Senaste kommentarerna i forumet

De är 7 och 9 år. Ja det gör ont, man vill berätta för dem men samtidigt inte då man inte vill prata illa om mamma inför barnen, då hon kommer att uppfatta det så oavsett hur snällt och inlindat man säger det.
Hon kommer att starta ett krig om jag tar upp det med barnen innan allt är klart med skilsmässa, bodelning och försäljning av huset.

Tack för kommentarerna! Jo, jag måste ta tag i det, jag inser det! Men hur var det; jag tyckte jag såg att det fanns något program att följa på den här sidan? Har jag sett fel, eller finns det inte längre?
Imorgon (eller rättare; senare idag) börjar jag att sluta! Tror jag!

Idag kom garnet jag beställt. Mjukt och mysigt. Började direkt sticka en poncho, och jag lär ha att göra ett bra tag. Stickning är en bra aktivitet när man behöver träna sitt tålamod. Jag brukar sticka små saker - mössor, vantar, raggsockor. Det känns så skönt när man är klar.

Men just nu behöver jag lite hjärndödande malande, även om jag förstås får hålla hyfsad räkning. Jag stickar i rutor, varvar fyra räta och fyra aviga och efter fem varv gör jag tvärtom. 26 rutor (á 4 maskor) på varje varv. Många rutor blir det. Och sen när jag gjort klart ett stycke på cirka en meter ska jag göra ett till, och sedan sammanfoga dem och slutligen virkar jag nog några varv runt hela ponchon. Ni förstår att jag lär ha att göra ett tag ? Jag följer aldrig ”recept”, jag kan bara sticka på frihand.

Jag får se om jag behåller ponchon själv eller ger bort den till äldsta dottern. Hon gillar poncho, medan jag känner mig lite obekväm. Som om jag klätt mig i ett tält typ. Plus att jag är i klimakteriet och är så varm att jag inte behöver varma plagg. Men jag har som sagt inte bestämt mig än, det finns gott om tid att fundera över det. Äldsta dottern har redan fått en poncho av mig, flera mössor och flera par raggsockor. Det är så roligt att hon tycker om att använda det.

Hon önskade sig förresten ett broderi-kit i julklapp. Ni vet ett sådant där ironiskt visdomsord som sen skapar en underbar kontrast mot det präktiga broderiet. Hon har tittat på det själv först, men tyckte att det var för dyrt. Jag högg som en kobra direkt och beställde idag kitet plus ram och nålar för att ge henne det i julklapp. Det här är första gången någonsin som hon visat intresse för handarbete.

Min mormor var en mästare på att både brodera och virka. Jag har flera stora tavlor och dukar till ett helt hyreshus. Min mamma och moster var inte intresserade alls, men jag ville bevara min mormors alster till eftervärlden. Hon var verkligen otroligt duktig, hon handarbetade typ alltid.

Det finns forskning som visar att handarbete är bra återhämtning för hjärnan. Man skapar något, det blir fint och man blir nöjd, får koncentrera sig lite lagom mycket, och sen är det tydligen något med att man skapar med händerna som är extra viktigt för just hjärnans återhämtning.

Jag tror att forna generationer kvinnor många gånger behöll sitt förstånd genom att handarbeta om kvällarna. Låta den kreativa hjärnhalvan få lite näring efter dagens slit. Oavsett så vill jag gärna att min äldsta dotter för kulturarvet vidare, även om varken hon eller jag egentligen inte ens är värda att nämna i samma sammanhang som min mormor vad det gäller handarbete.

Jag lärde mig sticka och virka efter min första utmattningsdepression 2007. Letade reda på en nybörjarinstruktion ”så lägger du upp löpmaskor”. Sen blev det som en besatthet, men jag tror att det hjälpte mig igenom den första jobbiga tiden. Stickningen/virkningen fanns alltid där som ett sällskap, något att sätta händerna i. Plus att det är omöjligt att scrolla på mobilen när man handarbetar, och det är också väldigt bra att skapa sig sådana frizoner.

Kolla på tv samtidigt går däremot utmärkt. Ikväll har jag kollat på två dokumentärer. En Theroux-dokumentär om amerikanska barn med olika diagnoser som medicineras från 6 år. Och en dokumentär om vaccinmotståndare, del 1 av 2 tror jag. Båda på svtplay. Jag gillar dokumentärer, ser hellre det än mycket annat. Jag har både cmore och Netflix men kollar sällan på serier faktiskt. Blir inte hooked på sånt alls. Nyheter måste jag förstås se också.

Kram ?

Kommer gå bra, planering för aktivering är nyckeln till att låsa upp det vanliga ältandet som kommer lagom till tacosen.
Vet vad jag ska göra och det är att fortsätta med min 67 dagar gamla nya vana. Mår så mycket bättre nu!

