Senaste kommentarerna i forumet

Efter förnedrande sms, hot om att jag skulle ut från lgh sa han att han har träffat en annan och att jag var för ful. Jag erkänner en sak, jag gav honom en örfil efter att han lurat mig att hyra ut sin lgh och sedan hotar med att kasta ut mig. Jag skäms att jag gick så långt men jag insåg också att jag måste bort NU.
Tack för uppmuntran och era inlägg, det betyder mkt.
Nu sitter jag i en bekanta lgh och imorgon kontaktar jag kvinnojourer för att ordna tak över huvudet till det ordnar sig med boende.
Det är så mycket blandade känslor, jag kan dels inte förstå hur jag tillåtit mig behandlas och bli hjärntvättad som jag blivit och jag känner mig chockad över att jag trott på honom. Jag har inte sett allvaret i detta, att det kunde gå så långt att jag står på gatan.
Jag insåg det när jag inte vågade vara hemma för jag visste inte när han skulle komma hem. Näsblodet rann av stress, det var iskallt och jag var den som bad om ursäkt för att jag var rädd. Det fick mig att vakna upp och se klart hur sjuk situationen är, hur sjuk han är, och hur illa ute jag egentligen är.
Egentligen så får jag säga att 2021 började väldigt bra, jag får ta det som en skänk från ovan att jag fick en ögonöppnare. Jag kommer fortsätta skriva här, det gör gott och det hjälper mig att rensa, se klarare och det gör gott att få bekräftat från er som förstår. I 1, 5 år har han förminskat, förvridit och negligerat alla de situationer han utsatt mig för. Det räcker nu känner jag!

Nu är inte alltid. Tror det är Björn Natthiko Lindeblad som brukar säga/skriva det. Boken ”Olyckliga i paradiset” ska jag genast leta upp på storytel! Men för mig blir det ljudbok, himla praktiskt när man promenerar och diskar ?

Kram ?

Välkommen hit!

Ordvalen är så viktiga, vilka signaler vi skickar till vår hjärna. Du ”borde” inte klara det. Du SKA klara det. På samma sätt ska vi föreställa oss hur vi lyckas vara nyktra i alla möjliga situationer, som en förberedelse inför det som ska hända. Tänk innan så detaljerat som möjligt. ”Jag kommer dit, han säger så, den och den kommer och hälsar. Sen sätter vi oss till bords, maten kommer in och jag ber servitören om en alkoholfri öl” och så vidare. Som en generalrepetetion i skallen. Då är chansen stor att det blir precis så!

Med antabus har du dessutom både hängslen och livrem, du kan inte ens dricka eftersom du blir jättesjuk om du gör det. Men det är ändå viktigt att du gör den mentala resan tills du verkligen känner ”Jag vill inte dricka”, för då blir det hållbart i längden.

Kram ?

Läste igenom din tråd ikväll för ditt sista inlägg kändes som att jag hade skrivit det för några månader sen. Och ja vår resa är lika, och samma tanke om man ändå hade gett fan i andra daten ? vi fick inga gemensamma barn, men mina blev inblandade och han blev en bonuspappa som dom idag inte kan relatera till riktigt. Men för er är det tuffare med gemensamt barn, helt andra frågor att ta ställning till. Jag vill bara säga att jag mår så mycket bättre efter att jag flyttat, tänkte då att vi blir särbos men han spårade ur på en gång och då njöt jag av ibland att jag behöver inte bry mig varje timme, man får en återhämtning som är guld värd ?

Har haft ganska blandade känslor idag....mest lite låg men även väldigt tacksam.

På fm åkte min familj och jag till ett friluftsområde som ligger på ett berg för att gå en promenad och äta lite. Det visade sig vara väldigt mycket folk men allt på Coronaavstånd. Dessutom var det lite lite snö men det var vitt överallt och det var som att befinna sig i ett annat landskap. En restaurang hade flyttat ut på området så jag åt en mycket god Gulaschsoppa i en pappersmugg??

Min dotter är ganska låg nu...har inte mycket driv inom sig. Hennes hälsa påverkar mig mycket. Min älskade skitunge❤️

Kämpar på lite pö om pö med sömnmaskinen. Samt att det är lite andra fysiska åkommor som hägrar som inte beror på alkoholen. Just nu har jag lite svårt att hantera det....

Ska jobba imorgon känns både bra och inte bra...det känns bra på så sätt att träffa kollegor...men å jag ska absolut inte klaga men så som jobbet blivit nu pga Coronan så är jobbet delvis ngt annat.

