaska blåbär. Nu är det bara min svägerska som dricker ett glas vin och min make som vill dricka lite mer än andra. Det är liksom ingen stor grej. Känns bra.

Men det är när jag är hemma som det är svårt. "Bara ett glas för att känna.." ja vad?

Nå idag bestämmer jag mig för att försöka stanna kvar i den känsla som jag hade i går kväll: vad skönt det är att känna sig trött efter att ha jobbat hela dagen och inte för att jag har druckit. Jag är helt närvarande. Idag ska jag inte dricka oavsett vad som händer!


skrev Lilja-12 i Vägen tillbaka till mig själv

Bara en reflektion runt det du skriver; för mig gick ett hemskt äktenskap och drickandet hand i hand, typ hönan och ägget, vilken kommer först?

Var och en gör efter sin skalle men jag tror jag supit ihjäl mig om jag inte flyttat från honom!

Det var en stor befrielse komma ifrån. Att jag sen började hinka ordentligt berodde på ett svårt arbete, sviter efter ett svårt liv, att han inte släppte taget osv men JAG hade INTE kunnat tänka "nykter först och sen flytta" eftersom vår dåliga samvaro gjorde det OMÖJLIGT sluta dricka!
Än idag när jag ser hans nuna kan jag få en längtan till BOlaget..

Bara som en tanke STigsdotter..

Kramar till dig du Starka!!

Lilja


skrev Lilja-12 i Dompa!!!

Fascineras av din styrka i ALLT du har omkring dig! Exet, barnen, dina egna krämpor!

Måste du checka ut om två veckor? Får man inte stanna längre?

Men du märker att du har en PLAN? Hälften vunnet då!

Håll fokus nu för fasen!
Du har så mycket styrka inom dig och mer kommer att framträda ju längre du är nykter.

Liljakram till en sån fajter!


skrev Lilja-12 i Hur gör man för att bli nykter?

Hehe, ja du är i 3:e månaden och jag är i 2:a..

Man baxnar över tiden..Har jag verkligen druckit för mycket tidigare? Känns som en evighet sen..

Gullig är du Nynykter, som undrar om jag ramlat av pinn in i Chardonnay igen men ICKE!!

Men ! Jag har försatt mig i en situation som alkoholterapeuten inte riktigt gillar..

Jag har gått och kärat ner mig i en helt suverän karl och det får man INTE som Nynykter; det är INTE bra!
Därför känner jag mig lite falsk om jag ska skriva en massa hurtiga tillrop när jag nu är drogad av kärlek?
Jag brottas med om det skulle ta abrupt slut...HUR skulle jag handskas med besvikelsen?
Han får mig att må nåt så otroligt bra och som Nynykter vet man ju...HUR lätt att falla om allt skulle gå åt pipsvängen..ojojoj

Nu går jag hos alko-terapeut, jag läser här VARJE DAG, jag går på AA emellanåt men ändå!
Det är nog att byta ut vinet mot kärlek så är egentligen min nykterhet min egen?...

Jag VET faktiskt inte..

Allt jag vet är att man kan bli lika kär vid 40+ som vid 17, känslan är precis den samma..
Ja jisses amalia!Tänk att karlar kan vara så underbara!

Jag följer allt som händer här och Annelie60! Oj vad jag kände igen mig när du beskrev ångest och återfall för att Son lyfter!!Det är så att man kan gå av på mitten.
Jag vet när min flyttade till Korea vid 22 års ålder..jösses!!
Käck och glad skulle jag vara men detta barn som man burit i kroppen skulle befinna sig på andra sidan jorden och jag led!
Satte mig i redskapsboden på tomten (alla STÄLLEN man hittar!) och klunkade och grät tills jag ramlade ihop och somnade.Som tur var så var ingen annan hemma (vilket ju också var en förutsättning för drickandet!)

Men TÄNK nu! köpa blommor en förmiddag istället för att vara halvljummen Annelie! DET är livskvalitet!

Nynykter! 3 månader!! 3!!! Det är starkt...Nu är nervsystemet på många sätt reparerat hos dig och levern SÅ tacksam, för att inte tala om magsäcken!
DIN personlighet istället för alkospökets får framträda! Spännande, inte sant?

Nu kör vi vidare!

KRAMAR till alla som kämpar ute där!
Lilja in the Sky


skrev Stigsdotter i Dompa!!!

5:56 förresten, vad morgonpigg du är :-) själv sover jag så länge jag kan sen får jag lite lätt ågren över vad mycket jag skulle hunnit med bara jag gtt upp tidigare...