Kan tänka klart (på riktigt)

Godnatt

Jag förstår att du är ledsen och sörjer. Jag tror inte du har sörjt klart helt enkelt. Du har varit upptagen med att få allt praktiskt att funka i era liv. Det är plågsamt och sorgligt när det inte blev som man hade tänkt sig, ni skulle ju bli gamla ihop. Gråt, gråt, gråt tills du inte har några tårar kvar.

Samtidigt är det nog det allra bästa för dig. Då kan du stänga den dörren ordentligt. Spika igen den. Tänk dig att du är vinnaren i detta, den andra kvinnan är förloraren. Han kommer att visa upp alla sina finaste sidor för henne, men tids nog kommer de andra sidorna fram. Lite som med alkoholen faktiskt ?

Kram ?

För dig. Att se dottern ledsen. Jag har inte barn, men jag vet att barn är kloka och de förstår väl mer än vad vuxna tror. Jag skulle prata med barnet och något mellan sanningen och en vit lögn. Något i stil med att "mamma är inte sig själv" eller "mamma mår inte bra" alternativt "mamma är sjuk och det är en vuxensjukdom som är svår att förklara".
Nu vet inte jag vilka ålrar dina barn är i. Jag har en brorson som är 13 och han förstod för några år sedan att mormor och morfar blir konstiga av alkohol. Jag ser att han förstod att hans föräldrar också blir det. Jag råkade säga en gång att alkohol är lika mycket drog som droger. Då reagerade han och han är smart och har lagt ett pussel själv under flera år. Vi har inte jättebra kontakt, han och jag och hans föräldrar är överbeskyddande och så festar de till det ibland. Jag tycker inte så mycket om att fira födelsedagar hos dem eftersom de blir ganska berusade och de förstår inte att de själva är i riskgruppen. Och de tyckte att mitt ex var alkoholist. Antagligen väckte han så stor ångest då de inte är helt oberoende, av alkohol.
Barn fattar. Tala så ärligt du kan. Om du kommunicerar med dem så kommer de troligtvis att ha starkt förtroende för dig. Tror jag. Lycka till med eget boende och nytt kapitel i livet!

Det verkar ta ett bra tag tills vi slöfockar sätter igång att träna.Själv satte jag igång med min löpning först efter 9 månader.? Det märks att du verkligen inte vill falla tillbaka till drickandet och har kört med hängslen, livrem, flytväst och krockkudde. Helt rätt!
Nu kör vi vidare på det nyktra spåret!

Kram ?

Amen!

Man undrar ju lite nu - han hade samtal med chefen i går. Tyckte jag såg dem när jag gick förbi ett av konferensrummen. Där hade man velat vara en fluga på väggen och velat höra hans förklaringar!

Han har inte sagt ett ljud till mig sen i måndags förra veckan då jag skällde ut honom. Rätt skönt faktiskt. Han verkar också ha raderat sina sociala medier så han blev väl riktigt rädd att klanta sig rejält denna gång. Sist var det ett av chefens krav, tydligen - att han inte fick vara i sociala medier för han beter sig illa och skadar vårt varumärke. Man kan ju hoppas att det blev lite tuffare åtgärder denna gång än bara samtalsstöd hos företagshälsan.

Dåså! Det är torsdag och kväll! Måste ändå säga att det går väldigt bra 8 dagar in :) jag mår som vanligt, ingen molande huvuvärk och är inte lika törstig längre hörrni! Bröt dock mot mobilregeln jag satt upp i sovrummet nu, men måste dela med mig!
Tänker följande just nu:1. HUR kunde jag leva på det sättet innan, att dricka varje dag? 2. Hur vill jag leva generellt? 3. Hur kommer framtiden bli? Är jag stark eller kommer jag att gå tillbaka till min negativa alkoholkonsumtion?

Känner ingen skam, är inte ledsen eller rädd fortfarande vilket är skönt. Är fortfarande nyfiken och vill liksom kika runt varje krön för att se vad som finns där, inte av rädsla utan av spänning typ...if that makes any sense!
Jag slogs av EN negativ tanke dock: tänk om mina nära och kära tycker jag är jobbig för att jag har informerat om mitt alkoholproblem??
Slog bort den så snabbt jag kunde. Om någon uttrycker sig dumt, så får jag bara förklara att jag blivit upplyst (brist på annat ord) av nykterheten, och att dom kan DRA ÅT SKOGEN (ni vet det andra ordet, men vill inte svära). Enkelt egentligen.
Summa sumarum: Det går bra nu! Tack för ert stöd ❤

Men grattis, blir så glad. Vill oxå uppleva 11 månader, så jag knatar efter dig. Kram

Santorini, minns dig och vad härligt att du skriver ibland så vi andra kan få inspiration. Tack

Hm, om du inte har öron att lyssna med, finns ju ögonen till hjälp. Alltså vi här inne. Skämt åsido, jag tror på dig, häng kvar här och ta den hjälp du behöver. Det finns en väg ut. Jullan

....av honom att bete sig så, jag har levt I 14 år med en kvinna som jag nu håller på och skiljer mig från pga alkohol.
Det svåraste steget jag gjort, det tog mig ca 2 år att klara av att gå vidare då vi har två barn, min lättnad nu är oerhört stor sedan jag tagit beslutet för 3 månader sedan, bor fortfarande under samma tak men flyttar äntligen till egen lägenhet om drygt en vecka.
Önskar idag att jag tog beslutet för två år sedan redan hade då.sluppit alla jobbiga stunder, väntandes på nästa fylla, nästa sammandrabbning.....

