Senaste kommentarerna i forumet

SOM jag känner igen mig i ditt inlägg!!! Å det är så himla skönt att känna igen sig hos någon!

Bamsekram?

Nu har frugan testats positivt för covid19 så jag har testat mig idag. Har ingen feber bara lite lätt rinnande näsa. Frugan kan ju jobba hemifrån. Jag får vara hemma för att eventuellt inte sprida smittan vidare. Så jävligt vi har ju varit så försiktiga.

Har varit nykter i ca 50 dagar nu, och det går bra att avstå - men humöret är ett helvete, det har svängt som katten. Är jättekänslig emotionellt och gråter eller blir jätteirriterad/arg av minsta lilla. Från allt är underbart till skit inom loppet av några timmar. Ibland sitter depressionen i veckor och det är en ny nivå av botten, känns som att jag är tonåring igen, ibland på ett bra sätt men mest förlamande. Idag var jag tvungen att sjukskriva mig pga panikångest. Någon som varit med om liknande? Är det massa jag tryckt ned som bubblar upp? Är det bara så här jag egentligen är? Eller spelar beroendespöket mig ett spratt för att jag ska börja? Eller har jag en riktigt kass självkänsla som jag självmedicinerade bort?

Är det någon som varit med om det här? Och kommer det gå över?

Men bra att du bröt igen och att terapin kanske kan lösa upp knutar. Kan soc inte göra något förebyggande, om du kunde få extra stöd inför helgen? Eller åk och promenera vid havet och tänk på hur vackert livet kan vara, hur lite vi egentligen behöver. Nykterhet, lugn.. Ta hand om dig, du är värd att må bra.

:-)
Riktigt kul höra av dig, och att du mår ganska bra. Det är inte alltid just antal dagar som är viktiga, men hur som har du hittat en väg som just nu bär. Bra! och något vara glad över. Och det kan ju vara helrätt att bara ligga lågt och bara läsa här ibland. Keep up! :)

I mitt liv då...
Var på 50-års kollen idag, när brevet damp ner i brevlådan tänkte jag först ringa och avboka. "Vill inte veta", men ändrade mig ju och var klok nog och åka dit. Var ju lagom nervös innan (sprutor gillar jag inte...), men tänkte att det nog är bra få en övergripande kontroll (hjärt, kärl, diabetes är fokus på kontrollen), och vänja mig lite att gå till läkare - för nog kommer det bli mer framöver på grund av åldern.

Allt gick bra, förutom att det var segt värre sitta och vänta två timmar på socker-testet (man fick dricka 2 dl sockerlösning och sen skulle kroppen ta hand om det)...

Med lite stolthet kryssade jag för "Aldrig" under hur ofta jag dricker alkohol, inser efteråt att jag förmodligen skippade resten av sidan lite för "lättvindligt", för det handlade egentligen om "det senaste året"... men men.. Jag ska prata med sköterskan när vi har genomgången nästa vecka.

Sedan de här frågorna som handlade om hur livet var i övrigt, hur jag mår, är nöjd osv... Alltså, trots jag är singel är jag ju just nu busnöjd, och mår bra. Bor bra, osv osv. Har inte tre dussin vänner, men har några få (2-3 beroende på hur jag räknar) som jag kan lita på o som jag delar allt med, kan vara mig själv helt med, andra som jag kanske inte skulle sätta mig o prata missbruket med, osv... Men det är ju bra att kunna ha olika typer av umgänge.

När jag tog min kvällspromenad började jag lyssna på ett avsnitt av Radiopsykologen på P1 ; "Sjukdomen är min hemlighet"; om en kille som hetsäter var o var annandag.. Det är inte något jag haft problem alls, men gick omkring o tänkte att på ett sätt verkar ju många missbruk vara "liknande"; de kidnappar belöningssystem, skuldbelägger oss, lägger skammen som en våt filt runt allt. "Det är inte lönt"...

Men ändå, vi var aldrig vårt missbruk :-)

Tack, Andrahalvlek och FinaLisa för hälsningar. Och alla andra för en massa hjärtan. ? Det värmer.

Har tänkt mycket på hur olika vi är här på forumet. Visst, vi har alla på ett eller annat sätt ett problematiskt förhållande till alkohol - annars vore vi ju inte här.

