Senaste kommentarerna i forumet

Så var det för mig, vi snackade om alkohol rent allmänt, och om den här kollegan som har problem. Då sade jag bara att: Förresten så har jag lagt av med att dricka helt sedan årskiftet. Mår mycket bättre av det och märkte att jag inte mådde bra av alkohol och att det var lätt hänt att det blev för mycket i bland. Det är ju helt sant, och mer än så behöver de inte veta. Helt odramatiskt och naturligt. Hur illa det egentligen var, vet bara ni här och min fru. Det räcker så. Jag vill inte dricka en droppe, för det tillför mig inget positivt. Det är mitt val och om någon har något emot det, tja, det ger jag blanka fan i rent ut sagt.?

Nu har det ju dock visat sig att folk tvärtom för det mesta blir smått avundsjuka för att jag slipper alla nackdelar med bakfylla mm. Jag försöker inte propsa på någon att sluta att dricka. Utan brukar säga: Testa själv någon gång om du vill. (Om någon frågar hur det är.)

Kram

också att det går bra för er! Kanske kan du försöka tänka att hans problem är hans ansvar. Det förstår man ju såklart rent förnuftsmässigt. Men så agerar man tvärtemot. Jag gjorde också överenskommelser med mitt ex gällande hans drickande (på mitt initiativ). Som han bröt ganska omgående eller sa att han hade missuppfattat. Jag blev lika besviken varje gång. När jag tänker tillbaka tänker jag att jag bara skulle släppt honom fri att göra som han själv ville. Jag var som en övervakare och polis i vårt förhållande. Jag blev någon jag inte ville vara och det var bara mitt eget "fel" eller val att jag blev sån. Då tyckte jag att det var han som gjorde mig sån. I efterhand har jag insett att jag hade ett val hela tiden. Varför en del alkoholister blir elaka är något jag har funderat mycket på men har fortfarande ingen aning. Tror dom känner mycket skam och vi som är nära "tjatar" mycket, skäller och gråter. Alkohol plus skam kanske blir elakheter. Närstående blir en slags trigger av skammen.

Jag skrev precis förut att jag inte har någon aning om var du bor. Men det har jag ju på ett ungefär, kom jag på :) Vad är det för skillnad på Hökensås och Baltak föresten? Makrill, som du säger, är mycket gott. Häromdagen kokade jag fryst, relativt fet, makrillfilé och åt utan sås och krydda. Dagen efter fräste vi till en tonfiskfilé i stekpannan lätt på varje sida så att den blev lite rosa inuti. Tonfisken har ju mycket högre status, men nog är makrillen mycket godare. Den har en väldigt distinkt och angenäm smak och behöver egentligen ingenting till den för att vara god. Den står för sig själv.

Men krångligt det där med om att outa eller inte. För mig själv tänker jag att jag tar upp det i de fall då det naturligt flyter in. I samband med att du pratar om en policy som finns på er arbetsplats så tycker jag att det kan bli ett naturligt tillfälle att ta upp det, om det känns rätt. Inte så detaljerat, som sagt, men det kan göra det lite lättare att förstå. Just alkoholproblem är ju något som många annars tenderar att sopa under mattan och hoppas att problemen försvinner på den vägen.

Svår fråga som sagt. Man vill ju inte dra in för mycket personliga saker till jobbet, men samtidigt kan det ju vara bra att få ett konkret exempel. Du har ju lite tid att fundera på det och fattar säker rätt beslut när det är dags :)

Jag tänker att ingen här egentligen är intresserad av vem exakt jag är. Det skulle väl vara om någon man känner är här och läser och skulle räkna ut det på det sättet, men jag är inte orolig för det heller. Även om jag skriver saker här som jag inte delar med alla jag känner, så har jag inte på något sätt skrivit något här som jag skulle vara rädd för om någon i min bekantskapskrets fick kännedom om det.

Jag tycker bara att det är lite kul att vi arbetar i varandras städer AH, för det betyder ju att vi skulle kunna träffas och ha en konversation om något utan att någon av oss kände till vem den andra var. Det är förvisso teoretiskt möjligt att det skulle kunna hända med vem som helst här på forumet. Men Torn har jag ju ingen aning om var han bor.

Trolling har jag faktiskt provat på i min ungdom, fast i en älv, men efter lax. Är nog roligare att kasta själv.

