Senaste kommentarerna i forumet

Jag är ingen Pippi - tyvärr kanske. Annikor är bra de med och har ibland oförtjänt dåligt rykte.
Men det bästa med att bli äldre och nykter i kombination är väl att man inte är så rädd att prova sig fram, eftersom identiteten inte är så skakig att man krampaktigt måste hålla sig fast i den. Jag är väl allt mer, på lite olika sätt helt enkelt. ?

I flera år har jag grävt ned mig i förnekelse och medberoende. Låtsas som att det regnar.

Jag har båda mina föräldrar som är alkoholister. De har båda bra jobb och bor i stort fint hus. Mamma har varit sjuk (psykist) vid flera tillfällen under åren och pappa har genomgått hjärtoperationer samt haft stroke senaste åren.

Min familj har alltid varit i kaos, och jag vet att om alkoholen inte fanns så skulle det vara bra. Stabilt.

Min familj är ju perfekt annars.. Mamma och pappa är perfekta utan alkohol.

Min pappa blir aggresiv och kan knappt längre gå när han är onykter. Jag och mina syskon har gjort ALLT för att få detta att vända till någonting bra, i 10 år ha rvi försökt minst. Att pappa ska söka hjälp. Tyvärr låtstas vi om som att ingenting har hänt efter alla bråk eller fyllor hos min pappa. Sagt upp kontakten då och då, men inte hjälpt.

Min mamma medicineras dagligen och bör heller inte dricka alkohol men hon är nog den som förnekar det mest och vill inte se sanningen.

Oavsett ovastående så orkar inte mitt samvete mer. Jag orkar inte hjälpa eller försöka hjälpa dem mer. Vilken jag vet mycket väl inte ligger på mitt ansvar, men jag klarar det inte. Att bryta kontakten.

Jag är skyldiga dem livet, och de har alltid hjälpt mig och givit mig allt jag önskat.

Nu har jag kommit till att jag sagt upp kontakten med mina pappa då han efter en miljon gånger åter igen gjort bort sig. Dricker dygnet runt på helgen och skadar min mamma och mina syskon så pass mycket (psykiskt). Jag är rädd att min mamma ska bli sjuk igen och ibland skulle jag tro att om en olycka hade hänt pappa så hade saker blivit bättre. För det är det enda som skulle hjälpa.

Jag vill hitta ett sätt att tänka bort dem. Jag har liksom medvetandet där och vet vad som är rätt och fel, men mina känslor är inte med mig. De förlåter och förlåter och får mig hela tiden till att älska mina föräldrar igen och ha kontakt med pappa.

För att jag älskar honom. Jag klarar inte av att se honom ledsen. Så ibland har jag haft kontakt med honom bara för att inte ha detta dåliga samvete.

Jag är rädd att jag går sönder. Nu när mitt liv tillsammans med både barn och sambo är perfekt, så vill jag inte det.

Det finns ingenting jag kan göra, men jag kan inte bara gilla läget. Det är så otroligt orättvist att mina föräldrar är i liv, men ändå ska jag säga upp kontakten med dem?

Det är lönlöst att ens skriva av sig. Jag har dock aldrig gjort det förr, men allt annat har jag gjort och ingenting får mig att känna rätt.

Tack för det. Vet ej om jag är resolut. Tycker att man behöver fundera över både negativa och positiva konsekvenser av alkohol och sedan ta beslut. För alkohol har vissa fördelar annars skulle inte så många dricka. Sedan måste var och en besluta om vad som är viktigt.

Bra text som fick mig att tänka efter lite. Du har helt rätt, så fort jag har gjort något här hemma så har någon form av alkohol funnits med i bilden. Jag får väl öva som du säger. Humöret växlar fortfarande men jag hoppas att kurvan så sakteliga går åt det positiva hållet. Jag vet att det inte är en spikrak väg dit utan att det gäller att hålla ut. 3-4 månader är väl egentligen helt ok. Bara att slippa bakfylleångest under denna tid är ju skönt.
Ha det bra.

Har så mycket obearbetat så ångesten minskar tyvärr inte trots nykterhet snarare tvärt om men förhoppningsvis längre fram när jag börjar bearbeta allt jag varit med om så kommer ångesten minska. El rättare sagt jag vet de kommer ske. Känns inte som jag kommit så långt men när jag tittar bakåt så har de ju hänt lite :)

2021 01 11 var det 5 månader sedan jag började denna resa.
Lovade då mig själv 3 månader utan A. Målet då var egentligen att sluta dricka i veckorna.

