Senaste kommentarerna i forumet

Först med ett stort leende att du minns vinäger.. Sen ett otroligt tack för den fina dikten som fick mig otroligt rörd...Tack ❤️

Min nivå för hektisk blir verkligen lägre och lägre, men det känns som om jag har haft fullt upp. Dels har jag äntligen fått tvättat efter sju sorger och åtta bedrövelser. De senaste två gånger har jag antingen inte hunnit eller inte orkat, och tvättberget har växt. Tur att man inte använder lika mycket kläder så här i hemifrån-jobb-tider.

Sen skulle jag filma mig själv när jag sjöng en julsång. Det är ett mitt bidrag till den enorma digitala kören som de håller på och skapar. Undrar om de vet vad de har gett sig in på? Hur ska de få ihop ett sådant gytter av röster som låter hellre än bra ? Jag har tränat på låten hela veckan och idag var det dags att filma. Sista dagen att skicka in filmen - och jag gör alltid saker precis innan deadline.

På filmklippet skulle det bara vara min röst, ingen musik. Så det krävdes två enheter. En som filmade och en som jag lyssnade på med hörlurar. Padda och mobil. Mina hörlurar passade inte till mobilen, som tydligen bytt ingångshål sen jag fick en ny jobbmobil. Suck. Mina trådlösa hörlurar var urladdade. Suck. När jag väl skulle börja filma så började jag hosta en gång, andra gången plingade en pushnotis till, tredje gången missade jag timingen totalt. Suck. Spelade säkert in tio gånger. Helt trött på min egen röst.

Sen var filmen för stor för att skicka som det var tänkt, och jag fick göra en ny inspelning med lägre kvalité. Suck. Som också var för stor visade det sig sent nu ikväll - så nu har jag laddat upp fanskapet på youtube där de får hämta den.

Och som jag lät sen då. Utan musik och körkollegor. Himmel, det gjorde nästan fysiskt ont i mig att lyssna på eländet. Och som jag såg ut ? Ja, fåfängan sattes på hårt prov idag minst sagt. Vet inte hur många gånger jag tänkte ”ett-två glas vin hade underlättat det här enormt”. Men det var inte allvarligt tänkt, mest ett konstaterande.

Så var det ju ofta. När något kändes läskigt styrkte man sig med några glas vin, då kändes allt mycket lättare. Undrar hur många deltagare som skickar in filmklipp där de tydligt är lite i gasen? Det kom jag att tänka på just nu. Nu när filmklippet är ivägskickat, eller snarare uppladdat, så känns det otroligt bra. Jag var modig som gjorde det - och trots alla förbannade motgångar så fullföljde jag. Jag gav inte upp halvvägs.

Jag har chattat ikväll också. (redigerat av admi: Då vi värnar om anonymiteten på forumet har vi valt att ta bort delar av detta inlägg då det finns risk för en person att identifiera sig själv.)

Jag har ju också varit tokdeprimerad. Jag har också tänkt tanken, flera gånger. Aldrig gått vidare från tanken till mer konkreta planer dock, av hänsyn till min familj tack och lov. Det fanns en källarvåning till i det helvetet att åka ner till tydligen, och den våningen slapp jag uppleva. När inte ens hänsynen till familjen är tillräckligt skäl.

(redigerat av admi) Det är nödvändigt för oss jourare att vi också är anonyma och inte binder upp oss känslomässigt på någon stödsökande, men det är bannemej inte lätt. Ikväll önskade jag innerligt att jag hade suttit bredvid personen, hade kunnat hålla om och tröstande viska ”det blir bättre”.

Men jag hoppas att jag med fakta och empati ändå sådde några frön. Mer kan jag inte göra.

Kram ?

Men du kanske kan hitta nån ny variation. Nyår på landet eller fjällen om man får resa inom landet.

Det finns annars säkert saker som ska fixas i hemmet. Köpa nya (dyra) verktyg och kroppsarbeta kan säkert ge lite energi. Jag är sugen på en dyckertpistol. Allt kommer sedan sitta fast i hemmet. Ungarna kan försöka stöka ner då... nästan så jag ska fästa pepparkakorna så det blir några över till mig.
? ja det låter som en plan.

Huvudsaken är nog att vila upp sig och se fram emot ett mer socialt 2021.