När det gäller umgänge med andra så har helgerna inte varit så annorlunda mot andra år. Jul och Nyår är ju starkt förknippade med traditioner så har det varit även för oss men numera så träffar jag endast min lilla egna familj. Och ibland kan det kännas väldigt ensam...och så lätt att dricka alkohol. För även om alkoholen är en flykt så gör den att jag känner mig för stunden mindre ensam och rastlös.......

Godnatt ?

God fortsättning alla vänner. Har nu varit ledig några dagar igen efter ett par dagars jobb i mellandagarna. Rutinerna har som förra inlägget beskriver satts på prov under julens ledighet och nu har ytterligare prövningar tillkommit som fått mig att bli ännu lite mer ödmjuk över min annars ganska stadigt ökande självsäkerhet kring mitt mående. Jag har blivit sjuk och kan inte träna.

I detta läget visar det sig att jag själv ändå har ganska otränade andra verktyg för att möta den lilla ångest eller inre rastlöshet som ständigt ligger och gror i mig. Tankarna börjar fort dra till andra quickfixes igen för att dämpa känslorna, som att moffla i mig skräpmat och godis. Även alkohol finns i tankarna och blir lite extra förvirrande när det är långledighet och jag ibland unnar mig det normalt under helg. När jag sedan försöker blockera dessa tankar och inte tillåter mig dessa quickfixes så ökar rastlösheten och obehaget till nästan oroväckande begär.
Men det går, insikten blir dock både lite pinsam och skamsen när jag skriver till många andra här hur de ska lära sig och möta ångesten som jag själv övade på mycket, -innan den fysiska träningen kom in. Uppenbarligen har jag tappat den biten en hel del och lämnat all balans till träningen. Men, är fortfarande inte frisk och kan nu se detta som ett tillfälle att ta upp övning på nytt!
Tack o lov är jag vaken på mina tankar och känner igen varningsklockorna "sen gammalt" Ursäkterna som börjar ploppa upp i skallen, för att göra undantag på sina beslut. T.ex att jag faktiskt borde kunna tillåta mig lite utanför mina ramar nu när allt annat är trist, snart är jag frisk igen och tillbaka i rutiner och på gymmet ju! Ok, tänk om gymmen stänger då? Tänk om jag har oturen och snart blir sjuk igen. Tänk om jag skulle bryta benet en dag och inte kan träna på flera veckor, är det så jag vill lösa problemet nu då, nä Pianisten, du tänker längre än så!

Idag har varit en bra dag trots att jag legat i sängen nästan hela dagen. För jag snubblade över ett otroligt inspirerande bok! Kommer inte ens ihåg var jag hittade den nu, men det var i morse. En recension på nån nyhetssida tror jag och jag kollade direkt om den fanns på Storytel, jajjamen! Både som ljudbok och E-bok. Har blivit väldigt fäst vid att läsa så jag körde faktiskt E-bok versionen och har sträckläst ut boken idag!

Olyckliga i paradiset. En bok som lyfter på mängder av områden inom psykisk ohälsa, ett område som växer lavinartat trots att vår levnadsstandard blir bättre och bättre i samma rasande fart..
Enligt mig ändå väldigt lättläst och hoppfull! Den tilltalade mig just för den inte innehåll massa sensationella nyfunna häpnadsväckande lösningar utan mer betonar komplexiteten med i princip all forskning och hela det mänskliga tänkandet. Böcker som lovar snabba lösningar på det ena och det andra med små revolutionerande metoder har tyvärr nästan alltid gjort egna alldeles för enkla tolkningar, s.k cherry picking av forskning och studier som passar deras teori för att sälja böcker.

En av de roligaste delarna att läsa var angående just problematiken att begränsa och dela in människor i diagnoser, de som har och inte har när egentligen många borde klassas som personlighetsdrag och finns i ett obegränsat spann, exakt vad jag själv funderade kring för inte alls längesedan i ett inlägg här!

Även just den arbetsterapimetod jag själv deltagit i i höst genom vårdcentralen nämns i boken. Som handlar om en så enkel sak som att kartlägga sin egen vardag och titta på vilka aktiviteter du har som skapar välmående och vilka som inte gör det och förstå att sitt mående faktiskt hänger ihop med vad man GÖR.

Även Kbt-metoden ACT talas positivt om som hjälpte mig enormt att komma vidare i första delen av den tunga ångesten när jag skulle minska mitt drickande. Just den jag ofta refererar till, att låta sig känna och acceptera sina känslor av obehag och just denna övning jag behöver gå tillbaka till nu!

