Senaste kommentarerna i forumet

Ska kämpa mig igenom denna kväll också. Det går tungt nu och det känns som på liv och död nu: SKA INTE dricka FÅR INTE, VILL inte behöva, Kommer INTE, Kan inte.

Ursäkta, jag läste ditt inlägg om när du varit nykter en månad den 1 oktober och svarade på det. Men när jag såg en massa andra kommentarer över mitt inlägg som inte hade med din en månads dag, så trodde jag att jag var i fel tråd... Nåväl, klistrar in inlägget här igen trots att jag svarar på ett av dina gamla:

Varför har inte jag efter två månaders nykterhet känt av alla de positiva fysiska effekterna som du gör? Grattis till att du känner och märker så många positiva effekter och en månads nykterhet! Yeah!
Själv sover jag dåligt, märker inget på utseendet eller fysiken. Visst är jag klarare i huvudet men inte så stor skillnad ändå. Lite mer energi, men inte så jättemycket. Men å andra sidan så äter jag väldigt mycket mer godis och dricker läsk nu....Kanske borde sluta med det ;). Annars är det toppen :)

Jag tror inte att det gör någon som helst skillnad i det långa loppet, vilket du än bestämmer dig för. Vill han inte sluta kommer han inte heller lyckas.

Det ligger inte på någon annan att hjälpa någon upp ur sjukdomen, den hjälpen måste den sjuke söka och ta emot själv.

Vet inte om jag råkade skriva i fel tråd...Måste kolla innan jag klistrar in igen.Hm...behöver sova känner jag (sov bara fyra timmar inatt....)

Tack, snälla ni! ?

Idag har jag träffat min sponsor och gått igenom steg 8, dvs gjort upp en lista på alla personer jag gjort illa. Det blev ingen lång lista men barnen kommer ju på delad förstaplats, förstås.

Nu stundar steg 9, att genomföra själva gottgörelserna. Det kommer att bli bra.

Tack och lov för min sponsor. Hon är bra och ett stort stöd. Jag litar på henne. ?

En dag i taget. ?

Låter som något i min smak - den ska jag verkligen prova!

Det där låter ju jättegott och inte för sött heller. Tack för tipset! ?

Det känns helt klart vettigt det du skriver. Jag behöver ju faktiskt inte kalla mig något speciellt. Jag får nog fundera lite mer på det där.

Bra liknelse det där med öppna och stängde kanaler. Så ska jag tänka framöver, att jag ska inte öppna kanalerna, för så mycket vet jag, att det klarar jag inte heller.

Tack igen för svaret, det värmer!

Kram o lycka till på din resa!

Ja det är många gånger man kommer långt med beröm..Finns en psykologisk verkan i det..Får man beröm, så vill man göra bra arbete fler gånger..Kul att dom uppskattar dig..???

...21 dagar idag - den 28 september fick det vara nog. Har i hemlighet följt diverse trådar på denna sajt för stöd och blev både förskräckt och glad över hur många vi är i samma situation. Tänkte inte jag skulle gå med i forumet, men känner på något sätt en gemenskap som jag inte känt någon annanstans i livet hittills. Min övertygelse om det nyktra livet är stabilt, även om de små tvivlen dyker upp i huvudet lite då och då. Första målet är 100 dagar = den 8 januari 2021, det andra målet är nykterheten livet ut. Det är tredje gången gillt - har hållit upp i omgångar, i flera år sedan 2012, men livets törnar har gjort att jag gått tillbaka till den ångest reducering som jag vuxit upp med. "Nu ska vi fira med ett glas vin", "Oj nu har det varit jobbigt - ta en whiskey", "Nu har vi jobbat så hårt - nu ska vi "unna" oss en drink", "Dags för grill - och en "grillis"". Är än en gång fascinerad över hur mycket i livet som är förknippat med alkohol. Så, här är jag nu - tankar och känslor som kan få vara "nakna" i anonymiteten. En dag i taget - och Sinnesrobönen är med mig. :-)

Hej.
Jag känner verkligen igen det du skriver på slutet, att du undrar om det är du som har gjort fel istället och han som har rätt. Det är nog väldigt vanligt hos medberoende familjemedlemmar, därför att man har levt tillsammans i en sjukdom, där drogen har styrt allt.

