Senaste kommentarerna i forumet

Godmorgon i kaffestugan!

Idag är det jobb hemifrån som gäller på grund av ovädret. Skönt. Har inte så mycket i kalendern, så det blir lugnt och skönt hemma idag. Blev måttligt med enheter igår, så det känns bra idag, även om enhetsfritt hade varit bättre. Det känns skönt att mitt enhetsintag har minskat, det ska jag fortsätta med.

Nu skapar vi en bra onsdag!

Det är väl ingen konst att skriva och berätta om när något går bra tänkte jag. Har just läst lite äldre inlägg här på forumet och sett exempel på när det gått lite mindre bra i kampen mot alkohol och det lömska nervgift som det faktiskt är. Måste säga att det är starkt gjort att då kunna skriva och berätta om sådana bakslag. Det kräver styrka att kunna erkänna att man kanske har varit lite svag. Som idag knappt tre månader gammal som helt nykter medlem här när det gäller alkoholfri ambition och man för tillfället är lite mer klart tänkande blir man rätt ödmjuk. Detta då man ser att man då aldrig går säker om man vågar sig på att ta den minsta slurk med alkohol när man som en själv har varit djupt ner i alkoholträsket. Har man upptäckt att man har en tendens till att lätt bli beroende av något skadligt så ska man så klart inte frivilligt kasta sig i fara kändes det som att jag idag borde skriva. Har inget alkoholsug nu och det är man då tacksam för kan jag säga. Har just ätit en tidig frukost med te och rostat bröd.
Har inte sovit något vidare i natt. Så det får väl bli ett försök att sova lite nu så här på förmiddagen i stället när man nu har möjlighet till det. Såg att du tittade in igår @Se klart, sånt uppskattas och ger inspiration till att bli lite bättre på att nyktert tackla vardagens problem.
Kämpa på mina vänner!

Alltså @Seklart du är ju helt genial i ditt sätt att skriva. Och vilken jämförelse sen. Ligger mycket i den. ”Bara ett glas till”. Det är inte alltid så lätt att förstå sig på sig själv. Jag har ju många gånger skrivit att jag inte får nån särskild ”kick” av alkohol och att mitt dryckesmönster (med smygandet) ibland gav en större ”kick” än berusningen i sig. Det förbjudna, det oväntade, ja herregud. Är man för feg för att hoppa fallskärm så..
Nu tror jag att den där mannen är en mer hälsosam drog än alkohol,
Jag gjorde en gång ett personlighetstest (med syftet för de som utförde det att sälja jagytvecklande kurser) och när jag fick resultatet var jag nirmal eller över normal i de flesta fall, men två riktiga dippar, bland annat var jag ansvarslös. Den bedömningen går inte riktigt ihop med hur jag är i övrigt alls, varken då eller nu, men jag har tänkt på det där och jag kan ibland se det draget. Tror inte att nån annan gör det, jag är annars väldigt ansvarstagande. Men jag tänker att om jag inte hade det skulle jag kanske förgås av skuld och skam. Nu kan jag i efterhand titta och analysera det lite utifrån. Ett alternativ är ju att lägga ansvaret utanför sig själv… mannens fel, jobbets fel, vädrets fel… men så förklarade jag aldrig mitt smygdrickande. Jag förstod det inte alltid, men jag vet att det inte bara var alkohol som gav rus.
Jag kanske skulle ha gått den där dyra självutvecklande kursen istället. Men jag vet inte.
Jag har fått lov att överge alkohol och smygdrickande. Det var liksom inte hållbart i längden, var inget roligt i längden heller för den delen.
Så hur blir man då en ”hel människa” i den gråa vardagen. Jag har ju inga bra svar på den. Vet att jag behöver utmaningar såväl i arbetet som privat. Min hjärna vill ha roligt. ”Smygkicken” måste jag nog fundera lite över, det ansvarslösa draget i det. Jag vill ju inte att det ska utmynna i något annat knasigt beteende som jag inte riktigt förstår, även om en liten otrohetsaffär på sätt och vis låter rätt trevligt. Utan baksmällan dock, och självanklagelserna…
Och de nära och kära som vi bryr oss om. Ja du SeKlart, buddismen kanske har ett budskap till oss. Eller Mannen som slutade röka, Jag tror att du bara genom att du satte det i ett ”drogsammanhang” har blivit lite klokare.
Ha det fint!

Kram till dig. Har varit i liknande situationer. Det är som att en del av ens person har förmågan att frikoppla sig från resten av ens existens. Bortom moral och förnuft. Ja, som du skriver, inte olikt alkoholmissbruk. Svårt även för en själv att förstå. Kanske är det en vilja att få vara någon bortom allas förväntningar. Eller en önskan om att få vara i något annat, ett äventyr, en roman. Vi kämpar vidare på våra vägar genom livet. Och ibland är de outgrundliga...

@Pärlor
Jag har läst din text. Och det är så mycket tankar som kommer upp. Jag förstår att du har en svår situation. Jag levde med en man som drack varje dag i över 10 år. Han var förmögen när vi träffades. När han flyttade ut var han fattig och jag hade försörjt honom i flera år. Jag tömde mina besparingar. För att jag trodde att jag kunde omvända honom. Få honom nykter. Det kunde jag inte.

Jag lever med en bipolär sjukdom sedan mer än 20 år. Jag är frisk idag, sedan flera år och lever även utan mediciner sedan många år. Jag har alltid varit intresserad av hälsa och blev sjuk genom att jag tog en antidepressiv medicin. Gjorde karriär, men fick en depression som jag inte kunde klara mig ur på egen hand, inte ens med en privat terapeut. Jag tog medicin och insjuknande i ett hypomaniskt skov. Sedan fick jag mediciner som höll mig sjuk i många år. Jag vill säga att jag är patient i psykiatrin och idag går jag på årskontroller.

