Senaste kommentarerna i forumet

Vad bra ditt/ert liv låter..Förutom tröttheten då som verkar vara en del av Corona symtomen lång tid efter..?..Kanske lite mer c-vitaminer att boosta sig med..Känner till flera som också har långvarig trötthet efter coviden..Men bra att ni orkar jobba, så får vi hoppas ni blir piggare så småningom..A-fritt gör våra kroppar och psyken starkare..Rödbetsjuice är också något att testa, mot trycket..Varm Kram..???

Det är ju så han uppfattar mig och sen förstår ju inte barnen, tror jag, anledningen till att jag känner hoppet sippra ut. Jag känner att jag har fastnat i en roll där jag försöker hålla koll/parera och vara beredd och helt tappat vem jag vill vara.
Sen är ju den här pandemin lite något som är något utöver det vanliga. Vi är hemma till 80% tillsammans och det är inget som någon av oss skulle välja. Är osäker på hur mycket som beror på detta så tänker att hålla i, hålla ut under pandemin för att veta vad som är vad kan vara bra.

Magen dålig annars ok. Jag blir inte sugen när jag återhämtar mig. Blir sugen när jag mår som bäst.

Gick in här för att tacka och för att försöka beskriva den lycka jag känner när jag läser era svar.

Men så tappade jag greppet och snubblade...
Ja, alltså, jag tappade greppet om datorn i knät och snubblade med fingrarna på tangenterna...
och ???
Av en slump upptäckte jag att det går att infoga emojis!! Jag trodde att jag var tvungen att skriva på telefonen för att komma åt dem och jag skriver (nästan) alltid på datorn för att jag tycker det är enklare.
Nu kan jag dekorera min tråd litegrann. Ge er varsin blomma. Tänk att jag kan bli glad över sådana små saker när jag är nykter och mår bra ?.

Tack Mary ?!
Ja, nu ska vi ta hand om och vara snälla mot oss själva. Det är verkligen dags!

Tack Sattva ?!
Ja, jag ska fortsätta vara jag och jag vill gärna fortsätta skriva. Så sant att det finns de som tycker om mig som jag är och resten kan man ju strunta i.

Tack AH ?!
Skrivande som självterapi, ja så är det verkligen. Terapi där jag slipper någon som lägger huvudet på sned och säger "jag förstår" när det är uppenbart att hen aldrig kan förstå... Istället möter jag er, som verkligen förstår för att ni varit i liknande tankar och situationer, och får tips och stöd. Befrielse, lycka!

Tack Sisyfos ?!
Visst är det lättare att visa upp sina bra sidor när man mår bra! Och så sant att det "skaver" när man känner att man inte passar in - stenåldershjärnan igen, livsfarligt att inte tillhöra gruppen... Det behöver vi inte bry oss om idag, vi kan välja att vara med människor vi tycker om och mår bra av att umgås med. De får oss att växa. Det är vi värda!
Jag har inga egna barn och borde därför inte yttra mig om barnuppfostran, men nu kan jag inte låta bli!
"barn som det tjatas på blir mer lyckade" Nej! Det kan inte stämma! Jag tror absolut mer på uppmuntran och positiv förstärkning, tror på att visa på bättre sätt att göra/hantera saker hellre än att skälla ut någon som "gör fel".

? Till er alla!

Man får vara glad för att man har sin mamma kvar i livet. Där påminde du mig om att jag ska ringa min mamma i kväll!

Kram

Nu blir det fiskprat igen, men det var du som bad om det Andrahalvlek. ? Japp, det är på spö, ett pimpelspö. Det går ruskigt fort att få upp fisk på det sättet. Det är därifrån ”pimpla vin/öl kommer i från. I går fick vi mest småabborrar, och då det är en bra åtgärd för den aktuella sjön att decimera abborrbeståndet så tog vi upp alla. Tusenbröder kanske du har hört talas om. Det finns för mycket abborre i sjön, så de stannar i växten. Fiskarna lägger vi på strategiska platser så blir rovfåglar, rävar och andra djur jätteglada för gratis mat.? Annars så är lite större abborrar svingoda att äta. Såg du inte att det är en av Se klarts favoritfiskar? Det gäller mig också, jättegott!

