Senaste kommentarerna i forumet

Hej, vet inte vart jag ska vända mig för mina problem när jag dricker.
Jag gör riktigt konstiga grejer på fyllan exempelvis som att ljuga ihop och hitta på historier som är helt onödiga o grandiosa, även till mina närmaste vänner.
Jag har pratat massa skit om människor, avslöjat hemligheter, lovat saker som jag sedan inte håller, varit otrogen.
Varför ljuger jag så mycket när jag dricker? Någon som känner igen sig i det?
Jag kontaktar människor jag aldrig pratar med vanligtvis och säger helt konstiga och orimliga saker.
Skämmer ut mig med Facebook-statusar o kommenterar konstiga saker.
Jag har åkt fast för grov rattfylla och inte ens det stoppade mitt beteende.
Känns som jag är den enda personen i världen som gör sånna här saker onykter.
Jag har nu varit nykter i 5 dagar men min ångest över vad jag gjort de senaste åren sitter långt in i själen.
Någon som känner igen sig?

Denna fråga får jag ofta. Får ni det?

Varför går du inte bara?

Hur förklarar man för någon hur man inte bara kan gå. Jag och min kille har varit tillsammans i många år. Att lämna honom känns för mig så otroligt svårt. Har även fått frågan , varför plågar du dig själv? Jag har så starka känslor för honom så jag bryter nästan ihop bara jag tänker på att lämna honom. :( Allt fint vi haft, fina stunder, resor. Just nu tar jag medicin mot depression, pga hur det har blivit mellan oss men det hjälper inte. Har ångest varje dag, svårt att få något alls gjort. Det enda jag tänker på är hur vi skulle kunna ha det. Vi har svårt att kommunicera, jag har blivit tyst och pratar knappt med honom. Men jag älskar ju honom innerst inne, varför skulle jag annars ha svårt att gå. Eller är det falska känslor man känner i ett medberoende? Varför är jag så beroende av honom? Jag vet att detta plågar ihjäl mig. I början då vi träffades trodde jag att vi skulle i framtiden få barn och ha ett bra familjeliv. Nu så känns det som att det är försent för allt sånt. Trodde aldrig det skulle bli såhär. Känns som det är mitt fel alltihopa, som väntat och väntat. Sen tänker jag på de fina sidorna, han har aldrig försökt styra mig eller krävt en massa uppmärksamhet. Vi har kunnat ha egentid och inte kvävt varann...finns positiva saker och negativa saker. Han vill ju inte att jag ska försvinna men då jag är så deprimerad just nu att jag inte kan tänka klart. Just nu vill jag bara känna glädje igen. Håller fast vid honom pga de fina sidorna..för jag är väl svag helt enkelt.

Oj vad jag känner igen mig. Jag älskar min kille för det fina han är men samtidigt orkar jag inte mera. Alkoholen flyttade in för ett par år sedan. Jag ser hur han magrar och hans anhöriga gör ingenting. De låtsas som ingenting. Man sitter ensam i situationen. Min kille vägrar hjälp. Vi kan knappt hitta på något utan att han tar med sig alkoholen. Förstår ej att jag inte gick för ett par år sedan. Nu känner jag mig så fast i vårt förhållande. Vi kan knappt kommunicera längre, jag har typ tappat lusten att prata. Man var blind och kär och såg förbi varningssignalerna. Visste ganska tidigt att något kändes fel. Jag kunde inte riktigt vara mig själv. Jag var ganska sprallig och livsglad som person men inte längre. Är nu djupt deprimerad, osocial och känner att allt är hopplöst. Så svårt att lämna, så svårt att vara kvar. All kraft till dig. <3 Du är inte ensam. Just nu är jag sjukskriven men då jag jobbar får jag också frågan vad man gjort i helgen. En jobbig fråga, man skulle vilja säga att man gjort något trevligt med sin kille men jag gör ju oftast grejer själv numera för att jag inte vill hitta på saker med honom då alkoholen ska med.

Så bra för dig. Att du kommit så långt. Så skönt för dig att du har en egen lägenhet.
Man blir ju ledsen att det inte blev som man tänkt sig, men livet blir lättare.
Nu bestämmer du själv.
En skön känsla.
Gläds med dig Bestemor?

Har kommit in från en promenad med hunden..tycker verkligen om hösten med alla dess färger..fast löven faller mer och mer...och bildar en vacker matta på marken. Sitter med mitt kaffe vid köksbordet och har tänt ett ljus..tänkte att jag skriver några rader..är ju ledig idag.