Jag håller med dig Torn. Nu var det ju så att jag slutade snusa p.g.a. en operation också. Man ska ju vara nikotinfri en tid före och efter för att undvika komplikationer. "Eftertiden" har gått nu och det kan ju vara ett skäl till att jag är så himla sugen på snus. Skrattade när jag läste ditt förslag om kontrollerat snusande! Tänkte först att det går ju aldrig, men det kan det faktiskt visst det göra. Fyra prillor om dagen i stället för en dosa bör jag kunna klara mig på. En stor nackdel finns om jag börjar igen och det är att jag har berättat för flickan att jag har slutat snusa. Hon blev så oerhört glad och jag vill inte göra henne besviken på mamma.. Ja, jag får se helt enkelt. Vikten kanske måste gå före i alla fall om jag nu inte klarar båda.

Tack för dina tankar Torn!

Kram!

Livet suger verkligen i början. Det är helt normalt. Det är beroendets sätt att beklaga sig, ”ge mig lite alkohol så blir livet toppen igen”. Det går över. Nu får du en chans att träna på ditt tålamod. I början är det klokt att planera in en massa att göra också så att man slipper sitta på en stol och fånglo.

Chill helgkram ?

Jag hoppas att det går bra.

Fredag idag. Är på, med mina mått mätt, på svindåöigt humör. Irriterad på katten. Irriterad på vissa omständigheter i vardagen. Irriterad på mig själv att jag inte kommer ur känslan.
Fram till jag kom hem var humöret bra. Bra dag på jobbet. Åkte hem lite lyxtidigt. Fortfarande dagsljus då. Men ju närmare hem jag kom, ju mer kom insikten att iom klockan var mindre än vanligt så hade jag fler timmar framför mig att slå ihjäl. Utan alkohol. Så nu är jag här, mätt efter en god middag med sonen, klockan är 17 och jag är så uttråkad. Längtar till imorgon. Dagar är lättare än kvällar.

Har tagit min antabus som planerat - 1 om dagen sedan i måndags. Måndag och tisdag rätt uttråkad. Onsdag smådeppoch lite tvekan under dagen. Torsdagen kändes bra, till och med på kvällen. Och nu är det fredag. Jag vet att det kommer gå över. Om nån vecka är jag säkert jättenöjd med allt. Men just nu känns det tomt på många plan.

Trevlig helg, folket.

Önskar att jag förstått hur alkohol kan vara så viktigt. Visst, jag tycker också om att ta ett par vinglas till maten men hade jag valt mellan min sambo och alkoholen hade jag inte ens tvekat. Det är ju bara en helglyx och inget annat.

Har beslutat nu att ge det en absolut sista chans. Han vet att han har kniven mot strupen nu och att han med 100 % säkerhet förlorar mig om det händer igen, och jag kommer stå för det med all säkerhet!

Jag har påpekat tidigare att för mig glider en del trådar obemärkt förbi och får man inte svar tidigt så hamnar man ju långt bak i listan på senaste aktiviteter i forumet. Det är ju lite synd.

Men du hade ju en annan tråd igång också. Det kan även vara ett bra tips att ha en egen tråd och köra på den och skriva. För många blir det både som en slags dagbok som även innehåller funderingar och ibland frågor som andra hoppar in och svarar på.

Med det sagt är det ju positivt att du känner dig så bra i nykterheten! Fortsätt att skriva här om hur det går.

Hej Greta! Röda kinder är ju en sak som ibland förknippas med alkoholkonsumtion. Dock är det, vad jag erfar, oftast andra bakomliggande orsaker men att det kan blossa upp eller förvärras eller vad man ska kalla det av alkohol. Om alkohol är det enda som förvärrar symptomen så brukar det ju försvinna relativt snabbt efter att man slutar att dricka. Långt snabbare än en månad. Men är det t.ex Rosacea, som är en av de hudåkommor som förvärras men inte orsakas av alkohol, så kan det finnas en annan orsak till att det blossar upp som du behöver åtgärda eller möjligen skaffa en salva eller liknande för att hålla det under kontroll.

Grattis dock till en månads nykterhet! Berätta gärna mer om det!

Kan du inte koncentrera dig på det här med maten och vikten i stället? Jag hade aldrig fixat att lägga ner snuset samtidigt med nyttigt ätande. Det viktigaste är ju att må bra. Jag tycker inte det riktigt går att jämföra alkohol och snus, trots att snuset är ruskigt beroendeframkallande och såklart skadligt för kroppen. Alkoholen mår man ju piss av, medans snuset egentligen inte märks av. Att gå ner i vikt mår man ju jättebra av och det är bra för hälsan.

Bara en fundering från min sida.? Och jag hade inte sett det som ett nederlag om du börjar snusa igen, nu har du ju provat att vara utan, och kanske klarar att snusa ” kontrollerat”. Man får testa vad som funkar bäst, alla är olika.