Det blev isen i dag också, men i dag tillsammans med frugan och en skridskoåkande dotter.? Skitväder på ingång, så det gäller att passa på.

14000 steg Charlie, härligt! Vi fick bara ihop ca 8000 i dag, i lugnt tempo dessutom. Men röda i fejset har vi också blivit, känns bra.

Kram

Tack för era inlägg ☺?????

Både maken och jag jobbar igen på deltid. Trötthet och mycket vila, arbete och inte så mycket mer i våra liv just nu. Men det går åt rätt håll.
Alkoholen då? Vi kör helt a-fritt hemma och det är så skönt. Äter mer godis än tidigare men det är ok. En sak i taget. Önskar att jag var piggare, men jag får tänka långsiktigt. All stress har påverkat min hälsa negativt och jag behöver läka psykist och fysiskt. Min läkare vill att jag ska ta kontakt med psykolog och det ska jag göra.

Jag mediterar varje dag, vilar, promenerar. Mitt blodtryck är för högt och jag har ofta svår huvudvärk. Jag är inte överviktig, äter bra (förutom att jag äter choklad lite för ofta) hälsosam mat.

Jag är iaf nykter ☺???

? Jag har tur som har ett par barn i huset. Väldigt ofta de får läsa saker åt mig. Ett bra tips är annars att ta ett kort med mobilen och zooma upp bilden. Funkar riktigt bra, om än lite irriterande jobbigt.?

Så som jag har väntat på att du ska yttra de där orden! ? Titeln på min tråd dessutom! Jag tycker som du vet att du borde ha fått nog för länge sedan, men nu har du fått det. En gång för alla! Och den där sabla sömnmaskinen förresten. Den kan du skrota om tag. Och din lever kommer tacka dig, som slutar må sämre och sämre.

Vilken fin dag det har varit, jag och frugan har också varit vid isen och njutit av det fina vädret. ☀️

Kram

Jag skulle flytta utan tvekan vid det här laget, eftersom vardagen knappt fungerar över huvud taget, men han skulle inte godkänna barnens flyttanmälan. Så har det varit i flera år nu.

Min sambo har aldrig pratat med mig om personliga saker. Säkert gör han det med andra människor, till exempel med en förälder, med sina syskon och med sina vänner, om inte annat så när han har druckit.

Däremot kommenterar (kritiserar) han allt jag gör hemma och vill alltid tala om hur saker och ting (även sådant som han inte alls är insatt i) fungerar, så själva talförmågan är det inget fel på. Han verkar bara vilja hålla sina personliga tankar och känslor väldigt hemliga för mig.

Nej, det är inte skoj alls - speciellt inte när man har barn. För honom är jag en irriterande inneboende, och för mig är han ungefär som en fångvaktare.

Jag känner mig också ledsen, men samtidigt känner jag mig avstängd på något sätt. Inombords är det konstant panik, men jag försöker att inte visa det för någon.

Det har varit soligt och fint hela dagen, så jag har hunnit med att sitta på älven och dricka kaffe och fika lite, skönt och mysigt, jag lyssnade (och tittat lite) på vår gudstjänst på nätet, minns inte så mycket av den ??, men var ändå kul se lite ansikten jag känner igen.

Sedan har det blivit en stunds tupplur här hemma.... Zzzz

Appropå något annat.

När man var yngre såg man bra både på nära och långt håll, numera så ser man inte bra ut på något håll... ?Hm.. när jag suttit vid skrivbordet de här dagarna och grejat på med allt smått som ska läsas och kopplas så har jag behövt växla mellan flera olika glasögonpar för att se som jag ska... suck.. och det känns inte som hjärnan fattar riktigt vad jag gör. "den kabeln dit", nähä... inget hände... nåväl kul få koncentrera sig på något som faktiskt kräver koncentration, utan att det är på allvar.

Det är dags för lite middag här, det blir något enkelt, rotsaker i ugn medans jag gör annat. Mumsigt, snabbt och gott.

?Låter inte så kul gå med toksnussug flera dagar, men jag är nästan övertygad det kommer ge med sig, det "borde" göra det i alla fall..... håll ut! Det blir bättre så småningom.... :-)

Jag och dottern firade Alla ❤️ Dag med att bjuda min mamma på lunch. Min mamma blev så glad och nöjd över både promenad- och matsällskap. Hon fick ett fint armband av dottern också. Min mamma ville ha ett glas vin till maten, jag tog alkoholfri öl. Min mamma frågade om jag inte också ville ha vin, men jag svarade nekande och la till ”jag dricker inte alkohol längre”. Tyckte det var dags att hon fick veta nu, efter ett år drygt.

