Senaste kommentarerna i forumet

Jo, jag håller med om det. Tror bara att det är hjärnspöken och att i de flesta av mina sexuella relationer har jag varit onykter. Tänker att alkohol får en att slappna av lite...Men behöver hitta andra sätt att försöka slappna av. Kan bero på att jag känner skuldkänslor gentemot mitt ex också eventuellt... Men tar tag i det där i alla fall... Alltid ska det vara något som stör en i livet haha :)

Bullret

Tack, dom orden behövde jag, innan jag somnar.
Sov gott?

Hej. Vi har en liknande situation.
Hemma är slutade han dricka för 9 veckor sedan men precis som du beskriver så bra så har även mitt ex börjat beter sig som han gjorde innan. Sluten, lynnig, skyller ifrån sig. Har känts som att det eskalerat nu under jul nyår så jag gjorde slut för jag orkade inte hans dåliga bemötande mot mig. Vet ej om han börjat dricka igen men känner mig för matt och avtrubbad för att gå in i det mer. Det blir bara bråk ändå.
Det är jättetufft läge för dig, det förstår jag. Funderar själv på att söka samtalsstöd nästa vecka. Har du stöd runt dig?

Det är blandade känslor när man faktiskt inser att alkoholen inte alls ger en det man behöver eller är ute efter. Till viss del en sorg för hur sjutton ska man då tillfredsställa sina behov och drickandet blir meningslöst, men man vet inget annat.
Men nu har du kontaktat boendet och skapat en väg tillbaka. Jäklar vad tuff du är. Och pratat med personalen om det du var orolig för och löst det.
Du gör framsteg! Du kanske inte har varit helt ärlig med din vän men ha lite förståelse för dig själv. Fördelen med det är att du kan processa ditt återfall själv utan att behöva försvara eller förklara för någon som blir besviken. Det är lätt att hamna i försvarsläge då och det löser ingenting. Ni kan prata om det sen, men det finns ingen anledning att förakta sig själv. Lär man sig nåt av ert återfall så är det helt ok, då kan man ta en annan väg nästa gång. Hoppas du återvänder till boendet.

Hej! Hittade det här forumet av en slump men känner att det kan vara bra för mig att få en plattform att dela lite tankar. Vet inte om jag är på rätt ställe men hoppas det är okej. Jag är gift med en man sedan 10 år. Vi har två barn och han har ett alkoholmissbruk som han har försökt att bli av med i omgångar. Nu känns det dock som att det verkligen är allvar. Han går på AA en gång i veckan och äter naltrexone. I början var han så exemplarisk i allt, visade mig att han tog sina tabletter, pratade och diskuterar. Nu börjar han sluta sig och mina hjärnspöken är i full aktivitet där jag hela tiden är på helspänn för att jag är rädd att han ska börja dricka igen. Ibland tycker jag att jag ser beteenden som jag kopplar så mycket till hans tidigare missbruk och ibland håller jag på att bli galen. Finns det någon annan här som delar mina upplevelser?

Hej! Hittade det här forumet av en slump men känner att det kan vara bra för mig att få en plattform att dela lite tankar. Vet inte om jag är på rätt ställe men hoppas det är okej. Jag är gift med en man sedan 10 år. Vi har två barn och han har ett alkoholmissbruk som han har försökt att bli av med i omgångar. Nu känns det dock som att det verkligen är allvar. Han går på AA en gång i veckan och äter naltrexone. I början var han så exemplarisk i allt, visade mig att han tog sina tabletter, pratade och diskuterar. Nu börjar han sluta sig och mina hjärnspöken är i full aktivitet där jag hela tiden är på helspänn för att jag är rädd att han ska börja dricka igen. Ibland tycker jag att jag ser beteenden som jag kopplar så mycket till hans tidigare missbruk och ibland håller jag på att bli galen. Finns det någon annan här som delar mina upplevelser?

Jag förstår och min räddning har varit en högre makt. Jag brukar säga rakt ut att nu behöver jag hjälp, hjälp att stänga av, vila. Jag är inte religiös men något i 12-stegs programmet har fått mig att söka hjälp när inga svar finns hos en högre makt. Min ex man går på vita knogar, tycker nog att jag kunnat göra mer och så pendlar jag från att nu är han nog på gång för behandling till nä, fy fan den där grisen får ta sitt ansvar, och andra får kliva in. Men vi kan väl vara överens vas skönt att slippa på i skiten, tackar min lyckliga stjärna när jag släcker lampan att jag slipper vara där, slipper ta otrevligheterna, min stress och oro och min egen depression. Så håll i, håll ut. Du vet hans släktingar finns där, han har ett val även om beroendepersonligheten tagit över. Sov gott ?