Jag har erfarenhet av att självmedicinerar mig med alkohol förr. Jag har levt med självmordstankar och de måste man verkligen ta på allvar. Det vet du och du beskriver" jag psykiska diagnoser och lider av självmordstankar till och från och när hon spårat triggar det även igång mina självmordstankar".

Nu tänker jag att det här är något som din man inte förstår. Han har sin relation till sin mamma och du förstår kanske inte varför barnen gör som det gör. Förmodligen så vet de inget annat sätt. Du har erfarenhet av vården, psykiatrin och vet hur vården arbetar.

Det är inte alla människor som vet vilka fantastiska team av vårdgivare som finns därute. Du vet. Därför ringer du och pratar med beroendeterapeut och soc.

Din man verkar inte hålla med dig om att alla ska kontaktas.

Jag är den som alltid går in när det gäller min omgivnings psykiska hälsa. Jag har hänvisat till rätt instanser till alla som bett mig om stöd. I flera år lyssnade jag även på min omgivning, men det var inte hållbart för mig. Jag är inte vårdgivare. Men jag förstod att jag har så mycket erfarenhet av att jag pratar som en vårdgivare. Och många vände sig till mig.

I akuta lägen och faser, så agerar vi alla olika. Det är inte konstigt att hjälpa mamman att bli ren och tvätta rent golv och annat.

Visst är det hemskt att hon lever så och inte kan sköta sin hygien. Jag förstår att det tar kraft. Och det tar nog inte mindre kraft att dra i samhällets trådar.

Det är fruktansvärt att hon kör bil. Och riskerar att dö själv och orsaka någon annans död. Hon ska inte ha kvar körkortet och ni bör konfiskera hennes bil, som man gör med en dement människa. Körförbud.

Ja, hur gör man. Och vart börjar man.

Det är en fråga du behöver ställa dig själv. Jag antar att du har en samtalskontakt eller lätt att få genom en mottagning som du går på. Finns det någon där som kan ge dig fler samtal. En kurator eller psykolog.

Att vara anhörig är inte lätt. Jag är anhörig idag till åldrande föräldrar som behöver mycket stöd. Jag gör allt för dem. De har räddat mig flera gånger. Min pappa har hämtat mig så jag har kunnat återhämta mig i deras hem istället för att bli inlagd för mina svåra perioder, då jag inte klarat av att bo ensam hemma. Jag har erfarenhet från en inläggning och jag ville aldrig tillbaka.

Jag såg en del som inte var som det skulle. Det finns de som får men för livet efter en inläggning. Jag har haft tur. Jag har vänner som tvingas vittna i domstol om vad de upplevt. Mordförsök och våldtäkter. Inom vården, när man ska få lugn och återhämta sig.

Mina föräldrar har gett mig den bästa barndomen och att jag skulle bli sjuk genom att jag åt en antidepressiv medicin är helt åt helvete. Men jag är streetsmart. Jag har ADHD och är en överlevare. Jag observerar och förstår hur man ska agera när det är akut.

Och jag förstår att du upplever en akut period. Din relation till din man och barn. Din mans syskon. Alla lider och flera är medberoende.

Vad jag förstår av din text, så behöver du lyssna på din man. Vad vill han göra för sin mamma?

Du roddar i en del, då du har erfarenhet. Men din man blev arg för att du berättade om din psykiska diagnos. Varför blev han arg.

Hans mamma började dricka när hennes man dog. Varför det? För ensamheten, eller för att hon inte klarar sig utan honom. En del klarar sig inte utan sin partner.

Oavsett så har hennes drickande utvecklats till ett beroende. Och det här klarar hon aldrig av ensam.

Du behöver tänka på din hälsa. Och se till så att du har en krisplan när du får dina självmordstankar. Och du behöver kanske ta med din man på ett möte med din läkare. Han kanske skulle behöva få insikt om vilket jobb som du gör, med att ta dina mediciner som du ska osv.

Du kan inte ge allt av dig själv här. Eftersom du skriver att det sviktar. Då får du ta en paus och låta hans syskon köra till din mamma när det behovet kommer.

Kan du stanna hemma om han behöver köra till henne nästa gång. Så inte du triggas?

Mycket fler tankar kommer upp, men jag ska fortsätta med min morgon. Och snart är det dags att gå till gymmet, före arbetet.

Ta hand om dig!

@Polerad Att känna sig rädd för tanken på att släppa alkoholen för all framtid är fullständigt normalt! Jag hade inte minsta plan på det när jag startade min resa men med tiden som det tog för att läka min hjärna kom insikten i processer, jag hade hela tiden som mål att lära mig dricka måttligt men efter nio månader hade min hjärna läkt tillräckligt för att verkligen förstå hur oerhört bra jag mår av att slippa dricka alkohol, efter det vill jag verkligen inte dricka, saknar det inte, förstår inte varför jag skulle behöva det eftersom jag lärt mig vara mig själv och vara bekväm i det. Blir jag obekväm betyder det att jag inte bör vara med i sammanhanget jag blir obekväm av, det betyder inte att jag ska dricka alkohol för att få det att kännas bekvämt. Det är detta med tillit till processen och tålamod, avkastningen på dom bitarna är jackpot! Kram

God Morgon!
Jag är morgonpigg men idag vart det tidigare än vanligt. Vaknade redan halv fem på morgonen, men det gör inget. Mer tid att vakna till och tänka lite, innan jag ska ut och göra lite fysisk nytta.
Har läst senaste kommentarerna på forumet. En hel del igenkänning och en glädje att det är så många här som bryr sig om varandra.
Varma tankar till dig, oavsett om du delat med dig eller försökt vara ett stöd.
Dags för det där hjärtat i kalendern.

