Senaste kommentarerna i forumet

Hej!

Ännu en arbetsvecka har gått förbi i mitt liv som nykter. Jag har läst Annie Graces "Tänka klart." den här veckan. Faktiskt inte fått så mycket nya insikter i det, snarare fått mina tidigare tankar bekräftade. Jag var redan fri från alkoholen redan innan jag läste boken och fastnade speciellt för ett kapitel hon benämnt "spontan nykterhet". Jag tror att det är lite det som drabbat mig, att jag helt enkelt kände "hit men inte längre". Den insikten fick jag i slutet av augusti när jag var ansvarig för en fest (nykter) och mina vänner satt kvar till sex på morgonen. Jag insåg hur dekadent och livsförstörande det var och nu i efterhand inser jag att det var då jag bestämde mig: NU RÄCKER DET. Och sedan dess har jag inte kollat tillbaka. Jag var redan på god väg mot att bli nykter då men det var verkligen då jag insåg att alkoholen aldrig har hjälpt mig eller gjort mig något gott.

Sedan jag började jobba så kan jag verkligen fokusera på jobbet istället för att den ständiga plågan där jag påminns om att jag inte minns vad jag gjorde eller sa senaste helgen. På vilket sätt jag gjorde bort mig. Jag tror på mitt värde och idag fick jag väldigt mycket positiv feedback på det jag gjort på jobbet sedan jag började för ett par månader sedan. Jag tror på mina kollegor när de sagt att jag överträffat alla förväntningar. Jag tror på mig själv och mitt eget värde. Det är så tydligt nu när jag är fri. Jag är inte ens lite sugen på alkohol och jag ser det som det gift det är. Jag har alltid varit utåt och nu när jag tror på mig själv så vet jag också att jag klarar alla sociala situationer framöver utan alkohol. Jag kommer aldrig gå tillbaka, det finns inget att gå tillbaka till. Jag har reflekterat mycket över mina tidigare flyttar från min hemstad och problemen jag flydde från har alltid följt mig, just för att jag inte tagit tag i grundorsaken till att jag flytt från första början. Det har ju varit mitt alkoholberoende som gjort att jag försökt fly. Nu är jag fri. Jag försöker hitta något positivt med att dricka, och jag misslyckas. Känner mig sjukt glad över den här insikten, det kommer förhindra ett återfall. För som jag nämnt tidigare så har jag bestämt mig. Och när jag har bestämt mig så håller jag det. Det är samma sak som när jag slutade snusa. I mitt huvud är det ingen skillnad.

Jag har inte varit inne här lika mycket heller de senaste dagarna, det känns som att det alkoholfria livet verkligen börjat sätta sig nu och jag tror att det kommer bli mer och mer veckouppdateringar än dagliga uppdateringar framöver då jag inte vill ge alkoholen en alltför stor del av mitt liv framöver. Jag är ju klar.

Det första glaset är inget alternativ, det lockar mig inte ens.

Bullret

Så skönt att höra FinaLisa?

Önskar dig allt gott och du får sova gott inatt??

Ja jag mår dåligt av att dricka, och fattar inte riktigt varför jag fortsätter. Har nog alltid varit sån här, allt eller inget. Ibland, i nyktra perioder, har jag tänkt/känt "ok, om det känns såhär bra o är såhär lätt, kan jag likaväl börja senare, och passa på att dricka nu".
Lite så är det så nu också. Har bestämt mig för 1 jan, och på något sätt måste jag dricka allt jag kan fram tills dess. Efter det finns ingen återvändo. Så rädd släppa!

Stenen är i rullning, kanske, vet inte. Scapegoat började gråta i skolan, hen sa att hen tänkte på mig och tyckte så synd om mig att hen började gråta. En lärare tog hand om hen och pratade, hen berättade att hen är ledsen för att mamman skriker på både hen och mig och att hen älskar mig och därför är så ledsen. Vet inte om detta leder till något eller inte. Allt jag vill göra är att bara ta mina barn och ligga och krama dem. Min fru fick sen ännu ett utbrott vid maten och scapegoat lämnade bordet och vägrade fortsätta äta medans golden grät.

