Senaste kommentarerna i forumet

Jo,jag skall låta bli att dricka alkohol!

....ditt liv Kvinna-mamma, att du lever din dröm och mår bra. jag blir glad bara av att läsa om det!

Och Mulletant: jaha är det därför gammelkatten springer in därnere och sedan nästan på en gång vill ut genom köksdörren - trodde han hade kort minne men kanske tror han just att vädret är bättre i annat väderstreck :-)

Hej igen

Ännu en nykter dag läggs till mitt liv.
Känner mig rätt nöjd över mig själv.
Är rejält förkyld så idag känner jag inte för någon alkohol tack och lov.
Hoppas ni andra också lyckas med er nykterhet.

för att du delat med dig! Allt gott! / mt

Jag ångrar lite att jag startade en ny tråd. Jag har liksom inget mer att tillägga. Dagarna rullar på och jag tar en nykter dag i taget. Mer än så är det knappt.
Lugnet verkar ha bestämt sig för att stanna i mig, och det svarta klotet som tidigare fanns någonstans i bröstkorgen är sedan länge borta.

Därför kommer jag inte att skriva mer just här. Jag kommer fortsätta läsa för att inte glömma bort min situation, och kommentera där jag tycker att jag har nått vettigt att komma med. Men skrivandet om mitt egna liv slutar här.

______________________

Sitter med rödfnasiga öron o läser men blir inte övertygad. Jag skall träffa en 12 stegs gubbe nästa vecka........en vän till mig har fixat det mötet. Vi får se vad det blir, men NI är lite för frälsta för att det skall kännas OK.

Vad skall du göra förutom att komma ihåg?

kakelplattor kommer mannen och villl berätta något han aldrig haft mod att lyfta fram i ljuset tidigare. Han vill berätta efter det jag sade till kaffet, en önskan som handlar om närhet. Jag får hjärtklappning, berättar det. Han berättar och jag lyssnar. Han återgår till kakelplattorna. Vi delar ännu en bit av livet. / mt

Lelas och till din käraste! / mt

Ja, visst är det makalöst att kunna dela sin resa med andra på det här sättet! :-)

Tack för fina ord - och right back at ya! :-)

/H.

har också jag och vi gjort under 2011 och du har varit min trogna följeslagare på ett ovärderligt sätt. Jag har också tänkt, sammanfattat och analyserat utifrån ett trängande behov, har känts som en ett-år-efter-krisen-(vilken som helst)-upplevelse. Jag har tänkt att det är en nödvändig och läkande process. När jag tänker tillbaka så känns den här tiden för ett år sen overklig, jag har svårt att minnas helheten medan olika fragment är tydliga. Det känns speciellt att okända människor har följt min livsavgörande resa på ett så nära sätt och några har kommit mig så nära. Du och din man är två av dem jag känner som mina närmaste. Jag är så tacksam för att jag mött er! / mt

brukar ofta vara en finfin värdemätare :-)) Kolla in spegeln !!

VD'n :-)) Gillar ditt uttryck " små rödfnasiga och döva fylleöron " skarpt :-)))

Visst är det bra om vi är flera som skriver att det verkligen finns en väg ut från beroendet, det är inte lätt att se det när man själv är inne i det. Och jag vet ju själv hur otroligt viktigt det varit för mig själv att kunna identifiera mig med andra i samma situation. Just det där att se att vi är så lika i vår sjukdom och att jag definitivt inte är ensam.

Vad gäller AA så rekommenderar jag alltid det för jag vet ju att det fungerar men jag kan också se att AA inte har någon form av ensamrätt på en stabil nykterhet. Men eftersom det har fungerat så lång tid i stora delar av världen så visar det ju att det är ett bra program för oss. Det är ett enkelt program för komplicerade människor :-) Vi alkisar har ju en fenomenal förmåga att krångla till saker och ting men tar vi det sakta och försiktigt och tassar in i programmet med öppet sinnelag och stor ödmjukhet så är chanserna mycket stora att nykterheten blir stabil. Programmet kan ju ses som ett rent levnadsprogram som underlättar livet som sådant, det är ju faktiskt bara första steget som nämner ordet alkohol.

Och jo !! Ibland har jag haft sån lust att bara skrika in i andras små rödfnasiga öron att de måste lyssna på de som gått före !!! Nu, med facit i handen, så ser jag ju hur "lätt" det är att få en bra nykterhet : Göra saker som är bra för mig, ta mitt beslut på morgonen och absolut inte ta det första glaset.

Hoppas du också får en bra helg VD och gör saker som är bra för dig själv !