Det gör mig så ont om din vackra fru som verkligen tycks må jättedåligt just nu. Kan låta hårt men det är bra att du koncentrerar dig på dig själv så att du klarar dig och dina barn åtminstone får EN nykter förälder.

Du kommer alltid att älska henne eftersom hon är dina barns mor och för deras skull ska du också göra det. Men vi vet väl att inte ens när man själv står stadigt på jorden, utan alkoholproblem, deppiga dagar och trasiga tår kan man rädda en annan människa som är alkoholist, särskilt om denna människa inte själv vill ha hjälpen.

Och du, om du tycker att Naltrexonet hjälper dig så ska du självklart fortsätta med det ett tag till. Såsmåningom klarar du dig utan dem men kan det vara ett stöd i början därute i verkligheten så måste du som sagt plocka det russinet!

Kram på dig!


skrev Stigsdotter i Tips på bra litteratur, internetsidor och filmer

Nu minns inte jag om jag har hittat till den här bloggen via ett inlägg här på forumet men i så fall tål tipset att upprepas:

Bloggen skrivs av en ung tjej som är nykter alkoholist. Jag tänker att andra unga som hittar hit till oss kanske också kan känna igen sig lite hos henne!

http://metrobloggen.se/callemilla/


skrev Dompa i Dompa!!!

Det finns de som har det mycket värre. Men lite måste jag gnälla. Har ni en aning om hur ofta man kommer åt ngt med tårna? Varje dag? Nu är varje stolsben en presumtiv smärtkälla. Varje touch en ilning av smärta. Men, men det håller mig allert. Så här skulle man reagera på varje alkoholklunk...skulle bli lättare att avstå då.

Känns iaf. psykiskt bättre idag. Efter många dagars depp ser jag lite ljus. Mer och mer övertygad om att min flytt till varmare breddgrader ska bli av. Det enda som talar emot är barnens mor...att de ej har samma tillgång till henne. Men nu bor hon två kilometer ifrån dem och lyckas inte ens pallra sig dit en gång i veckan. Jag vet att hon har ett personligt helvete...men hon har väl för fan skyldigheter också? I drygt tio år var vi en familj. Att jag är uträknad är helt ok...men hennes barn? Betyder de ingenting? Min svåger och svägerska gör verkligen ett jättejobb. Med sina egna har de fem ungar hemma...varje dag.

Men om två veckor checkar jag ut...skulle väl behöva en månad till. Men nu är det dags att återta kommandot. Flytta hem till huset. Fostra mina barn. Kasta ut den vackraste...nej, inte på gatan...hon får bo i svågerns lillstuga tills hon har fixat ngt annat. Hör att hon dricker varje dag. Vill inte ha hjälp. Umgås med likasinnade. Har noll planer eller visioner. Inget jobb. En del av mig älskar henne fortfarande...men inte en chans att hon får sabba mina barn. Det blir tufft...men nu ska jag fixa detta. Nykter. Ska faktiskt fortsätta med Naltrexon ett tag när jag kommer ut. Här på hemmet tror det inte på det. Men jag kommer att plocka russinen ur varje kaka jag får.

Nu vaknar hemmet. Frukost och delning väntar. Rutiner.../R


skrev mulletant i Mitt nya år

där vi återkommande talade om det som hände på Valborg. Vi grillade korv i spisen och då kom jag plötsligt ihåg när jag insåg att han druckit - han skulle tälja grillpinnar och det blev inte gjort. Vi talade om det och några andra minnesbilder. Skammen och plågan var mindre igår (som det är) och vi talade om att därmed sjunker benägenheten att söka hjälp.

Han är lättad, och "livrädd" och jag är bara lättad över att bilden blev så tydlig och klar och att han talat så öppet med så många (= tre barn + AA-jouren). Han har nu ett litet nätverk att vända sig till på ett öppet sätt. Även om barnen vetat har de haft olika bild och öppenheten har stigit med flera hundra % eller så.

Utmaningen är att hålla taget - förutsättningarna att göra det tillsammans har ökat. Jag är så medveten om att det inte är lätt - men jag är tveklöst inställd på att fortsätta vår gemensamma livsresa.

Också idag känner jag att återfallet har tillfört möjligheter och att det kanske var nödvändigt för att öppna fler dörrar. / mt


skrev Annelie 60 i Mitt nya liv!

Åkte och köpte massor av penséer (så härligt att kunna köra bil på förmiddagen) som jag sen planterade om i lerkrukor och placerade ut överallt. Jobbade en stund i trädgården i solskenet, klippte rosor så nu ser det ut som om jag slagits med sju vilda katter. Åkte iväg på kvällen och tränade hundarna, det gick faktiskt riktigt bra.

