Senaste kommentarerna i forumet

Dina ord värmde verkligen.❤️

Hej. Jag orkar inte längre dricka. Ständig ångest och betalar ett högt pris att för en stund känna eufori. Hur länge ska man helst vara utan för att psykiskt och fysiskt kunna släppa tankar och alkohol och inse att man mår bättre? Jag är en ängel nykter och en djävul onykter.
Hoppas någon kan komma med input och förslag på hur du lyckats eller kanske befinner dig i samma sits som jag gör nu. Kram till er alla kämpar!

Tomen, Bra jobbat! Den där alkohol djävulen ska du inte lyssna på. Ingenting blir bättre av att du faller och dricker gift. Du vet precis som jag att vi mår bäst när vi dissar alkohol djävulen. En dag i taget ?
/Mrx

... så kloka ord. Han ger mig kärlek. Men inte tid, Hans liv är komplicerat, barn som mår dåligt med BUP etc, vårdnadstvist, startar bolag etc. Så jag försöker vara förstående. Men han har extrema kontrollbehov av vad han låter ”komma in” i sitt liv. Ibland känner jag mig granskad och inte ännu funnen värdig för att vara en del av hans liv. Jag har varit väldigt ledsen över det. Mitt liv är ordnat (förutom alkoholen då). Skild sedan fem år tillbaka, hälsosamma glada barn utan några problem, fin karriär, tjänar mer pengar än jag behöver, stort umgänge, uppfattas som snygg av många, tränar regelbundet. Smart, kvicktänkt och socialt begåvad.

Han har många av de kvaliteterna som jag söker, stabil, intelligent, bra humor, omtänksam, mycket god ekonomi. Han kommer ur en situation med utlandsjobb och hemmafru där jag tror han är van att bestämma allt. Han säger att han vill att vi ska ta det lugnt, han har så mycket annat, men att vi har samma målbild. Jag har svårt att förstå men inser att om jag vill vara med honom så är detta det han kan och vill erbjuda just nu.

Han har sagt att han alltid finns där för mig men några gånger när jag provtryckt det så tycker jag inte riktigt att han svarat upp. Ibland känner jag att det kanske vore en lättnad om han dumpar mig idag för så mycket vånda jag lägger på att vi inte delar livet med varandra, vilket är det jag söker...

Inget av detta har ju hjälpt mig att tycka att det är lönt att sluta dricka. Han är ju ändå inte med mig så vad spelar det för roll vad jag gör när jag är ensam hemma och vi inte kommer prata i telefon ens....
Nu tänker jag att det är lönt att sluta dricka för jag vill inte vältra mig i jobbiga känslor. Dags att ta tag i livet.

Fint med skön sömn och att du mår bra i nykterheten .. Så här utifrån ser det ut som att den här mannen är en aning självisk. Dels det här med att han varit så noga med att hålla distansen under hela ert förhållande, och så nu att du går och väntar på att få veta om er framtid, men han har bestämt att det kan diskuteras först på söndag, och att han under tiden går på middag utan dig hos gemensamma vänner, det tycker jag är egoistiskt. Jag vet av erfarenhet att det är svårt att se när man är mitt uppe i det, men kärlek ska inte behöva vara så svårt. När jag var ung och olyckligt kär och bodde i Spanien var det en dam jag pratade med som skrev ned detta på en lapp till mig: Man ska inte behöva be om kärlek som om det vore en allmosa. Det har jag tagit med mig. Kärleken är frivillig, och om den finns ska man dela den utan en massa regler om när och hur. Sen finns det ibland skäl till att en person beter sig på ett visst sätt, men man får inte glömma att man själv också har rätt att ha en vilja. Vill du leva med en man där du alltid måste be om hans tid och bekräftelse? För så måste det inte vara...

Jag har haft en fumlig lördag.
En sådan där dag då allt går fel.
Saker har ramlat ur köksskåp och badrumsskåp.
Till slut stod jag där och upptäckte att jag tänkte " Man kan ju tro att jag är full"?
För så var det ju förut, fast det ville man inte erkänna.