Själv ska jag tokrösta på Afro-Dite i kväll :-))) DET känns kanonbra för mig :-))

<3

/H.

Jag tänker mycket. Jag är i någon sorts period där jag sammanfattar och analyserar det gångna året. Tankarna snurrar kring vilken ofattbar resa vi har gjort under 2011, jag och maken och vi tillsammans. Och samtidigt som tankarna snurrar så har jag svårt att sätta ord på dem.

Jag känner en oerhört stor tacksamhet, och jag är omåttligt stolt över makens seger över alkoholen och över min egen kamp mot mitt medberoende. Fy tusan, vad bra vi har varit (och är) på att hantera det här! :-)

Igår pratade jag en stund med en kille i telefon. Han var inskriven på behandlingshemmet samtidigt som min man, och de blev nära vänner där. Han har haft en väldigt svår situation, och han klarade inte att hålla sig nykter efter behandlingen. Efter många turer är han nu inskriven på ett annat behandlingshem. Han har varit där 3 av 5 månader, och nu i helgen är han hemma på sin första och enda permission.

När han åkte dit i november var jag och maken några av de allra sista han pratade med innan avresan. Han var skräckslagen. Han grät. Hans röst var så tung och så trött.

Igår räckte det att han sa hej i andra änden av telefonlinjen för att jag skulle höra att något grundläggande var förändrat. Om man skulle mäta frekvensen i hans röst så kan jag ge mig den på att den var minst en kvint (på musikspråk) högre än i november. Han lät stark, insiktsfull, glad och framför allt helt och hållet nykter - ni vet på ett sånt där sätt så att man är nykter i själen och inte bara i kroppen. Det var ljuv musik i mina öron!

Och jag undrar... Hörs det på min röst också att jag mår så mycket bättre nu? Mm, det kanske det gör. Det borde det göra.

Ha en fin helg, alla!
/H.

Tack för ett fint inlägg. Roligt att du använde samma rubrik som jag. Jag tänkte nämligen på dig innan jag somnade igår. Tänkte att jag skulle fråga om det inte är lite skönt för dig att det finns minst en till som skriver om och om igen om AA och vilken hjällp som erbjuds där? Som det sett ut från mitt perspektiv har du länge varit ensam om att försöka nå fram till våra små rödfnasiga och döva fylleöron. Hoppas att du har en fin helg trots kris.

VD

Denna helgen är det mycket socialt,i går middag hos stora tjejen och i dag middag hos goda vänner. Måste säga att det känns helt ok, alla dessa vet att jag gjort ett val att inte dricka alkohol och vi behöver inte prata om det dom vet varför och stöttar mig i det. Börjar tro att det här kan gå om jag bara kommer ihåg känslan om ett par månader. Förra gången höll jag upp 6 månader och sen trodde jag att jag kunde dricka igen, vilket slutade i ett kaos. Jag hoppas att jag och mina närmaste kommer ihåg det när tiden har gått och säger till mig om jag vill pröva igen, för ner i det mörka hålet vill jag aldrig mer.
Så styrka och kramar till er alla och hoppas ni har en bra helg!

Förstår och det är tänkvärt....kanske inte kan själv ändå.

Nej jag kan inte, har aldrig kunnat, klarat något utan att få hjälp. Oavsett vad det än har varit. Lära mig gå ? Nån har stöttat mina första steg. Cykla ? Likaså med de första tramptagen. Läsa ? Jisses vilket tragglande det varit med mamma. Genom hela mitt liv har jag alltid fått hjälp av nån annan på ett eller annat sätt. Jag har genom åren lärt mig att om jag avlastar mig själv genom att dela mina bekymmer med en annan människa så blir de betydligt lättare att bära. Jag får, om jag ber om det, feedback på det jag funderar över och helt plötsligt så får jag förmågan att se det från en annan vinkel.

Men så var det då det här med alkoholen.

Skulle JAG, som är så duktig, begära hjälp att klara av ett sånt litet problem som att jag, kanske, eventuellt, möjligen, drack för mycket ?!?! Nänänänä, inte jag inte !!

Helt plötsligt skulle jag klara det själv.

Helt frankt kan jag ju säga att det sket sig.

I många år behöll jag min ståndpunkt att jag kan själv, jag provade alla möjliga konstiga sätt att hålla min höga konsumtion i schack och självklart fungerade inte det. Jag har funderat mycket över varför det har varit så svårt för mig att be om hjälp med just denna "lilla" sak i mitt liv, varför har det varit en sådan stor tröskel att kliva över ? Är det skam och skuld som gör sig påmint eller är det så att det är själva sjukdomen som sätter käppar i hjulet så jag inte ska försöka tillfriskna ?

