Senaste kommentarerna i forumet

Tack för din fråga, Rule74. Jag har faktiskt försökt att greppa i det och det är inte alldeles lätt. Det känns som två olika delar av mig - som att det var min syster som levde det rusiga livet och att jag bara fått det återberättat av henne.

Nååå...några saker som är skillnad i alla fall.
Fysiskt:
- Mindre plufsig. Mer återfuktad.
Huden är stramare och har mer elasticitet.
- Mer tonad och stark kropp
Har också fokuserat på att äta och dricka näringsriktigt, dricker smoothie varje dag, inget socker eller vita kolhydrater eller annat. Hela kroppen är starkare och mer närvarande. Min vilopuls har gått ner från 72 slag per minut, till 59. Jag har gått ner från 69 kilo till 61 kilo. Trivs bättre i min kropp.
- Starkare naglar och hår
Har kunnat spara ut naglar, de är inte längre mjuka och mitt hår är blankare. inte lika livlöst.
- Hjärtarytmin har minskat rejält
Har bara haft ett par enstaka tillfället då hjärtat slagit oregelbundet och med dubbelslag och då främst när jag varit förkyld bara.
- Sänkt blodtryck
Detta har jag inte testat - men mitt blodtryck och mina blodfetter hade ju skjutit i höjden och jag fick börja äta tabletter i slutet av förra året. Nu är mina blodfetter under kontroll och jag kan sluta med tabletterna. Jag har de senaste veckorna anat att jag nog behöver gå iväg och justera min blodtrycksdos då jag anar att jag får för LÅGT blodtryck nu. Yrsel nästan hela tiden när jag böjer med det minsta och det kan tyda på att jag medicinerar mot ett högt blodtryck som kanske inte ens finns längre. Måste jag kolla upp.
- Vitare tänder.
Jag gjorde en tandblekning i somras och blekte bort allt "rödvinssolk" från dem och de har hållt sig vita och fina.
- Sover bättre
Är mycket mer utvilad när jag vaknar. Alltså WOW vilken skillnad mot att sova med rus i kroppen. Det gör att jag orkar mycket mer och orkar bibehålla fokus i högre grad.

Psykiskt
- Känner mig mer i nuet, på riktigt så att nästan gör ont ibland.
- Känner mig som en bättre förebild för mina ungdomar och dessutom kan jag krama och pussa på dem närhelst jag vill. Ingen oro för att jag ska avslöja ev. vindoft, vilket gör att vi kommit varandra ännu lite mer nära.
- Vidgat mina intressen
I och med att jag inte somnar som ett träsktroll i soffan framför teven längre så kan jag uppta nya hobbies. Det har för min del inneburit hemmaträning, trädgårdsfix och handarbete av olika slag. Jag har dessutom börjat njuta av filmer igen eftersom jag inte somnar ifrån handlingen.

Ekonomiskt så sparar jag pengar. Dessa sätter jag undan på ett sparande, unnar oss i familjen på något och köper garn eller ansiktsbehandlingar eller annat för. Det känns så fint att kunna göra det och veta att alla de pengar som gick åt till alkohol nu kommer till nytta på annat sätt. Känns så otroligt bra. Just nu har jag t.ex. investerat i en ny värmepump som ger rejält med värme.

Detta är några av de fördelar jag kommer på så här på rak arm. Finns många, många fler.
Tack för att du frågade så att jag fick en chans att faktiskt reflektera lite och känna ytterligare lite tacksamhet över beslutet jag tog där, efter en fruktansvärd söndag i april.

Kram

Otroligt fint att läsa om hur du tar tag i detta med de du oroat och sårat. Tack för inspiration, där har jag mer att göra känner jag??‍♀️

Imorgon är det 2 v sedan jag drack.. Är det bara inbillning att:
- Jag sover bättre
- Min spänningshuvudvärk har försvunnit
- Jag är inte lika stel generellt i kroppen längre
- Bättre i magen

Jag vet inte men så är det iaf ?

Jag vet inte så mycket om framtiden men "Idag väljer jag att inte ta första glaset och kommer därmed lägga mig nykter" ❤

Idag är det exakt 1 år sedan, 28/10 -19 när jag gick ut genom dörren på morgonen och korten i korthuset föll ett efter ett. En dag som för alltid kommer ligga djupt i sinnet.
Önskar att jag mådde lite bättre för tillfället och orkat hylla mig själv och mina framgångar sedan dess, både med alkoholen och med balans av mycket annat i livet men jag är inne i en period av tomhet igen. I denna tomheten finns en stark förståelse för var jag varit men inte så mycket ljus, hopp eller optimism.