Man kan tydligen glömma saker och tappa saker även som nykter.
Nu ska jag tända 4:e ljuset.
Kram⚘

Tack Torn, Andrahalvlek och Klokare74 för pepp och kommentarer. Känns så bra att ha tagit steget och berättat för barnen. Som sagt, dom har nog förstått och tyckt att jag druckit för mycket länge så dom blev nog inte så förvånade alls.
Men jag har deras stöd i ryggen och det betyder massor.
Vi klädde granen igår och drack glögg. Alkoholfri såklart. Så mysigt och lugnt.
Ingen stress. Hade det varit för några månader sen hade allt känts helt annorlunda. Jag hade nog fått sug efter första muggen glögg och sen tyckt att det var en finfin idé och knäppa några julöl också och sen, och sen, och sen. Jag skulle vara helt fokuserad på alkoholen och själva ”klägranenaktiviteten” hade kommit i andra hand.
Nu njuter jag av att det luktar gran och hyacinter i hela huset. Jag är mer närvarande än jag varit på länge.
Det här kommer bli bästa julen på länge, pandemin till trots.

Ha en fin 4:e advent alla!
Kram

Tack vare er Andrahalvlek och Piglet har jag nu också läst mig genom din tråd Andrahalvlek. Känner mig mer motiverad att lyckas än på länge. ❤️
Denna j-a bumby ride jag ska klara!

Hur har det gått för dig?? Jag står precis i samma situation som dig.... Vad ska jag nu säga för att få min man att förstå att detta går inte längre?? Han vet min oro för hans drickande, han vet att jag inte vill vara nära honom när han har druckit, jag klarar det inte... Han vet att jag inte är förtjust i att drickandet har ökat på de senaste åren - men inget händer....
Ska jag ställa ultimatum? På ett eller annat sätt.... Eller ska jag bara gå självmant ? Eller ska jag prata mera.... Fungerar det - nej, det jag har insett att det inte gör...

Har du fixat det? ❤️

Jag respekterar dig om du inte vill läsa eller skriva så mycket på forumet. Jag saknar dock dina inlägg här på forumet. I den fasen där jag befinner mig nu är de så betydelsefulla för du visar en sida när det både är jäkligt tufft men även när det går lättare och för mig blir det så trovärdigt.

Önskar dig en fin jul och att den blir precis så som du önskar???

Vilken fantastiskt bra lista.Inspirerande

För att du påminner mig att jag är normal... Ibland undrar jag ?
Tänk om helgerna/ledighet kunde vara som den roliga tiden. Dagarna då vi gjorde nåt tillsammans.... Jag har fått massor av minnen nu när jag börjar känna efter... Minnen som jag DÅ upplevde som härliga och roliga, nu när jag ser tillbaka ser jag jagande efter alkohol, systembolag (alltid det första som måste besökas på ett nytt resmål) och pubrundor... Det är så märkligt....

Jag skulle förresten gjort precis som du! ❤️ Ingen ska behöva sitta ensam på julafton, självklart bjuder man in sitt ex! Det är väl så att kärleken och omsorgen för de som både står och HAR stått oss nära alltid finns där. Man vill ju ingen illa ❤️ Och den man gör illa är en själv....

Det är inte mycket mascara på mina fransor längre - det försvann tidigt i dag....

Att jag numera kan skratta åt vissa dumheter som jag gjorde förr har vuxit fram under resans gång. Det var någon gång runt månad 4-5 som det började ”lossna”. Jag märkte att jag inte mådde bra av att älta och gräma mig över saker och ting. Sådant som det inte går att göra något åt, bara att släppa det och se framåt. Jag kommer dock aldrig skratta åt hur dåligt jag mådde förr, och vad alkoholen ställde till med.? Men när jag tex hittade ett par bortglömda oöppnade öl bakom en sten trädgården i somras? så kunde jag inte låta bli att skratta åt ” hur tänkte jag där?”, dumskalle!?

Aldrig mer alkohol för min del, det tillhör det förgångna!

God jul och ett gott nykter år var en bra fras Ensam? Jag önskar dig och alla andra här detsamma!

Kram

... och jag sov från 23 till 09. Känns fantastiskt. Vaknar och känner mig fräsch. Ska träna på morgonen och fixa middag till han och mig idag. 15.00 kommer han. Oavsett vad detta landar i är jag iaf glad att jag fick den ögonöppnare jag behövde för att bryta mitt beteende....

