Senaste kommentarerna i forumet

Hoppet är det sista som överger en. Vi lider av hopium och de av missbruk. Svårt lita på en sådan person.

Hoppet är det sista som överger en. Vi lider av hopium och de av missbruk. Svårt lita på en sådan person.

https://youtu.be/fyZDkv7CUYo

Lögnerna är vardag för dem. A sa att vi skulle leva tillsammans länge. Man vill ju lita på en person. Lyssnar mer på orden än på handlingarna. Han har bestämt det mesta och har jag ställt krav har han gett mig dåligt samvete. Han har haft alla rätt i denna video från Brain dose. Kommer.

"Sprang på" sköterskan som jag träffade på hälsoundersökningen. Alldeles utanför huvudentren till mitt jobb, jag jobbklädd och helt tillsynes i tjänst med visir och allt.
Hon känner igen mig, tar några sekunder innan jag känner igen henne. Hon frågar hur GÅR det med DET??? Jag blir helt paff, svarar bara att det går bra. Hon visar ned händerna o säger " Så du slutade bara SÅ?". Jag sa ja. Hon frågar vidare o vidare, jag svarar mer o mer undvikande; detta känns inte rätt. Jag är hennes patient, hon har sekretess. Att konfrontera mig utanför mitt jobb, då hon är privatperson o jag i jobb. Det kan bara inte vara rätt, oavsett om "avsikten" är rättrådig eller inte. Känner mig så utlämnad. Till saken hör att hon också frågade mig om det bara var att gå in o boka tid för behandling... Jaha, ska hon bli MIN patient nu, eller ännu värre, patient till någon kollega? Vad ska hon då ställa för "oskyldiga" frågor om rn "viss" kollega???
Jag gick ju för fasiken till en privat klinik för att inte bli synlig bland mina kollegor...

Ja precis. Han har ju sagt han vill bli av med sjukdomen o pratat om alla negativa konsekvenser. Att han vill ha ett liv ihop med mig osv. Det har gjort ja engagerat mig för o hjälpa honom. Men när han efter 1 år ff dricker trots hjälp från flera håll då tror ja inte på det längre.

Jag lär mig hela tiden. Jag kunde inget om detta förut. Har varit förskonad. Det skiljer som sagt mycket i ålder mellan oss men det har inte spelat nån roll för stark kärlek. Men man måste älska sig själv mer eller iaf lika mycket.

Det går ju att se det på olika sätt, för mig är va rje uppenbarelse en seger. Jag börjar vekligen förstå både hur hon och jag fungerar. Jag börjar inse att det faktist inte finns en chans i helvetet att hon skall ändra sig, bara manipulare mig att stanna ett tag till, misshandla mig verbalt, sen manipulare mig igen. Just nu håller jag mig undan konflikter med henne då de inte ger mig något annat än stresspåslag. Att prata med någon just nu känns jobbigt, speciellt som det är väldigt låst och stängt där jag bor, får inte ens träffa kompisar pga Covid. Fast jag har kommit till punkten där det inte finns någon återvändo, frågan är bara när explosionen kommer.

En positiv sak i allt elände är att jag iallafall inte druckit starksprit på snart en månad, det gör iallafall en ganska stor skillnad.

Dubbelinlägg ...

Morgonsol. Då förstår jag mera. Att du funnits där då du hoppats på han verkligen vill sluta dricka, att han vill arbeta för det.
Allt gott till dig. ?

Morgonsol. Rättelse till #14 i tråden "Att släppa taget". Ska vara omedvetet i stället för medvetet.

Ja tagit min väg i alla fall och det är bort från sjukdomen.

Men Han vill bli frisk. Det vet ja. Men sjukdomen är väldigt stark i honom. Vet inte vilken väg han kommer ta

Tröttiz min A har mer spelat på offerrollen att han vill intr dricka o fått mig att engagera mig vikket gjort ja trott ja faktiskt kan hjälpa honom. Han vilselett mig där tror jag. Han mest glad över uppmärksamheten men spelat ut mig tror ja

Ganska direkt insåg jag att jag inte kan kontrollera annan persons drickande, fick tidigt höra "... jag dricker när jag vill ..." Hm. Just så, end of discussion.
Inser också att jag inte kan förändra någon. Vad jag sedan jag medvetet tänker är dock en annan sak ... ?

