Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker att det är så olika när man läser i trådar för anhöriga respektive beroende. I trådar för den beroende står det ofta att det är a och o att de har en förstående partner som hjälper dem i rätt riktning etc. Att man stöttar och inte skammar dem vid ett återfall etc. Men i anhöriggrupper ser jag mer rekommendationer att lämna, för att de utnyttjar och manipulerar och aldrig slutar om de inte slängs ut.

Jag gjorde så för ett par månader sen. Skickade min sambo till ett hotell för att det fick räcka med att dricka hemma framför barnen. När han kom tillbaka hade han anmält sig till ett program som han följt sen dess. Igår kom han hem från gymmet och hade druckit, (märklig kombination kan man tycka, men han gick nog till en pizzeria efteråt) sen ljög han om det. Idag erkände han det och att det hänt en gång förut, som jag misstänkt.

I hans program står det att sådant kan hända och att man inte ska bli nedslagen för det, utan ta nya tag och fortsätta på den nyktra banan. Men för mig som inte vill dela mitt liv med honom som onykter och dessutom inte vill känna mig osäker när han går ut. Ska jag stötta eller be honom flytta ut vid en sådan händelse?

Han har givetvis bett om ursäkt. Sagt att han är ledsen för både min och sin egen skull och att han är fast besluten om att inte ha det såhär. Säger att det var därför han berättade idag, istället för att föra mig bakom ljuset. (Vilket nog hade fungerat då han inte luktade alkohol och betedde sig ganska normalt. Det var småsaker som fick mig att reagera.)

Jag har markerat hårt idag och sagt att jag kanske vill att han flyttar ut. Han vill laga mat och umgås med barnen, fortsätta renovera på vårt hus etc. Men jag vet inte, för jag får olika råd beroende av perspektivet på artiklarna.

Senaste numret av IOGT-NTO:s medlemstidning Accent handlade just om dejtande som nykter. Att många reagerar negativt på att man är nykter, så det blir inga fler dejter. Tyvärr finns det ingen dejtingsajt för nyktra i Sverige. Vore kanske en affärsidé? Det finns flera i USA tydligen.

Jag vill också dejta framöver, men jag vill inte riskera att träffa en man med alkoholproblem. Om jag rannsakar de senaste sju åren ordentligt, och analyserar de åren med mina nyktra glasögon, så har jag till 100 procent träffat män med alkoholproblem efter min separation från barnens pappa för sju år sedan. (Då räknar jag bara dem som kändes seriösa, som jag träffade åtminstone några månader.)

De försökte alla fyra dölja sina alkoholproblem för mig, men nu med nyktra glasögon och ökad kunskap ser jag mönstren tydligare. Creepy. En av dem var öppet nykter, men han pratade aldrig med mig om orsakerna, trots att vi träffades under ett halvår. Jättekonstigt. Jag hade inget emot att han var nykter, men att inte prata om sitt tidigare missbruk är att mörka en viktig del av sitt liv. Allra helst som jag fick veta ALLT om hur hemsk hans fru var i samband med deras skilsmässa ?

Det där med hemsk fru i samband med separation är för övrigt en sak de hade gemensamt, behovet av att prata om hur deras ex helt känslokallt körde över, söndrade och härskade. Typ. Spännande självbild. Undrar hur många gånger jag kan gå på den historiebeskrivningen av en man?

Kram ?

Jag känner igen mig i ensamheten och det har varit den som har fått mig att umgås med "flaskan" istället. Ska jag sitta hemma ensam kan jag lika gärna vara lullig osv. Dock har min kropp tagit stryk av just alkoholen, bland annat med muskelbristningar även jag. Eftersom alkoholen gör att kroppen får svårare att ta upp vitaminer, så ökar även risken för muskelbristningar och sabbar även läketid och annat. Alkoholen sabbar ju även sömnen, även om det blir lättare att somna in, så är det ju inte så bra om man sedan vaknar, sover oroligt etc under natten.

Inte är du gammal för att du är över 60, du kan absolut få upp en ljusare tillvaro, kanske återfå en mer funktionell kropp, återuppta löpning mm, men för att det ska gå så bra som möjligt, så är det nog klokt att dra ner på eller helt avstå från alkoholen. Jag tänkte själv att ska jag bryta ensamheten, så är en förutsättning att jag först bryter med alkoholen, därefter kan jag försöka hitta en ny livskamrat etc. Stort lycka till iaf vad du än landar i!