Allt du tänker, känner och gör är normalt för oss som lever med en beroendesjuk. Just det du skriver, du ville ha en kram och sen inte förstå varför du bad om det är så normalt, vi vill ju inget hellre att det ska vara bra, som förr så därför slår vi knut på oss själva. Vi ger dom så mycket och jag sa till min teurapet att jag gör mot honom det jag vill att han gör mot mig, en klassiker. Men hon sa det kan jag lägga ner, dom funkar inte så längre, dom är för sjuka. Men det är svårt, jag skickade ett sms igår till mitt ex att om han skulle sitta själv på julafton så kunde han komma hit på kvällen, för jag vill ju inte han ska sitta själv. Han tänker nog bara att nu ska hon få krypa lite och svarade att jag skulle slippa ha honom vid bordet som bara skulle dra ner stämningen. Japp så var det med det. Fortsätt skriva, börja berätta det är skönt att få ur sig det som man lagrat, för det lagras alla dumheter dom säger och gör. Vi alla här inne förstår ❤

Vet du vad, jag blir så emotionellt tagen av vad du skriver Kaffetanten88.

Nu är så stark, även om du själv kanske inte inser det. Att du sätter ditt barn framför ev. oro för socialtjänsten. Och det är precis som tidigare skrivare har sagt, det krävs ofantligt mycket innan ett barn tas från sina föräldrar. Socialtjänsten är ju där för att hjälpa, de kan faktiskt ge stöd - till de som vill ha det. En person som vill förändra, som vill ha hjälp - som är öppen - den lyckas.

Så jag tycker att du är så stark, för att du sätter ditt barn först! För det är så många som inte gör det genom att vara så rädda för att soc ska få reda på något. Soc finns ju av en anledning liksom.

All styrka till dig. All lycka och välgång!

Lyssnade på ett sommarprat som bland annat tog upp ensamhet. Tror hon som pratade sa att 1 miljon svenskar bedömer att de är för ensamma. Några VC hade börjat skriva ut social samvaro på recept. För det är viktigt. Och det är ingen skam att vara ofrivilligt ensam. Har periodvis känt mig ensam själv och det är nedbrytande. Det var en psykolog som hade programmet som jobbade stegvis med att peppa patienter till ökad kontakt med andra. Hon uttryckte att hon tyckte att man borde kunna söka hjälp på VC för just ensamhet eftersom det skapar en stress i kroppen och får negativa effekter.

Tror jag ska dra mitt järnbristkort igen... järnbrist (ferritin) kan ge effekter och troligtvis förvärra restlesslegs, enligt nån artikel dom jag läst. De med restlesslegs behöver ligga högre än ”normalt” för att få effekt av mediciner.
Många med alkoholproblem har låga järnvärden. Personligen är jag väldigt säker på att mina låga värden påverkade både hjärnfunktionen och muskelfunktionen negativt. Gå och kolla järnvärdet och om det ligger i nedre spannet medicinera. Kan vara värt att testa.
Sömnproblemen, alkoholen, bristen på träning och ensamheten påverkar ju ditt mående negativt. Det är svårt att se nån ljusning men det kan nog bli bättre med ganska små förändringar. Tvinga dig att röra på dig varje dag, lyssna på sommarpratet jag skrev om. Psykologen brukar prata i TV minns inte hennes namn.
Ät bra mat! Säg till dig själv att du är bra, snygg, snäll när du ser dig i spegeln.
Det låter som om du vill förändra och du är ju fortfarande ung...
det kan bli bättre! Ge dig själv en fin julklapp och börja med små små förändringar!

Nu när vi talat alkoholinköp, alkoholsnack med vänner (på jobbet), smusslande och hetsen kring alkohol och högtider/helgen känner jag att Herregud, det var ju så här det var när man själv var ungdom.

Herregud, jag har ju hållit på som en 15-åring alla dessa år. Lika oansvarig och trångsynt. Tillskillnad från ungdomens dagar då det kanske var lite spännande med smusslande så måste jag väl ändå säga att spänningen övergick i ångest. Så skönt att den tiden är förbi nu :)

God Jul och ett gott nyktert år!

Jag tror att för mig är det "i princip" riskfritt att råka halka tillbaka in i att gå på bolaget och köpa ut. Det är för många steg och jag vet för mycket om vart det leder.

Dopamin! Ja, det verkar vara drivaren för många missbruk. Den som får oss att må bra, och som vi börjar överdosera saker för att få mer av.... Och när vi får för lite av det börjar kroppen skrika på olika sätt.

Skönt med bra sömn! Jag tror du kan få räkna med sömnproblem när du trappar upp champixen, sen att de går över efter ett par dagar.

Bubbelvatten känns som en fräsch belöning man gott kan unna sig!