Där skam och skuld och känslan av att vara ett offer hela tiden finns med. Det kan vara svårt att se vems känslorna är och svårt att skydda sig mot dem.

Det viktiga är, som någon skrev här ovanför, är att man skyddar barnen. De har inte valt det här och de förtjänar bättre. Så gör även du och vi alla som är eller har varit medberoende.

Det är inte vi som har gjort fel. Det är inte vår skuld. Inte vår skam. Låt var och en få skämmas för sig, säger jag.

Lycka till och våga lita på dina egna känslor.

Hej.

Det är tyvärr inte upp till någon människa att ändra på en annan.

Det man göra är att själv söka anhörigstöd, för att få hjälp att se sitt medberoende och hur det påverkar ens liv och beteende.

Vill man ändå försöka hjälpa någon att ta tag i sitt beroende, kan man göra en anonym anmälan till socialtjänsten. Men det kommer ändå alltid vara upp till den sjuke att ta emot hjälp.

Hej. Jag tror inte du kommer ångra dig. Det kommer nog bli det bästa du gjort i ditt liv, därför att det innebär att väljer att prioritera ditt liv och din hälsa istället för att anpassa sig efter en som är för sjuk för att kunna ge något tillbaka.

Det kanske blir jobbigt i början, men jag tror du kommer känna dig fri från sjukdomen istället, när du väl får chansen att känna efter ordentligt.

Jag tror det är som en trådstartare här skrev - en alkoholist kommer alltid välja drogen före andra människor. Det är det som är sjukdomen.

Därför måste du välja dig själv, eftersom den du lever med kanske inte har förmågan att göra det. Så tror jag.

Hej. Jag har precis kommit på (jag är 43 år) att min pappa har varit alkoholist hela min liv och antagligen också innan. Det blev tydligt när mamma dog för 10 år sedan och har också förvärrats sedan dess. Innan hon dog (och antingen medvetet eller omedvetet jobbade för att dölja det), tänkte jag att han bara var lite glad i drickat och gillade att festa på helgerna, oavsett om han satt själv eller inte.

För ett tag sedan slog det mig med full kraft att han har ju varit sjuk hela mitt liv, fast mamma och alla runtom har låtsats som ingenting. Det har varit så tabubelagt och skamligt, så man har låtsats som inget istället. Vilket har gjort en enorm skada på mig och min syster, eftersom vi aldrig har fått lära oss hur en frisk familj fungerar.

Nån mer som har erfarenhet av detta?

Säg att du mår dåligt av hans drickande. Och fråga om han tänker göra något åt saken?

Den där faran och oron är förbi. En stor lättnad, även om vi alla här vet att vi får leva med kaninhålen i tillvaron, se upp för varggroparna.

Jag har mycket att göra och adderar till min egen stress, allt jag borde men inte hinner. Sociala kontakter, träffa människor.
När jag funderar på vad jag själv vill, så är det rätt bra som det är. Behöver komma ut mer- röra på mig- det är vad jag behöver mer än att boka in att träffa fler människor.

En lite grå dag, jag är nykter idag såklart. Finner någon ny njutning i vardagen, som att utforska den på nytt sätt, och hindra mig själv från att längta efter mer eller någon annanstans. Ett drag som alkisar som jag ofta lider av. Att livet ska vara så himla mycket mer hela tiden. Det är ju ganska mycket som det är. Om man tittar noga. ?

Förutom antabus då såklart ☺️. Funderar även jag att sen på alkoholmottagningen efter att jag får komma hem be om råd och stöd och ev andra läkemedel mot ev stress/ nedstämdhet. Någon med erfarenhet? Mycket frågor för mig nu.

Jag uppskattar också mellanlägena.
Jag är också lite trött och förkyld.
Jag finner en särskild ro i att nöja mig med det, att inte jaga efter mer, bara vara, mitten av veckan, mitten av hösten. Bra nog! ?