Få se var det här slutar men jag ska bli fri och jag ska rädda barnen.

Fredag

Jag var och handlade på ett av köpcentrumena i stan i eftermiddags (trots rekommendationerna - men höll avstånd, och skulle bland annat till apoteket). När jag parkerade bilen hann jag med att tänka på hur jag brukade åka dit "förr i tiden" och gå in på bolaget och fylla på för en kväll... Ganska skönt gå förbi bolaget utan att ens slänga en blick av saknad, men tänkte också - så lätt det skulle vara att nolla ut alla månader, om jag gav mig in där... Ena skulle leda till det andra eländet.

Nu är jag ganska stabil på två fronter (helt på A och faktiskt på ganska god väg vad gäller det där jag skrev om tidigare i veckan), det är ganska fantastiskt trevligt egentligen.

Men visst, kan gå o vara arg o frustrerad eller ledsen o ensam ibland nu också... Dock är de dipparna eller tillfällena mycket mer hanterbara nu. Och vad gäller ilskan - ibland finns det ju skäl att vara arg, bara lite knepigt om det är något som funnits i min omgivning länge, och jag först nu börjar titta på med lite nyktra ögon - och funderar hur jag ska börja ta upp sakerna jag sett länge, men tidigare flytt ifrån. Nåja, det får visa sig succesivt. Rakare kommunikation tror jag blir en stor del i den lösningen.

Min vecka i övrigt har mest varit jobb, och så blev det helt plötsligt snöoväder och minusgrader, jag fick gå upp på vinden ikväll och hämta vinterjackan (den tunna dunjackan räckte inte längre) för att vilja ta mig ut på en kvällspromenad. Den blev lagom lång, ett par kvarter runt här. Faktiskt är det mycket finare ute när det är snö och vitt, istället för svart och blött. Men... längtar redan till februari-mars...

Återkommer väl på tisdag som utlovat :)

Det var ett bra och skrämmande program du tipsade om - "Droger på recept"; riktigt obehagligt hur fel det kan bli och hur både tafatta och ansvarslösa delar av sjukvården kan vara - för att inte säga de läkare som med öppna ögon faktiskt skriver ut för mycket och för länge. Ursh, men bra att det kommer upp. Jag väntade mig nästan att killen i programmet skulle ta sitt liv innan programmet var slut, men han verkar ha kommit lite mer på rätt väg.

Hej, jag hade det precis som du, förstår precis Drack varje dag, egentligen inte för att det var ett sug, men för att det var en vana och att det var lätt att somna. Femte juni i år så vaknade jag med den vanliga huvudvärken o ångest igen. Hade läst lite innan, men den dagen var det bara stopp, nu räcker det! Jag berättade för min familj att nu är det så här, tidigare hade jag bara lovat Mi själv, med noll resultat. Iallafall, nu har jag inte druckit en droppe sedan dess o mår så himla bra! Visst, det känns lite då o då, men detta livet är SÅÅÅÅ mycket bättre. Ingen ångest, inget dåligt samvete, osv osv. Livet utan alkohol är mycket enklare än livet med.
Så det går! Hade svårt att sova första veckan men sen gick det över.
Kram ??

Nej! Jag väljer att återfalla hit istället. Det har blivit en trygg plats.
Skriver av mig så mycket jag orkar nu.
För två dagar sedan var det ”så enkelt”, ”så självklart”, ”så bra”.. Skrämmande att det var så enkelt att känna sig ”färdig”. Jag är inte färdig. Ska inte och har inte men det är nära.

Nu bryter jag min ”karantän” från forumet och erkänner för mig själv att jag tänker på alkohol väldigt mycket mer än jag vill erkänna för mig själv.

Måste hålla mig till planen, Fredagar är de värsta dagarna som finns!

Jag säger NEJ! Har kämpat i 53 dagar, fortsätter med det.