Vid maten fanns det inte mycket möjlighet att prata mer om det, men på promenaden hem pratade vi en del. Hon sa att hon själv i princip också slutat dricka. Att hon slutade handla vin i samband med att hon blev så sjuk hösten 2019 och att hon inte köpt vin på bolaget sen dess.

Det tror jag förklarar att vår relation har blivit så mycket bättre också. Jag blev väldigt taggig när jag märkte att hon druckit när vi pratade på telefon tex. Hennes generella oro över typ allt är också puts väck. Idag sa hon: ”Jag har inget att vara orolig över längre.” Det är som natt och dag, hon förstår inte själv vilken skillnad det faktiskt är. Hennes ständiga oro över allt och ingenting har vi bråkat massor om tidigare. (Vilket kanske inte är så konstruktivt, men jag har inte vetat hur jag ska bemöta det bättre än att försöka överbevisa att hennes oro har varit obefogad.)

Min mamma berättade också att hon faktiskt har varit orolig över mitt drickande - att det blev för mycket och för snabbt väldigt ofta. Och förstås var hon jätteglad för min skull - och för mina barns skull. Att de nu slipper ha en mamma som pratar sönder öronen på folk så fort hon har druckit lite, och som i värsta fall börjar tjafsa. Jag om min mamma har tjafsat mycket när vi båda har varit onyktra. Tjurskallar båda två.

Vi pratade också om många jobbiga minnen förknippade med min pappas drickande. Hur hon led svårt av att vara medberoende i alla dessa år. Hur det på ett sätt var en befrielse för henne när han dog. Jag trodde det var 19 år sedan han dog, men det var visst 21 år sedan. Han var 61 år gammal och de sista 10 år var minst sagt helvetet på jorden för honom. De åren fick jag bara sporadisk inblick i eftersom jag flyttade hemifrån när jag var 20 år.

Jag skulle tvätta idag och någon hade snott min tvättid. Jag ställde lugnt ifrån mig kassarna och gick upp och skrev en arg lapp, som jag undertecknade med namn. Gick upp igen och väntade en kvart, gick ner igen och tvättstugan var ledig. Jag blev knappt arg, bara irriterad. Himmel vad jag har utvecklats även på den punkten, jag minns hur jävla arg jag kunde bli för en sådan sak som att någon snott min tvättid förra våren.

Glad Alla ❤️ Dag allihop!

Kram ?

Till att du vågar!! Skitläskigt ju! Men också super kul! Jag är så glad för din skull ???

Nä, han har alltid varit en mussla. Han pratar gärna om ’bra’ saker, social med vänner. Hemma pratar vi vardagliga saker. Tror han har ett stort behov att framstå som duktig och smart.
Han blir aldrig arg, stökig eller så när han är påverkad, vilket är skönt.
Jag känner mig bara så ledsen, som luften gått ur mig. Börjar tänka separera men tanken är läskig. Han tror nog inte att jag tar det så långt. Jag har sagt flera ggr sista åren att jag vill inte leva så här, men har låtit det rinna ut i sanden för jag har inte haft ork eller kraft (eller viljan).
Frågan jag ställer mig nu är - spelar det någon roll om han slutar dricka, vill jag stanna då? Vet inte...
Jag litar inte på honom, är arg besviken och förbannad - kan det gå över?
Man kan inte ändra på en person, han är som han är och jag har ofta irriterat mig på han ’jag är så bra’ och annat.
Vi är 50+ och jag har nog trott att vi kommer leva ihop resten av livet men nu vet jag inte.

Hur tänker du? Leva två olika liv men under samma tak är inte skoj :(

Nu har det gått nästan två timmar sen jag skrev förra inlägget.
Jag sitter på rötterna till en tall. Har druckit kaffe och ätit äggmackorna? Framför mig ligger Vänern. Isen är alldeles blank. Min man åker skridskor. Jag ska gå ner t isen ..närmare. Men först vill jag bara säga att jag vågar!! Nu får det vara nog!!!