@Skogen__ Hur går det?
Skriv här även om det gått fel! Här får du stöd och ingen dömer någon…❤️🙏🏻❤️

@pinglan_not Hur går det?
Skriv oavsett om det går bra eller dåligt. Du har alltid vänner här! ❤️🙏🏻❤️

@Fjärilen 🦋 Haha, den där irritationen minns jag. Det var i maj, våren hade kommit och det var första dagen på balkongen. Och då sitter grannj-arna och röker hela dagen!!
Tur jag inte hade en bazooka, säger jag bara! Min ilska var enorm.
Var tvungen höra med forumet och tydligen är detta ett känt fenomen.
Hände några gånger till, men nu är det längesen. Kan förstås bli arg, men inte så omåttligt…😂

Detta är mitt första inlägg och jag vet inte om jag fått till det rätt.

Hur som helst behöver jag bolla mina tankar och känslor. Så här kommer min historia.

Jag är sedan 30 år gift med samma man och vi har det bra och är ett team i allt, förutom när det kommer till min makes mamma.

Hon är alkoholist eller någon som har missbruksproblematik. Det har inte alltid varit så, men hennes drickande började ta fart när hennes man (min svärfar) gick bort i cancer för många år sedan och de senaste 5 åren har hennes drickande eskalerat till den grad att hela familjen blir lidande, dvs; hennes barn med respektive och även barnbarnen i viss mån.

För ca: 5 eller 6 år sedan åkte maken och jag hem till mamman (min svärmor) efter att min make fått ett samtal från mammans kompis som inte lyckats få tag i henne. Vi åkte dit och tog med henne hem till oss för att nyktra till. Hon var hemma hos oss i ca: 1 veckas tid efter ännu en rejäl fylla. Vår förhoppning var att hon skulle få nyktra till, ha sällskap och slippa vara ensam då hon mådde dåligt.

Under dessa dagar kom jag på henne med att sno alkohol från vårt barskåp. När jag konfronterade henne min det förnekade hon ju såklart. Men jag stod på mig och insåg även att hon hällde i alkohol i sin kopp te på morgonen för att sedan köra iväg med bilen.
Just att hon körde bil efter att druckit alkohol gjorde mig arg, besviken och upprörd till den grad att jag tvingade henne att låta mig ringa till hennes beroendeterapeut. Jag förklarade att jag känner obehag över att hon kör bil när hon druckit alkohol. Terapeuten bokade en tid då hon skulle dit och ta urinprov samt blåsa. Jag minns inte riktigt hur det gick (det är så många turer) men hon krockade bilen och kunde av den anledningen inte köra bil på ett tag.

Ett tag efter den incidenten blev maken åter igen uppringd och ombedd att åka och titta till mamman, då ingen fått tag i henne. Åter igen åkte maken och jag dit och denna gången hittade vi henne sovandes med huvudet på ratten (obs; vid detta tillfälle hade hon en ny bil) och hennes hundar skällandes i baksätet. Vi väckte henne. Hon var så berusad och kunde inte gå själv, så vi fick leda henne till lägenheten. Även denna gång tog vi med henne hem till oss och hon stannade i ett par dagar. Fast denna gång gick jag över med alkoholen vi hade till grannen.

Jag frågade henne om vad beroende terapeuten säger ang; hennes drickande. Hon svarade då terapeuten sagt att hon kan dricka lika många enheter som socialstyrelsen rekommenderar. Jag svarade att, då ringer vi till honom och bokar en tid och att både maken och jag följer med henne dit eftersom jag ansåg att det låter helt sjukt om det stämmer att han sagt så, särskilt eftersom hon inte kan hantera alkohol.

Men väl hos terapeuten visade sig det inte stämma. Under mötet förklarade terapeuten att hon inte ens bör äta likör godis då det kan trigga till att man vill dricka mer. Jag berättade även att jag inte tycker att det är okej att hon kör bil när hon druckit och att hon inte bara krockat med sin förra bil utan att vi denna gång hittat henne däckad i bilen. Jag visade även bilder från hennes gamla bil som hon krockat, samt bilder på hennes nuvarande bil.

Terapeuten talade då om att han enligt lag är skyldig till att rapportera in till transportstyrelsen om indraget körkort, en läkare tillkallades och körkortet blev indraget i 1år. För att få tillbaka körkortet var hon tvungen att delta aktivt i beroendeenhetens behandling, gå på regelbundna AA möten och ta urinprov samt blodprover under tiden.

Jag tror att hon skötte sig ganska bra under den tiden och hon fick tillbaka sitt körkort.

Sedan har det spårat till och från.

Hon har saboterat varje semester för oss och även svägerskan och hennes familjs semester de senaste åren men inte svågern och hans familjs semestrar. Det är precis som att när jag och maken eller svägerskan o hennes familj ska resa bort och inte är hemma måste mamman dricka så att vi känner oss tvingade till att avbryta det vi gör för att komma hem och ta hand om henne.
Min make känner sig tvingad att hjälpa till med avlastning för att han (även jag själv) får dåligt samvete över att systern och familj ska behöva dra hela lasset gällande mamman.

Självklart har det lett till att maken och jag hamnar i konflikt med varandra, där jag vill sätta gränser och inte låta henne styra över oss. Medan min make tycker att jag är för hård och han tar det jag säger personligt och tycker inte att jag stöttar honom, även fast han också är arg och besviken på henne, känner att han är skyldig till att släppa allt när det är dags att ta hand om mamman under ännu en fylla.

