Senaste kommentarerna i forumet

... Tack Pilla för att du hälsar på, precis som du skriver ska det vara kravlöst och jag blir himla glad för dina rader! ??
@sisyfos vi har haft våra hjärnor på kurs. Intensiv. Vi blir bättre. Till och med har jag känt ett stråk av klarhet idag! Det vet jag knappt när det hände. Nånting med; så tycker jag. Så löser vi. Nu gör jag dethär. Svårt att förklara med torftiga ord bara men kanske kan du känna igen? ?
@finalisa jag önskar jag kunde lite grekiska men på forum-språk har vi (jag!) ibland använt det som jämförelse för att vi behöver utvecklas på olika sätt- kan kännas minst så svårt som ja.. grekiska. I mitt fall handlar det om att inte ta över- styra och ställa så mycket här hemma, och ha mindre fasta föreställningar om hur det ska vara... nu pratar vi detaljnivå.
Så när jag låter barnen fixa middag med varm hand och utan att lägga mig i nånting så är det ett mindre glosförhör i nytt språk.?
Tack för fina hälsningar här! ??

Går det att leva med en partner utan att känna besvikelse och frustration över att de väljer alkoholen framför sig själv och relationen?
Det är svårt att acceptera att om de inte vill själva så lyssnar de inte. Beroendet är så starkt att det överröstar allt, kärleken, familjen osv. Tyvärr verkar det enda som funkar vara konsekvenser, dialog och samtal verkar inte ha någon större effekt.
Det är inte lätt, förstår att det måste vara svårare när det finns barn med i bilden.

❤️ Känner så igen mig i din beskrivning. Försöker att inte tänka på de fina stunderna, kanske ett sätt att värja sig från ännu mer smärta.
Styrkekram till dig morgonsol, så glad att du finns på forumet.
❤️

Att hitta hit. Har du druckit länge i sträck? Känns det som att du klarar att sluta själv eller behöver du stöd från sjukvård kanske? Funkar din medicin som den ska? Kämpa vidare, det blir oftast bättre med det mesta om man släpper den falska trösten alkohol, som skapar mer ångest än den lindrar...

Så glad att det går bra för dig! Du förtjänar verkligen medvind som du har kämpat! Och klokt att fortsätta med antabus och ge dig själv tid att landa och trampa upp nyktra spår i hjärnan. Och påsken, jag älskade min första nyktra påsk förra året. Jag vilade så mycket och åt god mat och drack iskall påskmust. Var närvarande med barnen och mig själv. Nu tar vi hand om oss och kör vidare!

Det känns som det är mycket längre än så...? .. förmodligen för att alkoholen känns så avlägsen för mig just nu. Och det är ju bara att vara glad över?

Idag har jag tränat och det får bli min guldstjärna idag. ⭐

Kram ???

Jag önskar så innerligt att du kunde hänga på mig och att vi kunde känna oss lite gladare tillsammans ?
Jag vill också läsa om dina fina dagar!???

Kram ???

Hej. Ja, jag ska hålla ut. Det går, känns ok ikväll. Ångrar inte att jag inte dricker. Saknar det men saknar det inte. Kan inte förklara det där men det är iaf så det är.

Ändå tur att det är så skönt att sova ?

Eller faktiskt mest ett. Jag har trauman i mitt liv som det känns underbart att få döva. När jag tar första glaset känner jag hur en tyngd och en ro lägger sig som en varm filt i magen och själen. Och när jag väl känner känslan av att få trubba av vill jag bara ha mer. Och efter det dricker jag mig in i medvetslösheten...
Jag vågar inte prata med honom. Vill inte erkänna för honom hur stora problem jag faktiskt har, är för rädd.

Jag känner att jag inte har något pokerfejs men inte orkar säga något när barnen är vakna. Stämningen för hela familjen blir ju dock inte superkul när jag sitter vaksam och grubblar.
Nu när det var nytt år och nya tider så skulle vi skippa socker, kolhydrater och han såklart alkohol. Nu har han druckit, käkar godis, chips och annat och min respekt tryter. När jag tagit upp att han bör sluta med alkohol så har jag fått höra att jag är sockerberoende och ”inte så perfekt själv” Nu har jag tagit mig samman men så rasar han och jag känner en sån vrede.
Bor på ett sätt så att det skulle vara svårt på många sätt att dela oss, ekonomiskt, hitta boende etc. Men funderar verkligen på om jag kan ta det såhär ett decennie till.
Undrar hur ni andra i andras
trådar lyckats vara känslomässigt avstängda och bara påpeka utan att bli så besvikna/ledsna/uppgivna?