Tyvärr så måste jag skriva att beter han sig så är han så otroligt respektlös oavsett hur snäll han är nykter.
Du kommer upptäcka tillslut att de "snälla" stunderna inte uppväger de dåliga, hoppas du tänker till vad du vill och hur du vill att din framtid ska se ut.

Är det att få elaka skämt, en trött grinig kille dagen efter, att aldrig veta när blir det nästa gång........
Om jag förstår rätt har ni inget gemensamt boende eller barn.

Ta en rejäl funderare, men för allt i världen, tänk till ordentligt.
Hoppas allt löser sig till det bästa.
Vi är många som har olika historier här som gärna lyssnar(läser) och finns för dig, att skriva och läsa andras historier här på detta fantastiska forum hjälper i besluten.
Tack vare forumet här vågade jag till slut ta klivet att bli fri....

Vad bra att du dricker mindre!

...flyttar till egna lägenheten om drygt en vecka. Längtar så efter att få starta upp mitt nya liv med barnen.
Min exfru har klarat några veckor helt ok utan vare sig vin eller cigaretter men för drygt 2 veckor sedan var cigaretterna tillbaka och nu knappt 2 veckor så har vinet återigen gjort intåg i huset.
Märkte redan ikväll när jag kom från jobbet att hon druckit, hon skyllde på att hon behövde plugga så hon ville att jag och barnen skulle åka hemifrån en stund.
Kommer hem, hon sitter i duschen och duschar. Jag går på toaletten i andra änden av huset, Dottern går in och stannar där och pratar med mamma.
Går in och behöver fråga henne en sak och ser direkt att hon blivit mer onykter, helt plötsligt halkar hon till när hon sitter och ramlar omkull.
Hon skyller skämtandes på dottern att jon skulle hällt ut tvål i duschen.
Jag lämnar och hör hur de snattrar och skämtar vidare.
Några minuter senare kommer dottern ut genomvåt jätteledsen och säger att hon sa stopp....mamma har då ändå skvätt ner henne med duschen,"skämtat" med henne,
Dottern säger att hon sagt stopp men mamma inte lyssnat, mamma kommer då ut och rakt av beskyller dottern för att ljuga, dottern blir ännu ledsnare och berättar att så inte är fallet och mamma fortsätter skylla ifrån sig.
Går in och stänger dörren och säger till henne att detta är inte ok, skylla ifrån sig på barnen, rejält onykter en torsdag....

Tyvärr är det inte första gången hon ljuger mig eller barnen rakt i ansiktet.
Båda barnen har det senaste påpekat flera gånger att mamma ljuger...

Mår så himla dåligt av att höra att det inte bara är mig hon ljugit för i alla år utan även gör det mot våra barn.

Vad gör man?
Hon ljuger, eller förstorar allting hon berättar.
Har folk runt omkring som oxå påpekat detta till mig så det är inte bara min uppfattning.

Hur förklarar man för sina barn att mamma har alkoholproblem? Och även att hon konstant förvränger sanningen.
Ska man bara vara tyst och låta dem upptäcka detta själva?????

Gick nu och la mig hos dotter och nattar henne, frågade först exfrun om hon sagt godnatt till henne, ja fick jag till svar...
Dottern frågade vad svarade mamma? Ja, svarade jag och hon bara skakar på huvudet, har inte alls sagt godnatt....ska gå iväg för att be henne och säga godnatt men dottern stoppar mig och skakar på huvudet, hon vill inte ens det.

Mitt hjärta går sönder :( återigen påverkas mina barn av mammas drickande och lögner.....

Kikar in och säger hej. Kan inte minnas att jag läst om någon som har sån kämparvilja som du. Och jag håller med flera som skriver, och senast Sisyfos ord om att tillåta dig själv att ta lite mer hjälp. Du är vråkstark Snusen. Du har krafter som knappt hälften av oss har. Jag är helt säker! Du stöttar andra, du är klarsynt. Ta till dig av att vi är många som tror att det kommer att bli bra, och vet att du är värd det. Stor kram ?