·        Månad 1 : Jobbig men med  tydliga fysiska förbättringar

·        Månad 2: Blev lugnare till sinnet. Mer ”chill ”som AH skulle säga.

·        Månad 3: Sorgsen för att jag inte fick den energi andra verkade få. Insåg att mitt mål att dricka på helgerna men inte i veckorna inte var rimligt utan att jag då snabbt skulle vara tillbaka där jag började.

·        Månad 4 & 5: Vilsen och velig. Ena dagen en vilja att kunna dricka då och då. Nästa dag känna att nej aldrig mer A. Funderar på regler för kontrollerat drickande.

Testar att dricka 2 ggr: 20/11 Mycket- Hel flaska och  5/1 Lite- 2 glas.
Hade inga problem att sluta, tyckte inte det var äckligt men det var inte heller speciellt gott och ruset var inte så trevligt som jag mindes det. Toleransnivån var väldigt mycket lägre.

Men inget känns bra. Är inte glad, lycklig utan nedstämd.
Kör en dag i taget. Lyssnar återigen på The Alkohol Experiment och läser Tänka klart igen. 
Allen Carrs bok blev vändningen.

För ca 2 veckor sedan ramlade polletten ner!
Allt detta funderande/velande var ett konstant surrande i mitt huvud.
Det har tröttat ut mig totalt med alla dessa funderingar.
Jag måste ta ett beslut. Få tyst på surret i huvudet.
Så jag bestämde att resterande tid av mitt första år på denna resa skall vara fri från A.
En dag i taget funkar nog bra, men jag måste ha ett långsiktigt mål.

Och när jag tog beslutet så infann sig ett lugn. Och helt plötsligt kände jag tacksamhet för allt bra i mitt liv. Surret i huvudet tystnade. Jag är klar med alkoholen. Den ger mig ingenting.

Jag har äntligen lite mer energi och känner en fladdrande känsla i bröstet som jag tror är glädje?
Vad härligt det ska bli med en vår/sommar utan missbruk och utan funderingar på A.

Kämpa på därute?
Alla har sin egen resa att göra.
Känns som min bara har börjat ?
Kram⚘

Han jobbade då inom kommunen och ville därför inte gå just till beroendemottagningen, eftersom skvallret färdas snabbt. Det var hans argument hos läkaren på vårdcentralen. Hemskt att det ska vara så, för kommunen är ju oftast kommunens största arbetsgivare och där måste finnas massor med folk som har alkoholproblem.

Kram ?

Min alkoholiserade ex-sambo fick antabus utskrivet av en vanlig läkare på vårdcentralen. Det tog han glatt i några månader, sen slutade han med det och då var återfallet ett faktum inom några få månader. Tyvärr.

Fortsätter hålla tummar och tår!

Kram ?

”Det där har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert galant”. Så har jag alltid tänkt, och min äldsta dotter är precis likadan, himmel vad mycket man för uppleva om man har den attityden till livet ?

Min vildaste tanke just nu är att lära mig klättra. Ska gå ner några kilo i vikt först bara, så jag slipper vara så baktung.

Kram ?

Välkommen till ”Det vidare livet” och en egen tråd är alltid bra att ha. Då kan man gå tillbaka själv och läsa, och inspirera andra. Dags att återuppliva en gammal hobby kanske? Eller hitta en helt ny? Min upplevelse är att man är hjälpt av att fylla tomrummet som alkoholen lämnat efter sig med trevliga saker.

Kram ?

Precis som Mrx säger, vi behöver vår Lucia, oavsett årstiden. :-)
Så ju fler vi är, desto mer stöttar vi varandra i vår kamp. Sedan att vi snubblar och faller då och då, tjaa. Är ju sådana vi är. För min del är det jätteskönt att konstatera att jag varken vill , eller kommer att klara 100% nykterhet. Målet att ha klar dominans på de vita dagarna varje månad känns mer rimligt och bättre i själen. 29-2 till lag vit i Januari. Låter ju lite som hockeysiffror på 70-talet när vi mötte Sovjet:-). Men är helnöjd med resultatet och blir spännande att hoppa in i Februari. Än så länge 1-0. Men nån gång lär säkert motståndarsidan försöka kontra. Men efter den dagen ska jag upp på benen igen i full mundering och stå emot...
Så vi kämpar vidare ,,,,,