På återskrivande.

Över att det ens ska behöva bli så. Och att du är den enda som nämner elefanthjorden i rummet.
Tack för ditt bidrag till en bättre värld ?. Sjukt att det ska behövas, vad är det för strukturer vi bygger egentligen?

Hur som helst ta och vila upp dig i Jul och lägg upp fötterna på soffbordet. Personligen slipper jag en väldig massa flängande på grund av coronan. Nått bra ska väl komma ur eländet.

[nått fyndigt hej då] och ta hand om dig!

”Kan man någonsin bli lycklig igen utan alkoholen”. Jag tror den förhindrar dig just från att bli lycklig(are). Men jag känner igen tanken. Är själv snart uppe i 3 år utan alkohol och jag är totalt sett lyckligare nu än innan.

Visst finns det tillfällen då det känns trist. Men de vägs upp av att inte förlora tid på baksmällor och ångest som oftast är en större del än den lilla lycka alkoholen ger.

Så japp man kan bli lycklig igen.I mitt fall lyckligare. Allt är inte regnbågar och enhörningar men jag hoppade upp några snäpp.

Det gäller att vara väldigt uppmärksam i början på impulserna. Nästan så att hjärnan kopplas ur och kroppen bara kör. Försök fånga dessa och tänk på vad du gör, då blir det enklare att avbryta. Suget kommer som en våg och försvinner sen ett tag. Mkt är vana. Med tiden kommer det mer sällan.

Lycka till!

Var på en yogafördjupning för 2 år sedan. Temat var " mastering the dependant personality". Trodde det skulle bli mitt livs viktigaste utbildning... Ingen tog mig på allvar kändes det som. Hade inga drogmissbruk utom alkoholen, inga "hemska" minnen. Ingen slående personalitet (är inte vacker, ej heller ful, varken smal eller tjock, har ingen önskan att ta plats o gör därför inget intryck). Kände mig så intetgjord! Hur knnde läraren lnte fatta att jsg hade sår, annars skulle jag inte varit med? Så trött på att vi tysta, duktiga tjejer/kvinnor alltid tas för givet. Hur dysfunktionell måste man bli för att synliggöras?? Jag hoppas att nästa generation, m7n dotters generatin, ska göra ett bättre jobb än vad jag kunnat!

Att luften gått ur dig alltså. Ett jullov är precis vad du behöver nu, och det är du så värd!

Kram ?

Ja det kanske inte är så bråttom. Men det skaver väl en aning att jag inte lyckats förändra grundproblemet som består i grubblande. Dock är det ju delvis bättre av sig självt när alkoholen inte är med i bilden och lägger sin våta filt över allt.
Jag tror mig behöva jobba mer med acceptans det är väl så långt jag kommit. Men i morgon. Nån morgon i all fall.

Ta hand om er!

Bubblisen. Då toleransnivån är hög så kan väl minnesluckor komma? Att hjärnan liksom slås ut fastän man står på benen? ?
Kanske har jag som anhörig trott att beroende minns mer än den gjort då den inte varit "så berusad" ...

Jag såg inte inlägget från lånehajen alls, så admin högg nog som en kobra. Jag såg däremot ditt inlägg om lånehajen, men förstod inte då att det var i min tråd du kommenterade. Jag utgår bara från kommentarerna på första sidan när jag läser. Håller med om att den typen av spam är bedrövligt ?

Kram ?

Jag vill även tacka dig för allt du lärt mig och gett mig insikter i, tack vare dig och flera så gick jag, jag förstod att det skulle inte bli bra om inte vi båda jobbade mot samma mål. Om jag förstod det rätt har det figurerat andra kvinnor i er relation, i vår gjorde det, efter bara 2-3mån som gifta. Jag har läst lite om relationsberoende och det verkar ju inte heller vara nån barnlek. Som du skrev nånstans, man valde själv att gå men känner sig ändå dissad, det måste ha att göra med det psykiska nedbrytningen och att man tävlar mot någon annan, dvs alkoholen, man anser man har förlorat och därför är tvingad att gå. Jag tränar också att vara i känslor, men det blir tufft ibland. Hoppas veckan blir bra och att du kan se fram emot lite långledigt ??

Vill bara säga tack för så fina inlägg och fina ord Se klart, Andrahalvlek och Sisyfos??