Du behöver prata med honom. Och fantastiskt att du har det i dig, du kan vara nykter! 48 dagar!! Bortsett 5 dagar där i mellan. Imorgon dag 9 ?❤

Varför vill du dricka..?

Tack för dina tips. ??? Du är grym med dina 44 dagar. Själv hade jag ju 40 innan jag sabbade det med fem dagars återfall och är nu inne på dag 8 efter återfallet. Har precis avslutat en stund i tv-soffan där han drack både vin och whiskey. Jag? Hittade barnens gamla kolasnören som jag satt och pillade med. Flätade och åt. Herregud vad patetiskt... Dragit mig undan nu igen, orkar inte se honom dricka, det är alldeles för plågsamt. ???
Jag vill verkligen INGET HELLRE än att dricka just nu.

Å köket ! Var ju det ja skulle skriva om ! Det blir superfint ! Ja är väldigt nöjd med det.

Men precis! Samma känslor går man igenom. O man lider men utan resultat! Det kostar bara. Ja känner på riktigt nu att ja kommer inte vilja bjuda in honom i mitt liv igen. Ja har hoppats så länge å nu känner ja bara att : nej, ja vill kunna lita på.min partner. Inte misstänka, va orolig o rädd. Ja är ledsen för ja hade velat det skulle bli ett fint slut på vår relation. Vi trivdes så fantastiskt bra ihop. Kunde skratta hejdlöst. Hade samma intressen o visioner. Saknade honom alltid när han inte var i min närhet. Men ja är rädd för honom o alla ord som sårat mig så.

Det är nästan som ett sjätte sinne man utvecklar, det där att man märker direkt när de har druckit.
I bland vet jag inte ens vad det är jag reagerar på, men någonting är det.
Faktiskt känner jag mig, förutom allmänt rädd för hur mycket som ska drickas och rädd för eventuella utbrott, även förolämpad av smygdrickande.
Jag som redan innan jag träffade min nuvarande sambo hade levt många år tillsammans med en person som drack för mycket, jag märker när någon har druckit.
Att min nuvarande då försöker låtsas som att han inte har druckit gör mig alltså väldigt irriterad.
Om inte annat lär jag ju märka det när tomma ölburkar trillar ner på mig om jag råkar öppna något av köksskåpen, liksom ...
Ändå låtsas han som ingenting.
Varför kan han inte lägga sina burkar på det vanliga stället, där resten av familjen lägger sin pant?
Vi vet alla att han dricker.
De äldre barnen påpekar att han somnar på konstiga platser, vid konstiga tillfällen.
"Håll käften" är hans standardkommentar.
Dessa perioder av smygdrickande varvas med perioder av öppet drickande.
Jag tycker att själva osäkerheten är jobbig.
Det vore bättre om han någon gång då och då sa att "i kväll tänker jag dricka lite öl" och sedan göra det.
I bland tror jag att jag håller på att bli knäpp när jag går omkring och diskret sniffar på hans andedräkt för att få det bekräftat.
Suck ...
Jag går omkring på helspänn för det mesta.
Det är nog inte så hälsosamt.

Det som skiljde min separation från din var att vi var överens om att vi ville separera. Enorm skillnad, både just då och efteråt förstås.

Mitt i kaoset minns jag att det bara vara att göra. Jag städade och rensade hela huset innan jag flyttade. Märklig reaktion. Jag var nog tvungen att faktiskt göra något med händerna. Jag visste dessutom att han inte skulle rensa. Typ någonsin mer.

Sen var det praktiska saker som boende, förbereda barnen, köpa möbler osv. Sen plötsligt satt jag här en dag. Så jävla ensam. Barnen började med pappavecka.

Först några månader senare kunde jag fullt ut sörja. Vi skulle ju bli gamla ihop. Fan att vi inte redde ut det. Men det hade gått för långt, ett försök till ihoplappning skulle bara få samma resultat igen.

Vi var överens om att barnen inte skulle lida mer än nödvändigt. Vi firar fortfarande sju år senare alla högtider och födelsedagar ihop, barnen ska inte behöva slitas mellan oss.