Många gånger säger man att det finns 2 olika sätt att handskas med nykterheten : 1) Att vara alkoholfri 2) Att ha en nykterhet fylld med sinnesro. Första punkten kallas ibland för att gå med vita knogar. Skillnaden mellan dessa 2 begrepp är som natt och dag. För att jag skulle uppnå min stabila nykterhet utan ångestattacker och få bort min skamkänsla var jag tvungen att öppna upp mitt sinne och lita på att andra kunde hjälpa mig. Jag var tvungen att få ur mig gamla oförätter och gamla troll jag samlat på mig genom åren, det fanns ingen annan väg att gå för mig. Och ju mer jag pratade desto lättare blev min ryggsäck och desto lättare fick jag att prata om det som skaver inom mig. Det blev ett positivt hjul som snurrade. Jag hittade min tro på att andra kunde hjälpa mig även med alkoholen.

Mitt liv idag gungar på ett helt annat sätt genom att vi genomgår en kraftig äktenskapskris. Vis av erfarenheten har jag begärt hjälp av en psykolog och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag lärt mig att öppna mitt sinne så att jag får ur mig det svåraste. Jag har så pass lätt för att vara öppen att jag ibland går före min lilla psykologtjej i hennes styrning av frågorna. Vi har fått ett mycket bra samspel och jag är mycket glad för att jag lärt mig att ta hjälp av andra.

Ibland är jag väldigt glad över att vara en nykter alkoholist och att jag fått lära mig så mycket om mig själv och att jag inte är ensam om mina problem.

Och den absolut största lärdomen är att jag får hjälp om jag ödmjukt ber om hjälp. Det är stort.

ingen har rätt att gå omkring och sätta skräck i sin omgivning! Och så bra att du känner igen din känsla och vet vad den är - rädsla! Jag vet inte om det är skamligt... men det är skrämmande tror jag, att bi medveten om att man är rädd. Både och kanske? Jag är väldigt rädd för att vara rädd.
Jag läser först nu ditt inlägg om din ursprungsfamilj och tänker att det finns så många olika slags sorg och besvikelse. Bra idé att använda påsken till en liten studie av familjemönster, det kan vara väl använd tid för resten av ditt liv. Och barnens... vi är ju alla del av ett sammanhang - på gott och ont. Många varma kramar till dig! / mt

så roligt att du vill fortsätta dela med dig av tankar och funderingar. Jag har läst hela din tråd och fylldes av respekt över din styrka. Vi har också kallt utanför och katterna prövar olika dörrar ifall klimatet skulle vara vänligare något annat väderstreck:) Kram, härligt att vi följs åt! / mt

så härligt att läsa om din väg framåt och att du delar med och har stöd från familjen! / mt

Häromdagen var jag på ett seminarium som delvis handlade om sexuellt ofredande och övergrepp. Efter seminariet stod vi en liten grupp kvinnor och pratade, som man gör, och då säger en kvinna i min ålder att hon upplevt detta som barn "jag kan ännu känna hur hemskt det var men jag vågade aldrig berätta". Då säger jag samma sak - och det gick så lätt för det var en så totalt neutral miljö, distanserad situation och ändå blev det så varmt och nära. Så säger hon "jag kunde inte ens nämna det på många år... jag kunde inte säga det högt förrän jag var... över femtio".

Jag berättade om detta för Mm igår och såg då situationen framför mig. Etablerade vuxna kvinnor i ett så formellt sammanhang och så plötsligt delar vi en mörk livshemlighet som vi så länge burit under kavajen ... Det finns hopp! / mt

Ja, Uppgiven, det är fint att ha fått en ny plats på forumet för oss som inte lever med alkoholen som det största och akuta problemet i tillvaron. Jag är tacksam för det, bland mycket annat jag är tacksam för idag. Men jag känner inte alls att jag är i mål, jag och mannen går på en annan väg och hela tiden är det ett arbete som vi gör, var och en för sig och tllsammans. Ett arbete som handlar om mycket mer än nykterheten. Att skriva här är verkligen min perfekta plats för att reflektera över mig själv och här har jag har upplevt mänskliga möten som är bland de viktigaste mötena i mitt liv.

Stigsdotter, som jag följt från första raden om termosen, skriver om att vara en "kan-själv" person. "Att berätta mer och be om stöd från min man skulle samtidigt visa på en svaghet som jag inte är säker på att jag vill visa." Det här känner jag så väl igen. Mm är verkligen en inte-be-om-hjälp-kan-själv-person. De gånger vi hade dramer innann jag satte ner foten talde vi om att be varandra om hjälp men det funkade aldrig.

