Senaste kommentarerna i forumet

Många timmar blir det. Och fortfarande har vi ljusa och fina kvällar. Jag ska ut och cykla nu ?

Kram ?

Jag dricker alkoholfri öl 0,5% och märker ingenting. Men öl var inte min grej tidigare, jag drack rödvin.

Nu blandar jag juice med kolsyrat vatten och grapetonic och njuter av. Röd grapefrukt (godmorgonjuice) är helt otroligt god ? Garanterat alkoholfri!

Kram ?

Hej,
Skönt att du är på banan igen! Ett tips om du blir sugen på att dricka är att läsa din egen tråd och bli påmind om hur du känner dig dagen efter. Sen kanske du skulle bestämma dig för en tidsbestämd alkoholfri period, till exempel tre månader. Att under den tiden så ska du bara inte dricka, så får du en paus från förhandlandet. Passa sen på att läsa massor om hur alkohol påverkar kroppen och hjärnan under dina nyktra månader, så får du kanske inspiration att utöka nykterheten, så var det för mig. För mig har nykterheten varit en mestadels positiv upptäcksresa där jag hittar mer och mer att glädjas åt. Så kämpa på och testa vad som händer när du låter bli alkoholen.

Kanske min resa startar nu?

Sommaren har vart intensiv. Vi har nämligen haft oturen, att innan corona hyra ut huset i en 6 månadersperiod før att resa till thailand. Det skulle bli vår livs resa. Kanske inbillade jag mig att livet skulle starta om där?

Men vi kom inte iväg. Landet är stängt. Sen 1 juli har vi bott på tillfälliga boenden och nyss bestämde vi oss før att resa till spanien. Allt är betalt, boende, skolor för barnen och flygbiljetter. Vi skal resa om 1 vecka.

Igår finner jag två vodkaflaskorx500 i madrassen. Jag ser att han smygdricker från dem, mitt på dagen.

Min värld rasar. Igen.

Och nu tror jag att det är färdigt. Oss alltså. Mängden som han dricker bakom min rygg är ju enorm. Och sprit. Mitt på en söndag. Jag kan ju inte leva så.

Men vi har tre barn så det måste igenom flera instanser innan fördelning och allt är klart. Men det hastar. 1 september är jag bostadslös. (Då skulle vi flyga ned)

Før jag kan inte dra ned.. Det känns helt fel. Jag tror inte att blir bra, och barnen. Stackars barnen.

Jag har gråtit i snart 24 timmar. Jag kan inte sluta gråta. Jag gråter før livet vi har byggt upp och som nu rasar. Jag gråter før att jag vet att barnen kommer att bli så ledsna. Jag gråter før att jag älskar min man. Jag gråter før att jag inte kan gøra ett enda jävla dugg åt detta.

Jag gråter før att jag måste gå.

Tajmingen är förfärlig. Tajmingen är perfekt.

Men jag fattar inte att folk orkar det? Var finner ni energi? Ni med barn som har gått - hur gjorde ni och vad är ditt bästa tips?

Låter som en bra söndag efter omständigheterna. Jobbigt du har det med honom och måendet hans. Och med ditt eget mående. Hoppas både du och han börjar må bättre snart. Att han väljer vård.

Tror det är bra att man aktiverar sig praktiskt som du gjorde igår. Bara man orkar ... Själv gjorde jag väldigt lite .. Mest bara vilade. Var trött. Kassar med "strykkläder" ropade på mig men jag orkade inte. Min pojkvän sov hela dagen. Inte så konstigt kanske. Vi är båda trötta - men av olika orsaker ...

Jag har kommit fram till att jag snarast så fort jag får tillfälle och ork måste prata med honom om drickande och t ex vissa situationer vi varit med om under de tillfällena. De har bara liksom "sopats under mattan" ... Helt galna situationer, faktiskt vid närmare eftertanke, som vi bara lämnat utan diskussion. Helt galet att jag bara lämnat vissa situationer utan att ta upp dem med honom ... ? Varför skulle han ta upp saker som innebär skam för hans del, kan mycket väl förstå honom i det. Men att inte diskutera stjälper ju både honom och mig känner jag. Måste ta tag i det, måste måste ....

Nej, jag har inte sett svinalängorna. Kanske jag ser den någon dag i veckan. ?

