Senaste kommentarerna i forumet

Tack Strulan och Charlie, det blev en trevlig kräftskiva med mycket kräftor och räkor??( i år var de billiga?) och a-fri ? för mig.
Det var kul att sjunga snapsvisor helt nykter också??‍??
Och väldigt skönt att vakna i morse, helt klar i knoppen ??

Ha en fin söndag ☀️
Kram ???

Har sovit dåligt, mitt huvud väger ett ton, jag mår illa och kallsvettas.
De tunga tankarna knackar på.
Men det finns än så länge inte någon som helst önskan om att döva med alkohol.
Tvärtom så blir jag än mer stärkt i att rida ut abstinensen. Aldrig mer återställare. Hur jävligt jag än mår så är det en fin känsla att stolt kunna se sig själv i spegeln med orden; jaja, men du är i alla fall nykter.
Större tröst än en återställare!

Dessutom var gårdagen bra. Jag fixade både middag och badtunnebad hos grannarna där även min man var med (vi bor i varsitt hus men är fortfarande gifta. Han är också alkoholist och min allra största trigger). Alkoholfri öl – självklart och enkelt. En ensam och harmonisk hundpromenad efteråt, under stjärnhimlen vid havet.
Så kan livet också vara. Så ska livet oftare bli. Amen.

Det kan nog vara bra att att avvakta lite med att dra ner på snuset. Du har väl inte varit nykter mer än tre månader ännu och det tar tid innan nykterheten sätter sig ordentligt. Ta tex mig, Se klart, Charlie och Andrahalvlek som ett
exempel. Alla snusar och har inte haft en tanke på att sluta. Alla är fortfarande nyktra utan återfall på vägen. Först nu efter snart 7 månader har Andrahalvlek börjat försöka dra ner lite. Skynda långsamt tror jag är ett hett tips.

Ha det bra!

Hej Torn, jag har precis vaknat till min dag 4.
Är hudlös i min abstinens och blir tårögd av din framgång, inte minst för dina barns och din frus skull.
Jag har levt i alla år med en man som gång på gång misslyckades med det som du har lyckats med. Och efter många år som medberoende blev jag själv missbrukare. If you can´t beat them join them...
Men nu ska jag istället bilda flock med alla er som lyckats bättre.
Har läst hela din tråd, och lägger till dig som en av mina många inspiratörer på detta forum.

Det ni skriver om målsättning är intressant. Jag har själv bestämt mig för 90 dagar, mest för att det rekommenderades av rådgivarna, och för att det känns hanterbart och lätt att greppa. Men det är nog egentligen MINST 90 dagar som gäller för att verkligen se ljuset. Nu när jag reflekterar mer över detta, så minns jag plötsligt att jag dessutom har läst/hört någonstans att det just vid tre månader finns en stor återfallsrisk. Då känns det ju dumt att ha samma tidsperiod som mål...Någon som vet mer om detta, eller har egna erfarenheter?

Jag tänkte och kände som du. Att hjärnan fick en välbehövlig vila även dagen efter ett rus. Att det var så jag överlevde. Nu vet jag att hjärnan inte behöver den vilan eftersom den får vila i nykterheten. Jag stressar inte upp mig på samma sätt. Kan byta strategi för att inte bli stressad under dagen (som att sänka kraven med t.ex. mat städning och aktiviteter för barn). När vinet inte är strategin behöver man ju inte heller ha dåligt samvete för det som inte blev som tänkt. Hemmet är inte tipptopp och jag behöver inte bry mig så mycket om det heller. Det har nykterheten gett mig. Dessutom vilar hjärnan så väldigt mycket bättre när den får sova utan alkohol. Så den där dagen efter vilan behövs inte längre. Herrejisses vad vi kan vara bra på att lura oss själva...

Kram!

Självklart kommer du aldrig ge upp din dotter! Vännen du träffade bland grönsakerna, kan ni ses igen och prata mer? Det verkar som om ni har liknande erfarenheter och att även hon har behov av att prata. Att ens barn dör före en själv måste vara en fullständig mardröm! Eller rädslan för att det ska hända ens barn det som man inte vågar tänka på.

Du är inte skyldig oss andra kommentarer Varafrisk. Viktigast att du fokuserar på dig själv och din familj (dotter framförallt) nu. Jag håller utkik efter dig här.

Kram!