Är åtminstone stolt över min träning, en framgång detta år som i alla fall är "mätbar". I gymmets app tittar jag under mitt konto, 104st incheckningar sedan nystarten för 10 månader sedan, i mellandagarna den 28/12 -19 för att vara exakt. Där utöver omkring 40st padelpass och några fåtal löprundor och cykelturer. Så visst har jag ett nytt intresse som bär mig och min bästa fysik någonsin. Åtminstone funnit något som drivs av framtidsdrömmar.

Lite tragi-komiskt så träffade jag ju den fantastiska läkaren då, för just ett år sedan som hjälpte mig komma i kontakt med psykiatrin igen och NU i nästa vecka, den 5 november så har jag fått igenom remissen och fått inbokat det första besöket till den riktiga psykiatriska utredningen på VPM - Vuxen Psykiatrisk Mottagning..
Jag känner nästan lite prestationskrav inför besöket. Jag vet hur allting ser ut utifrån. Jag jobbar utan nämnvärd frånvaro, tränar, har familj, fru, hela-rena-och-friska barn, osv. Men jag lider, periodvis, utan att förstå varför. Som ett ok över axlarna. Och jag är RÄDD, på riktigt livrädd för att en dag igen, inte orka mer och göra ett ödesdigert val.

...att ni kommenterar. Att ni minns min resa och att ni förstår det ofattbara när jag knappt förstår det själv.
Tack! Blir alldeles rörd!

Jo jag tänkte det. Tack för stödet <3

Som vanligt igen.......Kört till hoddan och druckit kaffe. Lugnt och skönt. En dag i taget. Är väldigt tacksam över att jag tagit de 12 stegen. Har nytta av dessa dagligen. Sinnesrobönen. Ja, AA:s program är fantastiskt.

Bra, ta ett steg i taket. Till slut kommer du till ett beslut som passar dig.
Och det låter väl bra att bo ifrån varandra ett tag. Då får du tid att tänka och får lite ro. Lite andrum att tänka.

Precis. Allt är inte svart och vitt. Man älskar personen fastän han dragit in alkoholen i vårt liv. Man älskar det fina som finns kvar och det fina som varit. Just nu ska jag försöka komma ur min depression och kanske prova bo skilt ett tag. Kanske vi då får klarhet vad som är bäst för oss.

Jag klarade en timme i trädgården, sen vart jag för rastlös. Jag drar mig in i värmen istället och ställer mig själv mot väggen: Ta dig en stor kopp te människa!

Har tänkt mycket på hur jag normaliserat drickandet. Att klockan slagit ”vin” i flera års tid. Sneglandet på timvisaren och att jag här mot slutet gått över till vintertid varje dag. Att dricka kl 18 blev 17. Sen plötsligt blev det okej att ta ett glas redan kl 14 och till sist 12.
Hur det gick till?

När, under vilken period i livet, drogs jag in i detta? Varför? Det är ju sjukt att tänka att jag en gång i tiden levde utan en box rött på köksbänken och starköl i kylen.
Vem var jag då?
Vem har jag blivit?

Det är rätt mycket tankar som surrar nu. Jag tänker på alla ”lyckostar” som några gånger per ÅR (!) besöker systemet. Som super till några fåtal ggr om året för att fira, nåt. I dessa människors liv har ett dagligt bruk av alkohol inte normaliserats.

Mitt liv blev ”firande” varje dag. Det där glaset jag unnade mig jämt. Belöningen. För vad?! Vad f-n är det för storslagen skit jag gjort som gett mig privilegiet att fira och belöna mig själv med alkohol dagligen?

Nä, just det. Absolut ingenting! Sjukt.
Jag ska f-n gå till botten med det här! För om det inte är belöning så är det ren och skär tröst. Som en nappflaska. Eller är jag från födseln indragen i detta, som en tidsinställd genetisk defekt?

Det är dags för mig att koka tevatten nu.

Jo, jag är arg på alkoholen idag. Det känns bra.

Kram på er därute! ?