Kram. ?

Oj, vad trött jag blev av att sitta still och inne och jobba och ha tusen möten som under våren, inte van.
Inte heller så sugen på att jobba så mycket som jag har gjort. Funderar på detta en del. Är ju inte nu bunden av kontorstid på samma sätt- och tog det lugnt i morse. Men skulle gärna önska ännu lite mer frihet över min egen tid.
Vilket föranleder tankar kring vad man behöver för sitt uppehälle och liv och hur mkt tid som ska ägas av arbetsgivaren i utbyte mot lönen.
Samtidigt är det också roligt, mitt jobb. Har tur och lyx att ha mycket roliga uppdrag, goda och duktiga kollegor. Men coronan och troligen sommar och nykterhet har gjort mig bitvis motvillig till att träda in i förvärvslivet igen...
Fler nya och modiga stjärnor på forumet som startar tråd och bestämmer sig för att leda om livet från den där sluttande backen ner.
Motigt i början, man önskar och sprinklar lite tålamod här, att ta till om det saknas. Kan säga med hundra procents ärlighet att jag varken känner sug eller längtan efter vin, som var mitt knark. Ingen saknad, aldrig sorg.
Bara bara glädje att någon försyn gav mig ett fönster som visade sig var olåst så lång stund att jag hann öppna.
Kram på er! ?

... på detaljerna, har man stor nytta av i nykterheten då det gäller att hitta och samla på de bra förändringarna.
Jag dricker a-fritt då och då, har aldrig känt av 0,5% men föredrar 0%.
Du kommer också upptäcka att det där fönstret krymper med tiden och ersätts av en känsla av frihet och att äga sitt liv! Vecka 2 välkommen. ?

Klokt att inte försöka förändra de andra! Och det går ju gå hem från festen eller sätta sig i ett hörn om deras grammofonskivor börja låta allt för tjatiga :-)

Bra du kommit till dag 8!

Första dagen efter semesterperioden, check!

Vad ska jag skriva annat än att det gick i turbo... kändes som jag var överallt för att stöka, ställa till, fixa, dona, släcka små pyrande bränder. Det är nog iofs då jag trivs på jobbet. Sämsta tillfällena är de då det finns för lite att göra, eller jag ska sitta och skriva något urtråkigt beslutsunderlag...

Allt gick bra, men jag känner nog i huvudet att det är påfrestande gentemot att göra vad jag vill. Men.. på några dagar har jag vant mig vid den nya lunken.

Skillnaden nu är att jag inte ens tänker tanken (aldrig vet man aldrig) att köpa öl o slösa bort kvällen...

Så även om jag jobbar har jag fyra fem timmars frihet varje kväll. Sett till hur ofta jag drack innan semestern, så är det många timmar per vecka jag fått tillbaka av mig själv :-) Till att leva.

Kan det bli bättre? :)

Tack för välkomnandet Andrahalvlek och Se Klart! Och tack för bra tips!

I måndags (alltså för en vecka sedan idag) bestämde jag mig för att utmana mig själv och vara nykter så länge det går. Jag satte inte upp något mål utan tar dag för dag, vi får se hur det funkar.

Dom två första dagarna gick rätt bra eftersom jag normalt sett inte dricker då. Men det skulle inte förvåna mig om även dom blir besvärliga sedan eftersom jag tidigare tagit mig igenom första delen av veckan tack vare vetskapen att jag “får” dricka när det närmar sig helgen.

Andra delen av veckan blev knepigare och jag fick ett dag för dag växande sug i ett “tidsfönster” som varade mellan ca kl 16-19, inte så konstigt eftersom jag vid den tiden vanligtvis laddar upp och får det första behagliga ruset. Efter det la det sig lite, sov dock väldigt dåligt hela helgen.

Två grejer som hände första veckan. Den första var att min fru, som gör egen körsbärslikör, nu skulle portionera upp detta i flaskor. Jag var på andra våningen och kände plötsligt en spritdoft som fyllde hela huset, det skulle jag aldrig känt innan!

Det andra var när vi var på fest i lördags och jag hade med ett par alkoholfria öl för första gången i mitt liv. Efter första ölen tyckte jag mig känna av det lite och tänkte först att det är en placebo-effekt, men sen läste jag på etiketten att den inte alls är alkoholfri. Efter lite googlande har jag förstått att detta är ett omdebatterat ämne med all rätt!