Vi har byggt upp en ny typ av relation, som syskon. Går bilen sönder mitt i natten ringer jag honom. Ingen känner mig så väl som han. Ingen kan som han slutföra mina meningar och förstår alltid vad jag babblar om när ingen annan gör det.

Det kommer att bli bra. Om ni bestämmer er för att det ska bli bra. Utan agg, skam, skuld. Känn istället tacksamhet för åren ni fick ihop. Låt de åren bli fina minnen innan de dåliga minnena dominerar.

Sorgligt. Ja. Jobbigt. Ja. Men känns det rätt i magen så är det rätt. Lita alltid på magkänslan.

Kram ?

Det blev en riktig skön långpromenad i det fina vädret idag. Vi var ute i 3 timmar. Nu är vi hemma och softar framför TVn. Strax börja Melodifestivalen. Vi har barn och barnbarn flera timmar från Stockholm. Vi pratar med dem via Messenger varje dag sedan pandemin bröt ut. Frun och jag har levt tillsammans i 35 år och kan prata om allt. Hon dricker vin i kväll igen. Det är ur samma flaska hon öppnade igår. Jag tycker hon är värd att unna sig lite vin. Jag känner ingen lust att dricka så jag väljer att avstå även ikväll. Jag tror inte det finns på kartan att vi blir medberonde av varandra. Vi har båda två varsin stark vilja och sunda intressen. Jag är aktiv på gymmet varje vecka men har slutat gå på grupp passen under pandemin. Jag anpassar mig och tränar när det är lite människor på gymmet. Jag är inte säker på att alkolims är en obotlig sjukdom. Det finns forskning som hävdar motsatsen se länk: https://accentmagasin.se/forskning/sven-andreasson-alkoholberoende-inge…

Jag vet, pandemin påverkar alla likadant, det är ju inte bara du som inte får åka till kontoret och inte får träffa familjen.. ;-)

Skriva upp allt man dricker kan man ju göra, men oavsett om man skriver upp 2 glas eller en karatefylla så bottnar det ju alltid i hur / varför man suger i sig de där glasen. (Ett pass opp på det mao)

Ibland låter det lite som att du har hakat upp dig i inläggen och att dina ursäkter för att dricka är pga pandemin. Kanske det är för att jag känner alkoholen mellan raderna eller så påminns jag bara om hur jag själv kunde bli när jag drack och skrev/pratade med folk, som en jädra LP som hackat upp sig, om och om igen. Hjärnan blir helt klart inte fräsch när den är förgiftad. Jag är helt förvånad över att det tagit så långt tid som 2 år för min hjärna att bli vass igen.

Ta en promenad utomhus med dina barnbarn om du har dom i Stockholm, grilla korv, och snacka med din fru så ni inte blir medberoende av varandra. Träna hemma och hitta nått som är okej belöning för att du inte dricker (spara pengar, är nått gott - choklad är verkligen min grej) etc. När du är redo att byta fokus från att tro att man kan dricka ”normalt” (vilket man aldrig kan om man har sjukdomen, för oavsett hur mkt man dricker så är det som jag skrev ovan - varför man dricker) till nolltolerans kanske du ska ta kontakt med terapeuten igen för att få en ny guidning, för först då kan terapeuten hjälpa till på riktigt.

Ta hand om dig, jag menar verkligen väl, jag kan läsa mellan raderna att det inte går åt rätt håll!
Kram,
Dee

Ta en dusch?
Dricka Oboy?
Göra ansiktsmask?
Skriva i dagbok?
Måla naglar?

Eller ta bilen och åk och shoppa ?‍♀️ VAD SOM HELST ❤❤❤

Det blir bättre. Vi måste bara över några tuffa timmar nu. Du kan, och du ska överleva kvällen!! Imorgon kommer du att vara sååå stolt!!

Idag har jag dag 44. Kan säga att det du gör nu tar dig närmare frihet, lycka och bad ass brud!! ?❤?

Du är inte den enda som kämpar. Vi löser det här!!! ?????

Vilket gör mig så ledsen när jag helt plötsligt ser att det inte längre är alkoholfri öl som är hemma vid soffan och hojtandet vid fotbollen blir på annan nivå. Har haft lugnt och skönt sedan början av januari när sviterna efter nyår gick ur kroppen men nu smygs det igång igen och jag orkar inte ta upp detta. Men känner rent spontant att jag går direkt i försvarsställning och går upp en beredskap för att det kommer bli knas. Nu har det dock varit lugnt och han är inte märkbart berusad men när jag och barnen somnat är jag rädd att han kommer tuta i sig. Men säkert oxå gömma flaskor oxå. Det stör mig så att jag blir som en snokande detektiv som försöker hålla koll fast jag inte ens orkar ta upp diskussionen. Jag vill bara att vi ska ha ett nyktert liv med barnen tillsammans.