Vi pratar ofta om hur vi förstår varandra. Det gör vi också, åtminstone när vi hittar likasinnade. Människor med liknande dryckesmönster.

Men om vi inte har liknande mönster? Om vi druckit på ett helt annat sätt?

Jag vill påstå att vi då har ganska mycket som inte är gemensamt. Som vi inte kan känna igen oss i. Alls.

Den som dricker 2-3 glas rödvin några gånger i veckan i avstressande syfte befinner sig ganska långt från den som super till rejält, spyr, bråkar, hamnar i fyllecell, osv osv.

En pensionär som dricker några glas dagligen har en helt annan alkoholsituation än de småbarnsföräldrar som intar samma mängd.

Därmed inte sagt att den ena har det värre än den andra. Det finns många många andra faktorer som spelar in. Däremot är alltså dryckesmönstret annorlunda.

Det jag har tänkt mycket på och som blir fortsättningen på ovan är att det också ser annorlunda ut när vi vill sluta dricka/förändra vårt drickande.

Jag har tidigare skrivit om att jag upplever att det enda som gäller här är att helt sluta dricka. Trots att det uppenbarligen finns flera som vill minska sitt drickande. Nyligen "försvann" två stycken här som ville fortsätta via mail istället. Min gissning är att de inte kände igen sig hos andra än just varandra.

En del har inga större problem med sug. Det är "bara" att stå ut, läsa/lyssna på fakta så är man till slut omprogrammerad. Man utgår från att man innerst inne inte bestämt sig eller innerst inne inte vill. Många blir säkert hjälpta av detta - ni vet, aldrig första glaset, så är det lätt, eller surfa på suget - jag har inga tvivel alls vad gäller det. Kanonbra om och när det funkar.

Men vi som kämpar mot det fruktansvärda suget, som läser Annie Grace, som kollar avskräckande Youtube-klipp, som verkligen vill sluta av hela vårt hjärta - men ändå trillar dit. Gång på gång. Åtminstone jag undrar ibland vad det är för fel på mig. Varför är mina tankar inte som de framgångsrikas? Jag gissar att jag inte är ensam om dessa funderingar.

Känslan av misslyckande är ibland enorm.

Alltså, varje gång motivationen kastar sig över mig är jag så övertygad. Jag vet med bestämdhet att det är över. Jag kommer aldrig mer att dricka. Och så håller det i sig, veckor och ibland månader. Sedan kommer det, tvivlet...

Min A-hjärna har nu så smått försökt påbörja en förhandling. Den hittar lättare utrymme då jag på riktigt tycker om ruset. Älskar det. Jag har njutit av våra helgkvällar med vin och öl, kanske en whiskey. Gud, vad jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar dem. Tänkte på Berra som skrev att han är ofrivilligt nykter. Exakt, så är det för mig också. Har försökt att inbilla mig att jag inte vill dricka. Men det är en sanning med modifikation.

Helt sant är att jag inte vill riskera att bli sjuk och kanske dö i förtid av en alkoholrelaterad sjukdom. Det är det inte värt.

Det är det som driver mig. Det är det jag i första hand kämpar mot. Att få obotliga skador. Att dö i förtid. Inte på grund av att jag gör bort mig på fyllan (även om det hänt). Inte på grund av dålig ekonomi. Inte på grund av att jag riskerar jobbet.

Jag är helt enkelt rädd. Vettskrämd. Och det håller mig borta från alkoholen. Just nu i alla fall.

Tro mig, jag letar strategier. Jag pratar med min psykolog. Jag diskuterar med min man. Jag ältar och tjatar i massor här på forumet. Jag läser och lyssnar på mycket matnyttigt. Jag vill att ni ska veta det, det känns viktigt att berätta det för er. ?

Jag försöker helhjärtat. Jag tror på mig själv. Jag måste fixa det.

Sådetså!

Som vanligt blev det längre än jag tänkt. Och säkert en del svammel. Skulle ju endast skriva ned några tankar. Men orden bara kom - och de blev så här många.

I dag är jag nykter. Gott så.