Backen123 förstår dig. Ja tycker ja får lättare att vilja släppa taget nät ja lär mig om sjukdomen. Förstå hur komplex den är. Ingen empati.. nej. Känner igen. Ja har gjort samma saker som.du förutom kontakt med beroende centrum. Nu letar ja sponsor i Alanon för o jobba i stegen. Förstått en del om mig . Vill hitta mig själv utan alkoholisten. Ja lagt ansvar på honom med att ja ska få nån självrespekt för mig bara han inte dricker. Som om det är hans ansvar!! Att ge mig respekt är hans o alla människors ansvar. Mitt med . Men självrespekt står ja för. Ja har inte insett mity värde utan en man. Så.är.det. hård sanning

Så många dagar man känner just så. Det svajar. Man går mot sorg till glädje. Det är som det är, man kan inte slåss mot alkoholen. Den segrar, oftast.
Och det är inte vårat fel, det är inte alkoholistens fel. Det är alkoholens fel. Den tar över våra käraste hjärnor.
Det klart att man är ledsen. Jag lämnade efter 20 år. Det har verkligen känns. Jag har varit ledsen. Gråtit. Men efter 1 år och 7 månader är det mest glädje att jag orkade gå. Att jag bestämmer över mig själv. Att jag klarar mig själv. Att jag slipper tampas med en man som är full, som ramlar, som är oförskämd, som är arg, sur.
Sen det klart, saknar jag mannen som jag ville han skulle vara. Men det är ju en bild som inte stämmer.
Jag är lycklig att jag kommit så långt. Att jag tog steget till slut.
Oslo, ge det tid. Det kommer bli bättre, man tror inte det, jag trodde inte det, men det blir bättre.
Ta hand om dig själv, var snäll mot dig själv. Så går tiden, och du kommer bli starkare, allt eftersom.

Tillbaka igen efter en halvtimmes joggetur. Livet känns bättre. Herregud så jag svajar känslomässigt.

Kan ena dagen vara nöjd och ganska glad. Känna mig fri. Hoppfull och förväntningsfull på framtiden.

Men så ibland så blir det som i eftermiddag. Jag gråter. Känner mig så nede och mörk.

Varfør svajar det så? Jag förstår ju att detta är helt normala känslor før vilken seperation som helst. Men iallfall. Jobbigt att inte finna balans.

Du kanske flyr lite från tankarna på att sluta dricka. Jag tycker du ska ta så mycket hjälp du kan, det låter som att du mår så dåligt av drickandet..

Ja mitt beteende är stört. Checkade in på hotell igår för tre nätter. Är på en friskvårdsgrej. Systemet ligger nära hotellet. Skyndade mig dit igår efter dagens slut, köpte 3 flaskor. Helt knäppt eftersom vi börjar varje morgon kl 7 med träning. Utöver detta köpte jag med mig från hotellbaren till rummet idag. Vad håller jag på med????

Idag är det svårare att låta tankarna inte få fäste?men det är 45 minuter kvar tills Systemet stänger och då kan jag pusta ut.....

Hej!
Häll ut den alkohol du har hemma är mitt råd, kan kännas gott symboliskt, iallafall för stunden. Om du har ett intresse som du brinner för så försök avleda tankarna med det istället även fast det känns svårt att koncentrera sig. Drick mycket vatten för att släcka den fysiska törsten så du inte känner s.k. "normal" törst samtidigt som abstinens. När tiden känns mogen att berätta för en närstående, kan det ibland bara räcka med att berätta att man känner abstinens, för att på så vis avleda det inre trycket. Lite välvilliga råd som jag hoppas kan vara till någon nytta för dig.

Fortfarande nykter, inget sug eller önskan att dricka.

Var hos min sjuksköterska för att kolla av Concertan i dag, och jag har haft sån huvudvärk sen dosen höjdes så får byta till Elvanse istället. Den verkar vara lite mjukare och är tydligen en ren amfetamin. Jaja... det är ju inte jordgubbar man trycker i sig, det har jag redan förstått.

Ska börja ta dem i morgon, och hoppas så innerligt att den här känslan av att inte vara sugen inte försvinner med den nya medicinen. Jag tror den är ganska lik, men man vet ju inte. Vet inte heller om man kan dricka med medicinen, men tänker att jag inte kollar upp det och förutsätter att det är livsfarligt så har jag inget val liksom ☺️?