Ja...de här orden ge dig själv ledigt ifrån dig själv...så trösterikt på något vis. Jag tror faktiskt att jag behöver sätta mig själv lite högre upp på piedestalen...eller jag vet att jag behöver det. Och absolut ....tänka mer positivt om mig själv❤️

Som någon skrev tidigare i min tråd...det kan ha varit Blenda....att se de dagar som jag lyckas vara nykter...som idag exempelvis??

Jag minns så väl vad en medicinsk sekreterare sa till mig en gång...du värderar dig inte själv så högt...men du har ju för sjutton läst flera år på högskola, pendlat flera timmar per dag och per vecka...och även hunnit m min familj för jag valde bort träning och mitt sociala liv.

Det ligger otroligt starkt inom mig...att inte tro för mycket om mig själv...före Coronan hade jag påbörjat en väg för att se vad vill jag göra med min tid...å jag började måla....kanske borde jag köpa lite färg och penslar...måla hemma nu när jag inte kan gå på kurs?

Jag tappar lätt bort mig själv...och faller lätt tillbaka i gamla mönster....vilket jag inte vill....men utan alkohol skulle det bli lättare??

Och visst har det varit så att när jag började skriva så var det många som var så bestämda och färdiga med alkoholen vilket har varit långt ifrån min väg vilket har gjort att det har känts lite ensamt ibland...men heter gruppen el vad man nu kallar den för...hittar inte namnet nu...men heter den ”Förändra sitt drickande” så nog ska jag kunna skriva här även om det är lite upp och ner för mig??

När det gäller min bror och telefonsamtalet så finns det en lång berättelse bakom som bidrog t min ledsenhet. Frågade honom en gång om vi skulle fika tillsammans men han vill inte ses utan sin fru och min man?

Hur som helst så har jag haft en fin dag m min familj. Ytterligare lite födelsedagsfirande med barn, svärdotter och make. Med korvgrillning över öppen eld vid Vänerns kant?? Tänkte på dig då Torn eftersom vi åkte förbi fiskarens (är död nu) hus...han som körde ut oss med sin fiskebåt en dag på sommarlovet då vi badade och metade. Härliga minnen❣️

Sov så gott?

Du har gått igenom så mycket det här året som dom flesta aldrig kommer i närheten av, så jag förstår känslan av övermäktighet. Det behövs lite ro mellan varven och jag hoppas så innerligt att du får det. Du är en av flera som fick mig att inse allvaret, att sätta stopp att gå, ni satt med svaren och jag ville inte vänta in mer. För det är jag evigt tacksam, att få ärliga svar i det kaos jag hamnade i utan förvarning. Jag har också en bodelning att ta tag i, ännu ett hem att bygga upp och ge trygghet för mina barn. Och jag har också haft en jobbig helg, tyngd av ångest med frågor, vart är han nu, med vem är han med, blir han frisk nu och så vidare, anar att du haft dessa frågeställningar och till slut släppt och kunnat lyfta blicken. Kämpa på och jag hoppas du kan njuta av lite ledighet ??

Har alltid närtbmyten om mig själv. Tror det startade i högstadiet, då jag desperat ville vara omtycktboch helst ingå i något "gäng". Det hände aldrig, men jag "blev" iaf någon genom att vara bohemisk, sy egna kläder, färga håret etc. Utöver det var jag anorektiker, fast ingen visste vad det var. Min pappa skällde på mig att vara " normal". Min mamma hade fullt upp att utveckla sig själv som konstnär. Detta var tidigt 80-tal. Mina syskon har alla tagitnsina vägar, jag min. Levde många år i förnekelse av anorexin (hur jag nu o föräldrarna kunde det, vägde under 40 kg o var 16 år gammal...), som inom nåt år utvecklades till bulimi.som jag dolde under "sunt leverne o mycket träning" under många år. Till o med min exman tror jag inte fattade mig.
Allt jag eg vill säga om allt detta är att mitt liv hittills har varit en, inte lögn för det är det inte, men en dubbelteater.
Min nuvarande man vet (nästan) allt. Han vet allt om alkoholen. Han är den ende som jag varit ärlig om det med. Mina syskon vet inget. Vi pratar om min mammas drickande o jag spelar med. Jag är alltid nykter vid alla släktträffar. I ungdomen drack jag inte och har fortsatt på den linjen i släktsammanhang.
Detta är mycket skrivet till mig själv. Att få ner var jag är. Inte helt ärlig mot någon, utom kanske mot mig själv. Med viljan att vara helt sann som människa.
Men ser ju att jag har ett livslångt lärande att döljande har skyddat mig, så även ha empati för mig själv att hjärnan är programmerad att inte ljuga, men att underlätta...