Det är verkligen kämpigt att leva med någon som dricker. Jag har varit där. Jag lämnade till slut, efter 20 år tillsammans, och drickandet accelererade mer och mer.
Att man inte lämnar direkt är ju att man älskar den personen som dricker.
Och allt är oftast inte svart eller vitt. Man har oftast fina dagar också. Men det som är jobbigt är ju att de jobbiga dagarna blir fler och fler. Och till slut blir man redo att lämna, för att överleva själv.
Men precis som ingen kan säga till en alkoholist att sluta dricka, lika lite kan någon säga till dig att lämna alkoholisten. Man måste komma dit själv. Och det tar olika tid för var och en.
Men ta den hjälp du kan få. Fortsätt skriv här. Det hjälpte mig, och hjälper mig fortfarande att se allt i skrivande text.
Sedan kan du få hjälp genom kommunen och prata med en anhörigstödjare. Det är väldigt skönt att kunna prata av sig.

kopiera den anonyma mejlen innan den redigerades bort ( och givetvis förstår jag också policyn). Men lite trist - hade gärna haft direktkontakt för att kunna peppa ( kommer behöva grymt mycket också!)

Tror mkt är att när den största hemligheten man haft försvunnit, då växer man. Det blir viktigt att stå upp för sig själv, men även för andra och att göra kloka val i det mesta.
Fortsätt växa du är en hjälte ??????❤️// kram Strulan

Fint att du är här och att du verkar vara hjälpt av att följas åt och stötta varandra. Mejladressen redigerade vi bort då vi värnar om anonymiteten på forumet, förstår att du hade tänkt på det och gjort en anonym adress samtidigt som det tyvärr ändå inte räcker till för att det ska vara anonymt då. Hoppas du förstår, så gör vi alltid, inget personligt!

Fortsatt lycka till och hoppas det fortsätter vara hjälpsamt att vara här!

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag har själv spenderat en hel del tankekraft på detta. Dock är jag imponerad över dina 14 månader! Till att börja med, om du har tid och ork, förklara gärna lite närmare hur det har varit för dig. Jag har några följdfrågor.

Du säger att du har varit nykter 14 månader och är nöjd med det. Har du under den här tiden känt att det har varit svårt att motstå vid vissa tillfällen, trots att du har lyckats? Eller upplever du att det har varit väldigt enkelt hela tiden?

Jag har kommit i kontakt med, på andra ställen, människor som har slutat av sig själva och sen hållt upp i många år och fortfarande håller upp, så nog går det bra för vissa. Men som vi vet så går det inte lika bra för andra. Vari ligger skillnaden egentligen? Såklart måste det vara en kombination av saker, men jag tycker att det är intressant att fundera på hur mycket som beror på de strategier man tar till o.s.v. Som andrahalvlek säger, så måste ju också anledningen till att man slutar spela in också. Slutar man för att man själv känner att det är det bästa för en eller slutar man av andra anledningar?

Jag har själv känt ett tag att det har gått lite väl lätt för mig, som det känns, när jag jämför med andra och hur jag vet att jag var innan jag slutade dricka. Dock var jag till en början väldigt orolig för min hälsa, så det har såklart hjälpt till. Jag hade börjat inse att jag behövde sluta dricka och kanske var det den knuffen jag behövde för att verkligen förankra det i mitt sinne. Jag vet inte hur det hade varit idag om jag inte hade haft den knuffen. Det är väl kanske omöjligt att veta.

Nu känner jag väl att en måttlig konsumtion inte hade varit skadlig för min hälsa, precis som den inte är skadlig för de flesta människor. Men samtidigt vet jag att jag inte klarar av en. Om jag får för mig att jag skulle klara av att hålla en måttlig konsumtion och sedan börjar dricka igen så är det bara en tidsfråga innan det spårar ur igen. Det är väl främst den insikten som gör att jag håller mig borta och det känns så lätt och bra just idag.

Men då kommer väl samma fråga som du har. Idag känner jag det som självklart att jag inte kommer att dricka någonsin igen. Men hur vet jag att jag inte trillar dit, säg om en vecka, en månad eller ett år? Det är väl därför jag är här och diskuterar det och läser om andras fram och mot-gångar. För att verkligen säkerställa att jag inte trillar dit.