Vet inte riktigt om jag håller med din likelse med ”pensionat” ? Sigge69,men jag är tacksam att du delade med dig av dina erfarenheter och tankar. Nu kan det ju bara bli bättre så att säga. Sen får jag se till att hålla i detta när de bedömer att jag är färdigbehandlad här.

Starkt jobbat och du har mycket fint att se fram emot, håll i en dag i taget. Läs och skriv och låt dig genomforsas av tanken, den svindlande, att ett riktigt bra liv har börjat! Kram ?

Jag känner också igen det där. Jag drack alltid i min ensamhet i lägenheten när missbruket började spåra ur på allvar. Krogen är det väldigt längesedan jag besökte vid det här laget. Själv brukade jag sitta framför datorn med hörlurarna på och musik på högsta volym. På helgerna blev jag så packad att jag började sjunga med i musiken högt. Jag måste ha väckt grannarna emellanåt, men har otroligt nog inte fått några klagomål. Jag inbillade mig att jag hade roligt och njöt av livet, samtidigt som alkoholen fick all ångest att försvinna.

Detta blev dock så rutinmässigt att jag började känna mig tragisk till slut. All njutning försvann. Mot slutet drack jag enbart för att bli av med ångesten som alkoholen orsakade. Vissa kvällar satt jag och drack bara för att jag kände mig tvungen, för att kunna somna, och liknande.

Jag är väl cirka en och en halv månad nykter nu. Suget kommer fortfarande i vågor. Det gäller verkligen att bita ihop och härda ut, för tankar i stil med "nu har du varit nykter tillräckligt länge, du förtjänar en flaska sprit" kommer när man minst anar det. Det enda man kan göra i dessa lägen är att ockupera sig med något helt annat, som t.ex. att sortera, städa, laga mat eller ta en långpromenad. Det är inte alltid så roligt, men det är faktiskt skönt att känna sig någorlunda normal och att slippa vakna bakfull med ångest varenda dag.

Grattis till dina 50 dagar!!
Och tack för bra råd. Jag har pratat med min man om allt detta och han stöttar mig. Jag vet dock inte exakt när jag orkar börja med nykterheten, även om jag förstår att det är NU jag måste ta tag i det. Avvaktar provsvaren. Det är främst leverproverna jag tänker på...hade ingen aning om att låga järnvärden kan spöka också. Men i vilket fall så blir det inom en snar framtid som jag stänger dörren.
Du är stark, har aldrig lyckats mer än kanske 3 veckor....

Jag fick fan en spontan applåd på mötet i morse för mitt sätt att styra upp utbildningarna. Nu har jag fått jobb-beröm för ett helt yrkesliv känns det som ?

Men jag uppskattar det verkligen. Det är så vanligt att vi som ”alltid levererar” inte får det beröm vi förtjänar. Alla förväntar sig att det ska lira. Få förstår hur mycket jobb som ligger bakom. Alla ser bara sin lilla del, ytterst få ser helheten.

Att få så mycket beröm när man har lagt ner själ och hjärta värmer verkligen ända in i hjärteroten ? Mer beröm åt folket!

Kram ?

Min sambo dricker ca 5 dagar av 7. Velar fram och tillbaka om jag ska lämna honom. Men så svårt då man levt med varandra i många år. Det som stoppar mig är att vi varit så länge tillsammans, jag är så rädd att börja ett nytt liv. Så rädd att jag ska ångra mig. Tänker att kanske jag borde vara tacksam och inte ha höga krav men då saker vi borde ta itu med alltid skjuts upp, blir man så trött. Går här hemma nu och tänker att ska jag lämna eller vara kvar. Jag har en konstig känsla inombords, känns som jag är mellan två världar. Tänker bara på detta hela tiden. Sån beslutsångest. Vet ej vad jag ska ta mig till. Stanna eller gå för att sedan ångra mig djupt. Mycket som påverkat att jag börjat tänka i dessa banor, att jag orkar inte mer. Hans drickande och envishet med allt. Hur vågar man lämna när man är osäker?

Stort grattis till dig ?