Ett år som nykter, det är häftigt! Jag tror att jag kommer att se på datumet 9/2 som min andra födelsedag framöver.

Hur kunde jag missa en hel månad? Jag får skylla på för mycket jobb ? Tänkte bara på datumet, att du och Se klart har datumet 6 och jag 9, och Femina 16 tror jag. Ni tre är närmast mig i antal månader också. TappadIgen har också 9 som datum, men ligger några månader efter oss.

Varmt välkommen över till ”Det vidare livet” på onsdag ?

Kram ?

Hej! Hittade det här forumet av en slump men känner att det kan vara bra för mig att få en plattform att dela lite tankar. Vet inte om jag är på rätt ställe men hoppas det är okej. Jag är gift med en man sedan 10 år. Vi har två barn och han har ett alkoholmissbruk som han har försökt att bli av med i omgångar. Nu känns det dock som att det verkligen är allvar. Han går på AA en gång i veckan och äter naltrexone. I början var han så exemplarisk i allt, visade mig att han tog sina tabletter, pratade och diskuterar. Nu börjar han sluta sig och mina hjärnspöken är i full aktivitet där jag hela tiden är på helspänn för att jag är rädd att han ska börja dricka igen. Ibland tycker jag att jag ser beteenden som jag kopplar så mycket till hans tidigare missbruk och ibland håller jag på att bli galen. Finns det någon annan här som delar mina upplevelser?

År 2021 blir vårt bästa år någonsin tycker jag!

Kram ?

Tog upp de med en annan personal och hon i sin tur pratade med henne och dagen efter pratade hon och jag så nu känns de bättre. Hon har tydligen jobbat länge inom den här typen av verksamheter. Så just det känns lugnt just nu. Tog ett återfall i dag de var ju väntat, pratat med personalen och är välkommen tillbaka i mån om jag inte fortsätter dricka i mån vill säga men just nu känns de som nä fortsätter nog inte i mån.

Vinet smakar inte ens gott, visst är lite lugnare inombords men de gav mig inte det jag trodde och längtade efter. Istället bara lite mer ångest då jag ljugit för min vän. Han tror jag är hemma för jag bråkat med personalen och dragit iväg för jag var arg och att jag nu är hemma och nykter. Lögner och självförakt direkt.

Jag är kvinna i medelåldern, två barn och man. På det hela taget har jag en bra familjesituation.

Under det senaste året har ett redan tidigare problematiskt drickande förvärrats. Jag har alltid varit glad i att dricka vin, varit senast ut från fester osv. Säkert sånt alla känner igen sig i.

Under de senaste tio åren har dock mitt drickande eskalerat. Från att ha delat en flaska vin med maken en fredagkväll har det nu blivit att vi kan dricka tre flaskor på en fredagkväll - och lördagkväll- och är vi lediga dagen efter blir det även flera dagar i veckan, tex under semestrar, lov osv. Jag dricker alltid mer än min man, vi öppnar tex en flaska bubbel, vi tar varsitt glas, han tar därefter en flaska öl vilket lämnar mig med resten av flaskan. Därefter är det dags för rött till maten.. ja ni fattar. Vaknar mer eller mindre bakis varje helg.

Nu till detta år, som har varit speciellt ur coronasynpunkt, har allt förvärrats. Jag har varit mkt ute på vårt landställe på egen hand, vilket inneburit utökade möjligheter för mig att dricka. Jag har varit ensam och varje gång "tagit till vara" på möjligheten att dricka vin. Stora mängder vin.

Detta har i sin tur fått konsekvenser för konsumtionen under semestern, då jag har druckit varje dag, och även senare under höstlov och jullov när jag har varit ledig. Har pga att maken varit närvarande inte druckit andra tider, men så snart jag varit ensam - eller träffat nån kompis och haft legitim anledndning - druckit alldeles för mkt.

På nyår drack jag så mkt att dottern inte ville bli nattad av mig och nu har jag - trots att jag är ensam med ett av mina barn - druckit mer än två flaskor vin mellan 15-23.

Ni hör ju själva.

Varför gör jag detta mot mig själv?

Tror jag vet vem du menar, har sett en intervju med honom tror jag. Självklart influerar de varandra. Just tanken om att viljestyrka inte räcker till, utan att det krävs att det undermedvetna påverkas, har de som sagt gemensamt. Det som Annie Grace och Craig Beck lyckats väl med är väl att göra kunskapen lite lättillgängligare än Allen Carr lyckats med kanske.

Det är i alla fall ett tänk som passar mig. Jag tror på min egen förmåga, och jag vill göra själv. Att lägga mitt liv i Guds händer tror jag inte ett dugg på. Jag förstår också rent intellektuellt hur vanans makt och vårt undermedvetna påverkar allt vi gör och inte gör.