Tack Soffi!

Kram?

I badrumsskåpet brukar jag hitta tomma burkar. I källaren också, naturligtvis, och högt uppe i köksskåpen. Mest irriterande tycker jag nog att det är att hitta dessa små överraskningar på olika ställen i min bil.

Även min sambo låtsas som ingenting. Det är han expert på. Han låtsas helt enkelt att han inte hör mig. Det känns som att jag pratar med en staty eller kanske med en snögubbe.

Till och med dagarna efter de nätter då han har skrikit åt mig att jag ska ut ur hans hus har han låtsats som ingenting. Själv tycker jag att det är väldigt jobbigt att gå vidare som om ingenting hade hänt.

Samtidigt är det ju så enkelt att bara låtsas att allting är som det ska. Då blir det färre konflikter. Att leva ett låtsasliv som en mindre viktig person i hans liv har jag ägnat mig åt väldigt länge.

Det är så svårt att veta hur man ska agera när de bara ignorerar en. Man kan ju inte diskutera med en sådan person. Alltså kan man aldrig komma fram till någon vettig lösning.

Ska man själv också göra likadant - bara strunta i dem och leva sitt eget liv? Det är ju ganska trist. Du skulle behöva få din man att prata med dig på något sätt. Brukar ni kunna prata om andra saker?

Började skriva ett långt inlägg, men... Vad ska jag svara på alla dina funderingar. Du har redan alla svar tror jag!

Om du tänker "bara just nu" - vad har du att förlora på att vara nykter just nu, i denna stund?
Vågar du satsa det?
Då vågar också prova att vara nykter - ett ögonblick i taget.

Du kan om du vill!
Jag tror på dig!

Har lyckats med konststycketet att hålla mig nykter i en dryg vecka nu på många, många år vilket känns jäkligt bra. Jag har inte slutat tvärt men minskat alkoholintaget rejält. Från att ha druckit ca: 1bag in Box nästintill dagligen i kanske 2år har jag druckit en i veckan de senaste 2månaderna, har dock inte druckit "sunt" utan när jag väl druckit har jag druckit tills jag stupat och fortsatt omgående dagen efter.

Är fast besluten på att klara mig fram tills åtminstone midsommar men hoppas såklart att tankarna kring alkohol ska vara borta tills dess. Även om det var länge sedan har jag trots allt haft tidigare uppehåll på ca: 1,5år och vet därmed att jag kommer må bättre.

Har ett suveränt stöd omkring mig och går på behandling samt AA och NA möten åtminstone 2ggr i veckan.

Kom precis på att jag har både Campral, Naltroxen och Antabus hemma. Att jag skulle ta Antabus på egen hand är uteslutet. Men funderar på att börja med Campral eller Naltroxen igen och undrar därför kring dessa läkemedels olika funktioner samt vilka ni andra tycker är bäst?

Som jag fattat det när jag samtalat med läkare är Campral främst till för att motverka sug medans Naltrexon mer tar bort de euforiska känslan man får bod alkoholintag.

Vore tacksam för svar!

Ska kanske tillägga att jag fick naltrexonet utskrivet för drygt ett halvår sedan och Campralen för ca: 2år sedan, de har dock inte gått åt som det var tänkt av någon underlig anledning.. ?

Min man dricker, inte jättemycket och inte varje dag men tillräckligt för att jag inte tycker om det. Fester hemma eller borta så blir han alltid väldigt full...
Några ggr sista åren har jag hittat vin eller öl som han gömt, vilket känns så konstigt. Sen jag fick totalt nog nu denna nyår (gäster hemma fast utomhus) och även denna gång fullast av alla så känns det som han smygdricker öl ännu mer. Han låtsas dricka bara 3,5 men det är ofta starköl i smyg. Nu senast i fredags kväll, han går på toaletten lääänge, och betedde han sig skumt. Jag gick in på toa direkt efter och då kändes han ännu konstigare... och mycket riktigt - jag hittade en stor starköl tom i badrummet.
Jag ställde fram den och sa att jag hittade den. Men nu, konstigast av allt, han pratar inte om det, säger absolut ingenting, även fast jag tagit upp det vid två tillfällen i helgen. Han är bara helt tyst och sen låtsas som allt är som vanligt.
Så här har han reagerat alla ggr som jag tagit upp alkoholen sista året.
Vad ska jag göra?