Hursomhelst, vecka två och jag kör på..

Tycker Torns inlägg innehåller massa bra tips och som Andra halvlek skrev i ett inlägg:
Du väljer första glaset, sedan väljer alkoholen dig...?
Så med andra ord, ta aldrig det första glaset!
Lycka till???

Kram ???

För en tid sedan bytte jag jobb. Jag lämnade ett drömjobb pga att jag blev utsatt för sexuella trakasserier och mobbning av en av mina kollegor, ingen i min arbetsgrupp som bara bestod av en handfull medarbetare, gav mig stöd eller stod upp för mig, så jag valde att lämna.
Blockerade personen i telefonen och på sociala medier (trodde jag, men hade missat ett forum) och mottar ett meddelande där personen skrev att denne skulle byta jobb, efter månader av tystnad.
Jag funderade ett slag på vad själva anledningen var till att personen skrev och berättade detta till mig, va det en försoningsgåva liksom, typ förlåt för att jag va så jävlig, du kan söka min tjänst, eller va det ett försök att få kontakt igen eller en fälla, av vilket slag det skulle varit en fälla vet jag å andra sidan inte.
Jag valde till sist att höra av mig till stället - tänk om jag kan få mitt drömjobb tillbaka, och få en bra tillvaro denna gång med schyssta kollegor?
Jag ringde i alla fall och visade mitt intresse, varpå jag snabbt inser att jag kanske skitit i det blå skåpet då chefen säger ”va, det har jag ingen information om! Vart har du hört detta någonstans ifrån?”
Jag svarade att jag hört det från en av de anställda och tackade för mig och ursäktade att jag stört hen.

Så typiskt.
Först kände jag mig totalt bortgjord, men sen tänkte jag, eller rättare sagt, den lilla djävul som sitter på min axel viskade i mitt öra att det kanske va lite paybacktime att personen får förklara sig och att det kommer att anses som en illojal handling att inte skriva papper först.

Fint att du startat en egen tråd och verkar ha koll på ditt eget läge- räcker ju väldigt långt på den här resan.
Sedan tillkommer diverse saker men inte allt på en gång. Däremot har du, tycker jag, helt rätt i att det är arbete på flera plan. Det som går upp för en/för mig iaf är hur många tillfällen man använt alkohol som både förstärkning och förminskning. Av känslor och lägen. De sakerna behöver ju hanteras på annat sätt.
Det som är bra är att en dag i taget räcker fint som besluts-intervall i början. Kan kännas länge nog.
Jag kan inte ens börja beskriva hur skönt det är att slippa alkoholen i mitt liv, men vi är alla olika var vi landar i våra beslut.
Önskar dig all lycka till!

kan känna igen mig mycket!

som jag längtat!! nu är det måndag och jag har energi att för kämpa och styra mitt eget liv.
ni hjälpte mig igenom gårdagen, nu ska jag hjälpa mig själv genom veckan, månaden, året, livet.

haft samtal med en vän jag sårade i lördags, och det känns så mycket bättre nu.

allt det det här har jag såklart sagt förut. jag ser i min logg här på hemsidan att jag är "duktig" i snitt -fyra dagar, sedan ramlar jag. nu planerar jag för vad jag ska göra på torsdag för att möjliggöra att jag håller mig nykter.

har ni tips får ni gärna höra av er

tack till er alla

Bra att du har läst mycket på forumet. Skriv mycket nu också så ska du se att du får pusselbitarna på plats. Läs och lyssna på böcker, på poddar och kolla youtube, om hur alkohol påverkar kropp och hjärna.

I början handlar det om att sysselsätta sig för att mota rastlösheten. Löpning är kanon, själv cyklar jag. Sen är det bara att ta en dag i taget. ”Idag lovar jag mig själv att vara nykter”.

På sikt handlar det om att skapa nya nyktra rutiner, lära sig att hantera känslor och stress på annat sätt, och sluta sörja alkoholen.

Det är som att säga upp bekantskapen med en gammal vän. En vän som bara har varit en destruktiv bekantskap. Åtminstone på slutet.

Det är tufft som fan i början. Första nyktra helgen kände jag mig som ett vilset får som har tappat bort sin flock.

