Senaste kommentarerna i forumet

Kan bara säga respekt...12 år är riktigt stort. Grattis

Välkommen hit, hoppas du kan få stöd och hjälp här. Vi är många som fått det, och dessutom ett nytt liv. Kan du tänka dig att vara nykter en längre period, Är jag säker på att du kommer må bättre både fysiskt o psykiskt. Du kommer få andra tankar om dig själv o ditt liv. Så häng i en dag i taget. Jullan

Jag träffade min man utomlands för 7 år sedan och efter att vi haft ett distans förhållande i 6 månader bestämde jag/vi att jag skulle flytta till hans land. Det kändes spännande och jag var över öronen förälskad i honom så det spelade ingen roll att jag inte kände någon annan i detta land! Han var min dröm man och inget kunde väl gå fel....

Jag har alltid varit open minded och när vi träffades på bar för första gången utomlands så erbjöd han mig droger och jag testade för första gången. Det kändes ganska oskyldigt och jag litade på honom. Han sa att han bara gjorde det mycket sällan så tänkte inte mycket på det. Allt annat med honom verkade så moget, ansvarfullt och vuxet. (Han är 7 år äldre). Under vårt distans förhållande skrev vi långa mejl till varandra och jag kände mig så sedd och uppskattad. Han var så smart och rolig och jag såg verkligen upp till honom.

Första tiden efter jag flyttat tills han land var underbar.vi var så kära och jag hjälpte honom med hans företag. Det var så kul att jobba tillsammans men tänkte inte då på att det kanske inte var så nyttigt att vi spenderade varje minut med varandra. Jag hade svårt att hitta kompisar och tydde mig mycket till honom. Han kommer från en mycket religiös bakgrund och lämnade religionen som 18 åring. Hans relation med resten av familjen var ok men inte nära på något sätt och vi såg dem sällan.

Vi hade ett väldigt aktivt och spännande sexliv och ibland brukade vi använda droger för att "spice it up". Han använde aldrig kondom eftersom han inte tyckte om det och jag glömde alltid ta mina piller. Så inte så konstigt att jag blev gravid 1 år efter flytten. Vi verkade vara på samma sida och bestämde att vi skulle behålla barnet. Men sedan blev det mycket stress med hans företag och jag började märka att han använda droger när han var stressad. Det tillsammans med porr. Jag gjorde ju inte droger med honom längre på grund av graviditeten. Första chocken kom när han plötsligt en dag anklagade mig för att ha bestämt mig för att behålla barnet bakom hans rygg och att det bara kommer innebära mer stress för honom. Så jag kände mig skyldig och litade inte på mina egna minnen över vad som skett. Det kändes väldigt ensamt under hela graviditeten. Vi hade inte mycket sexliv under graviditeten eftersom han inte blev påtänd på min gravida kropp. Dagen jag födde åkte han hem och tog droger. Min magkänsla sa att något var fel men ibland var han samma man som jag blev kär i och jag ursäktade hans beteende på stressen och senare hans depression. Som jag delvis kände mig skyldig för eftersom jag lagt till på mer stress med ett barn och eftersom jag inte gav honom vad han ville ha utav förhållandet. Efter vi fått vårt barn föll han i en djup depression och ju mer ansvar jag tog på mig destu värre verkade hans depression och beroende bli. Han började säga elaka saker som att jag inte var så intressant och klok som han trodde. Och att jag ljugit när vi först träffats. Jag började förfråga allt. Min självkänsla var i botten och jag försökte göra mer och mer för att bevisa att jag var en bra fru och en bra mamma. Jag kände även mycket empati för honom och den depression han kände. Han hade ju haft det tufft i uppväxten och sedan mycket stress med företaget. Så det slutade att jag tog över nästan allt ansvar för företaget. Kanske delvis pågrund av mitt kontrollbehov - om jag inte gör något kommer vi inte ha tillräckligt med pengar för hyran nästa månad typ. Och
under den här tiden kändes det som att jag inte kunde prata med någon. Hans förhållande med hans religiösa familj var ju komplicerat. Och jag ville ju inte att någon skulle tycka illa om honom. När vi hade det bra lovade han att han skulle ta tag i beroendet och bli bättre. Jag trodde på honom i 5 år. Sedan fick jag nog.
Berättade till en kompis vilket kändes så himla befriande. Men han blev jättearg och hans beroende blev värre. Det spelade ingen roll att jag försökte sätta upp ultimatum. Jag lät honom tänja på mina gränser. Men jag började också se de negativa konsekvenserna han hade på sin son och vårt gemensamma barn så jag åkte hem till mina föräldrar med vårt barn en längre tid för lite andningsrum och för att kunna se klart och göra en plan. Under den tiden åkte han in på sjukhus två gånger. Jag berättade för första gången för hans bror om beroendet för jag kände att det vara fara för min mans liv och jag kunde inte bära allt själv. Hans bror har vart underbart och hjälpt mycket. Men min man skäms och tar inte emot allt stöd. Men ibland säger han att jag försöker stjäla hans familj från honom om jag kontaktar dem och ber om stöd.
Sedan jag kom tillbaka från mina föräldrar för ett par månader sedan har vi bott separerade till och från. Försöker ta mig ur medberoendet men det är så lätt att falla dit. Vi har haft fina stunder sedan jag kommit tillbaka men det verkar som att varje gång som jag förlåter och öppnar upp går han bakom ryggen på mig igen. Jag vill så tro att han kan bli bättre, han är ju en sån underbar och engagerad pappa när han är nykter. Mycket bättre än min någonsin var. Känner tyngden av mitt beslut. Ska jag lämna honom för alltid? var kommer mitt hem vara då? Kommer jag vara den som splittrar vår familj? Jag vet att det är bäst för vårt barn att jag lämnar om min mans beroende inte blir bättre men samtidigt kommer hen inte förstå det nu.