Ni som har förhållanden med alkoholister - firar ni alla hjärtans dag i dag?
Firar ni varandras födelsedagar och liknande, eller festar er partner på egen hand vid sådana tillfällen?
Ger ni varandra julklappar, eller slocknar er partner under julfirandet?

Hur vet man när känslan kommer eller kommer den komma? Det vill säga den känslan som säger att nu är det nog!! Jag har i och för sig känt det i åratal att nu är det nog men ändå händer det inte? Eller vad är det jag tror ska hända? Jag har aldrig trott att jag kommer kunna ha ett kontrollerat drickande efter alla dessa år med alkohol i synnerhet inte så som det är nu. Tror jag att någon ska stå där och mota mig och bara säga STOPP eller vad är det jag tror?!?!? Här om dagen när jag stod i kassan på Systembolaget kom det in en ung man, han hade en burk i handen som han ställde på kassadisken därefter gick han in i butiken. Då sa expediten "men du får egentligen inte komma in" fast han var redan inne i butiken. När jag kom hem sa jag till min man att jag skulle också behöva bli motad på det viset fast i och för sig...den unge mannen fick ju handla...jag ska ju inte handla.
Väntar jag på att någon annan ska ta beslutet åt mig??

Som jag har skrivit tidigare vill jag inte så gärna lämna ut min man. Min man är väldigt snäll, har mycket svårt att hantera konflikter, försöker gärna gå med, vara följsam. Jag minns när jag träffade honom. Han hade varit gift tidigare och mina svärföräldrar hade kvar hans gamla bröllopsfotografi. Jag sa till honom att kan inte hans mamma ta bor det där fotot. Men det gick liksom inte att säga till min svärmor..då hette det "att hon kunde hamna på psyket"..och jag sa att då får hon väl göra det. Min svärmor var inte alldeles enkel..och väldigt gammaldags. Jag tänker att hade det varit min man som hade haft mina problem hade jag gjort det besvärligt för honom och jag hade försökt stötta. Min man stöttar mig så länge jag tar beslutet att inte dricka men om jag dricker blir han medberoende. Kanske dricker en öl el ibland inget alls men gör inget mer. Så när det gäller själva alkoholen så behöver jag ha den styrka att inte dricka och då har jag stödet.

Funderade på vad Charlie70 skrev här om dagen huruvida det är arv eller miljö som bidrar till att ens barn får problem med alkoholen. Om jag hade vetat vad jag vet idag om alkoholen hade jag nog inte druckit alkohol när barnen var med under sin uppväxt. Det var väldigt viktigt för mig att ha ett kontrollerat drickande (då menar jag innan det blev ett problem för mig), att inte bli berusad, att inte tappa sin personlighet osv. fast när vet man att man har kontrollen och när man har tappat den. Oavsett vad så växte ju barnen upp i en slags värld där det här med vin och öl var något positivt så varför skulle dem inte pröva själva när de kom upp i tonåren. Min son som hade en taskig skolgång och låg självkänsla/självförtroende började dricka tidigt. Jag har hällt ut många burkar med öl och flaskor med importerad vodka "Jeltsin". Varit skogstokig på langare. När han blev äldre och kunde gå på krogen tjänade mycket pengar som snickarlärling då spenderade han otroliga summor på dyr skumpa, bjöd alla och köpte dyra märkeskläder. Som tur var träffade han sin nuvarande sambo och nu blir det kanske en öl på helgen. Han hade väldigt dåligt ölsinne och blev många gånger inte så trevlig vilket han idag är medveten om.
När det gäller min dotter upplever jag att hon började inte dricka lika tidigt fast det är ju vad jag tror men det var ju ändå under gymnasiet. Och det var ju då förmodligen hennes bipolaritet började...och allt med henne är antingen svart eller vitt. Så att dricka måttligt har ju i princip aldrig varit aktuellt. Så mycket oro som jag har haft pga denna alkohol att mina barn ska bli liggande ensamma, hamna i slagsmål, bli utsatta för övergrepp.. Båda barnen alltid så orädda...inte så följsamma. Och jag kan ibland tänka...om vi inte hade haft det är kontrollerade drickandet ...hur hade det varit för våra barn då? Inte för att skydda mig själv men jag tror att de ändå hade druckit pga osäkerhet, inte känna att man duger osv. Mina barn är ju adopterade så därför tror jag även att miljö har en stor inverkan på våra barn i mångt och mycket inte endast alkohol.