För drygt 1 år sedan körde mamman ännu en gång efter att ha intagit alkohol i sådana mängd att hennes alkoholkoncentration under eller efter färden uppgick till 1,83 promille. Hon hade vid tillfället kört ut i vägrenen samt orsakat en trafikolycka genom att köra in i vägräcket. Bilen var i så dåligt skick att den fick skrotas omgående. I domen går det att läsa att mamman begått gärningen med uppsåt och blev till följd av det dömd till 1 månads fängelse. Anledningen till att straffet blev så lågt, är för att hon vid tillfället var 77 år gammal. I domen står även att mamman under huvudförhandlingen på frågan om sin alkoholkonsumtion uppgett att hon inte anser att hon behöver ytterligare hjälp eller stöd (utöver att hon deltar i öppenvårdsbehandling 2gg i veckan. Deltar i gruppsamtal och går på AA-möten.)

Vi misstänkte att så inte var fallet och det visade sig att vi hade rätt.
Visst deltar hon i ovanstående aktiviteter men inte i den omfattningen som hon påstått.

Under förhandlingen i domstolen och efter att ha läst domen känns det som att hon förminskat sitt missbruk eller ger intrycket av att hon slutat dricka alkohol helt, antingen inser hon inte hur stor problematik hon faktiskt har eller så ljuger hon för att hon inte vill ha hjälp.

Under åren har min svåger och hans fru kört in mamman till beroendeakuten 4 gånger varav 2 gånger i rad under loppet av 2 veckor. Båda gångerna hade hon förtärt stora mängder alkohol men den senaste gången blåste hon 1,78 promille.

Anledningen till att svågern och hans fru blev kallad hem till mamman var för att hennes kompis ringt till hennes dotter eftersom mamman inte svarat när kompisen ringt och hennes barn fick inte heller tag i henne.

Alltså åkte svågern och hans fru hem till mamman. När dem kom in i lägenheten kom mamman och mötte dem i hallen. Hon var naken förutom en liten filt som hängde över axlarna.

Lägenheten stank av urin, avföring och spya. Det stod 3st tomma vinboxar och 1 tom flaska starksprit som hon druckit under 3 dagar (vad vi vet.)

Vid samma tillfälle var hon så full att hon hade svårt att tala så hon svamlade mest. Hon hade spytt ner hela sin säng, kissat ner soffan och i badrummet var det bajs över hela golvet och handfatet och innan svågern och hans fru kunde köra in henne till beroendeakuten fick svågern duscha och klä på henne rena kläder. Precis innan dem skulle åka sade svågern åt mamman att gå på toaletten och kissa vilket hon gjorde. Men när hon kom ut från toaletten märkte svågerns fru att mamman inte dragit ner byxorna när hon kissade så svågern fick hjälpa mamma med att byta till nya byxor.

En annan incident som inträffade för något år sedan var att mamman ännu en gång låtit bli att svara i telefon och den gången åkte svägerskans man hem till mamman för att titta till henne. Han hittade henne liggandes på golvet i hallen blödandes. Hon hade ramlat och slagit i knät och fått ett öppet sår som blödde kraftigt. Vi tror att hon kommit åt en artär och det var därför hon blödde så kraftigt och hon fick åka in till sjukhuset för att sy ihop såret.

Men vid just det tillfället såg lägenheten bokstavligen ut som en scen där ett knivmord begåtts. När min make, svägerskans man och min svågers fru sedan stannade för att städa lägenheten. Upptäckte dem att det var kräks, avföring och urin som blandats ihop med blodet och att hon kravlat runt på golvet i lägenheten och därför såg det ut som att det var mer blod än det i själva verket var.

Det har även varit tillfällen där hon glömt sprit. Hennes bror har hittade vid ett besök hemma hos henne en flaska whisky gömd under soffan.

I somras efter ytterligare några fyllor som spårat gjorde hela familjen (jag, min make och hans syskon med deras respektive) och även två av mammans vänninor en orosanmälan till socialtjänsten.
Socialtjänsten kunde inte göra så mycket, mer än att erbjuda henne att delta i öppenvården och jobba med sitt missbruk, hon skulle under vårdtiden ta urinprov 3 gå i veckan för att visa att hon inte druckit alkohol. Det höll i sig i ungefär 3 veckor, sedan var det dags igen. Jag och min make gjorde varsin ny orosanmälan som resulterade i att hon fick ett rum på ett boende där hon skulle sova på nätterna under 1 månads tid. Under veckorna hon sov på hemmet och även 4 veckor utöver de första 4 veckorna (totalt: 8 veckor) höll hon sig nykter och vi i familjen började andas ut och se positivt på framtiden. Och kanske kan det vara en anledning till att vi umgåtts lite mer, alltså hela familjen under hösten där mamman såklart också varit med.

Eftersom mamman har väntat på att avtjäna sitt straff och skött sig ganska bra under en tid, blev hon beviljad fotboja istället för fängelse. Hon fick dispans att åka in till stan för att delta i öppenvården och gå på AA-möten. Frivården skulle komma hem till henne i fredags och sätta på fotbojan. Jag vet inte om det var på onsdagen eller dagen innan som en granne hittat mamman liggandes i sin hall och hennes lägenhetsdörr stod på vidgavel. Grannen ringde då till dottern och dotterns man åkte hem för att titta till mamman.
Eftersom frivården kräver att hon inte får ha sin hund hemma under tiden hon har boja skulle dottern och hennes familj passa hunden. Så dotterns make åkte dit och då satt mamman i sin soffa med en halvtom whisky flaska i famnen. Hon frågade då dotterns man om han kunde gå ut med hunden? Han svarade att, om jag får flaskan så går jag ut med hunden, men hon ville inte ge ifrån sig flaskan. Han sade även att dem inte tänker passa hennes hund och att hon får välja mellan flaskan och familjen. Men hon vägrade så han lämnade henne där och åkte hem.