Du har hanterat ditt nu så bra! Precis som Nordäng67 säger "Bästa medicinen gav du dig själv."
Det låter som du har bra strategier och verkligen tar hand om dig. Fortsätt så. Det är bra att du resonerar med dig själv som du gör. Vad du önskar, vad du saknar och vilka motgångar du har. Och viktigast är att du har verktyg som du använder dig av. För din hälsa. Jag minns när jag hittade hit och vi skrev i varandras kommentarer, så skulle din dotter resa. Tänk vilken förändring du har gjort detta år! Så stora vinster för dig rent hälsomässigt. Och du har arbete. Jag förstår att det är tråkigt med pengar som används till dubbelt boende när du kunde ha använt dem bättre. En övning i acceptans och tålamod tänker jag. Och kanske kommer det något bra ut av det. Se till att bodelningen blir bra och planera att besöka din dotter när det är möjligt med tanke på pandemin. Och fortsätt med dina strategier i vardagen. Det är de som är viktigast. Ditt här och nu. Kramar

Vad skönt att höra att så många av dina prover var bra. Jag är inte medicinskt kunnig så jag vet inte vad ett CRP prov är?
Jag tycker du är jätteduktig som klarar det så bra med alkoholen och modig som tar hjälp. Vi ska klara det här ?

Är inne och skummar, trycker hjärtan och passar på att tjoa en liten hälsning ? Jag såg att du funderade på om du borde byta forum eftersom ditt fokus ändrats till att handla om dina diagnoser... Fast har fokuset ändrats? Ditt fokus är ju fortfarande att försöka leva ditt liv så som du vill leva det, fri från alkoholdimmans tillfälliga lindring. För mig har min tråd börjat handla mest om gränssättning i min yrkesroll nu när jag blivit nykter, för min oförmåga att göra just det är nog den största anledningen till varför jag började smutta vin i soffhörnet. Komma åt den där ”fuck it” känslan för en stund och skita högaktningsfullt i alla överkrav. Mitt fokus hamnar på att inte alls ta emot sagda överkrav, utan bolla tillbaka dem, eliminera behovet av ”fuck it” liksom. Och för dig hamnar fokus på att hantera tillvaron och hitta verktyg för att hantera livet med dina diagnoser. Inte konstigt alls ❤️ Kram

Hur har det gått för dig i helgen? Vad har du gjort istället när suget kommer?

<3

Du beskriver mig och som jag hållit på sen jag började dricka... minnesluckorna och att dricka snabbt.. varför är det så med oss? Vilka är vi??

Men jag är inne på 100 dagar nykter och är stolt men också ledsen och orolig.. har alltid haft härliga födelsedagsfester och varit en riktig liten fixare, nu fyller jag 23 snart och har ingen lust att fira mig, de känns tråkigt att inte få smaka av champagnen eller vin till maten.. men jag vet ju att jag alltid velat ha mer efter det ändå?
Jag ser hur långsamt folk dricker nu när jag är nykter och jag blir nästan stressad av det..
Ja jag har lång väg att gå, fortfarande ångest för snesteg i mitt liv men tiden arbetar bort det!

Ska bli superkul att följa dig, eftersom det kändes dom jag läste om mig själv! Jag tycker livet utan alkohol ger så mycket mer. Starka människor som är nyktra är fascinerande

Enligt mig gör du precis rätt nu. Hittar saker att greja med, tar en dag i taget (inte tänka aldrig mer), läser/ skriver mycket på forumet och har tålamod. Bra jobbat ! ?

Ingenting är som det ska vara, pandemin sätter sina spår överallt.