Boken landar lite i en ganska bred men tankeväckande teori att många av oss och kanske t.o.m. vårdens tester jämför vårt mående med en föreställning, en drömbild att normaltillståndet är ett permanent välmående. Men permanent välmående existerar inte, för någon. Lidande, till en viss del är en både naturlig och ofrånkomlig del av livet. Skulle fler människor acceptera att ok, detta är en skitdag, eller kanske t.o.m. en skitvecka men att det nog snart blir bättre, "jag får kanske se till att fylla mina kommande dagar med lite mer glädefyllda aktiviteter" så kanske vi hade kommit en bra bit på väg. Det är detta just ACT handlar mycket om och jag tror det är en förklaring närmare sanningen än väldigt ånga andra teorier.

Den här veckan har varit tuff. För mycket jobb helt enkelt. Men nu är det över. En sak som är to much för mig när jag känner mig stressad är att diska. Jag handdiskar, men bara när jag måste typ. Vilket oftast är när jag ska laga mat, eftersom jag vill ha ren diskbänk då. Oftast lagar jag mat några gånger per vecka, så det brukar gå hand i hand.

Men inte den här veckan. Mån-ons åt jag rester som fanns i kylen, torsdag var jag bortbjuden, fre-sön blev det rester, McDonalds och räkmackor. Samtidigt drar både jag och dottern ner disk som om vi hade diskmaskin, vilket hennes pappa har i huset. Så nu ser man knappt diskbänken, och jag kan inte förmå mig att ta itu med det. Arbetsuppgiften växer ju i omfång för varje dag dessutom, på ett högst påtagligt sätt.

Det kräver viss planering att diska, om än något begränsad sådan, men man behöver sortera var sak för sig, diska glas först och så vidare. Men när jag är så upptagen med att jobba finns det liksom inga planerings-hjärnceller över att använda till diskning. Och där sitter jag i godan ro vid köksbordet och jobbar 9 timmar både fredag och söndag. Inte fan tittar jag på disken, jag tittar på skärmen. Hinner knappt äta. Och när jag väl har jobbat klart vill jag inte ens vistas i köket en minut till.

Å andra sidan kan jag som när jag var ledig i lördags organisera och planera en inköpsrunda med dottern och hennes pappa. Vi har nu beställt en soffa, bord och fyra stoppade stolar ? Supersnygga! Och kanonbilligt på rea. Sista dagen på rea i lördags så det var inget att tveka på, inte ens ”bromsklossen” hade något att säga till om. Vi var två mot en. Mammas tjej ❤️

Men sådant har jag hjärnceller över till! Jag fick dessutom ett ryck och köpte en ny matta till mitt vardagsrum och när vi kom hem slängde jag ut den gamla åbäkiga beige ryamattan som hunden kräkts på 17 gånger och som vi har spillt mat på 200 gånger. Och jag dammsög under sofforna, och våttorkade golvet. Det hade jag ork med!

Det måste handla om att diskning är så tråkigt. Eller att jag faktiskt inte ens vill se mitt kök efter alla dessa jobbtimmar vid köksbordet den senaste veckan. Ingen aning, men ett väldigt motstånd mot att diska har jag haft den senaste veckan. I morse sa dottern lite försiktigt: ”Det finns inga rena tallrikar”. Mitt svar: ”Jodå, det finns några djupa tallrikar kvar.” Och vad gör det egentligen? Imorgon efter att jag har sovit så länge jag vill ska jag diska, och det lär väl ta en timme minst. Men med ljudbok i öronen går det galant.

Funderar på att slänga en filt över den monsterstora skärmen på köksbordet för att slippa påminnas om jobbet, men det skulle kanske se konstigt ut. Eller lyfta ner den på golvet kanske? Reclaima mitt köksbord åtminstone en vecka. Fast jag ska ju jobba några timmar på torsdag, och imorgon kväll är det årsmöte med tjejjouren på video. Hmm.

Kram ?