Kram

Jag tänker så här. Du beskriver så bra vad som är problemet och du utgår från din egen upplevelse. Är det helt omöjligt att säga det du skriver till din mamma? Du vet bäst, men du uttrycker det väldigt bra och i bästa fall kan det bli början till en förändring. Glöm inte att det viktigaste är att du mår bra.

Är inne i en loop av nikotinsug. Arg som ett bi, rastlös, vågar knappt prata med någon och har avvaktat lite med att skriva här. Skulle kunna ge min vänstra hand för en prilla. Jag kan å ena sidan tänka att det där suget borde ju avklarat nu. Det jobbiga hade jag ju över jul och nyår. Å andra sidan ser jag likheter med alkoholstoppet och ett återkommande sug under de första 6 månaderna med bra och lugna tider där emellan. Det kanske är så mitt beroende fungerar helt enkelt. Suget kommer och går under en längre period.

Jag kan inte ens döva suget med mat eftersom jag är så taggad på att följa dietistens råd nu. Det börjar bli dags att ställa sig på vågen och mäta midjan för att göra ett riktigt avstamp. Det tar emot något väldigt. Studerade vågen i dag igen men knuffade sedan in den under byrån. Kanske i morgon....

Vill ge två tips. Tittade på Petra och Peter på SvtPlay i går. Dokumentär om uppväxt med missbrukande föräldrar och hur Peter sedan blev missbrukare själv. Kanske lite extra intressant eftersom Petra är adopterad. Frågan om arv och miljö är väl alltid på tapeten men har kanske varit det lite extra på sistone.

Nyss lyssnade jag på Vetenskapsradion på srPlay. Handlade i dag bl.a. om huruvida man blir "helt" normal av två glas vin. Detta är en s.k. Norsk avis-and som nu blivit film av Thomas Vinterberg "En runda till" (visst har vi pratat om den filmen här tidigare?). Dessutom deltar våra kompisar Markus Heilig och Sven Andréasson och pratar om alkohol kopplat till Viruset.

Nu kaffe. DET får jag dricka i alla fall!

Kram!

Glömmer av att gå in här, men det är inte konstigt. Är så uppstressad på jobbet att jag just nu inte orkar med mycket mer än att bara existera efter jobbet. Har tyvärr fått lite migränanfall de senaste dagarna och undrar om det är en kombination av mina mediciner och stressen som tar sig uttryck. Ganska säker på det.

Tyvärr så kör jag ju på såsom jag inte hade mina funktionsnedsättningar. Det jag menar att jag bara kör på är att jag inte låter någon annan se hur trött och energilös jag är. När jag är på mitt jobb så skulle jag inte ens kunna (även om jag ville) visa mig trött. Jag dras med i tempot och kör på för jag tycker det är kul. Men min gräns, den där gränsen som man inte ska gå över - den känner jag aldrig av när jag når den eller är långt över den. Jag känner av den när jag saktar ner - då kommer känslan av att ha kört in i en vägg. Jag har väl aldrig officiellt gått in i väggen, men jag har kört in i den, det gör jag under perioder dagligen. Jag kör in i väggen med sån kraft varje dag att jag måste ligga avsvimmad hemma tills nästa dag, men sen kan jag resa mig och göra om allt - dag ut och dag in. Förut fattade jag ju inte vad det var - nu vet jag att det är min ASD och ADD.

Även om jag nu börjar förstå varför det är som det är så har jag inte kommit till punkten där jag ska förändra det, eller jag vet inte ens hur jag ska göra. Psykiatrin och habiliteringen tar gärna inte hand om en sån som mig - som mår bra, hakar sig fram, vill klara allt själv - och gör det på bekostnad av sig själv. Samtidigt som jag vet att jag borde ta ett större ansvar för min energi så saknar jag energi att ta det.

Men jag är inte på botten, jag ligger inte ens på minuskontot. Det är det som är lustigt, trots att jag är orkeslös och lite apatisk stundvis så mår jag bra i huvudet. Jag har kanske inte den där euforiska känslan jag känner ibland men jag känner mig hoppfull, och då inte hoppfull såsom att vilja hoppa från balkongen ;)