Onkel F...tack jag hade en bra dag igår. Tycker om taktil massage som är som en beröring mot huden...och jag brukar svara bra på den sortens massage..går verkligen ner i varv. Besöket hos kurator var också jättebra...så himla skönt att prata med någon som förstår vad/hur det är att vara förälder/anhörig t någon m bipolär sjukdom. För mig är det så viktigt att ingen dömer min dotter...att när hon gör tokiga saker är det inte för att hon är dum utan för att hon är sjuk. Min dotter är ju oftast tuffast mot mig ...säger de fulaste sakerna till mig...men jag står ju kvar...för det finns absolut inget annat alternativ. Du frågar om hon mår lite bättre nu vilket jag tycker att hon gör. Fast det är nog så att jag och hennes familj upplever att hon mår bättre medan hon själv är rädd att gå in i en depression. Vad som är skillnaden för oss anhöriga är att vi vet var hon finns och det händer inga tokigheter när hon är manisk så kan liksom allt hända...och hon drar ofta iväg..vilket är oerhört stressande...för jag är då ännu mer rädd att det ska hända henne något. Jag tänker att hennes sjukdom är ytterligare en dimension av föräldraskapet..att ha koll på att hon mår bra, tar hand om sig osv. Hon har ju ingen riktigt nära vän utan mest ytliga kontakter vilket gör henne ganska beroende av oss föräldrar. Jag vet att hon kan ta ett nej om hon frågar att vi ska göra något och jag inte vill just då men jag har väldigt svårt för att säga nej....så är det..

Som vanligt är jag inte så bra på att sätta mig själv främst men jag tänker att sätta sig själv främst handlar ju även om välja bort alkoholen..träna...och med det så tror jag att vissa saker kommer på köpet att de blir bättre...som psykisk och fysisk hälsa. Det blir iaf en tur till gymet idag med min dotter. Till helgen hoppas jag att min man och jag ska kunna hitta på något tillsammans...kanske en dagstur till kusten ..vi får se.

Hur mår du Onkel F och alla ni andra?

Ha en fin onsdag:)

Tack och vad roligt att jag bidrar till pepp, så glad för det?
Vi behöver hålla i och hålla ut oavsett hur många dagar vi varit nyktra. Alla tankar måste få passera i skallen och ofta bearbetas för de kommer av en anledning tror jag.
Tack själv? och ha en fin dag, kram?

Min resa går bra. Inga återfall, inga tankar på det heller. Tid och medvetenhet bygger en stabilare grund.
Många dagars nykterhet detta året och mycket reflektioner över tidigare beteende. Jag höjer ögonbrynen i förvåning och tänker stilla; Var det där verkligen jag, hur kan det bli så där?

Jakten på alkohol är över för min del, i alla fall just nu. Det enda jag vet är att just nu är allt lugnt och alkohol finns inte med i mitt liv längre.
Otroligt skönt.

Jag funderar ibland en del över vår vän Mic som hastigt lämnade forumet för ett tag sedan. Jag upplevde att Mic skulle ut på ett äventyr, en road trip. Hoppas du mår bra Mic?

Nu ska jag sätta mig vid datorn och söka arbete. Arbetsförmedlingen kom med en varning igår över att jag är allt för inaktiv och riskerar bli av med min A-kassa. Herregud, efter 1 månad jagar dom mig och kräver att jag söker arbete i hela Sverige, oavsett om jag aldrig tänker flytta någon annanstans än där jag bor nu. Jag har aldrig tidigare i mitt 56 åriga liv varit arbetslös eller fått bidrag förut. Om jag inte kände mig stark och nästan fri från kraftig oro, så är väl en liknande situation en trigger att öppna flaskan igen, eller hur?
Det kommer inte ske.
Skönt att vara trygg i min nykterhet i vilket fall som helst.

Kram GP

Men jag har efter att ha läst här, att jag räknar med 1år innan jag känner att etapp 1 är avklarat mot tillfrisknandet. Är väldigt vaksam på mig själv för första gången, kan jag det här, vill jag det här är frågor jag ställer till mig själv. Vet att mannen dricker igen, kör bil onykter och har besökt våra gemensamma vänner efter vägen. Tänker allt som oftast att en högre makt får ta tag i det där, jag kan inget göra. Jag själv bjuder hem vänner, lever det liv jag vill leva, känner igen lite av mig själv som ung, stark på ett sätt men jag vet att nånstans därinne finns det som måste bearbetas. Funderar på att köpa huset jag bor i, förverkliga mina drömmar men väntar ändå in, har antagligen med ålder att göra. Kan äntligen ha vin och den där goda konjaken hemma igen, skratta gott med vänner, planera framåt. Mina barn kommer nog snart märka skillnaden till min förändring, min äldste vill hem till mamma och det är skön känsla.