Trösten kommer av att läsa här, att läsa om sjukdomen. Jag tror inte heller att jag kommer få ett förlåt, det var viktigare när jag bodde kvar, nu har jag dragit högsta vinsten, jag har det bra. Men jag blir så trött på att vara rädd för honom, fast innerst inne vet jag att det är bra, jag ska inte utmana honom för han är sjuk och därför oberäknelig. Jag skrev ett långt meddelande till honom ikväll, om att jag vet om hans lögner, om att det är jag som borde vara arg över att han lurade mig till äktenskap och hus, att jag är rädd för att säga vad jag tycker för jag är rädd för hans ilska och reaktion. Och det är därför jag tycket han ska fara på behandlingshem för att ta ansvar över sig själv, över oss som står/stått nära. Att hans sista utspel med att slå kryckorna i taket var det avgörande, att nu ger jag upp. Påminde honom om det han förnekar, jag hittade spritflaska just där och då. Men jag vågar inte skicka, det får ligga kvar men det är exakt dom orden jag vill säga som jag inte vågar. Och som du skriver, fokusera på sig själv är bra, men märker förändringen, man har verkligen igen det att ta hand om sig själv. Jag önskar nu bara att sälja hus processen skulle vara igång så jag kan gå vidare i mitt. Kram ❤

Vad bra att du tar tag i drickandet. Som du säger så mår man så mycket bättre utan, och det är klart att du klarar att bryta drickandet! Kämpa på och läs och skriv mycket här, det hjälper många!

Du är i en otroligt skör situation men det är så viktigt för dig själv att du fortsätter din stig nu. Gå framåt. Gå ut. Oktober 2021, det är snart. Det finns säkert något juridiskt hål som gör att du kan få tillbaka din lägenhet tidigare och om du inte orkar lägga energi på att söka efter det, sov hos en kompis ett tag. Någon har säkert en madrass för några nätter tills du fått mera balans och inte går på en skör tråd. När du fått mera balans kommer tråden inte kännas lika skör längre och du kommer se flera lösningar för dig själv.

Kanske behöver du vara sjukskriven ett tag, sök samtalsstöd, finns kurator på vårdcentral. Och skriv, precis som Backen123 skriver, skriv. Det händer något när orden kommer på pränt.
Kram!

Kommer så väl ihåg dig från i somras. Bra att du är här igen. Det finns ingen bättre tid än att vara nykter just nu och bra att du kommit till insikten att du förtjänar att må bra. En dag i taget, aldrig första glaset.

Kram

Jag tror att vår instinkt kan rädda oss från att nå den absoluta botten. Ta dina varningssignaler på allvar, rädslan du beskriver över att förlora allt, den finns där av en anledning. Det är därför vi backar när vi kommer till ett stup, våra instinkter talar om för oss att vi riskerar livet om vi faller, vi behöver inte ha ramlat nedför stupet tidigare för att veta det. Man kan sluta innan man slagit i botten. Och det finns så mycket glädje i livet när man väl slutar döva allt med alkohol. Du har mycket gott att se fram emot!

Bra jobbat!!??

skulle jag tro är att ringa till socialtjänstens mottagning i kommunen. Då pratar du med en socialsekreterare som har erfarenheter av olika scenarior och som känner till vad kommunen kan erbjuda. I samtal med mottagningen kan du alltid vara anonym och rådfråga, mer generellt.
Du kan berätta om hur du har det och få råd om hur du kan gå vidare. Att ta stöd av det som socialtjänsten har att erbjuda dig/er som förälder/föräldrar och för era barn tror jag kan vara en början. Vi i min familj hade stort stöd av socialtjänsten förra året och det resulterade bland annat i att det finns svart på vitt att vi som föräldrar har olika styrkor i vårt föräldraskap. Skulle kunna gynna mig vid en eventuell tvist någon gång.
Men det är också skillnad på vårdnad och umgänge...

Mic min fina... jag vet knappt vad jag ska säga. Du berör mig som vanligt, du är en av de speciella här för mig, vi tar ett steg i taget just nu. Vet att du inte mår bra, men vi kommer dit :)

I dag har för övrigt varit en lugn dag, skogspromenad själv, en halv pizza (som var så värdelöst osmaklig så jag fick slänga den - första gången i mannaminne) och har även suttit massor vid datorn, kollat serier och "slängt bort" mitt liv precis som jag älskar att göra.

I morgon är det måndag, men jag är ändock ledig tills torsdag. Det enda jag ska göra är att besöka sjuksköterskan för att höja min dos av Concerta. Den medicinen är nog det bästa som hänt mig någonsin. Tror jag.

Nu är jag såå trött, har sovit dåligt och gått och lagt mig för sent under semestern, men måste vända det nu. Så säger natti till er.

Ska försöka skriva här lite mer i morgon, i andras trådar, men jag blir så överväldigad av mängden trådar och nya ansikten så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag oroar mig inte för det.