Istället för att kunna ta upp det med honom går jag runt i ren ångest och det bara gnager och gnager. Är så rädd att förlora honom helt :( han har ju varit en del av mitt liv så länge. Gör så ont. Han har ju magrat en del genom åren och alkoholen kommer han inte kunna sluta med. Sorgligt att se hur en person ändras efter långt alkoholmissbruk. Det är det enda som får honom att kommunicera och bli lite avslappnad. Annars så är han seg och trött utan sin alkohol, han kan inte sova om han inte dricker heller. Känns som vår kemi är så pass dålig nu att han bara kan umgås med mig om han dricker för då pratar han minsann om saker som intresserar honom. Non stop. Återupprepande. När jag inte är deprimerad som nu så är jag en väldigt glad person, som tycker om att skämta och få andra att skratta. Lite sådär sprallig, spontan och skojar mkt. Men när jag är med honom så försvinner den sidan helt för att man får som ingen snabb respons. Suck. Istället blir jag tystlåten.

Du berättar att din man har problem med alkoholen, dricker sällan samtidigt när han dricker blir det mycket negativa konsekvenser för er alla. Du berättar att han blir aggressiv, har hotat dig och sagt elaka saker. Han är ångerfull efter en sådan händelse och är nykter flera månader. Du funderar över hur du vill ha det med honom på längre sikt, du märker att detta fortsätter och funderar över risken att din son kommer uppleva detta och bli påverkad. Fint att du ser detta och som du skriver, det är mest sannolikt att det kommer ske vid något tillfälle och att det kommer påverka honom negativt.

Som du skriver hade det hänt oftare hade det kanske känts mer självklart att direkt lämna, jättetufft att allt bara känns bra däremellan såklart. Det går en tid mellan gångerna och han är säkert trovärdig i sin önskan om att det inte ska ske igen, vill inte själv ha det såhär. Samtidigt så händer det gång på gång, kanske är det oftare nu än det var för en tid sedan och risken är att det blir oftare och mer och gränser flyttas, och även detta känner du nog till. Det låter också som att han varit villig att ta hjälp som dock inte räcker hela vägen. Säkert finns det mer hjälp att få som han kanske inte testat än, dock är det hans ansvar och beslut att ta den, oavsett hur du väljer att göra med relationen.

En tanke jag får kring detta är att det kanske är alkoholen han fått hjälp kring tidigare? Att han kanske kan testa börja ta emot hjälp för hans aggressiva sida som såklart kan påverkas av alkoholen, samtidigt är inte alla som dricker psykiskt våldsamma på det sätt du beskriver. Vet inte om det är läge men om så var det en anonym telefonlinje jag tänkte på, kanske ett första steg mot det: https://valjattsluta.se/ 020- 555 666 (anonymt och kostnadsfritt).

Hur mår du i allt detta? och hur ser ditt stöd ut, har du någon att prata med, vänner, bekanta, proffesionellt?

Många gånger går det mycket energi och kraft till att försöka påverka den som dricker, finnas där för din son och även om det inte är varje vecka detta händer så kan oron finns där innan detta sker, vid liknande tillfällen som påminner om att det skulle kunna hända och att det kanske hänger kvar ett bra tag efter.
Energikrävande och såklart skönt när det är ”bra igen” samtidigt en risk att inte ha orken då efter den energin som gått att själv veta hur och vad en ska göra nu.

Ett ytterligare tips, hoppas okej, är att ta kontakt med Kvinnofridslinjen. Det är anonymt och kostnadsfritt att ringa dit, öppet dygnet runt. https://kvinnofridslinjen.se/sv/, 020-505050.

Bra och modigt verkligen att du skrev här och berättade, det ger oss chansen att ge dig stöd!

Nu fick du mycket råd här, du bestämmer ju själv vad du vill göra och kanske har du stöd redan utifrån. Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart och det kan vara bra att skriva igen så den hamnar högt upp så du får flera svar, hoppas hur som helst att du kommer hitta mycket här inne som blir hjälpsamt för dig!

Ta hand om dig!

Tack så mycket för svaren och tipsen!

Så glad för din skull ? Att du hittat harmonin och balansen i livet - och så tydligt har stängt bakdörren till alkoholen som lösning på någonting. Alkoholen stjälper alltid mer än den hjälper.

Jag undrar också hur Mic mår ❤️ Hoppas att du läser det här Mic och skriver till oss!