Det låter verkligen som en härlig helg, med både att du berättade för ditt ex, att ni klarade av escaperummett på den nivån. Hoppas du slapp jobbiga klaustrofobiska drömmar ?

Inser jag inte heller ska droppa dosan för snabbt, det var lite för jobbigt och rörigt. Just nu är jag tillbaka till samma nivå som innan jag gjorde mitt mini-försök. Det hade inte behövt bli så, men det blev så....

Måste bestämma mig själv igen vad jag ska försöka med och kanske börja ransonera lite. Just idag nu orkar jag inte ta tag i det. Vill inte skriva något här som jag inte sen följer tre minuter efteråt. ??

Soligt och fint här, det blir en morgonpromenad åt något håll i stan.

Lyssnar just nu på en av Leonard Cohens sista skivor ”you want it darker”, efter jag läst om att den skulle vara bra. Jag vet inte om jag behöver något mörker eller mörkare i mitt liv, men en melankolisk skiva kan ändå vara upplyftande, igenkännande.

Njuter av att jag kan ta långpromenader igen. Min kropp börjar så smått återhämta sig från utmattningen. Jag njuter av att gå. Utan värk i någon del av min kropp. Jag ser fram emot att gå. Jag planerar för att gå. I snart två års tid har det i princip varit omöjligt p.g.a. värk och orkeslöshet. Underbart!

Suget infann sig trots allt en snabbis i fredags eftermiddag. Tack vare nya goda vanor kunde jag gå hem, koka en kopp kaffe och snart var det borta igen. Fredagkvällarna ÄR INTE lika med vin längre. Absolut inte. Några nya vanor har egentligen inte ersatt de gamla mer än att jag brukar ta fram en liter kylskåpskallt vatten till TV:n eller läsfåtöljen. I bland festar jag till med lite kolsyra i vattnet. Jag behöver inte mer. Nykterheten i sig är faktiskt belöning nog. Jag njuter! Jag längtar efter morgnarna, jag planerar och vet att jag kan hålla planeringen eftersom ingen bakfylla kommer att rasera dem. Det räcker för mig.

Kram!

Jag kan inte svara på dina frågor men vill ändå sända en kram och massor av kärlek...Vet att folk här inne har skrivit om sorgegrupper osv för att få hjälp att sörja, både äkta hälft men också missbrukande barn som tom kanske lever men som man ändå förlorat på något sätt.
De kommer säkert skriva här till dig med mer hjälp. Jag vill bara säga att du har nog gjort mer än man ska, det fanns inget mer du kunde göra. Det var inte ditt fel, du kunde inte göra mer. Kramar i massor!

Såå fint med cykeln och jag känner din glädje när du fann den! Jag har också en viktig cykel. Inte för att den är så fin utan mer för mina transporter. Likväl så ligger den mig varmt om hjärtat. Den får service två gånger om året och jag byter däck vid samma tider som med bilen jag hade förr. Nu har jag bokat en tid för byte till vinterdäck i slutet av månaden. Vill INTE missa en cykeldag för att det blir lite halt en morgon... Tiden är din nu Kaveldun! Cykeln återfunnen och nykterheten fortsätter rulla på!

Kram!

Är precis där du är.... Bara det att han är på ett behandlingshem , skrivs in på tisdag. 4 veckor. Tror jag. Har också ångest för att han ska hem hit igen. Orkar inte med letandet, oron, den glömda maten på spisen osv. Han har inget arbete att återvända till, ingen möjlighet till stuga. Skönt att läsa att du reagerar som jag för jag är förvirrad över vilka känslor som är vad. Han ringer och säger jag saknar dig så, jag svarar att jag saknar dig inte ett dugg...

Stort grattis till dina 8 månader Torn! Fantastiskt bra jobbat - helt enkelt oslagbart bra! Själv missade jag min 8 månaders dag men kom på den några dagar senare. Ett friskhetstecken det också tänker jag. Underbart att din familj nu har fått tillbaka sin make och pappa. Vet de och firar med dig?

Kram!