3 dagar i rad utan att dricka, och 2 dagar innan nyårsafton. Börjar redan känna mig bra mycket bättre. Tänker inte släppa det här nu. Tack alla som följer mina krokiga resa.

@alkoholteraput tack för att du påminde mig om det. Så enkelt men ändå så svårt att komma ihåg.

Idag har varit en dag med fokus på mina barn, min man och på att samla mig själv inför jobbstart imorgon. Hoppas er söndag varit fin ❤

Tack för omtanken! Nu mår jag bra. Om man tar fan i båten så måste man ro hem han, och det gjorde jag! Nu har jag en nästan helt ledig vecka framför mig. Så jävla nice ?

Promenader och bra mat ska jag fokusera på! Har tittat ut en fin 3 km-runda vid havet till imorgon. Har ju dottern hemma och 3-5 km är lagom för henne. Grönkålssoppa med ägghalvor blir det till middag ?

Kram ?

Jag tyckte att det var just runt halvåret som det lossnade på riktigt liksom. Innan dess var det mest olika faser av övningskörning.

Det där reflexerna som kunde dyka upp ibland när man såg alkohol känns igen.? Det sitter tydligen djupt inne i det undermedvetna. Bara att skratta åt det som AH säger.

Kram

Just nu känner jag mig som en "alkoholpolis", något jag verkligen inte vill vara men inte kan låta bli. Min man säger att han inte kan tänka sig ett liv utan alkohol och håller nu på med att experimentera om han kan dricka en kväll utan att behöva fortsätta dagen efter. Jag kan inte klandra honom då jag själv är en före detta rökare med en hel del festkvällar som övergått i rökande på heltid, igen. Dessa erfarenheter gör att jag vet hur viktigt det är att den inre motivationen finns. Det finns ingenting i världen som jag kan göra för att få honom motiverad. Alltså måste jag ta ansvar för mig själv, och jag har verkligen inte ork till det just nu. Så jag går runt och letar bevis, som en detektiv, för att slippa ta ansvar för mig själv och därför leta fel på honom.
Tilliten är som bortblåst just nu och jag borde antagligen ta det som ett tecken att lämna. Ta mitt ansvar för vår gemensamma son.
Jag har gått trött och just nu stoppar jag huvudet i sanden. Hjärnan går på högvarv och jag kan inte slappna av. Surfar på Hemnet och på Platsbanken. Jag tröstäter. Struntar i mina egna promenader och tar långa promenader utan puls med sonen.
Tittar i backspegeln istället för framåt. Ångrar att jag stannade kvar på den där dejten för snart sex år sedan när magkänslan sa att jag skulle åka hem men nyfikenheten sa, stanna och ta chansen att utvecklas. Nog fan är det utveckling. Livserfarenheten kan jag inte klaga på.

När jag läser det själv förstår jag inte varför det är så förbannat svårt att sluta!! När det finns en guldgruva av skatter, där framme.. ?

Ja, det är såå lätt att skjuta framåt på det. Finns alltid någon anledning till att bli lurad av den där demonen..

Helt ärligt så vill jag egentligen inte sluta helt, men inser samtidigt att det förmodligen är det jag måste göra.

Det satsar vi på! ?

Jag har märkt att när jag är lite trött och sliten så är jag mottaglig för sekundsnabbt sug.

Minns särskilt en fredag när jag var helt slut efter en intensiv jobbvecka och jag skulle hämta hämtmat på Thai. Plötsligt stod en halvöppen vinflaska i baren, en meter ifrån mig. Som en blixt kom tanken ”Mm, ett glas hämtvin hade varit gott”.

Sen började jag nästa skratta åt mig själv. Var kom ens den tanken ifrån liksom? Jag tog inte ens förslaget seriöst, det var mer som reflex typ.

Däremot på jul och nyår, när mitt sällskap drack vin, öl och whisky, brydde jag mig inte alls. Jag registrerade knappt att de drack. Jag drack ju också, fast alkoholfritt.

Kram ?

Ge nykterheten mer tid. Jag tycker mig se att poletten är nära att trilla ner. ? Du kommer inte ångra dig.

Kram

Hur går det? Kämpa på! ??

Jag tror du redan är allt det där, ska bli roligt att få se när den kommer fram ???

Ja, dagarna 3-4 är hemska. För mig abstinensen är värst psykiskt just då. Tänker att "jag slutar nästa vecka istället ". Första helgen är också svår. Men jag hoppas och tror att vi båda lyckas att vara utan A många dagar till ?❤

Vill du sluta helt eller minska?