Jag har ju kastat ut alla snuttefiltar förutom champixen... och visst det har varit lite huvudvärk i går kväll och slocknade rejält på sängen, och lite lätt bli ofokuserad och stirrig. Klassiska abstinenssymtom mao. Men det kan gå vägen... Snart ett dygn. Ska fokusera på vara ute i omgångar idag, och träna, och sova, undvika käka godis som uppiggare.

Och på måndag en månad sedan jag började trappa ner och sluta.. Tiden går fort samtidigt som den går långsamt, det kändes orimligt långt med 12 veckors kur för att bli av med detta missbruk. Men ska man inte åka hissen hela vägen till botten på en dag så är det hanterbart trappa ner på det här sättet. Utdraget, japp, men målet kanske går att nå denna gång. Hittills verkar det så.

En viss galghumor brukar jag ha och det är rätt befriande att skratta åt elände och egna dumheter. Men det här med alkohol sitter jäkligt långt in att skratta åt för mig. Tror att det är för att det är så förknippat med skam och nåt som är så jäkla långt ifrån det som jag vill vara. Kanske för att jag är kvinna och mamma, kanske för att jag verkligen inte fattar varför jag drack. Hade kanske varit lättare att skratta åt eländet om man varit för full på fester, även om den ångest som många här ger uttryck för då nog skulle ha fått mig att hålla mig för skratt även då.
Men oh så befriande Torn, skratta åt eländet och njut åt din insikt.

Helt klart är snus (och andra bruk/missbruk) väldigt triggade av triggers... På mitt jobb kom en vikarie i veckan - som vi haft tidigare, när han satte sig och började jobba sa han "jag har inte snusat sen jag var här sist", och sen vände han sig till en av sina kollegor "kan jag få en"....

:-)

Tack för uppdateringen Vinäger. Håller med, ”idag är jag nykter - gott så”. Det räcker rätt långt och då blir det heller inte lika farligt med en dikeskörning. Vi har olika problematik, olika lösningar, olika mål - eller kanske inte har identifierat målen ännu. Det räcker gott att vi är här och har möjlighet att resa på olika sätt och åt olika håll. Saknar dina kloka inlägg och reflektioner, de har varit så hjälpsamma för mig för att du också skriver så poetiskt så att orden fastnar i mitt huvud... (oerhört irriterande ibland när jag ser resterna av mitt ”sölande och pölande” ? på mitt ljusa överkast).
Önskar dig en fin vit jul, på flera sätt även om det ser riktigt dystert ut med snön.

Wow... vilken vecka detta har varit. Upp och ner är bara förnamnet.

Först och främst, tack alla finingar som kommenterat i min tråd. Jag tog en paus härifrån då jag fastnade lite för mycket (och har inte haft så mycket tid denna vecka). Det är alltid så härligt att komma tillbaka med massa glada kloka reflektioner från några av mina favoritpersoner. Och tack Mirabelle G-S, du har så rätt (som vanligt). fokuset är detsamma, det är bara andar ord som beskriver det som alltid var där, som tar över lite mer och definierar den inre resan då jag fått mer i insikter i mig själv. Det blir ett jädra tjat om min ADHD och ASD, men det får vara okej. Om man tycker att jag snackar för mycket så är det fullt okej att tycka det, att inte läsa. Jag kan inte prata så mycket om det på något annat ställe, det är få som förstår och de flesta vill inte lyssna. Detta är för mig främst - och om något skulle ta med sig något, eller ha en reflektion - så betyder det såklart jättemycket.

Har varit tillbaka på jobbet denna vecka och måndag till halva torsdagen så mådde jag piss, superdåligt, hade sån ångest att jag fick smita från jobbet efter 12 de tre första dagarna. Det var ren och skär ångest, kände mig illamående, snurrig, glömde att andas, huvudvärk, inre stress utan någon anledning, känslomässig, apatisk. Men höll ihop på jobbet och fixade det ändå utan att någon märkte (för tänk om det skulle hända, min hjärna är så skev). I vilket fall, jag tror jag kommit på varför jag mått så dåligt, fick vara hemma pga covid (som säkert inte var covid) och varför jag inte har känt mig riktigt som mig själv, har fastnat och varit mycket/känt mig mycket mer Aspig och impulsiv samtidigt än jag brukar vara. Jag tror det berodde på de medicinerna jag bytte till.