Kram på er

Jag lämnade min man. Det var en av det svåraste saker jag gjort. Men jag kunde inte stanna. Jag höll på att gå under.
Jag fick välja på honom eller mig. Och då blev valet enklare. Jag var tvungen att välja mig.
Jag var mig inte lik, mitt hjärta gick på högvarv på kvällarna när han drack, jag grät mycket, jag blev likgiltig. Jag kunde höra hur han ramlade i trappan när han var full, och tänkte ” jaha där ramlade han”, utan att gå och titta hur det gick.
Jag var inte så glad längre, jag som alltid haft nära till skratt. Jag var orolig. Visste inte vad som väntade mig när jag kom hem.
Allt detta gjorde att jag var tvungen att lämna. Jag hade ju också ett liv jag ville leva. Och jag ville inte vara kvar och bli bitter. Jag ville leva.
Den första tiden efter jag lämnat grät jag väldigt mycket. Kunde gå på stan och var tvungen att skynda mig hem, bara för att tårarna kom. Det var som att någon hade dött. Detta var ju mannen jag skulle leva med, livet ut. Men så blev det inte.
Men nu 1 1/2 år senare är jag glad att jag tog steget. Det är inget som läker med en gång, det tar tid. Men så skönt att bestämma över mitt liv. Mina barn har fått tillbaka sin glada mamma, enligt dom. Men jag tog ju hjälp av anhörigstödjare, en som jag fick en så fin kontakt med, och mina barn har ställt upp och vi har pratat och pratat. Och även mina vänner.
Så i dag känns livet bra, även om det är jobbigt i Coronatider. Jag får dåliga dagar jag också, precis som alla andra. Men jag känner lycka i dag att jag valde mig och mitt liv. Mannen har fortsatt dricka.
Så om ni funderar på att lämna, det går. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna det. Man får ta en dag i taget.
Livet kan bli bra?

Så är det @joyo, för mig är det tryggt här och både du och @andrahalvlek, vi har ju följts åt ett tag, vi och ett fint gäng här som alltid har öppet för fler, aldrig fullt här.
Det är snällt var en än vänder sig på forumet. Vänligt och varmt och med många liknande erfarenheter.
Jag är otroligt tacksam över att tunga dagar som idag inte innebär något sug efter alkohol. Slåss inte där mer, eller inte just nu iallafall.
Jag hade en period innan jag klev över hit- inte att jag övervägde att dricka- men att blicken började irra runt långt fram i tiden, och lite ofokuserad.
Men nykterheten känns som något att hålla takten till.
Det krävs koncentration men när man får stegen rätt- så är det inte svårt.
Mina perioder av något annat kan liknas vid just att hamna i otakt.
Att komma tillbaka till den självklara känslan är som att knäppa en fin blus som faller som tung siden över bröstet. Som vackra skor, fast utan klack för det orkar jag inte, men som stövletter med chunky stadig sula och lite högre skaft.
Mitt intresse för kläder ska väl ha nån nytta mer än att kosta pengar, men så mycket lust det också är, för mig. Idag tog jag klänning över jeansen, det är fint.
Pappa sover nästan bara.
Jag har bestämt mig för att de fina sjuksköterskorna och läkarna har varma händer och tonfall som känns som de snällaste i världen.
Jag är nykter idag om jag missade skriva det. Tacksam över livet som öppnade luckan och den hemliga gången genom skogen till gläntan här. Kram ?

Minns min mammas katt. När min mamma sjöng med högt till Allsång på Skansen på tv så kröp katten upp i hennes knä och satte sin tass framför hennes mun ?

Vi får se ikväll vad dottern tycker. Igår sov hon över på korttids.

Kram ?

Har du inga fysiska symtom så tror jag som Jullan att du kan sluta helt direkt.

Däremot har du säkert en massa psykiska symtom. Är du redo att sluta dricka helt? Nu? Du måste verkligen bestämma dig, inifrån och ut.

Det räcker inte att lämna skräckbilden i fjärran, målbilden måste kännas glasklar också.

Kram ?

Jag vet att det är så enkelt att säga, men oroa dig inte. Det kommer att bli bra detta. Jag förstår dock att det inte är så enkelt med barn och familj. Sen vet jag inte något om hur just den biten fungerar, men det låter ju på de som har erfarenhet att du verkligen inte behöver oroa dig för något.

Om man ska se det till det positiva är det ju att det blir svårare att backa ur. Visst, det låter som att du hade haft viljestyrkan ändå att komma ur detta, men nu har du ju en plan framåt. Försök att slappna av så gott det går och ta hand om dig och din familj så har du ett nytt liv framför dig, efter att allt har lagt sig.