Så hur tänker jag då? Vågar jag ta de stora orden i munnen och säga NU ÄR DET NOG eller vågar jag inte? Vad är jag rädd att förlora?? Jag har ju så mycket att vinna. Har jag inte tillbringat tillräckligt tid med alkoholen nu?? Jag märker att jag börjar gå upp i vikt igen. För nu när jag tycker att livet är trist så hur gott är det inte att köpa en "Take away lunch"?? Även om jag försöker inrikta mig på de mer nyttiga alternativen så är det ju lätt att det ändå blir extra kalorier. Dessutom blir det extra kostnader förutom alla de pengar som jag lägger på alkoholen. Vågar knappt tänka på hur mycket pengar jag har spenderat på alkoholen sedan jag blev beroende! Hemska tanke!!

Det är underbart vackert väder ute...jag går ut.. jag älskar det ...men jag känner den dåliga konditionen...min stela kropp....så vad väntar jag på???

För några dagar sedan skrev jag saker som jag vill med mitt liv....jag vill ytterligare några saker som kanske är mer materiella men ändå...

Jag vill kunna bära mina vigselringar igen...tänk om jag kunde bära dem på vår 30-åriga bröllopsdag!!

När man väger lite mycket är det svårt att hitta bra överdragsklädsel som nu när man vill gå ut. Så jag vill bli lättare för att kunna köpa bra kläder att gå ut i så att inte kläderna blir hindret.

Jag har även svårt att hitta kläder i min storlek som är min stil men i några storlekar mindre så hittar jag dem.

Jag vill orka mer...jag börjar med promenader men sedan vill jag även pröva annan träning...jag vill inte att kroppen ska vara ett hinder.

Så vad väntar jag på??Ska jag våga ta steget att säga att nu är det nog?? Tror ni att jag vågar det mina vänner? Jag är så rädd att jag inte ska klara det för det känns som om jag inte kan stå emot någonting just nu. Eller är det så att där jag befinner mig just nu är det bara snärjigt, snårigt, träskigt att jag faktiskt inte kan se att jag skulle klara av det?? Det kommer ju inte bli klarare om jag fortsätter...så är det just nu jag ska säga att nu är det nog!!!
Och stänga av mina tankar kring alkoholen...liksom mota Olle i grind??

Kram:)

Tänka sig att i fredags när jag var på väg hem från jobbet, när solen värmt vägen så den var torr så kände jag att det är dags att tänka på mina alkoholtriggers.

Inte liksom grotta sig in i dem (bara det kan vara en trigger?) bara låta dem flyga över huvudet. Så jag blir medveten.

Vilka fantastiska soliga dagar det varit. Bara njuter av det. Har fullt upp att göra och det gillar jag.
Hoppas ni andra oxå mår bra! Kram??

Jag har definitivt mycket roligare nu när jag är nykter. Med betoning på mycket! Skrattar ur hjärtat varje dag. Mycket piggare... Mer reflekterande och tacksam oxå. Finns bara positiva saker med att vara nykter.
Kram?

Efter en veckas tystnad så kommer ett sms om att jag ska hämta mina saker och lämna hans. Jag känner direkt magont på sättet han skriver att jag svarar att jag är sjuk.
Sakerna ska bara ställas utanför dörren, kom senast det datumet och nu går vi vidare åt varsitt håll.
Jag avvaktar pga att jag är fullständigt utmattad och orkar inte mer trauman.
Sitter med en klump i halsen och det känns som en mardröm att vara i.
Gissar att de hjälpåtgärderna som erbjudits redan inte räcker till, känns precis som det brukar vid ett återfall.
Självklart vill jag ha mina saker men blir paralyserad av allt som hänt och hur det blivit varje gång han bett mig hämta saker som han ska ställa utanför sin dörr.
Herrgud vilken sjukdom och herregud vilken mardröm att leva runt. Hoppas att det går fort över denna gång.
Var det alla hjärtans dag idag??