Nu ser jag den oerhörda skillnaden när det blir som t ex igår kväll. Små, små vardagssituationer där vi nu kan mötas med öppen blick och acceptera att vi är olika ... Det här funkade inte medan han/vi drack - det har jag sett så tydligt efteråt och beskrivit många gånger i min tråd. Jag har skrivit ner, direkt medan jag kom ihåg, för att göra tydligt för mig själv. Och för att det varit så smått att jag annars skulle tappat bort det. I den bemärkelsen har jag säkert "fyllt hela forumet" men jag har tagit mig den rätten och platsen för min egen skull.

Stigsdotter skriver också att en fara med den här typen av forum är att det blir mycket klappa-om-varandra, "att vi i viss mån riskerar att bli medberoende till varandra. ... Ställer inga krav. När någon tar ett litet felsteg känner vi oss själva lite mänskligare "jag är inte ensam"." Jag tror att det ligger nånting i det och att det är både forumets styrka och fälla. Jag har ocså upplevt hur lätt man kan bli feltolkad, kanske delvis för att man gör sin egen tolkning av en annans text - man läser med "sin egen röst" mellan raderna. Det är en källa till missförstånd. MEN, jag har också känt hur det svider när man möter ett motstånd som vidrör det innersta, det mest sårbara - man har blivit sedd i något man inte vill varken se eller visa. Man har blottat sig själv i något man är van att skydda.

I det ligger en fantastisk möjlighet, det är jag säker på, men då måste det stämma så att man kan ta emot - och det är ganska mycket som ska stämma då ... Men det händer absolut och det är hoppfullt! Viktoria skrev ett så fint "brev" till Adde om det för ett tag sen. Här bara måste jag infoga Margareta Ekströms dikt

Instruktion för skalbaggar

För att kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att kunna flyga
måste man längst ut på strået
även om det böjer sig
och svindeln kommer

För att kunna flyga
måste modet vara något större
än rädslan
och en gynnsam vind råda

Det är nog så att det egna modet är en förutsättning men ensam förändrar man inte en relation, det måste vara en till som har modet, det måste råda en gynnsam vind...

Precis det här jag gör just nu är skillnaden mellan ett forum och en dagbok. Att ha tillgång till andras tankar och reflektioner. Det ger näring och motstånd och för framåt på ett helt annat sätt än ett enskilt skrivande.

Nu känner jag att jag är hemma i min nya tråd! / mt

Ja, nu är det helg igen, min vecka blev inte så lång eftersom jag endast jobbat en dag. Mycket prat på forumet om ärlighet, jag har varit totalt ärlig mot min man och mina barn, det är ju inte så att de har varit helt ovetande, men de uppskattar väldigt att jag äntligen är ärlig mot dem och har insett vad de redan insett för länge sen. Däremot vill jag inte alls berätta på arbetet, dels tror jag ärligt att ingen tror detta, självklart har de säkert kännt bakfyllelukten men jag tror faktiskt inte att ngn där anar hur illa det var.

Jag känner inte alls att jag lastar över mina problem på min familj när jag pratar med dem om detta, tvärtom så märker jag och känner hur glada de är över att vi äntligen kan tala om "flodhästen i rummet" som alla visste om men vi aldrig pratade om.

Vad är då nästa steg?, för mig går det "peppar, peppar" förvånadsvärt lätt, visst har jag haft några sug ibland, men inget så starkt att jag ens övervägt att dricka. En lätt sorg kan komma över mig ibland när jag inser att Nej, det kan jag ju inte.

Jag är inte så naiv att jag tror att det alltid kommer att vara så här lätt, var ju nykter i 3 månader i våras och helt plötsligt så skulle jag börja socialdricka igen, vilket naturligtvis inte gick. Min plan nu är att så fort jag börjar få de tankarna igen eller om suget börjar och blir ohanterbart då kommer jag att gå till AA. Jag tänker inte falla igenom igen som jag gjort tidigare utan då gör jag något nytt som jag inte testat tidigare dvs AA.

Du skrev att mitt inlägg andas glädje och framåtanda Stigsdotter, tack för de orden, blir glad eftersom det faktiskt är precis vad jag känner. Jag börjar faktiskt känna att jag tror på mig själv, jag ska fixa detta. Det är jag värd.

Hoppas alla får en skön lördag och att vi vaknar pigga och utvilade.

Kram!!