Jag känner att jag vill få till mer struktur på mitt jobb, just nu är jag ankan som simmar lugnt på ytan (ingen klagar, alla tycker jag gör ett strålande jobb - allt ser snyggt ut) men under så simmar jag som en idiot med mina små ankben. Just nu, när det är så stressigt så märker jag att jag skulle behöva någon som egentligen beordrade mig mer vad jag ska göra. Jag gör självklart det absolut viktigaste, det som måste göras - men efter det så gör jag just nu bara det jag känner för. Det innebär att mycket av det tunga (tråkiga) jobbet kommer på en och samma gång sen. Jag besitter inte förmågan att prioritera just nu då jag har 200 bollar i luften samtidigt - det är jag inte van vid. Jag vill ha en sak i taget - i alla fall en stor sak i taget. Men när man är ensam med sitt yrke på en relativt stor arbetsplats så funkar det ju inte så - på gott och ont. Det kommer ordna sig, för det gör det jämt för mig men när det är så mycket grejer så kan jag inte sortera mina tankar, då blir det att jag istället vill skita i allt. Svårt att förklara det... om vi säger så här. Just nu är min kapacitet 50%, för det mesta ligger den på 200%. Så just nu är jag inte så effektiv - det är jobbigt för mig då jag inte får ihop allt i mitt huvud. Men ingen annan ser eller vet något, ingen blir påverkad - så för resten av världen är jag densamma.

Orkar inte ens läsa det jag skrev nu, vet i ärlighetens namn inte ens vad jag ville få fram. haha.

Har inte haft en tanke på att dricka A denna vecka, enda gången jag tänkte på A var när jag skulle köpa en macka på ett café och systembolaget låg bredvid. Då såg jag de stackars satarna som stod i kö för att få komma in. Jag tyckte inte synd om dem, jag var inte avundsjuk på dem. Jag bara såg dem och brydde mig absolut ingenting. Vilken känsla. :)

Det känns inte som att jag har varit så här långt från mig och A någonsin. Det känns som A och jag inte längre lever i samma universum. Vi har inte bara brutit kontakten, vårt förhållande är dött och jag har raderat alla mina minnen alá "Eternal sunshine of the spotless mind" av A. Låt oss nu bara hoppas att inte ödet sammanför oss igen ;)

Tanken att aldrig mer "få" bli full, aldrig mer "få" känna smaken av A - den tanken den finns inte ens. Jag vet väl att jag får göra vad jag vill, jag är vuxen. Men jag vill inte och jag väljer oavsett vad som händer att sätta mig själv i den bästa livssituationen utifrån mina förmågor. Mina förmågor och min bästa livssituation matchar inte med A, vi ligger så långt ifrån varandra som det är möjligt. Varför skulle jag vilja förstöra för mig själv? Varför skulle jag vilja skada mig själv? Varför skulle jag inte vara snäll mot mig själv? Jag är ju ändå den viktigaste & bästa personen jag vet!

Ja, bara efter några dagar känner jag mig lättare, mer i balans, mer närvaro i möte med andra människor och friare på ngt sätt.
Det är nästan skrämmande när jag inser hur allting påverkat mig och hur sjukt allting är kring alkoholisten. Det är ju inte för en anhörig att ta ansvar för, det krävs ju professionella människor som ger stöd när de behöver det.
Det är fantastiskt väder ute och jag är så innerligt tacksam över att känna mig lugn, lugnet är en lyx.
Känner ingen som helst dåligt samvete, blir mest chockad över hur illa jag låtit mig bli behandlad egentligen och att jag skulle satt gränser mkt tidigare.
Önskar er alla en skön fredag fast jag vet att helgen är ångestframkallande för mycket många.
?

Jag tror också att det med största sannolikhet beror på missbruket om inte Flisans sambo är lycklig i förhållandet.

Det jag menade var att Flisan uppenbarligen inte mår bra av sin sambos beteende, oavsett vad sambons beteende beror på, och att det då nog kan vara bäst för dem båda att försöka bli lyckliga utan varandra.

Kanske skulle det gå att lösa hans aggressionsproblem om han ville söka hjälp, men eftersom han tydligen inte vill det verkar det omöjligt att lösa.

Det går heller inte, tror jag, att övertyga någon annan om att den personen borde sluta dricka.

Jag undrar om en alkoholist över huvud kan älska någon?

Min sambo var också "två olika personer" förut.

I bland var han hur snäll som helst och i bland var han verkligen inte snäll.

På senare tid har han uppenbarligen börjat hata mig lika mycket oavsett om han är full eller nykter.

Jag har ingen aning om varför han hatar mig så mycket.

Alkohol påverkar personligheten även på lång sikt.

Alla människor förändras förstås med tiden, även vi som inte har alkoholproblem, men jag tror inte att man kan räkna med att få tillbaka den gullige killen som man en gång blev tillsammans med.

Det går bara åt en massa onödig energi när man tjatar och hoppas.

Det du skriver, Nordäng, om att ditt ex ville såra dem han älskade - varför gör de så?

