Senaste kommentarerna i forumet

Vilket kap till kille du har hittat!? Det låter som en riktigt lyckad kväll. Du får väl dock skaffa fyrkantiga blockljus i stället.?

Kram

Vi har varit gifta i 30 år och 20 av dom var toppen men sen började det så smått och de sista 7 åren har varit jobbiga.
Till slut spårade det ur helt och han förlorade körkort och sen jobbet.
Jag stannade kvar genom rättegång, fotboja, jobbsök men det har varit så mycket drickande och hans offerkofta har varit riktigt tung.
Jag kände att jag helt tappat fotfästet och att kärleken hade försvunnit under vägen och alkt som fanns kvar var oro, ångest, bitterhet och ilska.
Jag vet att jag hade gjort allt som jag kunde för att hjälpa till att få honom att bli nykter men inget fungerade.
Jag valde då att förändra det som gick att förändra och det var mig själv.
All den energi jag haft var slut och jag skaffade en lägenhet som blev min fristad så jag inte behövde leva i oron.

Det var ett stort steg men nödvändigt. Jag behövde sidans för att finna styrka igen.

Hoppas att du finner din??
Kram Azalea

Som titeln avslöjar så gick dag nummer två på det här året inte något vidare. Var ju lördag, och lördag innebär ju alkohol. Eller?

Istället för att klanka ner på mig själv så går jag och lägger mig och försöker sova. Imorgon blir en bra dag, en bättre dag. Låt inte dagens snedsteg påverka vad du gör imorgon. ❤

Älta skulle ju jag inte kalla det. Förebyggande värdefullt arbete är det!

De sade på Alkoholpodden i något avsnitt att sluta dricka är som att gå i en rulltrappa som åker åt fel håll. Slutar man gå uppåt går det obönhörligen nedåt igen... till alkoholträsket? som jag brukar kalla det.

Kommer aldrig börja förminska problemen jag hade. Jag gillade att dricka, det var gott och jag älskade ruset. Men säger aldrig mer för mig. Och jag går sannerligen inte miste om något.

Kram o sov så gott?

Hej! Jag har hängt här på forumet ett tag nu och har varit nykter i ett år om ett par dagar. Det har tyvärr varit väldigt många som har gett upp alldeles för tidigt och tystnat här under året som gått. Tänkte bara skriva att jag tror det kommer gå riktigt bra för dig. Du har helt rätt inställning och verkar vara målmedveten och bestämd och gör ”rätt” saker.Detta enligt mitt sett att se på saken.

Det går om man vill och har verkställt sitt beslut. Men man måste tro på att det går, och aldrig tveka. Man måste även räkna med att det är tufft i början och ha tålamod.

Men det är så otroligt mycket värt det!

kram

Fortfarande inte druckit alkohol under 2021, 2 dagar utan är bättre än 2 med. Bam!

för att sluta dricka nervgift! :)

@ AH, just nu läser jag en bok av Allen Carr, en av två personer som Annie Grace framhöll under Acknowledgements i This Naked Mind. Gjorde mig lite nyfiken. Jag har kommit halvvägs, och det verkar som om Grace har hämtat en och annan idé från honom. Inget ont i det. Har lagt Craig Beck i bevakningslistan. Detta med att viljestyrka inte är lösningen verkar vara en gemensam idé för alla tre. Får kolla upp det där med poddar, det verkar ju finnas ett antal som folk här inne uppskattar. Det gäller bara att få tid till allt.

@Jullan65, abstinens kan nog vara en bra beskrivning. Hjärnan är så van vid att få sin dagliga dos (i mitt fall) att den inte riktigt vill acceptera att det är över. Det är lite konstigt, mitt medvetna jag gillar egentligen inte att dricka. Efter 4-5 veckor nykter så mår jag skitbra. Måste "bara" lära mig att undvika dessa ständiga återfall som lurar i bakgrunden hela tiden. A-djävul eller mitt undermedvetna? Vet inte, men oavsett vem skall han in på korrektionsanstalt! Varaktig nykterhet är målet.