Craig Beck brukar säga att vårt medvetna är en klenis jämfört med vårt omedvetna. I vårt omedvetna bor våra värderingar och föreställningar om världen - och alla inarbetade vanor och handlingar. De är bannemej inte lätta att rucka på.

Men det går - om man blir överbevisad. Gång på gång, från olika håll. Och det är just det som nöta fakta, fakta, fakta syftar till. Och sen ska man träna, träna, träna och repetera, repetera, repetera. 20:e gången man säger ”nej tack, jag dricker inte alkohol” känns det helt naturligt ?

Kram ?

Han kom hem efter några timmar att han sms att han var inlagd. Var elak. Pratade om "blattar" som härjat på sjukhuset så att han inte fått hjälp. Till saken hör att jag har föräldrar som invandrat. Jag satte i mina hörlurar med högsta volym för att inte ta till mig något. Kan inte känna att det luktar alkohol, har ingen aning om var han varit eller gjort. Bara känner att jag vill vara ifred. Det är ett helvete att leva i. Var så nära att bråka tillbaka tills det slog mig att min energi är det bättre att använda till ngt annat. Har ingen aning om han låtsassover, om han snart går upp och bråkar mer. Känner bara att jag inte orkar längre, helt avtrubbad. Det är too much. Är så glad att denna sidan finns men varför finns det ingen hjälp för anhöriga? Sorry för ett så icke uppmuntrande inlägg.

Klokt av dig att ta tag i detta! Läs runt här och se om du hittar något som kan funka för dig. Att träffa en alkoholterapeut tror jag är bra, både föra att prata om hur du hade det hemma under uppväxten och hur du ska göra för att inte hamna i samma mönster själv. Det finns rådgivare här på Alkoholhjälpen också, och ett program man kan göra. Sen kan jag rekommendera dig att testa alkoholfri öl eller liknande när du är ute med kompisar, jag tror du kommer upptäcka att du har kul ändå, det gjorde jag... Och så skönt att inte riskera en katastrof varje gång man går ut med vänner. Ta hand om dig!

Att bestämma sig för att sluta dricka är en sak. Att bestämma sig för att man faktiskt inte kan dricka ”normalt” och därför avstår helt är en helt annan sak. Två beslut som är svåra att ta, men det andra beslutet kräver nog att man har landat i nykterheten några månader innan man ens kan tänka tanken.

Adde skrev det så bra i sin tråd idag, eller om det var i någon annans tråd. Det här är en kronisk, progressiv sjukdom som förr eller senare leder till döden. Efter en tids nykterhet är det dock inte en speciellt svår sjukdom att leva med - så länge man låter bli att ta det första glaset.

Det är ungefär som med min yngsta dotters medfödda hormonsjukdom. Hon tar mediciner för den fyra gånger per dag - och hon är inte sjuk alls så länge hon tar sina mediciner. För oss är ”medicinen” att inte dricka alkohol.

Kram ?

Coolt med så många dagar, och bra jobbat att bryta upp problemen i bebis-bitar! Heja dig!

Jag tror att ditt kloka beslut kommer leda till bra saker! Och de verkar redan ha börjat hända.

Ett lite senkommet grattis kommer förstås från mig med! Vad jag känner igen mig i dig (möjligen inte så vacker när jag vaknar ?)
Så värdefullt att vi har varandra. Precis det du skriver; jag gillade att dricka. Så var det, allt annat vore lögn. Men jag gillar det här Livet mer. Inte några rosenblad som strös runt min säng när jag vaknar rufsig. Men jag sätter ner fötterna så stadigt jag kan, och jag fortsätter gå. Att dricka för mig vore snarare att ställa mig i trapporna till Lustiga huset. Vi kämpar på, och vi firar när det går bra! Kram fining!

Ser att det som förväntat droppat in många nya kämpar här i dagarna. Det var ju likadant förra året runt nyår. Jag önskar alla nya här lycka till, och så bra att ni har hittat hit och startat egna trådar. Att skapa små flockar eller gäng är svinbra.?

Jag kommer flytta till ”det vidare livet” den sjätte januari när jag då har varit nykter i exakt ett år. Där bor redan de flesta av min flockmedlemmar. Jag kommer dock fortsätta att kika in här under ” förändra” och se hur det utvecklas för er. Jag hatar nämligen alkohol och mår bra av att se folk sluta dricka den.?Lite själviskt, jag vet, men det är det viktigaste av allt. Det är mitt liv, och jag vill må bra.Vad andra tycker om att jag inte dricker skiter jag fullständigt i.