Hoppas ni hade en trevlig kräftskiva i går! Mitt liv är nuförtiden något socialt avskuret. Efter skilsmässan försvann middagarna med andra familjer och flickan har utvecklat någon form av ångest som gör att vi inte kan bjuda hem någon längre. Hade i stället en egen kräftskiva med barnen häromlördagen. Den var fin och trevlig! En grej jag noterade var att barnen drack en fin alkoholfri cider för mycket pengar till kräftorna medan jag drack vatten (så att de skulle få mer cider). Nya tider nu. Nu är det barnen det kostas på i dryckessammanhang i stället :D

Kram!

Läser om ert, numera, medvetna snusande. Ännu en inbiten snusare här som i stället för att sänka nivån har ökat den. Kombinera det vanliga snusande med nikotintuggumin OCH extra starka prillor av nikotin utan utan snus. Just snuset kommer jag inte komma göra något åt på ett tag - om någonsin. Skulle aldrig våga just nu. Men jag hejjar på er! Bra jobbat!

Kram!

Att stå upp för sig själv är också att hjälpa andra. Du visar vägen på ett tydligt sätt och precis som AH säger kanske vännen ber om din hjälp framöver. Då kan du ta ett beslut om du har möjlighet att finnas där eller inte.

Kram!

Vilken härlig resa ni tycks ha tillsammans! Ja, ni firar väl egentligen dotterns födelsedag. Underbart! Det samarbete du beskriver av din och exmakens samarbete hade vi INGENTING av. Tvärtom. Kris födde kris på kris. Hade vi en kris med t.ex. flickan, hamnade maken i kris och då blev det helt plötsligt fler kriser för mig att ta hand om. Slutade alltid med skrik och tårar från alla håll - av olika skäl - samtidigt. Nej tack.

Kram!

Jag har inte riktigt lovat mig själv att vara nykter varje dag, utan det har mer varit ett självklart krav. Men det verkar ju vara en bra grej som funkar bra för många. Därför lovar jag att vara nykter i dag när jag firar 8 månader som nykter.? Spöregn ute och jag ska jobba hela dagen, borde väl egentligen tagit ledigt och gått ut på en fin restaurang med min familj och fira. För jag är väldigt stolt och nöjd med att jag fortfarande klarat av de här månaderna utan en droppe alkohol.

Min dotter hade bakat en kladdkaka i går som vi andra inte fick röra då hon ville ha den själv. Men innan hon gick och lade sig sa hon: Pappa, du kan ta med dig en bit av min kladdkaka till jobbet i morgon om du vill.? Så jag ska fira med kladdkaka och automatkaffe i dag, fira att min fru och mina barn numera har en man och pappa att lita på och se upp till. Det är värt väldigt mycket för mig.

Ha en bra dag! /Torn

Man kan inte förvänta sig ett annat resultat om man gör som man alltid gjort.

Ett visdomsord som jag läst eller hört nånstans. Så jag bestämde mig för att göra annorlunda nu.

Har levt med en man i drygt 20 år. Vi är gifta och har en son som är 13. Jag har i minst 10 år vetat om att han dricker i smyg.

Jag har gått igenom alla stadier från första chocken och insikten till egen förnekelse, tvivel på mitt eget omdöme, hopp om förändring, besvikelse, känsla av svek, sorg, vanmakt, ilska, förakt, misstänksamhet, hopp, förtröstan, vemod, rädsla för att förlora allt, flykt, resignation och allt däremellan.

Vi har förstås haft många och långa perioder när det varit lugnt. När tankarna i mitt huvud varit tysta och jag fått ro. Men tentaklerna är förstås alltid på och letar efter tecknen som alltid kommit tillbaka förr eller senare.

Det har också varit många och långa perioder när jag ägnat nästan all min vakna tid åt att leta gömmor, kolla var han är, åker rundor och kollar om bilen står parkerad vid bolaget, letar systempåsar, kvitton, kollar kontoutdrag, försöker förhindra inköp, vara ivägen, ställa oskyldiga frågor, samla bevis.

För det var bara med bevis i handen som ett ärligt samtal om problemet gick att ha. Aldrig annars. Då var jag taskig, misstroende och elak och det vara synd om honom som alltid blev anklagad och aldrig blev trodd.

Så en vecka eskalerade det. Påkommen igen. Samtal. Du måste sluta, du måste söka hjälp. Jag kan inte leva med det här. Ok. Han ska boka tid nu. Veckan går. Den lugna period som brukar komma efter samtalen uteblir. Han är uppenbart påverkad i flera dagar. Somnar, glömmer mat på spisen, sitter slö vid datorn. Går lovar ner till lilla toan. Jag hittar tomma ölburkar och en tom vintetra gömd i arbetskläderna där.