Tusen tack... det var fruktansvärt. Pannkakorna är färdigstekta och inget vin drucket än men det är OTROLIGT svårt att låta bli. Nu har jag dragit mig undan till sovrummet en stund. Tänker på alla triggers jag har.
Dricka när jag lagar mat, kollar film eller serier, när jag vill belöna mig själv efter att jag städat, när jag har haft det tufft på jobbet, när jag är ledsen, när jag har ångest, dricka för att kunna slappna av, för att döva känslor, för att pigga upp mig, för att kunna sova...
jag har ALLA TÄNKBARA anledningar...
Blir en tuff kväll. Hoppas den tar slut fort. ???

Ja, det jobbiga nu är att ta sig igenom alla faser. Efter att ha varit hemifrån en stund idag och kom hem så började vi prata, trodde inte det skulle gå så fort. Först var det som förväntat mycket ilska och jag fick mig några skrapor om mitt okänsliga sätt att släppa en sånt brev utan förvarning. Jag förstår det, men som jag sa finns det väl ingen rätt stund, och som jag är så hade jag också mycket hjälp av brevet när vi började prata. När jag skulle försvara och förklara mig kunde jag gå tillbaka till brevet och använda orden jag formulerat på ett bra sätt.
Hennes första reaktion var att hon vill bort från huset nu så fort som möjligt. Hon är såklart både ledsen men samtidigt trött på att få höra mitt återkommande missnöje och så är det ju, hon saknar inget utan upplever det bara som ett missnöje från mig. Även om jag egentligen beskriver det utifrån vad jag saknar så förstår jag om hon känner en otillräcklighet. Vi var båda överens om att vi just nu inte såg några andra vidare vägar.
Hon är orolig för ekonomin och att klara ett eget boende men jag sa att självklart kommer jag stötta för att hon ska kunna vidare både för jag bryr mig om henne och att mina barn skall ha det bra.
Efter det satt vi tysta en lång stund. Jag sa att jag skulle lämna henne ifred en stund och åkte och tränade.
Nu har jag kommit hem och det är tyst igen. Projektet som står framför oss är gigantiskt och inget som löser sig på något sätt mer idag. Det är lördag kväll, barnen är uppspelta och taggade för lördagsmys, ännu lyckligt ovetande. Det är så sorgligt.
Nu skall det tidigare samtalet på nått sätt sedan komma vidare till handling och detta är bara början, i princip precis lämnat startlinjen. Hur ska man klara alla steg. Om jag skulle säga att jag fortfarande inte hoppas att det kan lösa sig på nått litet sätt så hade jag ljugit. Jag måste nu intala mig att om detta skulle sluta med att vi vill försöka en gång till så kommer det inom kort vara mina behov som får kvävas igen.
Mitt tidigare lugn börjar nu ändra sig till sorg och förståelse för vad som är på väg att hända. Minnen flyger fram i huvudet. Ett relativt nyligen bröllop, bröllopsfotona som tog över ett år att få upp på väggen som vi hängde upp nu strax innan jul. Jag känner mig som en bedragare. Samtidigt vet jag att det inte är så. Jag har verkligen velat att det skall fungera. Jag har älskat eller tom älskar min fru men i takt med att mitt eget liv har börjat ordna upp sig så har jag insett vad jag inte kan klara mig utan resten av livet och för varje år som går inser man hur kort livet är.

..vilken fruktansvärd prövning! Kan relatera 100% till matlagning-vin-serie/pod/film och bara få zooma ut. Alltså att du står där mitt i allt detta just nu med boxen inom räckhåll känns typ helt omänskligt.
Jag vet inte om jag har några bra råd. Kan din sambo kanske ta över matlagningen en stund? Kan du säga att du måste gå och göra något ärende och i stället ta en promenad? Det brukar hjälpa mig, frisk luft och fötter som bara går. Något som bara bryter av det där som du står mitt uppe i just nu?
Stor igenkännande kram till dig.

Drick något utan A. Ät godis. Vad som helst!! Du kommer att klara det!
Och imorgon tar vi ett snack med din gubbe ???

?????