Men det är SÅ värt det! Livet är så mycket lugnare, sannare och jag lever mycket mer här och nu. Innan var livet en transportsträcka till nästa fylla. Mer tid till annat får man också ?

Kram ?

Det beror på. Lever du i en relation bör du berätta för den personen direkt. Annars kan du berätta det efterhand för andra.

Börja med att ”skylla” på bilkörning och ”vit månad” tills du känner dig stabilare i din nykterhet.

Efter några månader kan du säga ”nej tack, har du något alkoholfritt alternativ?” Du har ingen redovisningsskyldighet. Vill du berätta mer så gör du det.

Jag är nykter sen sex månader och ytterst få vänner vet om det eftersom man inte träffas så mycket på fester i coronatider.

När vi träffas så säger jag att jag har bestämt mig för att sluta dricka alkohol eftersom det gav mig besvär med ångest och sömnstörningar. Och det är sant. Hur illa det har varit behöver ingen veta.

Kram ?

Har varit inne här och läst en hel del dom senaste veckorna, nu vill jag också vara med och skriva lite!

Jag är alkoholist, 44 år, är gift och har barn och jobb. Har funderat en hel del på vilken slags alkoholist jag egentligen är och den mest passande beskrivningen jag kan komma på är: “Hjälpligt fungerande utökad helgalkoholist”. Jag börjar alltså veckan med en grå transportsträcka fram till mitten av onsdag eller torsdag och sedan dricker jag resten av dagarna fram till söndag, sedan börjar det om.. Och om.. Och om.. Vid semester och långledigheter blir det varje dag. På senare tid har jag börjat se det som att jag har en vit period och tar ett återfall varje vecka, tänker man så blir det jävligt tröttsamt!

Hade min alkoholdebut vid fjorton års ålder och det klaffade direkt, sedan dess har jag kört det upplägget. Jag har alltså varit berusad fler dagar än nykter genom hela mitt vuxna liv! Varför jag inte tagit steget över till proffsnivå och ballat ur helt under dessa år har jag ingen förklaring till. Kanske beror det helt enkelt på att jag inte är av rätta virket, jag skulle behöva en återställare men pallar det inte. Eller så är förklaringen avsaknaden av någon tragedi i mitt liv som skulle kunnat bli ett vägskäl, antingen uppåt eller neråt.

Min familj och omgivning har alltid tyckt att jag dricker för mycket, men sålänge jag “sköter det jag ska” (nåja) så har det aldrig dragits till sin spets så att säga. Jag har också blivit helt otroligt skicklig på att fixa och trixa, förminska och dölja mitt drickande. Jag kan ha en kasse i bilen (“Oj, har jag glömt den där?”), i garaget (“bra temperatur”), i hobbyrummet (“en mancave måste väl ha något att dricka?”) och kylskåpet (“den officiella ransonen”). På det sättet kan jag förvilla min omgivning, och dessutom slippa ställas mot väggen på samma sätt som jag hade behövt om jag blivit påkommen med att gömma alkoholen inuti eller bakom något.

Insikten att jag är alkis har vuxit fram under en längre tid, om jag har accepterat det vet jag inte. Men jag har börjat bända lite i mig själv för att se vad som händer, ungefär som när man ska riva en innervägg och tar en kofot och känner lite på det. Antingen lossar några bitar eller så far hela skiten ner. Att försöka dricka som vanligt folk har jag redan testat på alla möjliga och omöjliga sätt, jag antar att det är en fas som måste gås igenom om man ska tillämpa uteslutningsmetoden.

Och så alternativet att sluta helt då.. Här har ni på detta forumet (speciellt tack till signaturen “Adde” som jag läst många inlägg av) redan hjälpt mig eftersom jag börjat förstå att man måste försöka förstå och jobba med sig själv på ett helt annat plan än det som är direkt kopplat till själva drickandet. Jag som trodde att det funkar som i den där filmen om Johnny Cash: Man stänger in sig i ett rum i två dagar och sedan vaknar man i en svettpöl, tar en dusch och påbörjar sitt nya nyktra liv.. Så är det nog inte!

Det blev visst några rader..

Låter som något min mamma skulle kunna skriva ? Lite Facebook-skola har vi också emellanåt. Och sist fick jag förklara skillnaden mellan sms i mobilen och Messenger. Oklart om hon förstod.