Går och lägger mig nykter.
Godnatt!

Nu är jag äntligen på rätt väg. 2 veckor nu utan att ta till drickan. Idag var det riktigt jobbigt då det blev problem med olika saker men fick börja bryta ner problemen och se om jag kunde göra mer utan att behöva "lugna" mig. OCH det gick. SÅ SJUKT stolt över mig själv. Läser här inne varje dag och tack alla för ni delar med er. tillsammans klarar vi detta

Han ser det inte själv. Kom.hem med starköl i dag. Jag blir så trött på hans drickande. Han blir uppkäftig jäkligt jobbig och tjatar hål i huvudet på mig och säger jag emot ska jag bara vara tyst eller så överdriver jag och bara vill bråka. Det kan vara om vad som helst. Hur tar man upp detta med att han faktiskt har alkoholproblem att han är alkoholist? Hur öppnar jag upp för ett samtal? Han kommer tysta mig direkt.

@Malin-My Så maken var inte med på en vit månad? Synd. Jag hade nog inte klarat det utan stöd. Men du verkar stark med dina tre nej!?

Min dag har varit bra. Utomhusaktivitet med barnen med matsäck. 75 min långpromenad för mig själv med podd i lurarna. Pizzarester till middag och nu teve med ett av barnen. Lite ont i huvudet, tog en Ipren. Ätit godis och druckit Pepsi Max. Lite ensamt som vanligt - men inget blir ju bättre av vinet liksom. Skönt att slippa vara bakis och ”stånga” sig igenom dagen med Treo, betongkeps och hjärtklappning.

Jobb igen på måndag. Tycker mitt jobb är lite långtråkigt och inte nog utmanande, blir uttråkad och tappar gnistan. Detta är nånting jag måste fundera på i förlängningen, hur ska jag ta mig vidare/bort? Har så mycket mer att ge. Behöver utmaningar för att må bra.

Hej! Jag är 20 år gammal och började med alkohol redan som 12-13 åring. Först fungera det ”bra” eller vad man säger men har blivit värre för varje år, speciellt senaste. Har en förälder som är alkoholberoende och även en till i släkten. Stora problem alltså vilket gett mig en väldigt skev syn på alkohol. Va bråk konstant hemma och jag och mina syskon kunde knappt vara där hemma tillslut. Men trots de va jag ju tonåring som resten av mina vänner och ville prova. Nu senaste 2 åren har jag märkt att jag dricker mer och mer. Jag blir väldigt full och gör dumma saker. Jag är ingen person som bråkar eller så ofta, inte på fyllan heller. Men jag blir så självisk, vill jag nåt eller dra vidare så gör jag det. Ja bryr mig verkligen inte va andra tycker eller vill. Nu dricker jag inte lika ofta längre. Förut va de i stort sätt varje helg och alltid varit. Nu senaste halvåret har jag varit ute MAX en gång i månaden för jag orkar inte längre. De är såklart kul å va ute men de slutar aldrig bra. Jag sårat vänner och min pojkvän och har gjort så mycket dumma och farliga saker. Även fast jag egentligen är väldigt ansvarsfull utav mig så försvinner allt det så fort jag får i mig lite alkohol. Har provat allt, bett vänner och pojkvän å kolla hur mycket ja dricker inte ha med så mycket. Men ja får alltid tag på nåt. Sen vet jag inte riktigt vad jag gör, ja har följt med en massa killar hem och gjort saker jag inte velat för jag inte kan säga nej. Men annars på vardagar eller ja allmänt är jag aldrig sugen på alkohol. Skulle aldrig få för mig å ta ett glas vin en vanlig kväll liksom eller så. Det är just när jag väl dricker som det alltid spårar