Ha det bra! /Torn

Om jag får svara på frågan så nej, lördag innebär inte alkohol utan det är DU som väljer att det blir så... du har två val på lördagar, antingen du dricker eller inte dricker. Gäller även andra dagar....

Jag kan inte minnas att jag har ett så uruselt år i hela mitt liv! Inte ens det året då båda mina föräldrar dog. Det var ett tufft år, men detta år har verkligen varit uselt?

Om jag dock skall plocka EN positiv sak så är det just att alkoholen inte längre är min ständiga följeslagare. Från att ha hängt mig i hasorna dag som natt så länge finns den helt enkelt inte med i mitt liv längre. Den låg alltid på lur i bakhuvudet och pockade på uppmärksamhet. Jag var tvungen att hela tiden planera. När jag skulle hinna till Systemet. Hur mycket jag skulle köpa. Hur jag skulle hinna få i mig så mycket som möjligt och samtidigt kunna dölja det för min omgivning. Sen skulle allt städas undan så inga spår fanns kvar. Jösses så mycket jobb! Mycket värre än att jobba heltid!

Min nyårsafton tillbringades på jobbet fram till halvtio-tiden. När jag kom hem hade sonen ett par kompisar hemma och jag satt och snackade skit med dem en stund innan de sen gick iväg för att titta på fyrverkerierna en bit bort. Så jag satt helt själv (INTE ensam?) och skålade med Tomas Ledin på tvn i alkoholfritt bubbel?Jag till och med dansade runt en sväng för mig själv?Det var en sån underbar känsla! Jag kände mig FRI! Och det är jag ju faktiskt också. Fri från alkoholen och fri från ett äktenskap som faktiskt hade knäckt mig.

Ikväll hade sonen hem några kompisar igen
och jag satt med dem och snackade. Det slog mig att såhär har jag inte kunnat sitta med tidigare på samma sätt. Jag var ju tvungen att ha något alkoholhaltigt i mitt glas för att kunna socialisera och jag som inte kunde sätta stopp började ju så småningom sluddra och prata osammanhängande så barnen fick skämmas. Hu, så hemskt! Minns vid ett tillfälle förra sommaren när en son berättade att ett par av hans kompisar så gärna ville komma hit och hänga med mig och sonen, men sonen sa ”Men mamma, då behöver vi väl inte ha alkohol med”. Jag fick mig en tankeställare ?Men inte tillräckligt för att sluta då.

Bubblet på nyårsafton var faktiskt det första alkoholliknande jag druckit under mina nyktra månader (om man bortser från champangeracet?). Jag dricker inte alkoholfri öl, alkoholfritt vin eller något sådant alls. Jag pimplar bubbelvatten och Fun-light så det står härliga till. I julas blev det must såklart, men vatten är mitt nya livselixir ??Det är till och med så att när jag häromdagen tänkte på hur det skulle vara att ta ett glas vin fick känslan av att jag inte ens skulle tycka det var gott?Men jag kommer inte att prova!

Nej, nu är det nog dags att spotta i nävarna och ta itu med 2021 och se till att det blir ett mycket bättre och på alla sätt trevligare år?

Skål (i bubbelvatten?) och Gott Nytt År✨?

Kram❤️

Så fint att ni hade en nykter och mysig nyårskväll och härligt med ny kärlek. Livet är fantastiskt. Min
Nyår var också fin med barn med flickvän o sambo. De drack lite bubbel men jag höll mig till alkoholfritt och sambon gick över till sådana öl också. Kram och en god fortsättning på det nya året.

God fortsättning Nystart! Nu är du i rullning ? Det gläder mig så att du, och faktiskt även dina barn, närmar er dagen D då du tar kontroll över livet och framtiden. Lugnt och stadigt. Ena foten framför den andra ett steg i taget. Ljuset i tunneln är närmre idag än igår, och ändå närmre imorrn. Kram

Varför tar det aldrig slut? Kampen?
Mitt ex ringde, och jag svarade. Han ville inte leva längre. Han såg ingen mening. Han hade bara druckit utan att äta i flera dygn. Jag blev arg, förstår du inte vad du gör med ditt liv? Tänk på dina barn. Alltså när ska han fatta?
Jag åkte inte till honom. Skickade släktingar. Svarade inte när han ringde på kvällen. Jag vill inte engagera mig. Jag har ju lämnat. Ändå tänker jag på honom. Undrar hur det går. Gråter över honom, och hur hans liv ser ut.
Skulle vilja skriva till honom. Säga några väl valda ord. Men vad gör det för skillnad? Inget? Jag vill inte tänka på honom. Ändå är tankarna där.
Råd? Hur gör jag nu?