Ilska, vanmakt, frustration. Insikt. Det har gått överstyr. Långt överstyr. Det här går inte längre. Nu är det nog!

På fredagen kommer så vändpunkten. Det som gör att denna gången blir annorlunda. Inget samtal eller resonerande. Proppen går. Jag blir vansinnig. Skriker, kastar ölen på honom, slår med knytnävarna på ryggen på honom när han vänder sig bort. Hatar den där människan som står framför mig. Ut! Försvinn! Du har inget hem! Dra härifrån!

Och jag menar det. Det är så sant för mig. Min gräns är nådd och passerad nu.

Det går ett par dagar. Stämningen är spänd. Samtalen är ömsom ärliga och ömsom ljug. Jag står på mig. Du måste flytta ut. Det är nog nu. Ta din skit någon annanstans. Bo själv, då behöver du inte gömma och smyga. Jag skiter i vilket.

Han blir rädd. Rädd för ensamheten, rädd för att ha tappat kontrollen, lovar bättring, ångerfull. Jag står på mig. Du måste flytta. Vi kan inte bo ihop mer. Han bryter ihop.

På söndag förmiddag kör jag honom till psykakuten. Ingen av oss vet något annat mer än att han behöver professionell hjälp. Jag åker hem till vår son. Vet inte vad som händer nu men att den skit som händer nu är tusen gånger bättre än all annan skit som hänt.

Han blir inskriven på avdelning och får abstinensbehandling. Jag gråter av lättnad att han inte kommer hem nu. Jag får lite tid att samla ihop mig. Får också insikt att det varit värre än jag kunnat föreställa mig.

Vi har kontakt varje dag. Han låter piggare för var dag. Får nog komma ut och hem snart. Jag får ångest. Frågar honom var han ska bo när han kommer ut. Du ska ju inte bo här. Han blir ledsen. Trodde att han skulle få komma hem iom behandlingen. Nej. Vi kan prata om det när du är frisk säger jag. Du är inte frisk bara för att du fått akutbehandling. Det är bra, men du ska inte bo här under din behandling

För jag vet vad det innebär. Kommer han hit så kommer mitt fokus hamna på honom igen. Håller han sig nykter? Går han på sin behandling? Sköter han sig? Fokus på att vårt barn mår bra. Får sätta mig själv åt sidan igen. Vänta till sen. Eller aldrig.

Nej. Så kan det inte vara. Jag behöver ta hand om mig. Hon som bitit ihop, hållit ihop, parerat, spionerat, resignerat. Utvecklat medberoende på så många sätt. Ta egen hjälp.

Var för sig. Inte ihop nu.

Vi har båda också tagit kontakt med familj och vänner. Berättat hur det ligger till. Slängt ut elefanten i skogen. Inga mer hemligheter. Både svårt och skönt. Stödet utifrån är guld värt. Ingen har kritiserat oss. Bara pepp och stöd.

På fredagen skrivs han ut. Hämtar lite saker hemma och åker till en kompis. Vi ses en kort stund på neutral plats. Han får träffa sin son. De får gå lite själva en bit före och prata. Sonen verkar ok. Har saknat pappa.

Idag är det söndag. Igår bestämde han sig för att hyra en stuga inte så långt från oss. Lite för nära och lite för dyr för min smak men han får ta beslut om sitt liv nu. Vi har råd. Man får prioritera.

Han är ledsen och vill bo hemma. Men accepterar min vilja. Han vill bo nära. Ok. Vi börjar så. Får se hur det går. Jag vet inte. Kanske hade ett behandlingshem varit bättre. Men nu gör vi så här.

På tisdag har han bokad tid på beroendekontoret i vår kommun. Bra så. Vi börjar där. De tar det vidare.

Jag ska också boka tid på måndag. Nu börjar en resa som ingen av oss vet hur den kommer bli eller vart slutmålet är. Men allt är bättre än hur det varit.

Önskar er andra mod och styrka att göra annorlunda. Det är svårt. Det är läskigt. Det är jobbigt på så många plan. Men det är så värt det. Kram.