Hej! Jag är 20 år gammal och började med alkohol redan som 12-13 åring. Först fungera det ”bra” eller vad man säger men har blivit värre för varje år, speciellt senaste. Har en förälder som är alkoholberoende och även en till i släkten. Stora problem alltså vilket gett mig en väldigt skev syn på alkohol. Va bråk konstant hemma och jag och mina syskon kunde knappt vara där hemma tillslut. Men trots de va jag ju tonåring som resten av mina vänner och ville prova. Nu senaste 2 åren har jag märkt att jag dricker mer och mer. Jag blir väldigt full och gör dumma saker. Jag är ingen person som bråkar eller så ofta, inte på fyllan heller. Men jag blir så självisk, vill jag nåt eller dra vidare så gör jag det. Ja bryr mig verkligen inte va andra tycker eller vill. Nu dricker jag inte lika ofta längre. Förut va de i stort sätt varje helg och alltid varit. Nu senaste halvåret har jag varit ute MAX en gång i månaden för jag orkar inte längre. De är såklart kul å va ute men de slutar aldrig bra. Jag sårat vänner och min pojkvän och har gjort så mycket dumma och farliga saker. Även fast jag egentligen är väldigt ansvarsfull utav mig så försvinner allt det så fort jag får i mig lite alkohol. Har provat allt, bett vänner och pojkvän å kolla hur mycket ja dricker inte ha med så mycket. Men ja får alltid tag på nåt. Sen vet jag inte riktigt vad jag gör, ja har följt med en massa killar hem och gjort saker jag inte velat för jag inte kan säga nej. Men annars på vardagar eller ja allmänt är jag aldrig sugen på alkohol. Skulle aldrig få för mig å ta ett glas vin en vanlig kväll liksom eller så. Det är just när jag väl dricker som det alltid spårar

Hej! Jag är 20 år gammal och började med alkohol redan som 12-13 åring. Först fungera det ”bra” eller vad man säger men har blivit värre för varje år, speciellt senaste. Har en förälder som är alkoholberoende och även en till i släkten. Stora problem alltså vilket gett mig en väldigt skev syn på alkohol. Va bråk konstant hemma och jag och mina syskon kunde knappt vara där hemma tillslut. Men trots de va jag ju tonåring som resten av mina vänner och ville prova. Nu senaste 2 åren har jag märkt att jag dricker mer och mer. Jag blir väldigt full och gör dumma saker. Jag är ingen person som bråkar eller så ofta, inte på fyllan heller. Men jag blir så självisk, vill jag nåt eller dra vidare så gör jag det. Ja bryr mig verkligen inte va andra tycker eller vill. Nu dricker jag inte lika ofta längre. Förut va de i stort sätt varje helg och alltid varit. Nu senaste halvåret har jag varit ute MAX en gång i månaden för jag orkar inte längre. De är såklart kul å va ute men de slutar aldrig bra. Jag sårat vänner och min pojkvän och har gjort så mycket dumma och farliga saker. Även fast jag egentligen är väldigt ansvarsfull utav mig så försvinner allt det så fort jag får i mig lite alkohol. Har provat allt, bett vänner och pojkvän å kolla hur mycket ja dricker inte ha med så mycket. Men ja får alltid tag på nåt. Sen vet jag inte riktigt vad jag gör, ja har följt med en massa killar hem och gjort saker jag inte velat för jag inte kan säga nej. Men annars på vardagar eller ja allmänt är jag aldrig sugen på alkohol. Skulle aldrig få för mig å ta ett glas vin en vanlig kväll liksom eller så. Det är just när jag väl dricker som det alltid spårar

Har tyvärr aldrig kommit så långt som till städning som bot mot rastlöshet, kanske skall ge det en chans ?

Det är likadant för mig, jag blir svullen och förstoppad när jag ”går nykter”, vet inte riktigt hur det funkar rent medicinskt men läst om andra som upplever samma sak. Köp HUSK på apoteket med fiber + mjölksyrebakterier, bästa jag stött på för en knäpp mage! ?

Hej Pim Pim! Kul att du också kommer tillbaka! Behöver lite draghjälp ❤?????

Tack Allegra. Ja det är sjukt. Om jag inte orkar åker jag in imorgon igen. Annars försöker jag stå ut.