Idag skulle vi haft en liten julafton med våran favoritfamilj, son och dotter med familj, men vad händer?
Jo mamman i familjen ha råkat komma i kontakt med en covid'are på jobbet, så hon får sitta i karantän.
Mat för femtusen hamnar i kläm, allting känns förstört, vi som laddad för en sista sammanträff innan alla försvinner bort.
Vi gjorde vad vi kunde, åt revbensspjällen till middag, och för vissa nubben till sillen ikväll.
Dottern med familj kom och på eftermiddagen också sonen, vi drack julmust och lät barnbarnet på snart två år stå för underhållningen runt matbordet.

Jag kokade risgrynsgröt till frukost i morse, en hel kastrull, men den blev klar till lunchen istället.
Lät den stå ute och svalna och sedan blev den en traditionsenlig ris a' la Malta med en hemmagjord hallonsås.
Inget blev bra, gröten fick för lite salt, och såsen för lite sötma, suck!

Det kändes lite torftigt när det inte blev som det var tänkt, frugan som julsmyckat hela huset under kvällarna för att hinna i tid, ja det kändes lite förgäves..
Våra klappar som var till julklappsspelet ligger där i sovrummet och trånar efter slagsmålet om klapparna och tärningarna, det skulle ha blivit mitt första julsklappsspel, men det gick vi miste om.

Luften gick ur oss, vi som var så laddade inför just denna dagen, då vi skulle mysa med glögg, lussebullar och pepparkakor med grönmögleost på, jo det gjorde vi också, men i en betydligt decimerad styrka.

Jo vi vet att pandemin är i ett kritiskt läge just nu, det ska tydligen komma en massutskick med SMS till 22 miljoner mobiler under morgondagen sägs det.
På jobbet tvingas vi använda munskydd hela dagarna nu, de skaver och jag får sår utefter näsan minsann.
Det är ju också en del gnällande och tvistande om just munskyddens funktionialitet, funkar mot spott men också en virushärds ansamling vilket kan bli farligare på lunch och fikaborden.
Men också vara tacksam att man har ett jobb att gå till, många sitter ju hemma och jobbar i sin ensamhet.

I lördags var jag tvungen att ta ett 12 timmarspass, killen som kör helgpasset skulle vara ledig inför en flytt.
Jag var lite nervig att kunna ta alla hans arbetsuppgifter, trots att det är jag som har lärt upp han allt, men det var några år sedan och många av rutinerna har hunnit förändrats sedan dess.
Inte nog med det, jag hade dessutom fått ytterligare en lärjunge att lära upp, som bara jobbat fem dagar.
Att vara "barnvakt" är lite jobbigt, han svansar efter mig hela tiden och vill likt ett barn få en sysselsättning hela tiden, så det gäller att planera noggrant utan några luckor för ovisshet, det slet hårt på min lilla hjärna.
Nejdå, jag tycker väldigt mycket om honom, en ung och ambitiös kille, runt 25 år, sedan jag som ska lära upp honom som till och med är äldre än hans föräldrar, suck!
Jag försöker att vara så "hipp" jag bara kan, kanske lite löjligt inställsam utan att vara dominerande, vad vet jag.
Visade sig att min dotter kände hans flickvän, de är ju båda på tjocken samtidigt.
Mest orolig var jag för denna dag, då han skulle jobba ihop med "grinolle", en av våra tjurigaste gubbar på jobbet.
Han är nästan lite proffessionellt a-social, och kommenderad mot sin vilja att jobba helg, stackars lärjunge.
Men vi behöver nytt fräscht blod på jobbet, vi är fyra gubbar som inom en fyraårsperiod kommer att gå i pension samtidigt, och det kommer att sänka vår kapacitet med 80%, så något måste göras.

Denna helg blev inte som planerad, och visst är jag lite putt över det.
Ansträngt mig till det yttersta att få ordning på grejer både på jobbet och hemma, och tiden för rekreation har varit minimal, så jag behöver en bättre återhämtning än det här.
Min kropp skriker att den lider av både psykisk och fysisk ansträngning, det värker i mina leder likt en väderkärring som tjatar om att det blir sämre väder i veckan, för det känner hon i sina leder...
Nej det blir inte sämre väder, de blir precis lika kasst resten av veckan också, regn, mörkt och ett par plusgrader.