Jag ville inte rekommendera nedtrappningen till dig, då det bland annat kan vara riskabelt att försöka sig på det där själv. Det där med abstinens är nog väldigt individuellt och beror inte bara på hur länge och mycket man druckit utan även på dig som person. När jag la av kände jag mig inte ens bakfull. Något trött kanske, men inga skakningar, yrsel, illamående, hjärtklappning o.s.v. Då la jag av utan nedtrappning.

3 glas är ju mycket mindre än litervis med vin, men jag har också läst om de som när de börjat skaka, säg 20 timmar efter sista drinken börjat skaka, så har det räckt med ett glas vin för att sluta skaka. Ta det försiktigt bara, så ska det nog gå bra.

Hejsan,
Ja, som du förstod så va jag inne på det du påpekar, att kaos inte passar in just nu. Människan har inte riktigt insikt i att det är ett problem. Oanträffbar kan vi inte göra oss då adressen är känd, däremot så får det bli ett allvarligt samtal om att detta inte fungerar just nu ?. Tack för klocka tankar

Stor varm kram till dig. Tror att du behöver en. ?

Hoppas att du snart tar nästa steg för att öka chanserna att leva det liv du så innerligt önskar. ? På vilket sätt, det vet bara du. Våga ta språnget, vännen.

Ramlat ner i ett svart hål. Tog återfall i fredags och drack till tisdagen. Lyckades bryta med hjälp av soc och min terapeut. Så kom i väg till terapin i onsdags. Jobbigaste terapin ever, grät från de ja kom tills jag gick, och gråter fortfarande till och från. Och då är inte jag nån som gråter och visar mig svag inför andra men klarade inte av hålla gråten undan. Många känslor i omlopp. Känslor av övergivenhet, värdelöshetskänslor. Känner mig oälskad mm. Vet jag måste ta mig egenom detta men de gör så jädra ont och är så tungt. Rädd för helgen som kommer att jag ska börja dricka, rädd för jag ska ställa till det för mig. De vore så jävla typiskt mig.

Vad tråkigt att du mår så himla dåligt. ? Ditt inlägg om hur ledsen, trött och slut du är berör mig på djupet. Det går rakt in.

Tänker att du kommit så långt. Du vet vad du vill och är medveten om både flyktvägar och risker. Tror dock att detta ännu en gång är tillfälligt. Visst, du vill förstås klara av helvitt, men fint att du inte verkar slå på dig själv för återfallet. ? Det hjälper ju inte alls.

Du vandrar vidare på den vita vägen. Förhoppningsvis fortsätter den utan fallgropar. Om inte, tar du dig snabbt upp igen. Det är jag övertygad om.

Oavsett, du tillhör definitivt en av alla här som har förändrat sitt drickande avsevärt. Bra jobbat!

Och du, en dag är vi där fullt ut. Det är jag också övertygad om.

Om du bodde lite närmare hade jag stämt (ute)träff med dig, bara för att få tala om hur himla bra du är. ? Tack för att du finns här, för mig och för många andra.

Önskar dig lite lugn och ro nu.

Många kramar

Dina ord kändes rakt i hjärtat, tårarna rinner...Jag känner igen mig i det du beskriver. Att lämna sin vän, sin partner som man delat så mycket med. Hur går man ens till väga? Gråter av ovissheten över vad som är rätt och fel. Vet inte ens vad som är rätt. Jag trivs inte men jag vill vara med honom, men jag känner att jag vill flytta också och samtidigt inte. Jag gråter bara jag tänker på scenariot att jag skulle säga till honom att det inte går längre. Känns som jag sviker honom, känns som jag ger upp och kastar bort det vi haft. Kanske jag ska vara nöjd och inte tro att ett annat liv är bättre. Vi har inga barn heller, för jag har aldrig känt att den rätta tiden kommit. Jag ångrar att jag väntat och väntat, jag ångrar att jag lät alkoholen flytta in. Ångrar att vi inte skaffade barn i början av förhållandet, kanske våra liv sett annorlunda ut då. Känner mig misslyckad och feg. Att man kan ha så mkt känslor för någon annan att man struntade i sig själv. Han är inte elak och han vill ha mig kvar...det vet jag. När jag tänker scenariot att jag flyttar ut rinner tårarna. Då kanske jag ångrar mig och tänker att vad har jag gjort.