Sen kom fredagen. Eftersom dem hos frivården inte fick tag i mamman ringde dem till min make som var på jobbet. Han blev ombedd att åka hem till mamman och möta upp personerna från frivården utanför hennes hem. När dem kom in i lägenheten satt mamman med neddragna byxor i soffan. Ena personen från frivården bad min make att hjälpa sin mamma med att dra upp byxorna och han såg då att det var en blöt fläck i soffan där hon suttit och han konstaterade att hon kissat på sig i soffan. Eftersom det inte tillhör vanligheterna att den som ska få fotboja är plakat berusad när den ska sättas på visste personalen från frivården inte hur dem skulle tackla problemet. Först sade dem att min man skulle stanna hemma hos sin mamma så att hon skulle nyktra till och sedan köra henne till häktet för att inställa sig. Men senare under dagen fick han besked om att beslutet om fotboja skulle rivas och att mamman skall träffa frivården nu på torsdag och förklara sig. Efter det kommer det tas ett nytt beslut gällande hennes straff.

Hur som helst, under tiden min make var där och väntade på besked från frivården huruvida han skulle köra sin mamma till häktet eller ej, bad hon honom att fråga mig om hon fick komma hit. Jag svarade att jag inte vet om jag skulle orka det och att jag vid tillfället var så arg och besviken och var orolig för att jag inte skulle kunna vara tyst om hur jag kände och tänkte. Men samtidigt sade jag att jag skulle stötta min man i hans beslut (även om det innebar att han skulle ta hem mamman till oss.)

Som sagt, beslutet om att mamman skulle infinna sig på häktet hävdes och maken tog med henne hem till oss. Jag talade om för maken att hon inte får komma hem till oss om hon inte duschat först och bytt till rena kläder. Hon hade ju kissat på sig i soffan och min make är inte äckelmagad, men till och med han fick kväljningar av att sitta i hennes lägenhet där soffan stank urin och han beskrev lägenheten som en misär.

Efter ett tag kom dem hit. Mamman satt mest i våran soffa och ”uschade” sig och undrade varför hon gör så här, sedan kom det en rad med ursäkter och förlåt bla bla bla.
Jag fick tjata på henne att äta lite eftersom hon inte ätit på flera dagar samt att hennes kylskåp där hemma gapade tomt. Efter en del tjat och lirkande lyckades jag få henne att äta en liten skål med filmjölk. Precis efter att dem kom hem satte hon sig bredvid mig i soffan och tackade mig för att jag lät henne komma hem till oss. Under tiden hon satt bredvid mig fick jag äckelkänslor, dels för att jag tycker att hon är ofräsch och jag tyckte att hon stank. Men trots det var jag glad över att hon satt bredvid mig just då eftersom jag upptäckte att hon tänkte börja spy, så jag ledde henne snabbt in på toaletten. Samtidigt kom maken in på toaletten och talade om för mamman att hon inte får kräkas i handfatet, utan att hon fick spy i toaletten.
Hon ville inte gå och lägga sig, trots att maken och jag vid upprepade tillfällen försökte säga att hon skulle må bättre av att sova. Hon sade att hon var rädd. Vi frågade vad hon var rädd för, men hon svarade aldrig på frågan. Timmarna gick och jag kände mig skyldig till att hålla koll på henne men när jag själv började bli trött och klockan var runt 2 på natten sade jag åt henne, att nu måste du faktiskt gå och lägga dig. Jag satte på en podd med sov timer som hon kunde lyssna på och sedan somna. Jag höll mig fortfarande vaken ytterligare 1 timme för att försäkra mig om att hon sov fast det visade sig senare att hon varit uppe på natten iallafall. Maken hittade henne i vardagsrummet. Vi pratade senare om att vi tror att anledningen till att hon inte ville gå och lägga sig, är för att hon tänkte leta efter alkohol, även fast vi tidigare under kvällen skojat om att grannen satt och drack upp makens fin sprit. Jag hade nämligen samlat alla flaskor och lämnat över dem till grannen att passa tills hon skulle hem till sig. Med andra ord så fanns det ingen alkohol för henne att hitta.

Dagen efter när hon nyktrat till lite, pratade jag lite med henne. Jag vet att hon lider av GAD, ångest och panikångest. Jag har själv psykiska diagnoser och vet hur jobbigt det är, särskilt panikångest. Jag har flera gånger genom åren beskrivit min panikångest som att när jag får en attack, känns det som att jag ska dö och samtidigt vill jag dö för att slippa känna som jag gör just då. Hon har berättat för mig att hon känner likadant med undantaget att hon hellre dövar det med antingen alkohol eller lugnande mediciner. Därför var jag extra tydlig med att det inte är ångesten hon kommer dö av (även fast det känns så) utan att det är alkoholen som kommer ta död på henne.