Anmäla eller inte är tydligen upp till behandlaren. Lite som rysk roulette med tre patroner i trumman på revolvern. Har jag tur och träffar "rätt" läkare är det inga problem, träffar jag någon som anmäler kommer mitt liv att skita sig fullständigt.Ingen drömsituation, direkt.
Nåväl, jag kommer att bli uppringd av en sköterska på beroendemottagningen i eftermiddag. Tyvärr kan man inte vara helt anonym, man måste uppge sitt telefonnummer, men man kan välja att låta bli att uppge personnummer.
Naturligtvis kommer samtalet inta att handla om mina alkoholproblem, jag ringer ju för någon annans räkning. Någon som tror att de har hört det förr? :)

Jag hoppas verkligen att jag får ett positivt besked. Jag skulle verkligen behöva Antabus under en period för att bryta mitt beteende. Helst utskrivet så att jag kan ta det själv. Då behöver jag bara vara beslutsam i fem minuter två dagar i veckan. Det skulle till och med jag klara.
Just nu är det en jäkligt nervös väntan på samtalet.

Grattis till tid! Det jag gjorde de första månaderna var att börja ta tag i saker som jag visste att jag mådde bra av och tyckte var roligt. Förr innefattade oftast dessa saker alkohol, och först kändes det omotiverat att göra det utan alkohol. Typ, usch, det blir inte kul utan några öl som sällskap. Men jag gjorde det ändå, och det gick ju riktigt bra. Sakta men säkert så ökade motivationen och numera fattar jag inte hur jag kunde förstöra tex mina fisketurer med alkohol.?

Att renovera utan öl, Huh, är det ens möjligt tänkte jag. Nu tycker jag det är jättekul och saknar inte ölen för fem öre. Dessutom blir resultatet mycket bättre. Så jag tycker du är inne på rätt spår, börja öva. Tex laga mat utan vin. Det funkar jättebra, och ju fler gånger man övar, desto bättre/roligare blir det.

Jag räknade dagar upp till 100 dagar, sedan räknade jag månader och nu år. Men att bara räkna tid är inte särskilt stimulerande, man måste ju leva och njuta av livet också. Efter 3-4 månaders nykterhet började jag tänka mycket mer positivt också.Att anta utmaningar, vara nyfiken och se möjligheter har varit avgörande för att jag i dag mår hur bra som helst.

Ha det bra!

20 timmar senare har jag lyssnat klart. Jag kommer att sakna Siv, Alva, Anna, Berit, Max, Johan, Maria och Marco. Johan Ajvide Lindqvists senaste bok ”Vänligheten” är en bok om vänskap och accelererande kollektivt hat. Med lite övernaturliga inslag förstås, men det blir aldrig skräckläskigt. En fantastisk skildring av samtiden. ”Det människor är räddast för är rädslan.”

Kram ?

Med sagolandskapet alltså.
Och jag har efter en ändå rätt lång nykter period blivit en sån som ofta ”bara gör”. Jag återkopplar på grejer, jag slänger mig in i svåra process-arbeten, inte för att jag kan men för att mitt motstånd inte är så starkt längre, jag tänker att jag nog kan klara allt, ihop med andra kloka personer. Att man hjälps åt, gör det ihop. Är inte särskilt skraj att misslyckas utan tänker att det får ingå. Jag gör mitt bästa. Det räcker så långt det räcker.
IDAG har jag skaffat en tränings-tjänst som jag ska testa ikväll. Vissa saker är faktiskt mycket enklare att bara göra! Tankarna kring borde och bör eller måste tar mycket mer energi! Ha en fin dag ☀️❄️

Jag känner igen mig i att humöret åker berg och dal bana så här i början av nykterheten.
Grattis till en månad förresten!

Vi är ju inte helt vana att hantera känslor utan att dränka dem. Jag förstår att du får ett starkt sug att "skita i allt och köpa vin". Men nu går ju inte det - vilken tur!
Ta hand om dig, tillåt känslorna att vara där. De kommer att gå över. Fnurran med maken borde ju gå att reda ut eftersom du vet vad det egentligen handlade om?
Jag jobbar ju med mina "okej, nu är det så här...". Det funkar iaf ibland för mig.

Varm kram!
Du fixar det här, du är helt okej!