Har lite jobb kvar som jag kommer ta tag i ikväll men sen tar jag ledigt inför helgen, det ska bli så skönt ? har jobbat ungefär 55timmar denna vecka, så...

Unnar mig just nu chips, pepsi Max och några chokladbitar ?

Alltså.

Det är ju ett under att man orkar gå ifrån sin sambo. Efter 10 år, och tre barn. Jag fattar absolut om man inte klarar det. Det är ju så jävla svårt. Och det är jul fel (och rätt på samma gång)

Herregud så ensam man kan känna sig...

Jag uppfattar det inte som vi hade så många andra problem än just alkoholen. Och ja, Jag vet att jag gjorde rätt. Jag hade inget val. Han hade inte slutat annars. Kanske han inte gör det nu heller. Och det var inte den han blev jag ville ha. Jag vet det. Så därfør gick jag.

Jag ville ha honom men han var inte kvar.
Det är ju bara så hjärtskärande sorligt, ledsamt och helt otroligt tragiskt. För ja, jag valde mig, men saknar oss.. Han. Den han var innan alkoholen tog över som en ond demon.
Och han har gjort sitt allra bästa för slåss för oss, mot demonen, men han fick det inte till. Och för det gråter jag.

Och jag svajar så oerhört. Jag är på två platser hela tiden. Med nästan allt.

Hoppas och drømmer om en ljus framtid och längtar tillbaka i tid samtidigt.
Jag känner mig ensam, men vill inte träffa folk.
Jag älskar och hatar på samma tid.
Jag känner mig lättad och fri, och saknar på samma gång.
Jag är hoppfull och rädd.
Jag är sviken, lurad och bortvald, men samtidigt så vet jag ju att det inte hade med mig att göra.
Jag är ett offer. Jag är stark.

För alkoholen tog min plats med åren och mitt hjärta brister.
Før jag vet att vi var fina.
Han var snäll mot mig. Och barnen. Är det fortfarande. Vi älskar fortfarande.

Detta är ju bara en sorglig kärlekshistoria.

Det är minsann inte bara jag som har varit duktig den här veckan, dottern har också varit duktig ?

Vid lunchtid varje dag har hon följt med mig på en promenad på totalt cirka 4.000 steg. Idag var det lite ynk och knot innan, men hon hör på mig när det inte är lönt att protestera.

Hon har dessutom låtit mig jobba helt ifred. När jag stängt dörren till köket så har hon inte stört mig alls, hon har väntat till en paus då jag har kommit ut från köket.

Hon är van sen många år tillbaka. Redan i samband med min första sjukskrivning 2007 införde jag att om jag stängde sovrumsdörren så skulle jag lämnad i fred. Endast om det började brinna typ fick barnen störa mig. Det lärde de sig snabbt då, och sen har det följt med.

Jag brukar säga ”jag vilar en stund” och hon svarar glatt ”gör du det” och när jag stängt dörren till sovrummet vet jag att hon inte kommer springande med skitsaker.

För mig har det varit ren överlevnadsstrategi efter mina utmattningar, men jag känner också när jag är ”frisk” att det är mer hållbart att faktiskt få vila i lugn och ro när man verkligen behöver det.

Jag tänker att när vi lär våra barn att visa oss föräldrar respekt och hänsyn, så lär vi dem samtidigt att kräva detsamma av sin omgivning. Barn gör inte som vi säger, de härmar och gör som vi gör.

Chill helgkram ?

Men jag typ hatar knarkare, eller förresten hatar är ett starkt ord jag inte vill använda. Jag börjar om...jag verkligen ogillar knarkare eller egentligen inte personen som knarkar utan det faktum att det känns som drogande personer finns överallt. Nästan dagligen hamnar jag i närheten av en drogmissbrukare på bussen/spårvagnen/tåget. Man sitter öppet och räknar tabletter, men talar öppet, man pratar i telefon om sina droger, vad man ska ta, vart man ska köpa/sälja osv. Det gör ont i mig, jag får en känsla av att det går åt helvete med hela samhället. Fan dom är så unga....tonåringar/unga vuxna. Jag vill inte se men, kan inte, inte se. Jag har barn...mardrömmen är att de hamnar där. Jag vill inte att folk ska köpa okända substanser och sälja till unga. Varför man måste man knarka? Mår alla så dåligt?