Kram ?

FinaLisa - Yes, nubbevisan är en tradition, en historisk glorifiering av A. Tänker inte döma detta, det är inte bättre än så att droger verkar höra till människans historia, det må väl vara så. Är själv liberal i grunden och tycker att det är upp till vara och en att välja hur de lever, jag själv har valt för mycket av det goda och behöver nu helt enkelt vara vuxen och avstå.

VillJuLevaOckså - Ja det är möjligt riskfyllt att utsätta sig för "Fester" men jag försöker verkligen ha förhållningssättet att min omgivning inte behöver vara nykter bara för att jag själv har valt det. Det är så jobbigt att ändra omgivningen. Men jag må erkänna att de som är fulla blir väl tjatiga efter en stund och lyssnar inte ett dugg på andra längre. :)

Se klart - Vet inte om det är gott med surströmming eller ej, har inte riktigt bestämt mig, tänker försöka tills jag får ett svar av mina sinnen, just nu är det mer övervägande positivt än negativt! ;)

Dag8 Jag lyckade klämma in både en surströmmingsfest och 50 års kalas denna helg. Den första festen blev blöt för de övriga och den andra var betydligt mer städad, själv helnykter. Märker som tidigare i min nykterhetresa att jag blir tyst och tillbakadragen när jag själv är nykter. Jag vet att det är min undanträngda stress som görs sig påmind. När jag nu lever nykter (igen) så kommer livet tillbaka och jag får bättre kolla på min förmåga och vad jag behöver göra. Just nu är det vila, lugn och ro och inte minst träning. Ska vara snäll med mig själv, vet att det blir bättre på sikt.

Jobbar och har aningen bättre ro denna vecka, skönt kan man helt klart säga :)

Jag som du, min story finns också här. Smärtan och chocken för oss som inte visste, när sjukdomen fanns innan men lyckades hållas i schack för den beroende i början i det som jag tror hade att göra med förälskelse och dopamin, men att det kom ikapp. Min man hade varit sjuk i ca10 år innan, och ingen visste el ingen sa nåt. Efter vårt bröllop för 1,5år så föll han riktig, skammen och skulden har yttrat sig i ilska, och det har nog varit värst, samt känslan av att leva med någon som är otrogen "alkoholen". Idag har jag en man som är nykter, djupt deprimerad och går på vita knogar. Jag har sagt jag vill skiljas, att jag flyttar inte på mina barn och jag tycker att han kan flytta sina 45mil hem, men han klamrar sig fast. Och det är vapenvila, något tog som bara den och jag bryr mig inte lika mycket nu, är som om en varböld sprack i samma veva som orden föll. Jag känner så med dig, det är en hemsk sjukdom och ju förr du tar hand om dig själv desto snabbare kan du lyfta blicken. Jag fick snabbt info om min mans sjukdom hos beroendeenheten, det hjälpte mig mycket. Att din man nu tar behandling är bra, jättebra ett bevis på att han vill, men det är en jävulskt sjukdom. Som du beskriver är nog ens egna reaktion den jag behövt mest hjälp med, ilskan och frustrationen för jag vet att det blir inget bättre fast jag tycker det är min rätt att låta den få komma ut. Då tycker jag det här forumet och mina närmaste ( jag har inte varit tyst) har varit bra att vräka ur sig till. Det jag vet idag att det blev inte som jag trodde och drömde om, och just idag är min ångest inte tung, imorgon är en annan dag, en dag i taget ❤

att jag känner mig ensam för det gör jag absolut inte?Har inte känt mig ensam sedan den där lördagsmorgonen innan jag gick in här på forumet?

Det jag menar är detta att klara sig utan antabus eller andra piller, utan AA, utan att gå till beroendeterapeut, ja, helt enkelt utan hjälpmedel om du förstår vad jag menar? Jag ser inte forumet som ett hjälpmedel (för mig alltså, andra har säkert en annan åsikt?) utan mer som ett stöd, som någon att hålla handen lite. Att läsa ger mig kraft och att skriva ger mig hjälp att sortera mina tankar.

Så funkar det för mig?