Åt en ADHD-medicin i 1,5 månad som funkade så bra, kände mig nästan speedad (egentligen var jag vad neurotypiska skulle säga är normalt). Det ska sägas att jag har ADD så jag är motsatsen till speedad i vanliga fall, visserligen skenar tankarna, och fötterna måste röra på sig, men jag är ändå väldigt icke speedad, jag fastnar och måste vila mycket, blir hjärntrött osv... alltså inte "dampig" som måste tas ner på jorden.

Men att andra såg att jag orkade saker, att jag orkade fokusera, att jag var gladare, det kände jag med. Det var helt fantastiskt (speciellt nu i efterhand när man ser vad jag lyckades åstadkomma). Bara positiva saker. Men jag fick ganska mycket huvudvärk, som jag iof. alltid har annars också, så vi bytte till en annan medicin, som jag åt i 3 veckor. Jag slutade med den i tisdags denna vecka. Det var rävgift (för mig), för många så är däremot den min första medicinen rävgift så... men när jag började äta nya medicinen kände jag ingen positiv effekt, inte så många negativa heller, men just då så tappade jag all motivation (som jag fick med de andra medicinen), all energi och blev jättetrött, sen var jag hemma i 2 veckor (jobbade hemifrån men ändå).

Nu när jag slutat med medicinen så känner jag mig lite normal, jovisst jag är trött och orkar inte som alla andra, men jag mår okej i alla fall. Jag känner ingen ångest då jag inte har en "god grund" för att känna det. Ska till min sjuksköterska på måndag och sätta in gamla medicinen igen, troligen. För huvudvärk är inget jämfört med den förändringen som skedde när jag åt den första medicinen, nu i efterhand. Tänk att det är så "ni vanliga", "neurotypiska" alltid har det. Det är så sjukt för mig, att jag har gått runt i 36 år och inte fattat att inte allas hjärnor funkar som min.

Åter till fokus på detta forum. Jag har ju tidigare skrivit att jag inte dricker nu för att jag inte får dricka, för att jag äter mediciner. Ja, det finns såklart andra orsaker också, som att jag inte vill leva som jag gör när jag dricker, att jag innerst inne inte når bra av det osv. Men med medicinerna har jag tappat sugen, på det mesta i mat och dryckesväg iof, och så har jag vetat att jag inte FÅR kombinera den med A. Och där går min gräns liksom, jag skulle aldrig missbruka tabletter, och speciellt inte blanda och experimentera med A, jag är alldeles för nojig för sånt. Det finns inte på världskartan. I alla fall..

... nu har jag ju inte ätit medicinen sen i måndags, men har jag då druckit när jag har kunnat?

NOPE!

Det har jag faktiskt inte. Tanken har definitivt kommit, definitivt! Att få fira in ledigheten, att få festa till, att jag FÅR - bara lite. Men så fort den tanken har kommit har jag ärligt frågat mig själv...

"Vill du verkligen det här ****".

Varje gång har varit NOPE!

Det har inte känts svårt, jag har varit glad och stolt. Sen ska sägas att min motivation att gå till systembolaget är noll, shit att stå i kö för lite alkoholhaltig läskeblask... det är ju inte normalt.. eller jo, det är väl just det som det är, men om det ses som normalt så vältrar jag mig i att vara trendsättande genom min nykterhet!

Hade två vänner över på besök i går, mina bästisar. Vi höll avstånd, vi fikade och bytte julklappar. Det var supermysigt och fick några riktigt roliga och fina julklappar. Det var ett suspekt paket som såg ut som en flaska, vilket det också var. Jag tänkte direkt att det var en vinflaska, och att jag nu skulle dricka vin i kväll. Tanken kom så snabbt, skrämmande snabbt. Tanken på att ha vin hemma - och min första tanke var inte att hälla ut det, det var att hälla i mig det. Varningsklocka på den. Men jag är inte förvånad.

I alla fall, det visade sig att min vän (som känner mig väldigt bra, hon har även en son som har ganska grov ASD, ADHD mm så hon är så fantastiskt lågaffektiv och vet precis hur jag funkar), hon hade köpt en alkoholfri glögg till mig :) Lättnaden var total!

Jag måste dock tänka till på detta med min spontana tanke att hälla i mig... impulsen var så ilsnabb. Hur ser min plan ut den dagen jag faktiskt får en flaska. Det skulle vara ett så pissigt sätt att falla. Jag vill inte falla igen, för jag vet att det inte är ett alternativ för mig.