Varmt lycka till med jobbsökandet! Jag jobbar med rekrytering och det är värdelöst att folk ska söka jobb som de inte ens vill ha ? En kille skrev i sitt personliga brev ”Jag söker den här tjänsten för att arbetsförmedlingen kräver att jag gör det” ? Det kändes befriande ärligt, hans ansökan kunde jag snabbt lägga åt sidan.

En annan kille la jag jättemycket krut på. Han var intresserad, men tveksam. Till slut kröp det fram att han absolut inte ville flytta 30 mil eftersom han hade delad vårdnad om sin dotter. Varför då ens söka jobbet? Varför slösa med min tid och energi?

Kram ?

Välkommen hit, här finns många med liknande historier som din. Börja med en nykter period och fundera på hur alkoholen går att hantera framöver. Läs på mycket om fakta, finns många bra tips i trådarna här. Många känner en stor lättnad av att sluta dricka, plötsligt äger man sitt liv igen... Lycka till på din väg!

Jag har också praktiserat det som man brukar kalla ”spontan nykterhet”. Snart 9 månader nykter.

Det viktigaste tror jag är att man har slängt av sig offerkoftan och inte tycker synd om sig själv som inte får dricka. Du måste komma till ett läge där du inte vill dricka om det ska vara varaktigt i längden. Då du inte längtar efter att dricka, utan du är tvärtom lättad över att slippa dricka. Då frestas du sannolikt inte att ”prova att dricka lite”. Och om du frestas är ”aldrig första glaset” en viktig levnadsregel för oss som är nyktra, oavsett vilken ”metod” vi har använt.

Här under ”Det vidare livet” är vi några stycken som har varit nyktra ett tag. På forumet finns en del riktiga gamlingar också som tittar in och skriver en hälsning ibland.

Du är hjärtligt välkommen hit! Läs, skriv och kommentera. Tid att reflektera behöver alla ?

Kram ?

Jo är nykter sen 14 månader tillbaka och har börjat fundera över om mitt sätt att hålla mig nykter är rätt eller om de något speciellt man borde göra för att livet ska få fortsätta såhär? Jag har ju bara satt på korken, slutat umgås med folk som dricker mkt och känner mig nöjd med de. Måste man gå i terapi eller självhjälps grupper för att nå en varaktig nykterhet eller är de många som gjort typ som ja bara bestämt sig och fått de att fungera också?

Du har tagit ett stort och modigt steg och berättar här om hur du och ni har det hemma, bra gjort! Det krävs ofta en hel del innan en faktiskt tar ett steg och vänder sig utåt för stöd, som du skriver du har aldrig pratat med någon, tycker det känns pinsamt och detta har varit i ca 8 år det säger en del. Nu var du redo att göra detta.
Du har fått lite goda tips här om vad du kan göra, det finns mycket stöd att få som anhörig och att ringa kommunen är en bra ide, då kan de tala om vad som finns lokalt. Ibland finns det möjlighet för anonymt stöd för anhöriga, både samtal individuellt, grupper för barn/tonåringar och liknande. Det ser olika ut i olika kommuner.

Att ha levt i detta i så många år tar på krafterna och såklart är det svårt att själv se vad en kan göra och då kan det kännas skönt att få stöd. Det finns hjälp för din pappa att få, en gång tog han emot den, men han måste vilja själv. Att du nu börjar söka dig runt efter lite hjälp i detta kan på sikt även vara en hjälp för honom.

Förutom kommunen så går det att vända sig till en ungdomsmottagning, psykiatrin, gå till sin vanliga vårdcentral och prata om detta (och därigenom få hjälp med att få samtalsstöd). Det finns också stödgrupper som är anonyma runt i landet, vi finns här och så finns en nationell kostnadsfri telefonlinje, Alkohollinjen www.alkohollinjen.se dit även anhöriga kan ringa och få stöd. 020-84 44 48. Det går såklart även att ringa 1177 för att höra lite om hänvisningar för stöd, veta lite vad som finns i den kommun ni bor i. Nu fick du många tips här vet inte alls om det känns rätt just nu, men så du vet att det finns.

Fortsätt såklart gärna skriva och läsa här och hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt! Vi finns här och ger så mycket stöd som går via cyberspacen!

Ta hand om dig!

Vänliga hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du vet nog redan svaret själv..... du har bara ett liv!!!! Och du, du är inte svag!

Javisst är det så, "långsamhet" och nuet är bra grejer!

Läser Tolv steg och tolv traditioner, rekommenderar till alla.