Skönt att läsa att drogen har talat klart med dig !! Du så målmedveten o bestämd. Det gillar ja

Tron på att ja kan rädda en annan är också typiska medberoende drag. Man försöker kontrollera andra istället för o lägga fokus på sig o det man faktiskt kan påverka- sig själv. Lever lite i en illusion kan man säga

Så klok du är, tycker jag!
Å känner igen mkt i det du skriver med. Inget verkar bita på våra alkoholister! Enda är o leva sitt liv ja. Medberoendesymtom ja har är att ja lever mitt liv genom honom, men att man låter honom uppta så stor del av livet. Svårt att sätta gränser. Låter inte mug själv vara huvudpersonen i mitt liv utan lever vid sidan av honom o hans sjukdom. Sagt till honom vad han ska göra men har inte insett vad ja eg behöver. Ska säga att ja är uppvuxen med en förälder med psykisk sjukdom o det vqr där ja gav upp mitt egna jag. Nu har ja fått bekräftat att ja beter mig likadant . Vill få mitt liv tillbaka nu. Ett liv ja aldrig tillägnat mig själv i första hand

Förstår att du blir nervös.. Jag har ju följt din tråd och det du beskriver nu är ju något du varit med om ett par gånger tidigare, att plötsligt dricker du på det där sättet du inte gillar igen. Hur känns det de gånger du dricker lagom, kan du njuta av det då, eller är du hela tiden lite på din vakt för att behålla kontrollen? Den stora frågan är väl om det är värt att ta de där smällarna då och då för att kunna få dricka? Jag tror att det är svårt att undvika att spåra ur ibland om man har de tendenserna (vilket jag själv har). Så då får man fundera på om man orkar med de negativa konsekvenserna av en och annan karatefylla. Vad riskerar man genom att fortsätta? För mig är det den uppenbara risken att göra bort mig totalt som avhåller mig. Jag har klarat mig ifrån det, men sista månaderna innan jag slutade närmade jag mig gränsen.. Så fundera och utvärdera.. Och ta hand om dig..

Vi har också haft uppbrott. Det har inte fungerat. Hans bruk har eskalerat då så då är man ju livrädd. Ringer för att kolla om han lever i princip. Då har jag godtagit kontakt även om han varit onykter. Tyvärr har behandling inte hjälpt att motivera honom. Han är riktigt elak manga gånger. Visst, det är drogen som talar men den har talat klart med mig. Borde nog också blockera.
På vilket sätt är du medberoende menar du?
Jag har väl mest sett till att han lever. Bjudit på mat mm. Det skiljer många år mellan oss så jag tror inte på någon gemensam framtid för oss. Men om jag lyckas hålla mig borta från honom hoppas jag att han tvingas vakna.

Min situation var väldigt lik din, och att sluta dricka har för mig inneburit just det du längtar efter. Jag har fått mer energi, både med barn och egna projekt. Jag njuter mer av vardagen, och jag är lugnare och gladare. Och som du säger, livet känns värdigt, jag har inget att dölja, och det ger mig styrka i många olika situationer. Det är inte bara rosor att sluta dricka, men det positiva överväger helt klart. Det låter som att du är motiverad att sluta, testa så tror jag att du kommer bli överraskad av hur skönt det är att slippa alkoholen.

Ja de är sjuka.

Hög igenkänning på allt du skriver! Det är verkligen värt att stå ut med ett och annat sug. Precis som du säger så vet man att den där känslan man längtar efter är typ 5% av alkohopaketet, de resterande 95% är för full, ångest, bakfylla, planering, kontroll - inte särskilt prisvärt. Ser fram emot att följa dig på vägen!

Apropå allergisk. Samma. Bara tanken på hans röst när han druckit gör mig äcklad. " ja är spiknykter" o " Ja är inte full" o allt gormande att ja är elak som sover när han behöver mig osv osv. Så egoistisk så det är inte vettigt. Så taskig mot mig som haft sånt jävla tålamod med en vuxen människa som skyller ifrån sig allt på mig o alla andra. Nej enough!! Ja värd mer än så. Lögner spyr ja på. Vad är det o inte kunna lita på.sin partner? Usch. Nej. Går inte o bygga ihop med en sån sjuk person

Morgonsol, detta att inte lyssna på sina egna behov är förödande. Tids nog kommer kropp och själ att säga ifrån.
Så du gör rätt i att ta tillvara på tiden och lägga hans behov åt sidan. Jag fick rådet tidigt, och har nog skött mig hyfsat bra, men man får inget tillbaka av det man investerat. Medan han finns i tankarna 99% av tiden är vi bortglömda 99%. Det måste finnas en balans i vad man ger och tar. Man ska inte behöva be om bekräftelse och ömhet. Man vet ju att den finns där bak masken av drogpersonligheten, men vi existerar ju 24/7. Att ständigt vara nr 2 tär på självkänslan. Missbruk är ju ingen hit för sex och kärlek heller precis. Nej vi gör rätt i att ta avstånd från bruket men inte personen. Heja på!