Förlåt det blev långt....men har inte delat det här med många. Inte ens min familj vet hela sanningen.

3 månader är ju jättebra jobbat. Har tänkt en del på det du skriver. Du har ju inte gjort något värre än många av oss härinne, så egentligen borde du nu när du vet att du inte är ensam i det här kunna göra som många av oss andra. Se på att du nu är nykter, vara stolt över det och ta fram dina minnen lite i taget för att bearbeta dem när du är trygg i övrigt.
Nu verkar det inte fungera för dig och du behöver kanske nåt annat. Att jobba lite med din självkänsla och självförtroende kanske. Det verkar vara viktigt för dig att passa in i mallen för en typisk 22-åring och att prestera, göra rätt och att leva upp till andras förväntningar. När man är så gammal som jag förstår man att det inte är så viktigt, men det är ju inte så lätt när man är yngre. Tycker att det är synd bara för du har ju åstadkommit precis det du behöver just nu. Du har insett att du inte vill dricka och du har slutat. Det kanske räcker så... det kanske räcker som svar. ”Jag mår inte bra av att dricka så jag slutade och just nu vill jag inte börja igen”. Känn efter vad du vill. Du duger alldeles utmärkt. Ingen är perfekt omkring dig, även om det kan kännas som att andra är lyckade. Men har du hängt här ett tag så vet du att vi kan vara precis vem som helst. Kanske nån av oss är den som du är mest avundsjuk på. Nästan alla tror jag har några demoner som de fightas med. Skulle önska dig nån nära och kär som talade om för dig varför just du är så bra och unik, eller ännu hellre att du tog tillvara dina goda egenskaper och talade om för dig själv varför du är bra och unik. Att prata med någon skulle nog göra dig gott. Så att du blir av med den förlamande känslan av att ha gjort något väldigt fel. Fundera på vad du skulle säga till nån av oss härinne som har gjort bedrövliga saker och säg det till dig själv iställlet