Minns att jag kunde skriva ett soligt inlägg och nästa dag; ”tar tillbaka allt jag skrev”... Dels tänker jag att det såklart är omställningar av olika slag och karaktär i hjärnan. Men också att vi rätt länge (iaf jag) medicinerat med alkohol på de flesta känslor så vi är inte vana vid hur de är i sin ursprungliga form.
Om man orkar så går det att tänka på som en utvecklingsfas. Alldeles säkert är att det blir bättre. Låt dagen gå och var lagom nonchalant typ; jaja jag hör er men ni får inte omkull mig så enkelt.
Du är du med din starka vilja, vilka känslor som än må rasa runt. Kram.

Förändrande. "Obakis" ....
Kanske "närvarande" är ett bättre ord?

Härligt att höra.
Tyvärr är jag inte här inne lika ofta.
Igenkänningsfaktorn är hög när man läser mångas inlägg. Man lider med andra, men bästa är när man läser om hur många kämpar igenom den värsta ångesten och hoppet tänds.
Din resa har ju varit fantastisk Mrx. Trygg i dig själv och ett litet snubblande sänker inte dig.
Kämpa på !!!

Jag känner igen mig i din situation. Min make gör ungefär likadant. Vi har tre barn tillsammans. Han dricker inte heller längre några hutlösa mängder, annat än när han har sina kompisar på besök. Annars dricker han dom allra flesta lediga dagarna, och alltid fredag+lördag. Ljudet av klirrande is i ett whiskeyglas... det kan nog vara det värsta jag vet.

Igår skulle han prova sin gjutna grill för första gången. Eftersom han är från ett annat land testade han den genom att göra en traditionell långkoks-gryta över öppen eld. Jag gick på långpromenad för jag behövde vara ensam. När jag kommer tillbaks ca kl 15 springer han med sitt konjaksglas i högsta hugg. Fyller på så fort det är tomt. Går in och ut med snöiga skor på trägolvet i köket, struntar i att det blir stora vattenpölar på golvet vid dörren som riskerar att skada golvet. Tycker jag bara gnäller och att han, precis som TS sa, ”inte får göra nånting utan att få skäll”... lyfter sedan upp den stora, tunga, trebenta gjutjärnsgryta upp på induktionshällen inne så att det blir tre sprickor i hällen. Det ser han såklart inte, och jag orkar inte bråka mer.

Efter maten skulle vi alla se på handbollsmatchen, vi, barnen och mina föräldrar. Han ”somnar” i soffan innan kl 17.00 medan mina föräldrar håller god min genom hela matchen och talar inte om ”elefanten i rummet”. Han ser inte en sekund av matchen utan vaknar först kl 20. Häller direkt upp en till whiskey. Idag åkte han till jobbet kl 8.00.

Nåt som känns oroväckande, men som jag inte vet om det behöver vara det än, är att det känns som att han för över ett beteende på vår 8,5-årige son. Han älskar sport som sin far, men pappa kan inte se en enda match utan att det måste drickas någonting. Samma med sonen, fast då såklart med coca-cola eller liknande. Jag bara undrar vad som händer i framtiden om ett barn inpräntas med en viss dryckeskultur, kommer han också slentriandricka alkohol varje gång det visas sport? Jag vet inte..

Allt jag vet är att jag skriver här igen, och det säger ju något.

Nedstämd, ledsen, irriterad, trött. Osams med maken över något som eg handlar om bristande kommunikation i kombination med trötthet och otrivsel på jobbet.
Sug som bara den att skita i allt och köpa vin. Men ska inte. Det löser inget. Och har ju tagit medicinen.

Tack för kommentarer, det sporrar mig till att fortsätta skriva.
Bra tanke där med självinsikter, Hitofude.

Helgen har varit sådär... Det känns som om jag slutat skolan med högsta betyg men inte fått något jobb, om ni förstår vad jag menar. Jag måste nog hitta ny inspiration någonstans och följa det spåret för att se vart det leder. Det känns lite tomt just nu. Men det är ju just de här tråkiga dagarna som jag behöver för att se sanningen i vitögat och komma på vad jag ska justera i mitt liv.
De tråkiga dagarna som jag tidigare suddade bort med alkohol, ser jag nu som värdefulla dagar i min personliga utveckling. Varför känner jag såhär just idag? Vilka tankar dyker upp? Är det samma tankar? En dagbok gör det enkelt att strukturera upp detta. Sedan får man försöka göra en åtgärdsplan för de tankar som är återkommande och gör en nedstämd.
Att älta gammal skit försöker jag låta bli. Fokus ligger på utveckling 2021.