Sattva.
Jag förstår hur du känner.

För min del kom beslutet efter insikten att min kropp och själ snart kommer kollapsa. Jag tror det är ganska vanligt, att man måste ner på en sorts ”botten” för att kunna ta steg mot nykterhet. Och då, alltid, alltid ett steg i taget.

Jag vände ut och in på tankarna ett bra tag innan jag pratade med min man.

Jag skämdes, kände skuld, men det jobbigaste var trots allt att göra mitt drickande ”offentligt”. Efter ”erkännandet” så finns det ingen återvändo. Det blir lite som ”upp till bevis”! Läskigt som fan. Om man inte berättar så kan man aldrig få det där viktiga stödet från sina närstående.

Jag håller tummarna för dig!
Kram!

Jag läste fel. Min kommentar var ämnad till Burtil.

Jag förstår att du bär på mycket ansvar och oro och jag tror inte heller att han skulle " lyssna" på någon. Förnekande är ju en del av sjukdomen.
Jag tycker du ska börja med att ringa till kommunen och fråga om anhörigstöd. Då kan du ringa och prata med någon till en början. Då kan du vara anonym och beskriva situationen.
Ring kommunens växel el sök på anhörigstöd på kommunens hemsida.
Jag pratar själv om min situation om min son med en kurator som bara jobbar med anhöriga till personer med beroende och det är väldigt skönt. De kan ge konkreta tips. Sedan väljer du själv hur du vill gå vidare.
Du kanske kan berätta för din farmor och mamma om att du skrivit hit och vilket svar du fått om det känns bra!

Vilken resa, vi gjorde det lite tillsammans känner jag på, du hjälpte mig på vägen och alla andra här. Forumet är starkt ❤ Att sova gott på natten läker mycket, att komma ifrån det som sitter i väggarna är bara i sig ett tillfrisknande. Förstår att dina barn och vänner är överlycklig och känner sig trygga att du är därifrån. Härifrån och framåt, att fortsätta kämpa i tillfrisknandet är väl vad vi har framför oss.

Jag hade en god självkänsla innan jag blev nykter. Nu är den om möjligt ännu bättre! Jag kan inte tolka min känsla inför chefens tillrättavisande på något annat sätt. Jag skiter i vad hon tycker. Hennes kritik mot mig skaver ingenstans. Jag kan verkligen direkt bara skaka av mig kritiken, med en knyck på nacken.

Ännu mer stärkt är jag i mina värderingar att äras ska den som äras bör, att ingen medarbetare ska känna sig osedd eller orättvist behandlad, och vågar inte folk stå upp för sina rättigheter så gör jag det åt dem - om jag delar dem.

Förstår nu mer min chefs nästan lismande attityd mot mig i vissa lägen. Ett hyfsat nytt fenomen. ”Hur tänker du? Skulle du kunna tänka dig att xx?”

Just nu pågår en maktkamp på jobbet. På ena sidan min chef och en annan mellanchef. På andra sidan jag och de andra mellancheferna och sannolikt de flesta medarbetare. Vi får se hur det slutar.

Oavsett så känner jag mig väl grundad i mina värderingar. Jag börjar hitta formen för att agera ”sanningssägare”. Och jag har blivit ännu mer tydlig med mina gränser. Om jag töjer på mina gränser så beror det på att jag vill det. Och då får något annat stå tillbaka. Punkt.

Det är verkligen så som någon uttryckt det tidigare. I nykterheten blir den egna personligheten ännu mer koncentrerad, den levlar upp ett snäpp. Man blir lite mer skarpare i konturerna när alkoholens dimmande filter försvinner.

Varför blir det så? Sannolikt för att allt dåligt samvete och smusslande som hörde ihop med alkoholen försvunnit. Dygnet får fler timmar utan bakfyllans påverkan och planering inför nästa fylla. Fler timmar för att sova och läka hjärnan - och reflektera över livets mysterier.

Idag känner jag mig stark. Idag också ?

Kram ?