Jag har även under årens lopp sagt att jag vill att hon ska ringa mig när hon mår dåligt eftersom jag vet att det oftast hjälper att bara prata och få ur sig vad det än må vara när man mår dåligt. Jag sade även att man kan lära sig att rida igenom ångestattackerna men att det är läskigt i början men om man kämpar så blir attackerna kortare och det går längre tid mellan gångerna. Det gäller bara att hitta verktyg om hur man kan parera dem och rida ut dem. Under samtalet frågade jag henne om hon hade en sponsor från AA då jag inte vet om AA erbjuder sådant i Sverige, men hon sade att hon tackat nej till det. Hon skulle även träffa läkaren tidigare under veckan men istället valde att gå till systemet och handla 3 flaskor whiskey. Jag frågade henne varför hon ännu en gång struntat i att gå till doktorn (det är andra gången som jag vet att hon inte gått dit) om anledningen till det är för att hon är rädd för att läkaren ska säga att hon är sjuk och då menar jag inte att hon är sjuk pga; sin alkoholism. Hon berättade att hon är hypokondriker, vilket jag ifrågasätter eftersom hon inte nämnt det tidigare genom åren. Visst jag köper att hon kan vara orolig över sin hälsa med tanke på de mängder hon druckit under flera års tid som med största sannolikhet har satt sina spår både på lever och andra ställen i kroppen. Hur som helst försökte jag säga, att om hon är så rädd, är det väll bättre att få veta vad som är fel och i tid (om det skulle vara något allvarligt) så att det går att göra något åt saken. Men ännu viktigare att det skulle eliminera en del av hennes ångest. Samma sak gällde hennes straff. Självklart förstår jag att det för med sig ångest, men att döva den med 3 flaskor starksprit under loppet av 2 dagar gör bara att hon skjuter problemet framför sig vilket i sin tur gör att hon går och har ångest för det. Speciellt nu när hon vet att hon inte kommer undan straffet. Hon har nämligen trott att hon ska slippa det. Alltså talade jag om för henne att hon ska avtjäna sitt straff så fort som möjligt, att hon ska fråga efter en sponsor hos AA, att hon ska boka en ny tid till läkaren samt att jag vill att hon ska ringa mig när hon mår dåligt och INNAN hon går till systemet. För OM det händer en sådan här incident igen, då kommer jag ta en paus ifrån henne. Och det gör jag för att hon drar ner mig psykiskt i sådan grad att jag själv känner för att dricka mig berusad av ren panik för att jag får så kraftig ångest. Som jag nämnt tidigare, har jag psykiska diagnoser och lider av självmordstankar till och från och när hon spårat triggar det även igång mina självmordstankar eftersom jag och jag vet att det är fel att tänka så, men jag får tankar som att min make och våra vuxna barn skulle få det mycket bättre om jag försvann. Då skulle min man bara behöva fokusera på att ta hand om mamman och barnen skulle slippa svara på jobbiga frågor om mig. Alltså berättade jag för mamman att jag finns här och om hon vill ha hjälp så hjälper jag gärna till. Men ställer hon till med kaos igen måste jag ta en paus.

När min make kom hem efter att skjutsat hem henne berättade jag för honom om vad jag sagt till hans mamma. Han blev arg och slängde ur sig kommentarer så som att då kan vi lika gärna skiljas eftersom han tycker att jag inte stöttar honom. Jag frågade då om han vill att jag ska gå under psykiskt själv och så gick diskussionen fram och tillbaka. Det slutade iallafall med att vi blev sams och det blev en konstruktiv dialog.

Men problemet är att det känns som att hon håller våra känslor som gisslan. Som att vi sitter i ett känslomässigt fängelse. För hur vi än gör, gör vi fel gentemot varandra. Jag kan inte förstå varför alla hennes barn låter henne fortsätta och på sätt och vis städa upp hennes skit. Gång efter gång, år efter år. Alla hennes barns respektive är på samma våglängd och vi vågar säga ifrån men är ändå medberoende på ett eller annat sätt eftersom vi så klart stöttar våra respektive. Men hur långt ska det behöva gå innan någon av familjerna splittras för att den ena partnern inte orkar längre.

Jag känner mig elak mot min man när jag blir arg på hans mamma och det händer att han tolkar min frustration och ilska som att jag attackerar honom personligen, men det är inte så. Jag slänger bara ur mig saker i stundens hetta och det är vad jag känner allmänt och jag har aldrig anklagat honom för något när jag spyr ur mig saker när jag är upprörd. Det enda som jag nämnt några gånger, är att jag tycker att han är feg som inte ställer krav på henne.

Jag har förstått att man inte kan ställa moraliska krav på en missbrukare. Hen måste själv vilja bli hjälpt om det ska ske en förbättring. Men det måste väll finnas något man kan göra. Man måste väll kunna sätta ner foten och tala om för personen, i det här fallet hans mamma, att om hon inte tar tag i sitt liv kommer vi ta avstånd. Men ingen av hennes barn är villiga att göra det. Och det här är det största problemet mellan maken och mig. Jag hade inte accepterat att städa upp min mammas skit om och om igen. Jag hade tvingat henne att välja mellan mig eller alkoholen men då har jag inte den relationen till min mamma som min man har till sin. Jag tror att han känner sig skyldig till att hjälpa mamman eftersom hon tagit hand om honom när han var barn och om han eller vi släpper allt vi har eller gör så fort hon supit sig full får han dåligt samvete och skuldkänslor. Själv tänker jag att om det skulle vara min mamma skulle jag ljuga utav helvete och hitta på saker för att få in min mamma på tvångsvård och helt ärligt skulle jag inte tveka en sekund att göra det och om det inte skulle gå, skulle jag säga upp kontakten med henne. Men så är ju jag och min man samma person och som jag nämnt, har jag och min mamma inte samma relation.

Så vad ska vi göra, hur ska vi göra för att bryta den här negativa spiralen vi befinner oss i?

Jag har resonerat kring, att antingen måste vi ställa krav på att mamman får välja mellan flaskan eller familjen eftersom det inte spelar någon roll om vi gör orosanmälningar, tvingar med oss till beroendeterapeuten, kör in henne till beroendeakuten osv.

Jag kan tänka mig att min make är orolig för att mamman ska supa ihjäl sig om vi säger att vi inte tänker ställa upp något mer om hon fortsätter att dricka, men hon kommer ju ändå supa ihjäl sig om hon fortsätter. Och då undrar jag, hur högt pris är vi beredda att betala för hennes skull? Det blir en känslomässig konflikt inom en där man å ena sidan är uppriktigt orolig för att hon ska göra något dumt om vi skulle ta avstånd och sedan leva med skuldkänslor resten av livet, eller är vi villiga att förstöra vårt eget psyke genom att fortsätta ta hand om henne och städa upp varje gång.