Vill bara skicka en kram och så bra kämpat. Sug kommer och går. Nu är det mer som en trött mygga som surrar förbi. Snart faller den död ner... att längta efter lite glömska kan jag känna ibland. Men det går väldigt snabbt över. Mycket snabbare än baksmällan efter en sån där glömska-kväll.?
Var stolt över allt fint du beslutat kring ditt eget liv. Det blir ännu bättre, jag lovar! ?

Hej allihopa.

Känns lite ironiskt nästan att bara en vecka efter att jag sammanfattat 2020 som ett händelserikt år på gott och ont men med fokus på det positiva så händer nåt som gör mig så ledsen.

Eller ja. Både ledsen och inte ledsen.

Men min exman och jag har ju levt som i ett särboförhållande nästan. Vi har inte brutit vårt förhållande riktigt. Ibland har det känts väldigt bra och ibland har jag känt mig fast i något negativt.

Men sista tiden har det känts bra. Men nu fick jag veta att han inlett en relation med en annan.

Jag har ju väntat på det och önskat det stundtals men jag var inte beredd nu när det väl sker. För det har föregåtts av ett HELT motsatt beteende. Alltså han har varit kärleksfull osv på ett väldigt starkt sätt. Och jag har släppt min gard lite. Tillåtit mig att känna kärlek till honom.

I alla fall. Jag har gråtit så mycket idag. Jag har tillåtit mig att verkligen sörja. Minnas det fina och gråta. Sörja förlusten.

Mitt i sorgen så vill jag ändå att det ska vara såhär. Jag vill att vi går vidare. Att vi är vänner och inget mer. Och jag tänker verkligen försöka göra det bästa av allt.

Men jag sörjer ändå. Och jag känner mig svartsjuk också. Det har ju varit vi i 17 år. Sedan jag var tonåring. Är rädd att jag ska ligga vaken inatt och fantisera. Gjorde det natten till idag och sov inte en blund.

Jag hoppas att det här är starten på nåt bra. Att det är dags. Nu har vi levt isär i 10 månader men inte gått vidare. Nu är han redo och då kanske jag också vågar.

Kramar ♥️

Gud vad jag känner igen mig. Den där pleasure&shame cykeln är så svårt att ta sig ur.
I början tyckte jag det var underbart att han tyckte jag var så sexig men sen blev allt bara sex och andra delar av vårt liv fungerade inte alls. Och han fick mig att göra saker jag inte kände mig helt bekväm med....ville ju inte att han skulle sluta tycka att jag var sexig..

Jag är singel så jag behöver inte ha alkohol hemma. Om jag får gäster som vill dricka alkohol får de köpa med sig själva, och ta med det som blir över. Så tänker jag nu. Middagsgäster på nivån alkohol har inte hänt mig än i Coronatider.

Kram ?

När man är mitt i det är suget starkt eftersom det väcker mersug när man dricker. När man avstått en tid är inte suget lika starkt. Det är därför det är lättare att avstå helt än att dricka kontrollerat. Tycker jag. Det är ungefär som när det står en skål med godis eller chips på bordet. Så länge jag inte äter någonting är det lugnt. Tar jag lite är det kört. Varje gång. Så funkar i alla fall jag.

Kram ?

PS. Givetvis ska man ha koll i backspegeln, men man ska i huvudsak hålla koll på vägen framför sig.

Vilken bra liknelse! Men när man slutar dricka så växer öronen konstigt nog. Märkte du inte det under din nyktra period? Fingertoppskänslan blir lite bättre, lyhördheten likaså.

Kram ?

Jag varken kan eller vill förklara min insikt här på forumet. Det är för omfattande och helt säker kan jag ju inte vara. Men jag råder både dig (och mig själv) att forska vidare i litteratur och på youtube.

Detta är ett omfattande ämne. Det finns flera olika slags narcissister och vissa personer kanske bara har ett antal narcissistiska drag. Jag är ju själv helt novis i ämnet...

Jag tycker också det viktiga kanske inte är att hitta en stämpel utan se till helheten, konsekvenserna, sambanden. Om många pusselbitar verkar bilda ett visst mönster som ger en förklaring till hur vi mår så spelar det mindre roll exakt hur "sanningen" är. Men all kunskap är makt! Makt att förstå sig själv, ta hand om sig själv, växa. Befria sig från det förflutna genom att förhålla sig till det som är och vad som har varit. Tänk Sinnesrobönen. Förlåta och acceptera omständigherna i livet. Mod att släppa taget om t ex illusionen att kunna förändra det vi inte kan (dåtid, andra människor, osv). Och förstånd att lämna relationer som skadar oss och välja nya som får oss att må bra!

Vi kämpar vidare tillsammans! ?

Och det blir ju så att barnen, små som stora blir en del av festen på ett heeelt annat sätt än om alkoholen står i fokus. Alla är med helt enkelt! Underbar läsning Se klart!

Kram!