Ja jag vet, jag har problem med alkohol men har alltid haft nolltolerans mot droger....jättekonstigt egentligen eftersom alkohol egentligen också är en drog....

Som vanligt var jag bara tvungen att skriva av mig....

Hur ser ni andra på det hela? Å som sagt jag vill klargöra att jag hatar inte personen som drogar men det faktum att hen måste göra det.

5 veckor i nykterhet för mig nu. Nu helg och den blir nykter också. Tacksamhet!

När man haft drömmar som dina Torn..?..Oftast är det något undermedvetet som framkallar drömmarna..Jag drömde för många år sedan en dröm om min bror som slutat med alkohol, och hållt sig nykter under flera år..Jag drömde att han hade svårt att styra en jättehög, typ som grävmaskin eller något, och han gled ner i lera med hela maskinen..När jag vaknade, tänkte jag att förmodligen kommer han att ta ett återfall..Mycket riktigt, ett kort tag därefter har han brytit sin 4-års långa nykterhet, och går ner sig rejält med jobb och familj..Som tur är var han smart och stark, och efter några månaders fylle-karusell, var han på banan igen..Han har nu 8 års nykterhet igen..Jag brukar säga att man kan lära sig av andras misstag, jag behöver inte begå alla misstag själv..Kram..???

De största problemet är att ingen i min familj vet hur de är ställt med mig. De vet ingenting. De tror att allt är som vanligt med mig att jag mår bra. Vi jobbar på det mantrat men min terapeut jobbar just nu mer på hitta trygga rum åt mig. Vet inte tror jag måste till psyk och få medicin till och med jag inser det ju. Jag vill verkligen inte men vad är alternativet detta funkar inte längre

Hej Corona viruset sätter nog sina spår på många sätt. Sedan i mars så har jag börjat dricka whisky eftersom man numera jobbar hemma. Tog en liten under tiden jag lagade mat men aldrig efter middagen. En tacksam känsla som kom inombords. Nu har det blivit mer och mer och nu är det upp till en halv flaska varje dag från kl 15.00 till middagen är klar. I dag kände jag ett rejält obehag som jag aldrig känt tidigare. Det började i magen och strålar ut i hela kroppen, snudd på överaktiv och vill göra saker. Jag gissar det är abstinensen som säger till kroppen att den saknar något. Finns det något som lindrar eller är det bara att härda ut i 3 dagar som många här skriver. Om jag tar en återställare har jag samma uppförsbacke nästa gång det händer eller är det bättre att säga STOPP nu dricker jag inget mer. Finns det något som jag kan göra för att lindra känslan? Jag har inte sagt något till anhöriga och har ingen plan nu att söka läkare utan hoppas på råd från er. Hur gör jag? Jag har sprit hemma och har stålsatt mig att inte röra flaskan men det svider. Nu ska jag gå ut och gå en sväng och hoppas det lindrar. Tack för ert stöd om råd.

’

Tack för tankar och kramar på håll, det känns varmt här borta (vem vet om vi bor grannar för övrigt- håll i så fall utkik efter fönster med mkt fina amaryllisar inom kort)
En dag i taget, och paus då och då från jobb för att erkänna och respektera det arbete som pågår inombords. Nykter är en förutsättning för att det ska gå framåt och inte konserveras i nåt tjockt känslo-gegg. Glömmer allt som oftast att det är fredag, men det känns skönt. Kram på er och tack för att ni är här. ❄️❣️

Just med mediciner..Att vi kan bli beroende av det som ska hjälpa oss härda ut svåra smärtor..Jag har själv aldrig blivit opererad eller varit svårt sjuk, som tur är..Men jag har vänner som fått morfin, och jag har givit morfin till mina brukare..I många fall är det en bra medicin, men väldigt beroendeframkallande..Jättejobbigt för dom som hamnar i missbruk, oavsett varför..En debatt och forskning behövs..Kanske få fram preparat som icke är beroendeframkallande? Det borde väl gå..Forskningen får ju fram de mest häpnadsväckande saker redan..?