Igår när jag lagade kvällsmat med vinet inom räckhåll så var det nära att jag tog ett glas, "för det var jag värd, eftersom jag har varit så duktig". Då slog mig en tanke att, "du som är så jävla lat skulle aldrig orka ta tag I detta igen och börja räkna dagar på nytt". Den tanken stämmer så till vida att jag har skjutit upp en del saker de senaste åren, vilket är lätt att göra när man kan dricka istället. Således var tanken så pass sann att det var lätt att ta en alkoholfri öl istället. Det fungerar förvånansvärt bra.

Ha det bra, vi hörs N.

Nu känner jag att det är dags för mig att göra en tråd i det här forumet och börja vara lite aktiv igen.
Tänkte dela med mig lite av vardagliga tankar och problem.
Just nu mår jag hyfsat bra och livet rullar på men jag är lite uttråkad, det saknas något, jag vill ha en förändring men jag vet inte hur och vad.
Kanske är det bara det att jag är trött på vinter och mörkret.
Ser verkligen fram emot våren nu.

Hej!

Jag heter Josefine Björkman och jag studerar på Mastersprogrammet inom sexologi på Malmö Universitet. Jag skriver nu mitt examensarbete som handlar om kvinnliga partners till män med alkoholproblem. Med min uppsats vill jag belysa och utöka kunskapen kring hur det är att leva i en relation med en man som har alkoholproblem och hur relationen och samlivet ser ut. Vidare vill jag undersöka på vilket sätt mannens alkoholproblem påverkar den kvinnliga partnerns sexualitet och sexuella hälsa från hennes perspektiv.

Jag skriver i ert forum för att söka kvinnor som skulle vara intresserade av att delta i min studie genom intervjuer. Jag söker kvinnor som är 18 år och uppåt, utan övre åldersgräns som lever i en relation med en man som har alkoholproblem som påverkar relationen, samlivet och sexualiteten på något sätt.

Jag kan tyvärr inte här bifoga mitt informationsbrev där all information finns angående min uppsats, genomförande samt kontaktuppgifter till mig finns. Men skicka gärna ett mail till mig på adressen nedan så skickar jag informationsbrevet till dig.

Tack på förhand!

Med vänliga hälsningar

Josefine Björkman
josefine.bjorkman1@outlook.com

Jag tror att det är en av de vanligaste frågorna här. Om andra känt sig trötta efter man har slutat. Det verkar ju nästan inte vara någon som märker denna effekt av att sluta att vara extra trött den första tiden. En sak alkohol gör är ju att den påverkar inte bara vårt omdöme så att vi äter sämre, men den påverkar också näringsupptaget och hämmar främst upptaget av B-vitaminer. Det beror såklart också på vilka mängder och hur länge man har druckit och hur man äter i övrigt o.s.v., men t.ex de som hamnar på avgiftning med stark abstinens får ofta just b-vitamin, ibland även som en spruta och/eller på recept. Det är väl framförallt B1 som kan bli akut brist på, men även andra b-vitaminer och ett symptom som många b-vitaminer ger när man har brist på dem är just trötthet.

B1 är ju ovanligt att man har brist på i Sverige då det finns i så många olika födoämnen. När man upptäcker att någon har en brist handlar det i princip alltid om ett alkoholberoende.

Med den vetskapen så är det väl inte långsökt att anta att även om man inte varit parkbänks-a-lagare och behöver en spruta akut, så kan man lida brist på det ett tag. Mitt råd är att fortsätt äta nyttigt, men lägg till kanske en b-vitaminskomplextillskott och magnesium alternativt en multivitamin dagligen ett tag. Som Andrahalvlek sa, få i dig rikligt med vätska också. Utöver det kan jag rekommendera att försöka ha fasta sovtider. Om du känner att du behöver extra sömn just nu, låt kroppen få det tills den inte behöver det längre. Om du känner dig trött på dagen, försök somna lite tidigare, men gå upp samma tid. Speciellt om du arbetar fasta tider dagtid.

Till sist, ha tålamod. Det blir bättre! Men låt kroppen ta sin tid att läka. Det går ju aldrig att säga hur lång tid det tar.