Kram

Drabbande att läsa ditt inlägg och jag förstår att du känner att det är allvar nu.
Du är inte ensam - vare sig om upplevelsen av att alkoholen plötsligt tar över och styr eller skammen som kommer när man tappar kontrollen.
Du har fått många bra kloka råd och jag instämmer i dem.
För egen del försökte jag i många år att kontrollera drickandet ( eftersom det visst kan vara...mysigt - som du skriver) men har nu landat i att eftersom jag är alkoholist så fungerar inte det. Vi kalla oss olika saker här och har olika vägar....och det finns en respekt för det.
För egen del definierar jag mig som alkoholist eftersom jag inte klarar av att dricka på ett sätt som stämmer överens med det liv jag vill leva.
Och jag vill verkligen leva ....men alkoholen kidnappade glädjen ( framförallt den mer stillsamma som finns i vardagen). Att få tillbaka den - först glimtvis och sedan är lite större sjok - är värt allt!
Mitt råd är också att ta hjälp från olika håll - om du kan.
Det märkliga är att när man öppnar upp om det värsta och mest skamliga så är människor ofta förstående och positiva. När man försöker dölja och smussla så nöter man ner sina relationer.
Välkommen - du har tagit ett första kliv! Jättebra.

Bra Varafrisk, du vet ju vad du vill och hur du egentligen vill att det ska vara. Du måste helt enkelt
bara tänka på dig själv för att kunna bli fri från ditt alkoholberoende. Jag kan ju bara tipsa om hur
jag lyckades bli fri och vad som funkade för mig. Jag skrev just ett inlägg hos Fialotta88 om det.
Läs det gärna om du vill, funkade det för mig så kan det funka för dig. Kram

Måndag förmiddag...jag sitter vid mitt köksbord och dricker mitt kaffe och har just ätit upp min macka. Känner mig lite låg...Ska strax ta med vår hund Bella ut på promenad...naturen, luften och vattnet brukar göra mig lugnare och öppna upp ögonen lite grann...vakna till...och tänka lite klarare och lite tydligare. Just nu känns det som om jag lever mer min dotters liv än mitt egna..och det är ju inte lösningen på varken hennes eller mina problem. Men, det är lätt att det blir så när man ser hur ensam en ung människa med psykiatrisk problematik blir. Vi pratade om det här om dagen min dotter och jag...att när man mår som hon gör just nu...då hon inte fixar att söka egen hjälp då behöver man att det finns anhöriga som orkar..då sa hon..annars hade jag nog varit kriminell..och jag sa...eller hållit på med droger. Hon har berättat för mig om flera händelser då hon har tagit så stora risker att om de inte hade varit för att hon vill leva innerst inne så hade hon inte varit vid liv idag. Jag vet precis vad jag skulle sagt till mig själv om jag hade mött mig själv i min professionella roll men nu är jag mamma. Min dotter söker mig och min man och hon är kvar i vår stad...så har det inte varit tidigare så min tanke är att vara rädd om relationen för att på så vis kunna hjälpa henne med kontakter. Jag är helt chockad men imorgon har hon redan fått tid på vuxenpsykiatriska mottagningen och på torsdag ska vi träffa personligt ombud. Med största sannolikhet kommer hon så småningom kunna få hyra en annan lägenhet än det källarrum hon har och nu har svårt att befinna sig i.

Ja...barnen är de allra käraste man har och visst önskar jag att jag aldrig någonsin hade druckit i deras närvaro eller på senare år varit mer påverkad av alkoholen. Det går inte göra ogjort men det går göra bättre! Min dotter konfronterade mig med detta i lördags när hon själv var full..så vad skulle jag säga?!?! Alkoholen löser absolut ingenting..den dövar för stunden..och jag har dövat mig då och då de senaste dagarna för att oron för att det ska hända min dotter något har varit obeskrivligt stark...men till vill ingen nytta...det förändrade ju inget i hennes situation utan bara la ytterligare ett lager av ångest över mig själv. Så himla dumt! Men idag är en ny dag...och jag ska försöka gräva fram de där kloka tankarna som jag har inom mig...och försöka skilja på mitt liv och min dotters liv. Jag söker frihet...dvs jag vill inte vara styrd av alkohol...jag vill äga mitt egna liv...kanske vore på tiden nu...vid snart 58 årsålder!

Så ett litet steg i taget...och en dag i taget...:)

Kram:)