Kommer ihåg företagshälsovårdens alla tester, innan det skars ner...
Tog allt, typ blodprover. Redan då drack jag NÅGONTING typ varje dag i smyg.
Resultat; inget synes... o jag med baginboxen gömd i garderoben

Hej. Känner igen mig.
Har för länge sedan erkänt mitt problem men eftersom jag döljer mitt "bruk" för min familj kan jag inte gå på AA möten, typ.
Är "välfungerarande", sköter familj, tonåringaar, allt hushållsarbete, låglönejobb o allt...
Men gömmer mitt vin i tvättstugan

Låt insikterna komma.
Fundera på vad de vill säga till dej.
Ta dej själv på fullt allvar och respektera dej själv.
Med klarsynthet kommer du att ta dina beslut som är bäst för dej
❤?????

Sitter nu i min egen lgh.
På 1 månad hände allt.
Insikt
Flykt
Skyddade personuppgifter
Bott hos vänner och vuxna barn
Skilsmässa
Namnbyte
Egen lägenhet
Bättre hälsa
Bättre sömn
Nu ser jag med tillförsikt och nyfikenhet på framtiden ????

Så börjar resan till nykterhet för många. Med vita knogar. Sedan växer det fram, ett så mycket bättre liv. Berätta om dig själv! ?

Du har släppt en del på kontrollen och överlämnat ansvaret till honom själv. Du konstaterar vad som händer utan att agera. Det är stora framsteg som du gör.
Att helt bryta sitt gamla beteendemönster tar sin tid, men din ökade medvetenhet hjälper dej framåt. Jag ser framför mej en rakryggad kvinna med stolthet i blicken. Du är värdefull ????

Hej!
Känner igen lig i att vilja sluta men ha en ambivalens. Ge upp något som känns så viktigt, något som jag längtar till efter jobbets slut. Har kommit till samma insikt sim du. Sökt hjälp. Stöd från make. Men ännu inte vågat ta steget.

Just sådana känslor är triggers för mig. Ensamheten. Jag gick i terapi i många år när jag var ung (strax över 50 nu) pga ätstörningar. Men jag fattar ju nu att jag egentligen inte löste mycket under de åren. Jag tror att vi som tagit/tar o använder olika sätt att dlva oss bär på djupa trauman. Har funderat mycket på det där o vet det varit kaotiskt under uppväxten. Men har tyckt jag klarat mig bra o släppt det nu de senaste 15 åren. Fast det går ju inte att lura sig själv. Är rädd att hamna i ett känslomässigt kaos den dagen jag slutar. Ingen snuttefilt.
Du är stark o duktig som orkar o kan!!!

Hejsan Lovely,
Tack för ditt pepp och ja, det handlar mycket om att förändra sina vanor och jag är glad att jag valde detta nu vid den ålder jag är i ( hafsat ung beroende på vem du frågar ?), inget ont menat mot dem som kämpat på länge från min sida. Detta var rätt för mig just nu.
Vad jag förstått av att ha läst lite i olika trådar så är du längre fram än mig och då är det väldigt vänligt av dig att du delar med dig av dina erfarenheter till oss andra.

Hejsan Kristoffer,
Tack för dina vänliga tankar och ditt stöd när jag berättar om min ”resa”. Den är långt från över, det är nu en vecka sedan jag stod utanför beroende akuten och inte riktigt visste vad jag skulle vänta mig. Vissa vanor har jag inte helt lyckats förändra ( är uppe och ” nattsuddar” fortfarande ?), men det kommer väll ju längre tiden går tänker jag. Det jag däremot ( trotts att jag är långt från morgonpigg, ja, jag vet det hänger samman med föregående mening) så har jag en energi och en vilja att uträtta det jag ska bra när jag vaknar. På ett vis så känns det lite som mitt liv har haft ”paus” de senaste två åren tyvärr. Och jag har ju det svåraste framför mig ännu. Men som jag skrev innan så upplever jag ett väldigt gott mottagande från vården samt att det ger stöd att skriva och läsa här. Med tur kan kanske mina erfarenheter ge någon annan en tanke som kan vara till hjälp för dem och deras liv. Jag upplever personligen att komma till insikt var ett stort steg.

Jag är 22, hon är 12! Mina föräldrar är skilda så på morsan Kommer han inte lyssna, det skulle kanske vara farmor isåfall men om jag eller farsans tjej säger något om det så blir han bara arg! Tack för svar?

Ja, starkt och modigt.
Imponerad av din klokhet i allt det där. Att det blir som det blir med hur ursäkten tas emot. Du har gjort vad du har kunnat när du bett om ursäkt. För det är svårt och man hoppas ju på ett lyckligt slut, men det kanske inte blir så och du har redan bearbetat det och hur du i så fall hanterar det.