Jag börjar bli riktigt gammal nu, över 60 och lever ett ensamt liv inte bara nu under Corona. Ingen partner, ingen att umgås med, arbetslös (inte pga alkoholen!). Lika ofta som jag säger mig att nu räcker det, lika ofta tänker jag; vem bryr sig, livet är rätt värdelöst ändå! Kan jag inte få döva tristessen åtminstone? Dessutom har jag restless legs och svårt att somna om jag inte dricker vin. Det är bara det att det blir för många glas, för jag tycker det är gott, jättegott! Förr tränade jag mycket, men kroppen orkar inte så mycket längre, den billigaste träningen: löpningen, säger kroppen stopp för med ständiga muskelbristningar. Det är dessutom mycket tyngre sen jag gått upp 10 kg. Jag trivs inte med min kropp och inte med mitt liv!

Hur har du det? Tänker på dig och hoppas då du funnit lite sinnesro ändå i ditt kaos ?

Den kommer i små stötar, men på gång är den, ingen tvekan.
Jo i övermorgon är det ju december.
Det fryser på, strax under nollan, kommer tunna skikt av något som till synes skulle kunna vara frost på bilarna.
Isskrapan halkar på frostskiktet på bilrutan så man får ställa den på högkant för att få ett hårdare tryck, men bara en liten bit därifrån har isen smält till en sörja och man halkar över backspegeln istället med kroppen.
Denna helgen har vi dragit fram all typ av julbelysning, den vackra slingan på farstukvisten hade gått sönder under sommaren, den var så pass diskret att den fick sitta uppe året om, men det gillade den inte.
Troligen så är det trimmern som tagit kål på den, det brukar den göra, man slinter till lite när man kantskär rabatten och schvupp där åkte den in i rullen, men jag hann att köpa en ny slinga innan jag lyckades laga den gamla.
Den är så otroligt fin med varannan varmvit och varannan kallvit ledlampa, den ser gul och blå ut på håll.

Vardagarna har varit sådär gråtråkiga som bara höst/vinterkvällar-vardagar kan vara.
Det är mörkt när man åker till jobbet, och ännu mörkare när man kommer hem, man sliter och stressar på jobbet och på kvällarna är man både fysiskt och psykiskt trött och allting känns bara slitsamt, och man är bara trött på allting.
Helgen däremot får man se dagsljus och då piggnar man till, efter att ha fått sovit ut ordentligt, natten mellan fredag och lördag sov jag i 13-14 timmar, somnade ganska omgående i soffan direkt efter middagen.
Ingen partygosse där inte, frugan måste tycka jag var rejält trist där hon satt i ensam vaken i soffan med sitt rödvin.

Sena höstkvällar eller vinterkvällar utan snö är verkligen ingen höjdare, man går in i sin vinterdvala, avsaknaden av solens starka strålar är verkligen total, och det artificiella ljuset räcker inte till att få hoppet att komma tillbaka.
Jag är en solknarkare utan tvekan, hela min kropp skriker efter solens livgivande kraft.
Huden börjar tappa sommarens bränna även om den fortfarande är mörkare än frugans.
Jag mår egentligen bra, men har ingen livsgnista i mörkret, vill bara att vintern snabbt skall passera förbi och solens strålar ska väcka min kropp till liv igen.
Snart jul, jodå den blir mysig men mycket av glädjen förtas av julhetsen, även om vi försöker tona ner den lite med lite förändringar och lättnader, dottern med familj åker iväg till farföräldrarna under julen under tre veckor.
Och inte heller kan man umgås med de äldre som skulle må bra av lite sällskap under dessa virustider, jävla Corona!

Jag håller på och renoverar allrummet på övervåningen som ansluter till sovrummen, alla möbler är ute och golvet belagt med skyddspapper, dörrkarmar och lister är tejpade med maskeringstejp.
Har rollat väggarna med en färg i magnolia, en mysko färg som anta alla möjliga färger beroende på infallande ljus.
Först rosa, sedan lila, sedan svagt blå och just nu grå men i grunden är den vit, mysko som sagt.
Det finns droppar på skyddspappret som skinnat sig men spricker när man trampar på dem och färgar fötter och strumpor som man sedan trampar runt med i hela huset tills man upptäcker att det är försent.
Under veckan om jag inte är för trött ska vi tapetsera en fondvägg i en storblommig magnolia.
Jag har en förmåga att stressa fram resultatet både i huvudet och i praktiken och försöker så gott det går att dra ut på det så jag inte ska slarva för mycket, min akilleshäl, vill blir klar snabbt och effektivt.
Men jag hatar att trampa runt bland färghinkar, spackel och spackelspadar, roller och tejprullar, vill fort få tillbaka ordningen till det normala.