Oron för sonen har jag fortfarande men nu är den hanterbar. Vet inte om jag, som innan, bara förtränger känslorna eller om jag börjar se mer nyktert (i dubbel bemärkelse) på riskerna. Skit samma, jag mår i alla fall okej. Hoppas ni också mår så bra ni kan efter omständigheterna.

Många kramar!


skrev Annelie 60 i Glad men rädd

Jättebra att du sätter alla dina känslor på pränt, det har starkt läkande effekt. Fortsätt att läsa och skriva här så ska du se att din resa mot ett tillfrisknande blir så mycket lättare.
Kram!


skrev Annelie 60 i Att ta ett steg i taget

så den här gången måste du gå segrande ur striden. Och jag sitter på första parkett och hejar på allt vad jag kan. Heja, heja!


skrev Nynykter i Glad men rädd

Hej MissH och välkommen!
Att skriva dagbok tror jag är riktigt smart. Det finns så mycket att reflektera över när man genomför en så stor förändring i sitt liv som att bli nykter. Genom att skriva kan du följa din egen utveckling. Det kan vara bra att gå tillbaka och läsa, inte minst när alkospöket försöker intala en att det nog inte var så farligt det där med alkoholen...
Kram till dig!
Nynykter


skrev Nynykter i Hur gör man för att bli nykter?

Lilja jag saknar dig och dina träffande formuleringar. Mår du bra?
Kram från Nynyktenr som är i tredje månaden (av nykterheten alltså)


skrev mulletant i Att ta ett steg i taget

det från mitt håll - det gäller att inte släppa taget.
Det är härligt att följa dig Kalla, ha det fint i vårsolen! Kram / mt


skrev mulletant i Mitt nya år

att gråta tillsammans, det är läkande och gör gott. Dum är han minst av allt mannen, han är genuint klok med många goda sidor. Och ja, han älskar mig, det har jag fått otaliga bevis för. Därtill är han envis, vill klara sig själv, har svårt att be om hjälp och så har han många sorger i livsbagaget. Det här nyktra året har gett mig mycket kraft och insikt. Vi kämpar vidare.
Jag blåser på dina tår - har också brutit stortån en gång och fick den hopspjälad med granntån. Det blir bra!

Lev väl, vi följs åt:) / mt


skrev kalla i Att ta ett steg i taget

Inte mycket att skriva om allt rullar på och jag mår kanon. Men förra året höll jag upp i några månader och sen åkte jag dit så in i norden. Denna gången försöker förbereda mig genom att läsa mycket, senast var det Cecilia Svenssons bok "Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv. Alkoholism är en lurig sjukdom och alkospöket kan dyka upp där man minst anar, så jag fortsätter att förbereda mig i huvudet på nästa attack. För den gången skall jag vinna och spöket skall få en kamp den sent glömmer :-) Så kramar, styrka och massa stolthet till er alla,Kalla


skrev mulletant i Mitt nya år

att det kan var precis så, på en omedveten nivå. Så här långt har fallet medfört mycket gott. / mt


skrev Gäst i Glad men rädd

Känner så väl igen mig i det du beskriver, helt klockrent. Själv har jag alldeles nyligen bestämt mig för att välja den nyktra banan. Har äntligen kommit till insikt med att jag har ett problem och att jag inte kan lura mig själv längre. Det känns skönt att ha tagit det steget.

Lycka till och kämpa på!


skrev kalla i Mitt nya år

Kan det inte vara så att han faktiskt valde detta tillfälle för att ta upp allt i ljuset och stänga dörren till alkoholen för gott. Om suget kommer och man varit ärlig mot de närmaste så är det inte lika lätt att trilla dit.Bara en tanke//Kram Kalla


skrev mulletant i Mitt nya år

efter en skaplig arbetsdag. Eller ganska bra faktiskt. I morse ett ärligt samtal om det som finns kvar i smygförrådet, som jag inte vet och bryr mig om var det är, och om betydelsen av hans fortsatta val. När jag kom hem var burkarna tömda och bortpantade. Han har fört en kommunikation med sonen som är AA-aktiv.

Det är så för mig att det är inte återfallet som är väsentligt utan det som sker nu, efteråt. Det känns avgörande att återfallet skedde när vi var många (och ett "bra" urval personer) än om det varit bara vi. Kanske till och med att det måste bli så?

Jag har skrivit av och till under flera timmar nu och varit i trädgården emellan. Funderar över om det kan vara så att jag för mig själv bakom ljuset men tror inte det. Känner mig ärlig och realistisk och fortfarande lugn. / mt