Jag tycker mig känna igen tecknen, det lackar mot jul, och julstressen gör sig påmind, det är nog så här varje år.
Midvintersolståndet kommer den 20:e, därefter går vi mot ljusare tider, när jul och nyår är över kan man kanske börja njuta lite av livet igen.
Jag behöver bryta lite av pressen just nu, men måste också ta andras skift när de nu ska ha semestrar, så det kommer att bli kvällskiftet ett tag framöver, men som någon har sagt (ähum)...förändring är bra!

Jag måste fortsatt tänka på att vara tacksam, och inte vara otacksam över det jag inte har eller uppnår.
Jag kan luta mig tillbaka över en viktig sak jag kan vara stolt över, jag håller mig nykter.
Hade jag inte det, så hade inte ens det här fungerat, så det så!
Julmusten smakar gott, och det är väl en av det bästa smakminnena jag kan återminnas, det skänker mig lite ro till gamla barndomsminnen, när vuxenlivet inte var så pressande.

Sankta Lucia, så svenskt, men ändå inte, ett italienskt helgon som vi bara firar i sverige, märkligt egentligen.

Berra

Luften har litet gått ur mig nu, när kampen är över för denna gång. Jag var fullt beredd att lämna in min avskedsansökan max 15 min efter ett beslut i den riktning jag protesterade mot. Och nu behövde jag inte lämna in den. Än iaf. Tur det är lov snart. Jag behöver omgruppera och hitta vägen framåt när jag nu ska jobba kvar, trots allt.

Dag 6 började med en tidig morgon, Lucia på tv:n och en lussekatt i handen. Det var härligt att vakna nykter även idag. Den här helgen är den första på många månader, om inte år, som jag faktiskt har upplevt i sin helhet. Inga minnesluckor, dimmigt sinne eller bakfylla. Så mycket tid man har över! Idag tog jag upp en gammal hobby då jag saknat den, men också för att kunna fylla mina dagar under den stundande julledigheten. Jag vill verkligen undvika tristes lika mycket som stress. Jag tror att det för mig är viktigt att hitta tillbaks till en bra balans mellan att ha det lagom tråkigt å lugnt och aktiviteter å full fart.

Den här tiden förra veckan var jag full, riktigt full och på väg att bli ännu fullare. Det var förra helgens 3 dagar långa fylla som skrämde mig till att se sanningen. Även om det bara har gått en vecka sedan dess och ännu färre dagar sedan jag anslöt mig hit så känns det som att det skulle ha varit månader. Jag har lärt mig så mycket av alla era berättelser och jag har även fått så mycket stöd och varma ord. Jag har verkligen burit forumet med mig hela veckan.

Det har hänt så otroligt mycket både med min inställning till alkohol men även i synen på mig själv. Jag vet att jag har en lång väg att vandra och det kommer komma många tuffa dagar och utmaningar som jag behöver hålla mig skärpt inför. Men jag är redo! Visst händer det att jag undrar hur det ska bli att vaka in julafton utan glögg, öl och irish-coffe. Jag tänker på julafton utan snaps, nykterhet på mellandagarnas hemvändarfester och nyår utan champagne. Men, som så många här på forumet lärt mig, en dag i taget. Jag vet att jag vill leva ett liv där alkoholen inte dikterar vem jag är eller styr de val jag gör, det är värt mer än någon drink i hela världen.

Jag tänker mycket och är nog själv en rätt dömande person.. eller skulle säga HAR VARIT, jag ser mycket nytt i världen och väljer den fina sidan av andra eftersom jag inte tycker jag är bättre!
.. mitt problem är att jag tror alla andra tänker lika mycket som jag! Jag har även privat psykolog.. tycker inte att det hjälper men sen kanske jag är instängd med just pga inte vilja bli dömd, älskar detta forum att vara anonym och inte behöva PRATA.. så rädd för att sitta och prata om mig själv..

Starkt av dig att bryta och välja en ny väg! De pinsamma minnena tror jag tiden hjälper till med, ju mer avlägsna de blir desto mindre plågsamma blir de. Däremot har du kanske en hel del känslor du tryckt undan som kommer fram igen? Kanske vore det skönt att få prata med en psykolog? Det finns också till exempel diakoner inom kyrkan man kan få prata med, det är gratis och man behöver inte vara troende eller ens medlem i kyrkan. Ta hand om dig och fortsätt kämpa, det kommer att bli bättre!