Vissa saker förändras inte med en nykterhet, jag är fortfarande samma person som innan.
Jag visste redan då att renovera gjorde man aldrig på fyllan, det blev bara kasst.
Men framstressandet är fortfarande detsamma, men ändå i ett lugnare tempo.
Jag vet idag att det inte finns en belöning i form av en berusning efteråt, en kall öl, javisst, men ingen fylla.
Det blir inte roligare med alkohol, bara en massa omständigheter som inte gör en nöjd med resultatet.
Men också ingen bergochdalbana i humörsvängningar och gastkramande ångest...
Livet blir lite lugnare, någon skulle kunna säga tråkigare men vad är alternativen, inga alls egentligen.

Fick en minnesflash från min tonårstid i veckan, plötsligt kom en obehaglig känsla som en konvulsion genom kroppen.
Det framkom en minneskänsla när en av mina dåvarande flickvänner gjorde slut, hon fick det till att vi gemensamt kommit fram till det beslutet men jag hade inga tankar alls på att göra slut.
Jag kände mig helt tom på allt, som en zombie satt jag mig i bilen och åkte de sex milen hem.
Hela livet rann ur mig som en störtblödning och jag hade inget som längre höll mig vid liv kändes det som.
Funderade många gånger under de sex milen på vilket betongfundament jag skulle köra in i.
Men något höll mig ändå kvar vid livet, jag var allt för nyfiken på resterande tid av mitt liv, hur skulle det se ut.
Att jag just vid det tillfället trodde att någon ny kärlek skulle träda in i mitt liv var helt otänkbart, nä du!
Jag kunde lika väl bli en munk, skulle aldrig mer kunna lita på någon mer.

Samma känsla som jag hade vid mina tidigare ångestattacker när jag drack, men munken blev då en nykterist.
En hemsk känsla som jag undslipper, och lite läskigt hur starkt den framkallade en obehagskänsla inom mig.
Det var länge sedan jag hade en sådan stark känsla, förr hade jag den varje söndag.

Jag känner mig tacksam att jag befinner mig i just det läget jag är i nu, nykter och ett avslutat kapitel med kraftig ångest, och plötsligt slog det mig, jag har passerat min tolvårsdag sedan förra inlägget.
Jo jag är bra, och klappar mig själv på axeln, bra jobbat Berra, du sköter det här fint.
Saker du aldrig hade fått uppleva om du parkerat bilen i en betongfundament den dagen du var nitton år gammal.

Berra

Jag har inte jättemånga julminnen från min barndom. Jag minns lite av julpyntet, och en del av det har jag tagit med till mitt eget hem. Bland annat en stor broderad tomte, som min mormor gjort, som hängde på min dörr till mitt rum då och numer hänger den på dörren till klädkammaren i min hall.

Jag minns också att granen skulle kläs söndagen innan julafton, närhelst den inföll veckan efter. Alltid söndagen innan julafton. Granen skulle kläs i en viss ordning, glittret näst sist, och det var min pappa som skulle sätta fast ljusen och stjärnan i topp, som pricken över i:et på slutet. Mamma klagade alltid på granen, som min pappa hade köpt. Den var sned, för hög, för klen, för grov. Alltid var det något fel på den.

Jag minns att mina föräldrar ALLTID blev osams när de skulle klä granen. De skrek högljutt på varandra och dålig stämning var bara förnamnet. När jag blev lite äldre instämde jag i skrikandet, fast det var ”sluta bråka” som jag skrek.