Åh, det är så mycket jag skulle vilja skriva nu...
Känner mig lite nyfrälst..
Hallelulja, hoppas att det håller i sig!
Amen

Just nu tumvantar. Har annars kört på sockor och Lovikkavantar. Efter det en vända med dubbelverkande grytlappar. Sen syr jag mössor :-D Älskar att skapa något själv, efter eget huvud och smak. Känns lite meditativt och lyssnar nu samtidigt på julmusik!

Kram

Just det, glömde svara på det första du skrev! Vill ha en sund relation till alkohol. Att känna mig helt och villkorslöst ok med att ETT glas vin till maten inte behöver leda till fler. Men som sagt, just nu äcklas jag av tanken. Brrr.

när jag ser dig framför mig med pannlampan :-D

Men visst är det skönt och kul detta att prova på nya grejor? Jag har börjat springa! Ja, springa och springa, men kör på bandet som uppvärmning innan gym. Alltid hatat att springa tidigare, men har upptäckt att det är ganska skön terapi om inte annat. Klarar några km nu!

Ha en skön dag!

Kram

Ärligt talat blir jag jätteirriterad att få denna "feedback" om att jag "borde" sluta nu, och underförstått att jag inte bryr mig om barnen om jag inte gör det. Det var ju en jäkla miss att skriva att jag hade bett "om lov" en gång till min dotter. Det har hänt en gång o jag ångrar det. Det behöver kanske inte upprepas igen, strö salt i såren?

Fantastiskt stöd! Visste inte alls hur det skulle bli. Var beredd på många pekpinnar, men inte det varma stödet som finns. Härligt! Hur känner du nu inför julen? Bra? Mindre bra?

Tack för välkomnandet! Jag har haft ett fantastiskt samtal med en stödlinje som ska återkoppla lite då och då, jag kör på 3 månader nyktert. Det är just det med reflektion och tanke på detta. Jag har börjat föra dagbok för att underlätta, och för att se om det finns röda trådar. Har så mycket redan nu, tankar, känslor, men få negativa. En tyngd jag inte visste fanns har liksom släppt. Det enda underliga är att jag känner mig lite förrådd av alkoholen. Typ "jag litade på att dig, och så blir det såhär!". Men är inne på min 5e dag nykter nu, och det är härligt! Känner mig just nu äcklad av tanken på alkohol. Och vad gör jag om det ändras till ett sug efter ett tag?

Nu har det gått över en månad sen jag drack sist. Räknar inte veckor längre, utan kan börja räkna månader.
Så här länge har jag nog knappt aldrig varit nykter tidigare. Inte vad jag minns.

Börjar nu se vinsterna av min nykterhet.
Dels är livet inte lika grått längre. Det har börjat ljusna i horisonten. Är fortfarande trött när jag vaknar, men den envisa huvudvärken har upphört ✅
Har fått höra att jag ser pigg ut.
Tycker själv också att jag ser lite fräschare ut, inte lika mosig som man blir av konstant drickande.
Det är också så skönt att slippa höra:
-kommer du inte ihåg det? Det sa vi ju igår?
När jag drack på slutet brukade jag ofta få minnesluckor, utan att ha varit jättepackad. Precis som att kvällarna varit inbäddade i en dimma. Nu är allt kristallklart.
Det känns också som om jag fått mer ordning på mitt liv. Har ju koll på allt nu. Var jag lägger saker, vad jag skrivit på sociala media, sett på tv osv.
Älskar den här nya känslan.
Har läst här att efter 3 månader så känner man en riktigt stor skillnad av att skippa alkoholen. Längtar dit...

Jag har läst din tråd och måste säga att jag blir bekymrad. Du skriver att barnen är din motivation att hålla dig nykter samtidigt som du ber dina barn om tillåtelse att dricka.

Vänta inte med att bli nykter, fördelarna är så många.

För att stå emot suget behöver du strategier, det finns mängder av tips kring detta på forumet men för mig har det fungerat bra med att "rida på suget". Acceptera det men inte agera på det. Och köp hem lite alkoholfritt, vad du föredrar. Och träning/promenader, vilket du redan verkar göra.

Tjohooo 2 månader nykterhet ? trodde aldrig jag skulle klara det och må bättre och bättre för varje dag ❤️?