Brukar jag tänka på Nyårsafton..Denna nyår var jag inte singel längre, det kändes fint..Min kille kom hem till mig på kvällen, jag satt och skypade med dottern och hennes familj..Jag gestikulerade att jag inte ville avbryta mitt samtal, han nickade okey..I ögonvrån såg jag att han satte sig i en fåtölj, och tyckte att han hade en ölburk på bordet..Det är väl helt okey en nyårsafton tänkte jag..Har gått igenom olika scenarier i huvudet, ifall jag skulle bli sugen, eller något annat..Då tänkte jag att jag tar bilen och åker en sväng..Efter jag avslutat mitt samtal började vi laga mat..Min kille sa att ”jag struntade i att köpa alkohol, vill inte vara bakfull imorgon, utan mysa med dig istället”..?..Okey, vad bra sa jag..Efter en stund gick jag ut i stora rummet och tittade på vad jag trott var en ölburk..Det var ett kopparfärgat blockljus!!?..Vad skrattar du åt? Sa min kille..Att jag är så jäkla dum...?..Vi hade en smarrig tre-rätters meny..Och tittade på film..Skålade i fin mousserande äppelmust..Jag ser fram emot 2021..Jag har ett gott liv, och är frisk..???????Tack Fina Lisa..Detta är ett med och motgångs hjälpforum vi har..Vi gör alla vårt bästa..Och på vårt eget vis..???

... det är förfärligt att höra. Jag har exakt samma erfarenheter i bagaget. (Theralen är allergimedicin och har ingenting med ångest och depression att göra)

Har inga andra råd att ge dig än att hålla ut tills du får träffa den läkare du har en tid inbokad med.

Alternativt åka till akuten igen, träffa en annan läkare. Trötta ut dem!

Svensk psykvård är under all kritik.

Tillbaka med mina funderingar kring biverkningar när man slutar dricka.
Varje gång jag har försökt sluta eller gjort uppehåll så ballar min mage ur. Jag svullnar upp och blir förstoppad. Får ont och jobbigt med toalettbesöken. Allt detta går över när jag ramlat tillbaka i vin vanor. Nu när jag är igång att sluta igen (jag hoppas det ska bli bra denna gång) så händer samma sak med magen. Min plan är att bita ihop och hålla ut och se om detta går över av sig själv och jag med tiden får en bättre balans. Jag har iof en känslig mage från början men är jag ensam om detta?

Nej, jag tror inte heller att hon pratar om hon har nån koll på lagar och regler och vad det är för på ställe hon jobbar på. Förstår inte varför hon skulle prata, det är ju bara så pinsamt å hennes vägnar. Du har heller ingen anledning att skämmas för att du är där du är, tvärtom.
Tycker att det är bra att du reflekterar över vad du saknat i ditt liv. Det är viktigt att känna sig älskad och du har saknat det. En bra grund är att börja tycka om sig själv. När man mår dåligt är det lätt att känna sig oälskad. Om ingen annan gör det får man säga till sig själv vilken fantastisk person man är. Lättare sagt än gjort, men det är kanske ändå viktigt att börja just där och du har tagit så många steg som du bör vara stolt över.
Jag tycker du ska hälla ut alkoholen du köpte. Om du redan har druckit upp den, hoppa på igen. Det är inte hela världen, men du har kommit för långt för att inte gå vidare nu. Jag tror på dig Snusen och på en ljusare framtid för dig.

Efter 1,5 års supande, ljugande och ovisshet lämnade jag honom.
Jag sa att han får en chans till då han bönade om att inte lämna; han skulle ej ta en droppe, han skulle lämna blodprover och han skulle börja på samtalsterapi.
Det har varit två svajiga månader, utan alkohol dock men de sista två löftena har runnit ur sanden.
Jag bor i hans lgh och har hyrt ut min i tio månader. Har alltså ingenstans att ta vägen.
Jul och nyår har varit som att gå på tå runt honom.
I tisdags gjorde jag slut och sedan dess har vi ej pratat, bara stått ut med varandra i samma lgh.
Idag har han packat väskan och försvunnit. Fick ett sms för ca 3 h sedan om att han var inlagd för att han hade så ont i ryggen( han har en ryggförskjutning) och inte klarade av att inte få sova.
Jag har inte svarat på sms för jag tror honom helt enkelt inte mer. Om han är där så är det ju jättebra att han sökt hjälp men annars är det tillbaka till samma helvete som det varit tidigare.
Vad gör man i en sådan situation? Finns det någonstans att vända sig för att få hjälp innan man rasar själv?
Är fast med människan i samma bostad. En bostadsrätt som han äger. Min är ju uthyrd till okt 2021.
Känner energin tryter och kroppen börjar reagera med att bara stänga av.