Givetvis var alkohol inblandat. Båda mina föräldrar hade sina gömmor i köksskåpen, och smygsöp för varandra. Jag lärde mig känna igen knäppet från respektive köksskåp, och ljudet av skruvkorken sitter som gjutet i mitt hörselminne. Min mamma drack inte lika mycket som min pappa, men jag tror att hon drack i perioder för att hennes liv var helt deprimerande. Och att hon smög med det berodde nog på att hon inte ville dricka öppet inför min pappa.

När jag fick egen familj och egen julgran att klä var jag helt motvalls. Vi hade ingen speciell dag då den skulle tas in och kläs. Det fick ske när det passade helt enkelt. Ofta kvällen innan. Det fanns ingen bestämd ordning som pyntet skulle sättas upp i. Ville barnen sätta alla kulor på några få grenar så var det okej. Granen fick gärna vara lite platt på baksidan, den gick att skjuta upp mot väggen. Stjärnan i toppen kunde något av barnen sätta på först om de kände för det.

Framför allt var det en gemensam stund med stillsam julmusik i bakgrunden och absolut inga hårda ord mellan några av oss. Inte ens barnen fick bli osams, vilket de faktiskt sällan blev under sin uppväxt. Lite irritation uppstod ibland förstås, men då särade jag direkt på dem innan det blev värre. Ett barn på varsitt rum eller varsin våning i huset, damage control.

Jag får fortfarande ont i magen när folk tjafsar och bråkar om småsaker, ”hackar” på varandra. Motarbetar varandra istället för samarbetar. Och det är ju inte så konstigt, jag fick mer än nog av det under min uppväxt.

Kram ?

Känner mig som världens svagaste anhörig. Köpte alkohol till en med beroendeproblematik. Var orolig över följderna av att säga nej. Men känner mig så hemsk att jag köpte.. ? Klandrar mig själv något enormt.

Nu undrar vi alla hur samtalet med mannen gick förstås? Och hur du mår?

Kram ?

Fortfarande sommartid på klockan.

Min mamma brukar ofta säga att hennes liv inte har förändrats alls typ. Hon håller lite mer avstånd till folk i affären bara. Hon är ju inflyttad och har inga vänner här. Hon har bara mig. Själv är jag ingen globetrotter direkt, och det är inte så mycket jag ställt in. En resa till Barcelona och två teatrar bara. Pyttelite i sammanhanget.

Det finns folk som lever ”coronasäkert” jämnt. Knappt ingen umgänge eller familj osv. Nu när alla andra gnäller om hur deprimerande deras liv har blivit så måste det kännas ännu konstigare att man alltid lever så liksom. Man ska nog tänka på hur man klagar i dessa sammanhang.

Det är lite som när vår yngsta dotter var ett halvår drygt. Hon föddes ju svårt sjuk och vi bodde på sjukhus de första fyra månaderna. När vi väl kom hem blev jag inbjuden i en sådan där klassisk mamma-barn-grupp via BVC. Jag gick dit en gång. Sen stod jag inte ut mer med de andra mammornas gnäll över helt triviala saker. Och jag ville inte skrika ”håll käften och sluta gnälla” åt dem ?

Kram ?

Stort grattis till dina fem nyktra månader! Jättebra att du har engagerat dig i en lokal AA-grupp också, då har du ett bra kontaktnät där.

Drickandet är ofta bara ett symtom på något annat som man måste ta itu med. Något som legat dolt under alkoholen. Det är kanske det som pockar på uppmärksamhet nu, så att du inte känner dig så nöjd och bekväm som du hade hoppats känna dig.

Jag har snart varit nykter i 10 månader och jag mår bättre för varje månad. Jag tror aldrig man blir ”klar”, men att uppskatta det vardagliga mer är verkligen en gåva. Tidigare var hela livet en transportsträcka till nästa fylla.

Välkommen hit!

Kram ?