Hej! Det känns som att jag sedan senast har accepterat att det inte kommer bli jag och exet igen och verkligen börjat släppa det på riktigt. Så jag passade på att gå på en dejt i helgen, vi bestämde att vi ska träffas igen!! Väldigt skönt att ta allt som det kommer och inte behöva tänka på och känna efter hela tiden. Och skönt att man fortfarande har det!! Alltså förmågan att träffa tjejer, man blir ju lite osäker på den egna förmågan efter några år :) Nu känns det nästan lite pirrigt igen, superkul att ha något annat att tänka på, jag kommer ta för mig av en kram eller tre framöver.

Bullret

Minns min separation hösten 2013 som igår. Jag flyttade till min lägenhet den 1/12 så det blir 7-årsdag imorgon. Allt praktiskt tog sådan plats så att känslorna inte fick plats. Det tog flera månader innan jag kunde gråta. Gråta över det sorgliga i att vi inte skulle åldras ihop. Gråta över att vi växte ifrån varandra. Gråta över att sådan stark och innerlig kärlek kunde förvandlas till irritation, ilska och bitterhet.

Jag tog hjälp av ”vår” låt ”This must have been love” med Roxette (1989) för att börja gråta, och sen använde jag den låten för att lätta på trycket lång tid framöver. Nu när jag hör låten blir jag nostalgisk, men jag gråter inte längre utan småler bara. Jag har sörjt klart, och vi har etablerat en helt ny typ av relation sen flera år tillbaka. Mer som syskon.

Kram ?

Tack alla, verkligen innerligt tack, för er stöttning!
Utan detta forum hade jag troligen stärkt mig innan samtalet. Som gick över förväntan. Lugnt och reflekterande, och för att gör en lång historia kort – han hoppas inte längre på att det ska bli vi igen. Han inser, om än motvilligt, att vi är dåliga för varandra. Åtminstone inser han det när han är nykter och tänker klart. Vi hade även en fin adventfika tillsammans igår. Samtidigt gör det att sorgen över det (sedan länge) havererade äktenskapet nu tar större plats hos mig, när ilskan och frustrationen ger vika.
Så hjärtat är lite tungt, men det är så det ska vara. Fortfarande svårt att gråta, har nog för många skyddande skal som byggts upp under tunga år för att klara livet. Hoppas att de skalas av ett efter ett, nu i nykterhetens klarhet, för jag vet att jag behöver bearbeta mycket av det som har hänt.
Fick i mig en kopp glögg av oklar alkoholhalt igår (long story) men den kokade rejält i kastrullen så eventuell procenthalt torde vara ordentligt nedsatt. Jag tänker inte räkna den, så idag är det 8 veckor sedan jag drack mitt senaste glas :)

Livet som nykter är ingen räkmacka, men det är förbannat mycket bättre och enklare än livet som onykter. Jag har haft återkommande ångest och sömnstörningar en stor del av mitt vuxna liv. Att lära sig att det är alkoholen som skapat denna ångest och sömnstörningar var en käftsmäll minst sagt.

Jag tar magnesiumtillskott mot myrkrypningar i benen. Ofta beror det på sådan brist. Man läcker magnesium när man svettas mycket, som under klimakteriet tex som i mitt fall.

Läs och skriv och låt det ta den tid som behövs att komma till ett beslut. En längre periods alkoholstopp (minst 3 månader) är att rekommendera, för det är först då du får ta del av de stora fördelarna med nykterheten.

Kram ?

Älskar dina söndagsbetraktelser och hoppas att du ska skriva dem i minst 12 år till. Det är otroligt bra att påminna sig ibland om hur dåligt man mått tidigare i sitt liv. Allt går över. This too shall pass.

Kram ?

Du är fantastisk Berra som fixat 12 år! Grattis och hurrraaaa! Tack för dina inlägg.

Kram!

Det undrar vi. Bra hoppas jag.

Kram ?

Jag kan förstå din dotters besvikelse.❤️Jag märkte själv i helgen hur strålande lycklig min dotter var när vi julpyntade huset. Alla tomtar skulle minsann stå på samma ställe som förra året. ( hur hon nu kan komma ihåg det ?)

Sov så gott! Kram

Eller så blir det kanske en spontan semesterdag. Jobba ska jag inte göra oavsett. Insåg att jag behöver 1) sova utan att ställa någon klocka, 2) komma ikapp här hemma. Halsont och migrän liggande på lut hjälper mig att prioritera mellan dessa båda. Om jag förekommer migränen med att sova, och kombinerar med treo, så brukar migränen ge med sig innan den ens bryter ut rejält. Ännu ett sätt för kroppen att protestera.