Vid denna tiden förra året var jag ungefär en vecka bort från att förstöra min längsta nykterhet någonsin, kom till 172 eller 173 dagar om jag inte minns fel. Missade 6 månader med någon vecka. Den gången var det för att jag hade bråkat med min mamma och klockan var 17.45, så jag hann till systemet som stängde 18.00. Jag hade sjukt mycket stress under den perioden med flytt, hantverkare och utredningen - men det är ju bara ursäkter. Jag hade inte hittat de rätta verktygen för mig själv, hade ju aldrig testat att sluta innan heller. Jag hade även en tanke att jag kanske faktiskt var en av de få som kunde dricka kontrollerat. Jag sa högt ha högt till mig själv att jag inte ville dricka - som för att övertyga mig själv, men jag ville kunna dricka i sällskap, och jag visste ju inte om jag skulle kunna lyckas, jag hade aldrig testat. När jag skrev om detta här på forumet sa alla gamla rävar ;) att det funkar sällan, och jag (precis som alla som kommer efter mig) hade ändå en så glorifierad bild av mig själv att jag trodde att jag var speciell - den som kunde klara det. Pyttsan, i min värld så finns inte det. Men just då, så hade jag inte gjort en empirisk studie liksom, och det behövdes för att kunna komma hit.. Det fungerade okej med drickandet i några veckor, jag drack mer men inte så mycket.. men sen blev det värre och värre... tills i somras då jag var nykter i ett par månader igen. Min empiriska studie visade att det alternativet inte var aktuellt i mitt fall. Trist kanske, men det är okej. Life´s not fair.

Det är en resa, en process, ett maraton... ingen sprint... Min nyktra resa har pågått i 18 månader vid detta laget, jag lyckats (för vi fokuserar på det bra) att vara helnykter 10 (11) av de 18 månaderna. Som start på min resa ger jag det ett godkänt. De där 8 månaderna var tid som behövdes i dimman för att förstå och ge upp om alkohol. Att verkligen inse mitt förhållande till A och vilken sorts relation vi har.

NU har jag svävat ut igen, herrejesus... i vilket fall, jag har inte druckit. Det är jag superglad för. Börjar troligen med gamla medicinen i morgon och på tisdag ska jag göra en sak som jag aldrig gjort.. som känns skrämmande för mig. Jag ska göra botox i min panna. Är inte särskilt rynkig (och vad fasiken skulle det göra om jag var det). Det är dock inte av estetiska skäl, har fått höra att spänningshuvudvärk kan försvinna, lindras. Jag går ju alltid och lyfter på ögonbrynen. Så vi får se hur det funkar. Det får blir min julklapp till mig själv. Har nästan 5000kr som jag hittills tjänat in från mitt nyktra leverne dessa 71 dagar, så det får bli ett uttag därifrån.

Nu är klockan snart 08.00, kanske skulle man äta lite frukost och fundera ut vad man ska göra med dagen. Det blir en promenad i dag, och det blir en nykter dag.

Läskigt med panikångestattack.
Orosanmälan - Det kanske är precis vad du och sonen behöver just nu. Du har en jobbig situation och har haft det länge låter det som. Separation i somras och nytt förhållande nu. Heltid i princip med sonen med undantag för varannan helg. Nu i ett nytt förhållande med någon som har svårt att kontrollera känslor. Å så alkohol på det, men det är kanske inte så konstigt att du medicinerar din ångest. Alkohol är den sämsta medicinen man kan hittta tror jag, så det är bra att du nu kanske får hjälp på annat sätt. Tycker att du är väldigt stark, väldigt ansvarsfull och väldigt empatisk som har insett att du/ni behöver hjälp. Att ha hand om någon som behöver så mycket hjälp och inte bara det, att vara mamma till någon som behöver så mycket hjälp tror jag är utmattande på många sätt. Oron, kärleken och arbetet det innebär. Här finns många, många mammor som kämpat för sina barn.
Hoppas du nu får hjälp på alla plan.
Lycka till nu och ha förståelse för

Helgerna kommer så mycket oftare nu än förr.... Och även om jag försöker att inte "förbereda" mig så vet jag vad som ska hända...
Jag jobbar i helgen, 12 timmars pass. Och sen körtid, många timmar borta och några få timmar hemma på kvällen som jag så gärna skulle vilja var trevliga. Min man skulle göra maten i går, värma på de färdigkokt potatisarna och duka bordet. Löken skulle jag skära då jag kom hem.... Vet inte hur många öl han hade druckit innan jag kom hem, men jag kände att han var över den omtänksamma fasen, mer inne på den klagande, bittra fasen. Jag blir lite sammanbiten själv då.... Vill inte säga för mycket, det blir ju fel vad jag än säger. Och det blev det ju i går med = FEL! Och därmed blev han sur, och innan vi satt vid matbordet var det helt tyst.... Han satt med näsan i telefonen medan han åt. Jag sa inte mycket jag heller ?