Legat i sängen typ hela helgen och deltagit på en videoutbildning. Sex timmar per dag totalt. Helt slut efteråt. Att man kan bli så trött av så lite liksom. Fast jag förstår samtidigt att det går åt mycket energi för att lära sig nya saker, hantera alla intryck, ha en åsikt i olika frågor. Kastas mellan hopp och förtvivlan.

Sådant som jag har restproblem med efter mina utmattningar kan man säga. Jag fixar det bra, men inte så långa stunder. Jag vet ju det, men jag glömmer bort det. Bara tanken på att kötta på med en ny arbetsvecka direkt imorgon känns urjobbig.

Min stackars dotter har varit så förstående. Igår vid fyratiden blev hon dock irriterad, då ville hon åka till McDonalds. Och vi tog en lunchpromenad ihop. Idag blev det ingen lunchpromenad, men efter kursen lärde jag henne tillaga pastalåda - som ska bli hennes nya maträtt. Så vi slipper äta fläskpannkaka varje söndag.

Mest besviken blev hon nog för att jag inte orkade packa upp alla tomtarna ? Hon hade sett fram emot att göra det i helgen. Men jag orkade inte efter kursen. I hallen står lådor och kassar med allt julpynt, som vi hämtade upp från källaren igår. Inte ens adventsljusstakarna har jag orkat få upp. Jag dog liksom mentalt efter kursen.

Jag har lovat att vi ska göra det imorgon efter att jag har hämtat henne på jobbet. Eftersom både jag och hennes pappa jobbar hemifrån har vi tackat nej till transporten. Den chaufför som kör bilen/bussen träffar väldigt många personer från olika boenden, och vi vill begränsa dotterns kontaktytor helt enkelt pga corona.

Funderar på om jag ska ta en spontanledig dag imorgon. Gå eller cykla en lång runda och komma ikapp med allt här hemma. Diskat har jag inte gjort heller, eller dammsugit. Jag brukar inte störa mig på sådant, men när jag gör det så är det rätt illa. Inte ens tvätta brydde jag mig om att göra idag, så jag måste boka en ny tid.

Det är konstigt att jag kan bli så trött bara av att använda min hjärna faktiskt. Eller kanske inte alls konstigt med tanke på min historik. Det är tydligt att jag inte lärt mig fullt ut, men jag känner åtminstone igen symtomen.

Kram ?

Äntligen reggade jag mig och kan skriva av mig lite.
Efter 10-12 års dagligt drickande kontaktade jag en chef på jobbet och bad om hjälp. Det var söndagen på midsommarhelgen 2020 och jag vågade inte gå igenom ännu ett dilerium på egen hand.
Jag kom lyckligtvis in på ett behandlingshem dagen efter samtalet. Det var då den 22 juni och jag hade aldrig känt mig så liten i mitt 49 åriga liv.
Jag var inskriven 6 veckor och fick en inblick i 12stegsprogrammet vilket jag inte fortsatt med efteråt, troligtvis av ren lättja men jag startade med att ge service på den lokala AA gruppen och det känns riktigt bra! Att kunna ge tillbaka till samhället på nåt vis. I skrivande stund har jag alltså varit utan alkohol i drygt 5 månader vilket känns fantastiskt såklart! Men jag känner mig fortfarande lika sliten och trött som innan, blev tvungen att be om sömntabletter för nån vecka sen också.
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av att bli nykter men jag hade nog hoppats på en större förändring än vad som skett.. eller har jag bara för bråttom?

Kul att du tittade förbi på min sida. Är inte inne lika mycket men håller alla tummar att samtalet gick bra. Du verkar veta hur du vill att det ska vara för att du ska må bra och det är ju superviktigt. Hoppas din advent blev bra och mysig trots allt.
Kram kram ?

En sån seger i taget, det här klarar du! Man får komma ihåg den där lättnaden nästa dag över att man inte drack kvällen innan, den är värd att kämpa för, eller hur!