Jag vet inte, jag vet bara att jag är på bristningsgränsen med hur mycket jag mäktar med. Jag känner att jag sviker maken då jag inte har tillräckligt med kraft att stödja honom samtidigt som jag blir så jäkla förbannad på henne och tycker att hon är en egoist. Jag fattar att hon är sjuk, men ändå fattar jag inte. Varför jag har svårt att förstå, är att jag själv är psykiskt sjuk men jag tar min medicin, jag går till doktorn och jag gör allt jag kan för att må så bra jag kan och för att underlätta för min familj. Men jag har så svårt att ta till mig att mamman är sjuk. Naturligtvis har jag noll erfarenhet av att vara beroende och att jag inte kan jämföra med mig själv. Ändå är det svårt för mig att förstå, det krockar liksom i huvudet och jag känner att fan heller, om hon vill så kommer hon att tillfriskna. Men det är just det, jag tror uppriktigt inte att hon vill eller så har hon inte förstått hur sjuk hon faktiskt är. Jag vet inte. Hon är ju nykter i perioder och det måste vara fruktansvärt att bo i en lägenhet där soffan stinker urin, kräks och avföring. Trots det så håller hon sig nykter vad vi tror, men hon kanske dricker hela tiden och har lärt sig att ljuga så bra och skärpa till sig när man pratar med henne i telefon så att det inte märks om hon druckit eller ej, vad vet jag.

Jag vet bara att jag behöver hjälp. Jag behöver hjälp med hur jag ska stötta min man när hon super, jag behöver hjälp med vad jag kan göra för mig själv, hur jag ska tänka och agera. Min man sade under våran diskussion efter att han kört hem sin mamma, att han tycker att jag alltid måste ordna saker, som tex; att det var jag som skrev orosanmälan, det var jag som uppmärksammade läkaren om att mamman körde onykter första gången hon blev av med körkortet. Jag försöker alltid fixa saker. Men att jag nu istället ska låta honom sköta saker gällande mamman men det är svårt, alltså är jag i behov av hjälp då jag inte vet hur jag ska göra.

Jag har läst många historier om andra som är medberoende, har även läst böcker om medberoende men inget av det jag läst har handlat om personer som befinner eller befunnit sig i samma situation som jag befinner mig i just nu. Det är ju trots allt inte min mamma, make eller barn som är missbrukare. Det är min svärmor!

Jag älskar min man, vi har varit gifta i över 30 år, vi har haft kämpigt i perioder med min psykiska hälsa och vi har kämpat oss igenom det. Men det här med hans mamma är något vi inte har erfarenhet av, vi har inga verktyg som vi kan använda oss av, vi vet inte hur vi ska hjälpa varandra i situationen, vi vet helt enkelt inte någonting.

Ja,ja, det blev ett långt inlägg men jag känner att jag måste få dela med mig av min historia och vad som pågår i livet. Kanske finns det någon där ute som kan komma med tips och råd och om inget annat kanske någon annan som befinner sig i samma situation som jag kan känna att hen inte är ensam. Det är svårt när det inte handlar om ens egen partner, barn eller mor och far. Det är en närstående men inte närstående man har blodsband med.

Tack till er som orkat läsa! Ha en fin kväll.

Fint att höra @geggan och konst kan ju både läka och få en att känna livet i sig.
Jag var på bokklubben ikväll och numera finns det a-fria alternativ, alltid! Kommer ihåg hur jag under det första året kände; lite tråkigare, lite mindre spirituellt. Aldrig att jag tänker nån sån enda tanke längre. Aldrig att jag ens noterar de andras vinglas som något annat än dryck, bara.
Hurra för det nyktra livet!

@Fjärilen 🦋 Det är nog för att de själva har ett osunt förhållande till alkohol. När någon är nykter känner de sig obekväma som vill dricka mycket. Mina sant måttliga vänner har aldrig kallat mig tråkig. Så jag tror inte det handlar om dig, utan mer om dom.
Heja dig och oss👍🎉😀

Tipsar om samma skor som ovan. Livräddare detta år! 🥶🥶

@flarran, tack för att du varje dag glädjer mig med dina kloka och även livsmodiga inlägg. Jag är djupt imponerad av sin förmåga att hitta fokus, och vara så målmedveten. Tror som @kennie att sommaren inte behöver bli så kämpig. Du kommer att fixa detta. 🌸

Tack @andrahalvlek för dina kloka ord, jag läser och läser igen och funderar över det du skriver ❤️. Tack också för att jag får lov att vara helt hopplös eller vad jag nu är. Jag tror dessvärre att det inte riktigt är bekräftelsen i detta fall- jag kan vara/ta emot ett flirtigt bemötande och tycka att det är fint eller spännande rentav men det är så så långt från detta som jag tänker har några andra rötter i en botten jag inte riktigt kan se. Jag har liksom förstått- och förstått igen- men ändå inte förstått. Svårt att förklara och vill inte bli alltför långrandig 🧐 Vad gäller jobbet så kan jag verkligen nu känna att jag är nöjd där jag är! Sedan jag tackade nej till jobbet jag sökte och erbjöds så har jag känt mig arbetsglad, uppskattar mycket det jag har inklusive den frihet det innebär att inte jobba ihjäl mig, typ.
@Denlillamänniskan tack för dina rader och för att detta trassliga får landa här 😍. Jag har inte riktigt inkorporerat apan i mitt inre galleri- men simhallen- och detta är grunt vatten, skavigt och knöligt, som en valross som inte kommer loss.
Väntar in tidvattnet.
Nycklar finns någonstans. Är alls inte främmande för att ta hjälp av någon klok person som vet hur man hjälper kapsejsade skepp över grynnor.
Sjöduglig tänker jag mig att jag ska bli.
@andrahalvlek- är förresten nyfiken på om den där dörren är helt låst?
Kram på er 🙏🙏