Jag har märkt att min sambo, när han har en dålig dag, inte ger sig förrän han har fått någon annan att gråta.

Länge har jag undrat varför han beter sig så.

Jag kan liksom inte relatera till det alls, att man själv skulle må bättre av att göra någon i familjen ledsen.

Är detta fenomen vanligt förekommande?

Har du några fritidsintressen, någon hobby eller andra saker som du tycker är kul att syssla med? Skriv om det här i så fall. För mig låter det lite som mycket kretsar kring ditt jobb. 12 timmars dagar, gå upp jättetidigt, sömnbrist mm. Jag vet att många lever för sitt jobb och det är det bästa som dom vet. Hur är det för dig, vill du jobba som du gör? Det är viktigt att göra sådant man verkligen vill göra, tycker är kul och mår bra av. Och att ta det lugnt om man känner för att ta det lugnt.

Det måste vara prio 1. Så funkar jag i alla fall. En annan sak jag har märkt nu. Pengar betyder inte så mycket för mig numera. Bara jag har så jag klarar att leva ett liv som jag trivs med. Det räcker gott.

Kram

Varmt välkommen till forumet! Vad modigt av dig att skriva här för att kunna få stöd. Det låter som att du befinner dig i en tuff situation. Att du vill kunna umgås med din mamma och hennes man samt ta hem vänner utan att vara orolig. Du önskar att bo kvar hos din mamma, men utan att alkohol är med i bilden. Det är en klok önskan, du har rätt att kunna må bra och känna dig trygg i ditt hem. Din rädsla över att inte få bo kvar hos din mamma verkar hindra dig från att prata med din pappa.

Finns det någon annan vuxen du kan prata med i din närhet som du litar på? Vi på alkoholhjälpen har utbildning och erfarenhet om socialtjänsten och om hur deras arbete brukar gå till om du vill veta mera. Det finns även organisationer som Maskrosbarn eller BRIS som vänder sig till ungdomar som befinner sig i liknande situationer som du. Vad tror du skulle passa dig? Fråga gärna oss om du undrar något mer och hoppas det här forumet ska kunna vara hjälpsamt för dig.

Tror inte han vill erkänna det för sig själv heller, och det är problemet. Idag var det inte heller "5 öl" som var dealen utan det har ändrats till "5 öl är inte skrivet i sten utan jag måste dricka ansvarsfullt". Suck :(

Han är också förbannad för mig för att jag inte tror på att han kommer lyckas och att jag borde stötta honom. Men hur stöttar man någon som inte ens vill erkänna att han har problem? Det är JAG som blivit utsatt och kallad för diverse elakheter man någonsin kan komma på, det är jag som är i botten. Det är jag som fick skulden förra gången jag lämnade honom och inte berättade för någon VARFÖR av respekt till honom.

Men nu ska jag plötsligt stötta honom och lita på honom "den här gången".

Fan, det är så jävla jävla svårt ? Vill ju så gärna tro på honom men jag kan inte!!

Så härligt att läsa att du redan fått uppleva positiva konsekvenser av ditt beslut att inte dricka alkohol. Nu var det ett tag sedan du skrev, och ibland kan det behövas att en skriver flera gånger för att ens tråd ska "ta fart". Skriv gärna och berätta mer om hur det går för dig, om du vill!

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vilken belastande situation du beskriver, att dels behöva se din syster så illa däran men också att kämpa för att hon ska få den vård hon behöver. Det här är ett lite långsamt forum, ibland kan det ta ett tag innan en tråd "tar fart". Även om du inte ännu fått några konkreta svar på din fråga, så får du gärna skriva mer och berätta om hur du har det och hur den här situationen påverkar dig.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Här startade du en tråd med en titel som väcker nyfikenhet. Kanske blev du avbruten, kanske behövde du samla tankarna ytterligare. Skriv gärna igen, om du vill, och berätta om hur du har det!

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vi har pratat lite några här om en liten intressant grej som är ganska effektivt. Du upprepar flera gånger; "ska inte, vill inte". Går det att omvända det till något positivt? Kan du komma på något ikväll som du VILL göra, SKA göra istället för att dricka? Det kanske går att vara lite slug och förbereda dig för kampen? Den värsta fienden är vanan. Vanan kan vara så liten som platsen du sitter på ikväll, brukar du alltid dricka vin i soffan vid TV,n på fredagkvällen? Sitt inte i soffan, välj en annan plats, eller göra något helt annat? Nej, det är inte lätt bara för det, vanor är som kära snuttefiltar och inte lätta att bryta. Man får ta dem en och en, kanske är fredagskvällen din start? Vi finns här och hejar på, Kram