Allt är bra med mig tack för att du frågar Blenda ♥️.Har fortsatt ta hand om mig själv med bra tankar och mycket frisk luft. Längtar inte efter alkohol konstigt nog. Annat tar plats på kvällarna och det finns mycket mer tid känns det som. Roliga saker blir inställda pg av covid och det är ju segt. Men många har det nog värre än jag. Om jag druckit alkohol så hade den konsumtionen ökat betydligt nu. Tänker på er alla här och önskar en en fin o vintrig första advent kram ?

Vi är ju ett gäng här som är jämsides i detta. Tiden är en större faktor i det hela än vad jag trodde. Det blir verkligen så mycket stabilare vartefter tiden går!
Men i denna branch får man inte vara kaxig. Nykterheten är en färskvara och nog behöver jag påfyllning av sunda tankar och verkligen känna tacksamheten i hjärtat för det är så enormt viktigt att fortsätta vara nykter... vi vet ju att många varit nyktra länge och sedan druckit igen.

Charlie dig följde jag ju innan jag skapade mitt konto och Andrahalvlek o Torn, vi ligger ju rätt lika i tid?

Näpp det blir ingen sprit i musten. Ja Torn. Så man höll på.
Kram till er???

Men du klarar att hålla uppe i veckorna låter det som.
Det är ju jättebra?
Då borde inte abstinensen bli lika svår som förra gången du slutade.

Känner också igen mig i bekräftelsebehovet.
Jag ogillar även konflikter för det är för mig detsamma som att folk inte gillar mig.
Du får bekräfta dig själv!
Tala om för dig själv flera gånger om dagen att du duger.
Till slut kanske det fastnar ☺

Bra självförtroende= Vet att man är duktig på att göra saker, prestera.
Bra självkänsla= Vet att man duger utan att prestera. Bra som man är som människa.
Min självkänsla är inte den bästa, men självförtroende är bra ?
Kram ⚘

Det du beskriver låter så bra. Härligt!
Så är det jag ville ha det men det fixade inte jag. Funkar ett tag ja, och sedan blir det mer och mer och MER . Trött på den kampen, så näpp så för mig räckte det jag fått i mig.
Kram o heja dig?

Jag tog mig igenom denna helg med, är helt slut... och har inte gjort något. Glad att jag klarade mitt första test.

Har mått bättre i dag, det har inte varit något sig, bara likgiltighet och orkeslöshet... och det har jag haft hela mitt liv, så det är lugnt

Nu blir det att borsta tänderna, sova och hoppas att den småsnoriga näsan bara är tillfällig så jag kan jobba i morgon.

Så mycket insikter som trillar in nu. Sen ja accepterade att ja är sjuk själv i hur ja agerar - mitt medberoendebeteende så känner ja första gången på länge att ja tycker ja är viktig. Att ja faktiskt har gått förlorad genom missbruk o psykisk ohälsa av närstående i mitt liv. Min person är delvis begravd. Så var det inte tänkt ffån början! Att min person skulle begravas. Ja vill finnas till som alla andra som är friska o välmående och vad kan ja bidra med när ja utgår från mina känslor o behov? Utan att leva mitt liv genom nån annan. / bredvid nån annan. Vill framåt !!!

Det är däråt ja strävar nu. Hitta mitt egenvärde. Ja klarar mig utan en man ! Definitivt utan en man som trycker ner mig. Vad tillför det mitt liv? Stärker ja min självkänsla genom att prata med en person sjuk i alkoholism? Nej. Inte alls. Utan ja stärker mig genom att säga nej, tack ! Du kan skälla o gapa men inte på mig. Ja har fått ett liv. Ska ja låta en annan människa förstöra det pga att han är sjuk ? Hallå ?! Höj din blick lilla Morgonsol. Du är värdefull❤?

Tack för att du tänker på mig! Jag går här och våndas över att prata med hans chef, ska göra det i morgon. Behöver få ut det känner jag, lämna över "ansvaret". Känns viktigt att någon annan bär den här bördan.
Hade velat göra det i fredags men chefen var inte på jobbet då, jag var helt förberedd på att gå in på hens rum. Nu får jag ta det på telefon men det gör väl inget.

Ska bli så skönt när det är gjort... ?