@Andrahalvlek Nu får man ju inte göra reklam här , men det finns ett svenskt företag som uteslutande producerar skor med dubbar, deras logga är en lite insekt. Jäkligt bra skor. Inomhus på klinkers eller polerade stengolv kan de vara lite hala, men utomhus 💕💕💕. Du kan inte halka! Inte ens om din "stora svarta best" får för sig att rycka i kopplet! Rekommenderas!

mvh
Onkel F

@Polerad tycker att det låter som en bra idé att prata med din kollega som även är en privat vän, om hans perspektiv på din upplevda otillräcklighet. Det ger mycket att få höra någon annans perspektiv för det är så lätt att fastna i sin egna bubbla om sig själv. Du berättar även om att du är så mycket mer än en polerad yta och att du vill förstå hur allt hänger ihop. Den processen kommer att stanna av om du dricker alkohol, för det krävs ett nyktert och öppet sinne för att kunna känna äkta känslor. Med alkohol trubbas känslorna av och skymmer sikten. Det är också värt att ta med i din utvärdering. Insatsen att vara nykter kan kännas hög men man kan också vända på det och se att insatsen att dricka är mycket högre. Det är en riktigt dålig investering och avkastningen kommer i längden att skapa skulder, till livet och till hälsan. Men en dag i taget, ge det tid och låt nykterhetsprocessen ha sin gång. Det klarnar för var dag som går.

Ha det gott!❤️

@Amanda L Hej.
Jo det är säkert så som du skriver att tiden ger det jag vill ha.
Svårigheten är ju såklart bara att inte ge upp.
Rötterna blir starka när det blåser heter det ju. Men inget känns så starkt som vanan att ta ”nappflaskan” när det blåser i livet. Påtagligt hur stor del av mig som försökt övertala mig om att allt skulle kännas bättre om jag bara tog en bärs och ett järn idag när livet inte har varit så enkelt i övrigt. Men då är det tur att man tog ett beslut imorse. För just idag ska jag inte dricka. Får se hur det blir imorrn. Jobbevent på gång med utemiddag som alltid innehåller representationsdricka. Idag ytterst oklart hur jag tänker att jag ska hantera det. Det får jag helt enkelt ta imorgon.

@Grävling I början av min nykterhet undrade vad folk menade med att ”lita på processen ”. Nu vet jag. Och säger samma sak. Tiden är en av de stora nycklarna, alltså tiden av nykterhet. Ju längre tiden går så kommer du må bättre, sova bättre, bli piggare, känna livets glädjeämnen. Det kan handla om några månader, vilket kan kännas länge, men jämfört med alla år du druckit eller som du har kvar i livet så är det ändå en ganska kort tid. ❤️
Så ha tålamod och håll ut. Så värt det!😀🎉

@Daemon Kikar in och hoppas att allt är bra med dig? Tänkte på dig idag och vill bara kolla att du fortfarande har det ”rätta fokuset” på hunden, träningen och familjen?
Skämt åsido, hoppas allt är bra! 🙏🏻❤️🙏🏻

Det har varit en lite jobbig dag faktiskt med stressande tankar som kunde fått en att åka iväg och ta till en del onyttiga drycker om man inte hade tänkt sig för och fokuserat på nykterhet och att tänka på vikten av att vila sig och stressa av helt naturligt. Har därför efter lyssning på en del rockmusik tidigare idag vilat mig en timme så här på kvällen mellan 18:00 – 19:00 och lyssnat på klassisk favoritmusik med bland annat Strauss, Mozart och Grieg med mera. Visste att risken fanns att man skulle kunna råka att somna på helt fel tid så ställde därför min väckarklocka på att ringa efter en timme då CD-skivans speltid var slut. Känner mig nu rätt okej igen faktiskt. Försöker alltså hitta nya rutiner för att ersätta onödigt drickande av alkohol och idag fungerade det bra med lite lugn klassisk musik. Siktar nu på läggdags omkring 23:30. Får väl se hur det går med sömnen liksom, men måste ju komma in i mer normala rutiner på sikt. Förresten kul att du tittade in på min sida idag och skrev lite @Kennie. Det stämmer att jag hade en fin sommardag med en simtur förra året och det minnet kan man ju ha som avstressande inre bild att fokusera tankarna på inför sömn. Har ju läst om hur man optimerar förutsättningarna för att sova lite bättre.
Ha en fin kväll!

@Kennie Ja, och väldigt märkligt också.
Har hållit igång ganska bra med aktiviteter och lite homefix. Men har också varit trött och låg. Börjat irritera mig på motgångar och medmänniskor. Inser att det är lite varning att jag håller på att fastna i bitterhetens vinkelvolt, Kanske är nån sorts sjuklig njutning i det? Känns rätt osoft.
Kunde hejda det hela och lade mig och vilade en stund i stället.

@Ny dag Det kanske kan vara så att man ibland behöver känna hur totalt värdelöst det är några gånger som du gjort i dina återfall för att tillsist aldrig mer bli lockad när man genomskådat alkoholen. Det är en rejäl utmaning att må dåligt och bara vilja bedöva men ändå inte göra det men ju mer man tränar på det desto lättare blir det att inte tänka på att fly genom alkohol. När jag behöver fly nuförtiden så tränar jag, riktigt hårt! Tar ut mig fullständigt! Det hjälper! Kram❤️

Häftigt med meddelanden från vårt undermedvetna. Och fint och sant.