Den mentala tröttheten är så svår att förklara. Omgivningen förstår inte alltid, det är väl bara att göra en grej till liksom? Bit ihop. Hur svårt ska det vara? Och tröttheten verkar dessutom nästan obefogad om man inte har upplevt den själv, så det är oerhört svårt att få förståelse för den. Samtidigt är det som om hela min kropp larmar och skriker: ”Stopp, inte en enda grej till får du göra/ta ställning till/planera/styra upp. Inte en enda grej till.”

Nu har ju min dotter dessutom en utvecklingsstörning, vilket gör det ännu svårare att förklara. I hennes ögon har hon tillbringat hela helgen framför tv:n ensam. Jag har legat i sängen med stängd sovrumsdörr och glott i min padda. Sen kommer jag äntligen ut ur sovrummet och då ska vi julpynta - det enda hon sett fram emot under hela helgen. Då säger jag att jag inte orkar utan att ”vi tar det imorgon”.

Jag förstår verkligen hennes besvikelse när jag tänker på det från hennes horisont, men just då är jag själv så mentalt trött att jag inte ens orkar ta in hennes besvikelse. Vår grundgoda relation är i detta läge vår räddning. Hon förstår inte varför, men om jag säger att jag inte orkar så tror hon på mig och backar, trots sin besvikelse.

Jag har precis lämnat henne på daglig verksamhet, och jag har sjukanmält mig själv. Ska sova så länge jag behöver och sen ska jag göra lite nytta här hemma. Julpyntet får dock vänta tills jag har hämtat dottern i eftermiddag. Det var hon mycket noga med i morse, ”Du måste vänta så vi gör det tillsammans”. Hon okejade dock att jag sätter upp ljusslingan på balkongen utan hennes överseende. ”Bara ljusen på balkongen, resten får du vänta med”. Det gör mig så innerligt glad. Det betyder att våra gemensamma jultraditioner är viktiga för henne.

Nästa jul får vi gemensamt skapa nya jultraditioner i hennes eget hem. Det känns oerhört spännande att få hjälpa henne att skapa nya jultraditioner i sitt eget hem. Äldsta dottern skickade redan i lördags bilder på ljusstakar och adventsstjärnor, jultraditioner som hon skapat i sitt eget hem.

Nu ska jag sova ?

Kram ?

PS. Med facit i hand skulle den här utbildningen ha legat en helg då dottern var hos sin pappa. Det är alltid lätt att vara efterklok, men det är ju bra om man är det åtminstone.

”Men jobbet med mig själv fortsätter” där tror jag egentligen att du har nyckeln till att må bra och vara nykter, Strulan65. Borde ju vara enkelt att ta hand om sig själv och se till att man mår bra, men ack så svårt.
Intressant reflektion med att världen nu anpassats till ett liv för de med något mindre socialt behov. Och det är nog som du säger AndraHalvlek viktigt att reflektera över vad man klagar på. Tänker ibland på dem vars enda sociala kontakter är via jobbet och som kanske jobbar hemma nu. Tror att det är farligt. Här har cheferna ett stort ansvar.
Hur som helst skönt att du mår bra efter omständigheterna, Strulan. Du är en förebild.

Efter en lugn helg med lite adventsmys så är det vardag igen.
Tvättstugan, träning och tålamod står på tapeten idag. Har fått tid till psykolog men det är ett tag kvar.

Sisyfos, tack för du tittar in i min tråd. Jag har läst dina inlägg här och där på forumet och du har intressanta tankegångar och reflektioner.
Som du säger så är det bättre att kontrollera vad man dricker om man inte klarar vara helvit.
I vissa lägen får man finna sig i att vara medelmåttig, man kan inte vara den bästa versionen av sig själv jämnt.
Så nu ligger jag lågt och samlar kraft. Min önskan just nu är att det ska fortsätta vara lugnt omkring mig ett tag så jag kan ta mig upp över ytan och andas ordentligt.
Jag vill känna att jag lever på riktigt och inte bara existerar...?

Kram ???

Och denna veckan blir det inget på vardagen. Vill inte utsätta barnen för det. Och inte mig själv heller.
Känner sådan trötthet. Inte ens min stora psssion känns lockande just nu. Vill bara vila...Men jag vet att jag mår bättre efter träningen så det är bara att göra efter jobbet idag...