Förstår dig så väl.
Trots ett tjusigt och stabilt yttre med alla attribut som ingår liksom.
Men samtidigt finns den där skitiga och obegripliga baksidan som består av fylla, att ljuga för alla, att liksom bete sig som ett ärkefyllo.
Jag tror det effektivaste är att låta konsekvenserna bli som kallduschar.
Om man inte är klar med den process, vilken är mer eller mindre nödvändig innan man kan lämna.
Om man som sagt inte ” är där ännu”- då kan man ju vara totalt supertransparent och låta den supande partnern stå där med tappad fasad.
Jag har i alla fall kommit så långt i mitt tillfrisknande.

Alltid så skönt att titta in här, jag får sinnesro och en liten puff i rätt riktning. Och visst är det dagliga löfte viktigt. En dag i taget. Kram

Det som känns skönt med ett dagligt löfte är vetskapen att jag själv styr mitt liv. Jag behöver inte känna mig pressad eller stressad, eller att jag kanske sviker mig själv. Ja tar ett nytt löfte varje dag, det medför automatiskt att jag blir påmind om mitt problem och vad för elände det medfört. Att aldrig glömma är minst lika viktigt som att aldrig ta första glaset, tycker jag. Tiden verkar för problemdrickaren och ju längre tid vi får på oss nyktra, ju mer klartänkta blir vi. Tiden tillsammans med löftet och att aldrig glömma gör att vi kan hålla oss nyktra, kanske hela livet. Kramiz

Surkärring: Är intresserad av din app - kan du dela med dig?
Flyktsoda: Bra jobbat och grattis till två veckor nykterhet! Vi är grymma! Nu kör vi ytterligare en vecka :)
Ha en god natt med fina drömmar <3

Oja kaveldun, det känns igen. Att inte veta vart man sagt eller gjort....jag hade av någon underlig anledning en vana att gömma pengar och /eller min plånbok. Vilken vånda när jag sedan skulle leta rätt på dom. Hva vilka minnen man har.

Att återfinna något så viktigt, som dessutom är ett redskap för att ta sig fram ? Känner dock igen den där paniken över att inte riktigt veta hur allt slutade och liksom hitta på något som verkar rimligt... Vad gäller vikt och att komma i kläder som man tycker om och känner sig fin i så går det väl inte säga att det är på liv och död- men viktigt för dig och för mig och många av oss här. Att få sträcka på sig och känna sig fin i kläder som sitter som de är tänkta. När jag går upp för mycket k vikt börjar jag bete mig väldig märkligt med mig själv, som att min kropp blir osynlig för mig. Om jag analyserar det lite grann är det säkert knäppt men om jag är ärlig så tycker jag nog något mindre om mig själv då. Och jag förtränger verkligheten lite som när jag dricker- att jag inte riktigt orkar se situationen i vitögat.
Jag är medveten om att detta kan tolkas på en massa vis och kan handla om att jag är så präglad av kropps-ideal att det förvridit mina tankar och känslor.
Men oavsett, så är det så det känns.
Jag har givit mig själv fria tyglar i min nykterhet förutom alldeles i början då jag körde en diet (som jag sen inte orkade hålla i och tillät mig att släppa.)
Nu har jag använt mig av en metod som nog inte är att rekommendera men som funkar rätt bra för mig och som är nån sorts 16:8- fasta men utan att vara nämnvärt nyttig under de 8 timmarna jag äter... Jag går ner lite grann, och om jag ser till att röra på mig hyfsat och springa, går jag ner lite snabbare. Jag är egentligen inte så hungrig av mig, kan glömma att äta om jag har mycket. Men när jag äter vill jag gärna äta som jag vill. Vilket är ok nyttigt. Med undantag för glass som slinker ner en liten skål varje kväll.
Jag har slutat väga mig men mäter midjan då och då. Och provar en vad det verkar omöjlig kjol, som fortfarande glipar kassler-likt mellan knapparna...
Vill inte uppmuntra till nån viktstress men däremot tycker jag att vi är gamla nog att bestämma själva vad som är viktigt, och bestämma vad som känns som en kropp att trivas i, handlar ju också om rörlighet och balans och who-rekommendationer för hälsosamma midjemått.
Usch vad långt jag skrev nu utan att säga något vettigt.
Är dock helt nykter. ?
Ps. Igår plockade jag kaveldun på mitt ställe och satte in i en urfin hög vas med några gula dahlior som spretar, sån fin kombination.
Kram kompis!