Efter nästan 14 timmar hemifrån hade det varit kul om det åtminstone var gjort det han hadde SAGT han skulle göra, köra sopor och dammsuga. Men nej - han hade sett sport på TV och det hade tagit hela dagen. Han hade handlat....

Jag gjorde inlagt sill och bakade två sorter kakor som hade tagit slut i burkarna medan han satt i TV-rummet och surade. Han kom ut i köket ett par gånger för att hämta mera öl och ölkorv och lite ost, jag frågade om jag fick ge honom en kram och han ställde sig framför mig och lot mig ge honom en kram och sen gick han igen.... Varför gav jag honom en kram?? Varför tigger jag om närhet, varför går jag på accord med mig själv, varför "kryper" jag? När jag egentligen bara vill skrika åt honom.... Jag älskar ju honom!!! Det är det enkla svaret....

Klockan 21 gav jag honom en godnattkram och gick i säng - upp i morse klockan 04 för 12 timmars jobb igen. Jag älskar mitt jobb, även om jag jobbar långa pass - har mycket ledigt oxå ? Så jag kan jobba på mitt andra jobb...

Fredag kväll var det ju samma sak, men då var han fortfarande i omsorgsfasen så jag kom hem.... Hämtade kaffe åt mig och satt och pratade med mig vid köksbordet. Då tog han upp en sak med mig; "du är ju orolig over mitt alkoholintag och över vad som ska hända när jag går i pension (det är jag VERKLIGEN, kommer han att dricka varje dag då som han tex gör under semestern och annan ledig tid), men du ska veta att jag är orolig för dig med"
Jaha.... Vad är HAN orolig för? Ang mig.... Jo, att jag är för aktiv, att jag nu har så mycket att göra och är så engagerat att jag inte kan njuta pensionen tillsammans med honom. Jag har två jobb (130% tillsammans), alla djuren och mina fritidsintressen - hur ska det gå när jag inte jobbar? Jag kommer ju aldrig att klara det... Det är HANS oro.... Ja han kanske har rätt - jag vill inte stanna av, jag måste ut och hitta energi och ork för att klara det här. Men det är några år till vi går i pension, jag kan inte förbereda mig riktig än...

I dag är det söndag.... I kväll när jag kommer hem undrar jag om han har druckit igen - det undrar jag redan nu ? Har han kört soporna som han skulle göra i går?
Vi går mot jul.... Och mera ledighet ? Han jobbar två dagar till veckan och sen är han ledig 17 dagar.... Själv jobbar jag mina två jobb och ska fixa allt hemma - det är mitt val och jag älskar det - men att komma hem till ölburkar och en bitter man framför TV längtar jag inte till.... Om han börjar bråka och dra fram allt vi borde prata om när han är nykter så blir det jobbiga kvällar och nätter.... Och därmed jobbiga arbetsdagar dagen efter.

Jag har satt TVÅ gränser som han vet om och som han försöker respektera (men det går inte alltid) Det ena är att vi INTE ska ta upp saker till diskussion när han inte är nykter.... Problem ska lösas i nyktert tillstånd!! Det fungerar ju inte helt.... Men nog så när! Och han kan sluta diskutera om jag påminner han om att han inte är nykter. Han blir ju förbannad och vill ju gärna kläcka ur sig saker iaf - men de låååånga diskussionerna som kunde ta timmar och förstöra nattsömnen totalt dom förekommer inte mera....
Den andra gränsen är inget sex när han är onykter! Det respekterar han faktisk.

Nackdelen när jag läser här och skriver så blir det många tårar och många känslor - jag har ingen att prata med, det är ingen som vet.... Jag känner mig oerhört ensam, men jag tror att ved at vara här inne och kanske VÅGA börja prata så kommer det att lätta lite... Jag funderar mycket på vad som är normalt och inte, vad som är nödvändigt att respektera och vad som är galskap....