Påväg hem igen med theralen. Läkaren ville inte lägga in mig. Jag sa att theralen inte hjälper men det strundade han i. Ingen remiss någonstans. Utan kom in och sitt i kö på väntrummet i flera timmar igen om det blir värre. Verkligen hatar svenska vården. Jag tas aldrig på allvar. Önskar jag bara kunde dö. För jag orkar inte mer. Lät som han övervägde att göra en orosanmälan till men lät bli för jag väntar på beroendecentrum.

Hej Lilla My.
Det är inte ditt fel men det är typiskt att en alkoholist som förnekar sin alkoholism skyller på alla andra. Hur svårt det än låter så ta inte åt dig. Jag känner igen mig i din situation och har precis insett att mitt ex (som jag gjorde slut med för två dagar sedan) gjort precis samma sak. Lovar guld och gröna skogar för att man inte ska lämna och sedan faller tillbaka till samma mönster igen.
Jag har nog kommit till en punkt där jag inte längre reagerar på honom.
Han är borta med tandborste och tlf laddare och skickar ett sms där han skriver att han ligger inne på sjukhuset.
Efter alla lögner så känns detta som ännu en, efter två månaders nykterhet. Jag svarar ens inte längre.
Jag upplever även som du att man bara ska glömma alla lögner och allt illa han gjort mig i fyllan för att hylla men har svårt att tro honom. Aldrig en enda fråga om hur jag mår...
En som inte tar ansvar för sitt missbruk skyller på allt annat än just vad allt handlar om missbruket.
Idag var jag orolig och tänkte var har han tagit vägen osv och kom fram till samma gamla vanliga: jag kommer aldrig få ett ärligt svar ändå så jag mår bäst om jag accepterar situationen och ägnar mig åt det jag mår bra av själv.
Jag ville bara flika in för du är inte ensam, skriv av dig och framför allt: Det är inte ditt fel.
Kram

Ja nu har ett nytt år börjat men det är samma visa här fortfarande! 2020 har inte varit något bra år för missbrukare! Jobba hemma innebär att ingen märker om du luktar gammal alkis och man kan sova fram tills att mötet börjar kl 9. Allt bara rämnar, just nu sover hen i soffan efter middagen, kan meddela att jag väckte hen vid 13:30 tiden! I natt vaknade jag av att en av våra hundar ylade, trodde det hade hänt nått så jag sprang ner men då visade det sig att hen inte ens var hemma! Besök hos grannen och jag fattar såklart varför, fanns ingen alkohol hemma då går man till grannen för där finns det alltid hemma...(inte alkoholister) jag har nog nått gränsen nu! Vi lever olika liv, jag är ju redan ensam fast vi bor i samma hus, så varför hänger jag kvar? 25 år tillsammans raderar man inte så lätt! Men nu måste jag för att rädda mig själv! Men hur ska jag orka? Vet ju att om jag lämnar då super hen ihjäl sig! Hens familj tror hen är nykter sen förra gången det sket sig totalt, men oj vad lurad dom är!! Funderar varje dag på att meddela dem att nu är det er tur att ta hand om skiten för jag orkar inte mer men fegar ur varje gång! Vem hjälper en medberoende egentligen? Har försökt att söka hjälp men känner mig som en nolla, har inte varit redo att lämna och vet inte om jag vill nu heller men det enda råd man får är ju att man ska lämna! Vad gör man? Känner mig så hjälplös!