Tack för svaret. Jag är så ledsen att tänka på att behöva lämna ett väldigt långt förhållande pga att jag inte trivs just nu med mig själv, där vi bor och att han inte kommer att sluta dricka. Det är många faktorer. Det är något som hindrar mig från att ta steget att gå vidare. Jag har så mycket känslor för honom. Han vill inte att det ska ta slut. Jag vill ju må bra med honom men min ork och lust har liksom försvunnit. Jag orkar inte mycket just nu, gnistan är borta. Kanske det perfekta livet inte finns på andra sidan.. Rädd för det okända. Känns som jag aldrig kommer ur detta.

Hej vad bra att du lugnat ner dig. Det kommer ordna sig till det bästa. Det låter som du skulle kunna klippa a rakt av, det finns många som gjort det och det har gått bra. Du känner ju i kroppen om det funkar eller ej. Det som är mest besvärligt är sömnen, att få till en bra sömn är viktigt när man slutar dricka, kan vara nog så jobbigt med den en tid. Faran med att trappa ned är ju att det är så lätt att trappa upp igen. Så du får känna efter vad som passar dig bäst. Kram Jullan

Det gäller väl att vara själv hemma också förmodar jag. Min fru och barnen hade blivit skogstokiga om jag satte i gång och sjunga för full hals.? Hur är det med din dotter Ah? Och Sommarbarnets hund skulle väl bli livrädd.?

Kram

Då är Joyvoice LIVE-kör verkligen något för dig! Då stör du bara grannarna ? Alla kan sjunga är Joyvoice devis. Man kan köpa in sig i en app där man får alla låtar med text och alla olika stämmor insjungna så att man kan träna hemma också. Jag har stämma alt 1, vilket är den vanligaste stämman. Sopran är ljusare stämma, och alt 2 är en mörkare stämma. Man får prova sig fram, känna efter vad som känns mest bekvämt. Man lär sig låtarna genom att härma helt enkelt.

Min plan är att varje kväll träna på låtarna minst en gång här hemma. Då blir det som en sångmeditation ? Just nu har vi fått låtarna ”Ere bara jag”, ”Thats what friends are for” och ”Säg mig var du står”. Efterhand som terminen går fylls det på med två-tre låtar per gång. Hinner man inte titta LIVE på onsdagkvällar kl 19 så kan man kolla på det inspelade efteråt.

Körsång är vetenskapligt konstaterat bra för hjärnans återhämtning av tre anledningar i huvudsak:

1) Man kan inte tänka på något annat när man sjunger.
2) Det är njutbart och roligt att tillsammans med andra skapa skönsång.
3) När man sjunger samarbetar ens två hjärnhalvor på ett läkande sätt.

Kram ?

Det där med en 40-åring älskare skulle ju inte vara så dumt?Kanske är något att satsa på om ett tag?

Låter helt underbart!!! Har ofta funderat på att gå med i kör för jag älskar verkligen att sjunga. Sjunger dock hellre än bra, men det hindrar inte mig att skråla på i bilen med orginalartisterna som bakgrundskör på stereon?Det är en befriande känsla att sjunga och dansa också för den delen??

Vad skönt för dig att kunna varva ner lite på jobbet och checka ut tidigt i morgon. Hoppas du får sol och ljus så att du hinner njuta lite av dina extra lediga timmar☀️

Kram⚓️

Men vet du vad jag gör med pengarna nu? Jag lägger dem på mig själv??Har tatuerat ögonbryn och fixat ögonfransarna bla?Efter blivande exmaken flyttade ut har jag också upptäckt att jag har mer pengar över då jag tidigare lade en hel del på honom. Så jag satsar på mig själv helt enkelt?För att jag är värd det och för att jag skall må bra?

Kram⚓️

Stort grattis till din första nyktra månad! Du kör väl på en månad till? Det blir bara lättare och lättare, och fler och fler fördelar uppenbarar sig efterhand. Jag tänker att jag är nykter idag och inom överskådlig framtid. Tar ett nytt beslut varje månadsdag. Den 9/11 blir det 9 månader, tjoho!

Kram ?

Du startade en tråd här, och av din rubrik att döma så tänker du på att bryta ett mönster med alkoholen. Skriv gärna mer och berätta om din situation, här finns mycket stöd att få av andra som varit med om liknande situationer.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet