Senaste kommentarerna i forumet

Wow. Jag har aldrig reflekterat över hur vidrig alkoholindustrin är och att de företagen tjänar pengar på andras olycka och sjukdom. Jag vill ju verkligen inte stötta en sådan industri.

Båda mina föräldrar hade ganska grova alkoholproblem och jag minns hur ledsen jag var när de drack, hur mycket ångest jag hade när de var fulla, att jag inte vågade ta hem kompisar för att jag skämdes över att mina föräldrar var fulla. Och bakom den misären var det företag som tjänade pengar på att jag som liten flicka hade ångest och mådde dåligt och att mina föräldrars alkoholproblem förvärrades allt mer. Fullkomligt vidrigt.

Jag är så glad att jag har hittat detta forum och alla ni fantastiskt inspirerande människor. Ni är så starka som tagit steget till att ta sig ur den onda spiralen. Förhoppningsvis går det lika bra för mig.

Kram på er

Lördagen började med att jag gjorde service i min väns "lördagsgrupp". Det gick utan problem. Under mötet delade jag förstås allt som hänt senaste dagarna.

Sen åkte jag hem till min mamma och berättade. Hon har ju tyckt att jag ska skilja mig i över tio år, hon med.

På kvällen grillade vi hela familjen. Vi måste ju ändå äta, typ... ?
Jag försökte fråga min man hur han tänkte nu. Inget svar. Till slut tröttnade jag och gick in.

Kändes lite tungt igår kväll men det gick. Jag ringde och pratade med min syster som skilde sig från sin man för ganska många år sedan på hennes initiativ.

Idag ny energi! Var på friluftsgudstjänst igen. Plockade allra sista svarta vinbären. Bakade rabarberpaj till oss alla. Sen åkte jag och en annan kvinna i AA tillsammans på ett nystartat kvinnomöte ca 5 mil bort. En liten utflykt! Vi hade hur trevligt som helst. Jag berättade för dottern om denna kvinna och sa: "Hon är också skild". När jag uttalat de orden insåg jag vad jag just sagt. Jag har tydligen mentalt redan skilt mig! ?

Alla omkring mig har väntat på detta beslut i åratal. T o m barnen tycker jag gör rätt. Själv känner jag mig lättad och övertygad om att jag tagit rätt beslut. Det känns ganska lugnt just nu. Jag följer mitt hjärta och har förtröstan på att Livet självt vill mig väl. ?

Tack FinaLisa, Andrahalvlek & mulletant! Ni finns med mig på vägen! ? ?❤️

Sonen har flyttat, när skolan började..Känner mig lite” busig” Äter lite vad jag vill..Bär, frukt, räkor..Maratontittar på en tv-serie..?..Nästan så jag blir lite stel i ryggen av det..Men det är väldigt tyst..Ingen att ta hänsyn till..?..Det känns som jag är en sån, som vill ta hänsyn..Har bott med någon eller många nästan hela livet..Jag gillar att diskutera vad som ska handlas, ätas, tittas på, göras och delas upp så det blir rättvist..Nu har jag bara hundarna att prata med..?..Vi får se hur det blir i framtiden..Den som lever får se?..Och när jag inte förgiftar min kropp, så borde jag leva länge..?❤️?

Detta blir långt. Men känner att jag måste skriva av mig och känner att jag måste få ur mig detta.

Jag träffade min nyblivna man för 3 år sedan. Jag har ett barn sedan tidigare. Vi har haft ett fantastiskt lyckligt förhållande med undantag från förra julen då han en dag då jag kom hem från jobbet tidigare för att byta om inför julbord. Han skulle hämta barnet på förskolan. Han var redlöst berusad. Jag tog mitt barn och bodde hos min familj och försökte förmå honom att söka hjälp. I min värld handlade detta om sorg och panikångest då han strax innan han träffade mig förlorat sin mamma, den enda familj han hade. Han fick aldrig hjälp för sin sorg då och julen väckte känslor. Han lyckades inte bryta sitt drickande förens efter en vecka då han sökte vård efter ett Dilerium.. efter det antabus och terapi. Ångestdämpande att ta i nödfall.. orosanmälan upprättades av vården som sig bör då det finns barn i hemmet. Möte på soc med mig och pappan. Värsta jag genomgått. Påminner honom om det ibland då jag är så rädd att det ska hända igen.

Terapi rann ut i sanden i samband med Corona. Sjukskrivning där, semester och saker kom emellan. Varit på honom. Öppnat upp för att prata om svåra saker. Han släpper inte in. Han avslutade sin antabus i maj. Vi var överens om att läget var annorlunda. Upprättade en plan att han skulle börja ta igen framåt senhösten för att jag skulle slippa oro och han inte skulle kunna dricka på känslor.. Var inte mycket alkohol där i maj, i min värld var ju alkoholen sekundär. Något han tog till för att häva panikångest i brist på annat då han inte fått annan medicin tidigare. Han hade atarax (inget beroendeframkallande, 2 nödfallstabletter av starkare sort han inte rört sedan han kom hem efter dilerium) och uppgav att de hjälpte för sömnen(tidigare vaknade han med panik varje natt) jag kände ingen oro över alkoholen. Vi planerade vårt bröllop. Han trivs på jobbet.

Jag tyckte alkoholintag ökade då sommaren kom. Mycket fester på helger. Inget jag dock var så orolig över. Jag är inte nykterist och började istället se över mitt intag och la det på oss båda.

I juli märkte jag att han gömt whiskey. Konfronterade och fick till svar att eftersom jag förbjudit detta hemma i samband med då han var inlagd inte vågat visa att han tar en whiskey ibland.. köpte detta då jag inte längre var orolig över alkoholen.. Men såg därefter fler tecken. Nu i efterhand. men har viftat bort, förnekat.. då jag trott mig vara överkänslig(uppvuxen med en alkoholist, letar tecken, jobbar dessutom med personer med missbruk och känt mig yrkesskadad då jag letat spår och nojat, kontrollerat, konfronterat) Dagen innan bröllopet får han panikångest. Dricker på detta och är inte kapabel att hjälpa till med förberedelserna. En mardröm. Han är nervös. Klarar inte av stressen säger han. Min familj grep in och hjälpte mig. Tvivlade på att det skulle bli något men han hade en nödfalls tablett som
han tog på morgonen innan bröllopet och det blev ett bröllop! Var så lättad och glad över detta faktum mer än över själva vigseln.. Han drack senare vid middagen och under festen. Men "rimlig" mängd och var närvarande fram tills vi skulle lämna lokalen kl 2 på natten. Dagen efter var han bakfull, sa att han behövde en återställare för att klara dagen. Vilket han inte gjorde. Jag var upprörd då jag fick ta ett enormt lass själv gällande iordningställande av lokalen. Iddes inte be om hjälp då vi redan fått så mycket. 2 dagar senare åkte vi på bröllopsresa i några dagar. Väntar på honom då vi kommit fram medans han hämtar parkeringstillstånd på hotellet, (jag kör alltid då han saknar körkort.) Vi har flera flaskor med Coca Cola i bilen och jag tar en som är halvfull. Är rödvin. Blir arg och ledsen och han uppger att det beror på att han är så rädd för panikångesten nu då han haft detta så nära inpå. Vi går ut och äter. Han får panikångest och måste gå. Jag sitter kvar och äter min mat och går sedan till hotellrummet där han druckit flera öl. En mardröm. Försöker ha trevligt då han samlar sig. Men mår inte bra.

Litar inte på honom och när vi kommit hem och min semester är slut och han har en vecka kvar. Barnet får gå till förskolan. Det flyter på trots dålig magkänsla. Han är skakig och annorlunda, men märker ingen alkohol då barnet är hos oss(har varannan vecka.)

Hans semester är slut. Märker inget. På fredagen efter första avklarade veckan ringer hans kollega och sedan ringer hans chef. De har skickat hem honom. Varit full på jobbet. Sprit i sin vattenflaska. Kommer sent, öl i väskan.. tar med väskan in på toan och det är solklart vad det är vi har här hemma. Och det har pågått hela sommaren.. Vänder uppochner på hemmet och hittar spritflaskor. Tomma och fulla. Häller ut. Gråter och skriker. I två dagar ligger han i sängen och skäms. Pratar inte med mig. Jag väntar ut honom. Han lovar dyrt och heligt att söka hjälp och att han ska påbörja antabus i morgon. Och ta emot behandling.

Han är, bakom den här alkoholisten en otroligt fin människa. Han har det största hjärtat jag stött på. Mitt barn avgudar honom och han barnet. Han gör allt för oss. Aldrig varit hotfull eller elak ens på fyllan. Men jag vet inte om jag orkar detta. Jag har som skrivet ovan vuxit upp med en alkoholist. Jag jobbar med missbrukare. Har gått medberoendebehandling. Jag borde vetat och känner mig så lurad! Sviken och förkrossad. Jag har tyvärr väldigt lite tro på tillfrisknande (låga odds baserat på erfarenhet) och vet vilken kamp det innebär och att återfall är mer regel än undantag. Jag vet att jag aldrig kan lita på en alkoholist.

Vi vill ha barn men jag vet inte om jag orkar leva med oron och tillitsbristen. Antabus går inte att behandla livslångt. Och att inte kunna dricka är inte detsamma som att inte vilja.

Jag älskar honom oerhört men mitt hjärta gör så ont nu. Han kanske tar till sig behandling och blir en av få som lyckas. Men hur orkar jag stå bredvid? Vi skulle vara lyckliga. Nygifta med drömmar om att köpa boende och försöka få barn i närtid.. Har mitt barn som håller mig över ytan. Tänker på hur vi ska klara oss ekonomiskt om jag blir ensam. Tanken att förlora honom är outhärdlig. Den medberoende i mig vill rädda honom. Men jag vet ju att den enda som kan är han. En fruktansvärd jävla sjukdom!!! Vet att ingen kan råda till beslut men ville få ur mig detta. Har inte orkat berätta för någon ännu.

Det låter lite som att din man inte vill inse att det finns ett problem.. tror du inte han känner dig bättre än så? Värt att prata om kanske. Det kanske är enklare när man är två som kan prata om det..?

Min man stöttar mig, det känns väldigt bra. Vet inte hur jag skulle orka med allt själv ?

Skrollande, ser framemot att jag har så många dgr, Ngt jag tänkt mkt på är att min man inte verkar fatta hur mkt jag har druckit. Eller så är han väldigt medberoende. De tre sista helgen har varit kaos. Har varit på dunken och säkert druckit 3 glas innan middagen, sen 1 till maten och sen säkert 3 i smyg. På lördagen mår jag såklart skit men drar i mig 3 snabba för att fixa dagen.Sen är jag nykter till nästa fredag men då gör jag det igen.

En sak som tynger mig för tillfället är att jag ska fixa min lägenhet inför försäljning och den ska fotograferas denna vecka. För att orka fixa den tänkte jag att jag skulle köpa en flaska vin och dricka den medan jag fixade till allt. Men det borde jag verkligen inte göra med tanke på att jag nu ska bryta mitt mönster.

Hur ska jag göra för att orka ta tag i saker som är så mycket lättare att ta tag i när man fått i sig några glas?

Tyvärr gör den ju det, oron. Jag har svårt att veta mina egna behov och har delvis tappat bort vem jag är med tankte på att allt handlar om någon annan hela tiden. Vet inte hur man ska hitta nån sorts " balans" i det när man är i de där akuta perioderna.

Kram och ta hand om dig!

Hej!
Fick tips om din tråd av @Torn. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver och det är så inspirerande att läsa. Jag ska ta mig igenom alla inlägg i den här tråden för att hitta kraft och styrka till att påbörja vägen till ett nyktert liv.

Jag är så glad att jag har hittat till det här forumet. Jag tror att det kan vara min räddning från att hamna i ett allvarligt missbruk.

Hur har söndagen gått för dig? ?

Tack Se klart, Torn och VillJuLevaOckså?

Jag är tacksam att ni finns här??men min upplevelse är att när jag har flera nyktra dagar i rad att jag dåv får mer kommentarer/inlägg el om jag skriver ett inlägg kring detta ämne än om jag har druckit. Kanske är det så att man är mer med i tanken..fastän man skriver inte. Jag tänker att det är ju varje människas beslut här på forumet att skriva en kommentar om man vill/orkar. Jag blir iaf väldigt glad när någon ger mig ett hejarop oavsett om jag har klarat av att vara nykter el om det gått sisådär.

Min väg är att bli nykter även om jag hade önskat att jag hade kunnat förhålla mig kontrollerat men det funkar inte. Vill dricka mer än ett glas och det funkar inte.

Har bestämt mig för att vara hemma måndag och tisdag fr jobbet. Fixar inte jobba just nu.

Godnatt?

En dag i taget.
Något som brukar stilla mitt värsta sug är kolsyrat vatten, jätte konstigt :)
Men man får hitta det där lilla, och tro på det!
Idag har jag inte lämnat lägenheten, har söndagsångest... känns tungt med en ny vecka och nya utmaningar.
Jag är på dag 63 nykter. Kämpar.
Har tidigare trillat dit ett par gånger.

säga att jag tycker du var modig som skrev hur du känner för honom till honom. Tror det var bra för dig själv att sätta ord på det och också föra fram det. Lättare för dig att ta dig vidare på det sättet. Jag fick inte heller något riktigt avslut så jag förstår dina känslor av sorg och frustration. Man undrar och tänker på hur det låg till med allt egentligen. Men som du säger, det spelar ingen roll. Var snäll mot dig själv, pyssla om dig själv och unna dig sånt du tycker om. Stor kram till dig

Städat, tvättat, cyklat, badat i badkar, och pratat med äldsta dottern i telefon. Trött och nöjd.

En bra söndag ?

Kram ?

... om du behöver det. ?
Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur du känner dig just nu.
Det hela blev ohållbart för dig, och du skriver att du rasat om du stannat kvar.

Har du möjlighet att prata med någon professionell i morgon, så gör det, det verkar som att du behöver det.

Ta hand om dig. ?

Det var en tisdag i maj som jag var så uttråkad och rastlös. Då hade jag och min sambo en halv flaska vin i kylen. Så jag tänkte "äh vadfan jag kan väl dricka upp den. Det är ju ändå bara två glas". Men eftersom jag inte kan sluta när jag väl har börjat så öppnade jag ju upp nästa flaska och drack tre glas från den. Min sambo var ute och sprang och var borta cirka 45 minuter och under den tiden så passade jag på att snabbt hälla i mig de tre glasen för att hinna bli tillräckligt full innan han kommer hem. För om han ser att jag dricker fem glas en tisdag kväll så hade han dömt mig där och då. Men eftersom han visste att den andra flaskan var oöppnad så såg han ju hur mycket jag druckit ur den.

När vi har haft en box vin hemma och druckit vin tillsammans så har det hänt att jag har hällt upp ett stort glas och svept det glaset medan han varit ute med hunden. För att jag alltid vill bli så full att jag däckar. När jag väl har börjat dricka så vill jag aldrig råka vara för nykter när jag ska sova. Jag är rädd att jag då inte kommer somna och att jag kommer ligga och ha ångest.

Fortsätter skriva för jag behöver verkligen skriva av mig.
Nu har jag hämtat mina sista saker. Han klarade inte av att ge mig ett ordentligt avslut.Skrev till honom att jag älskade honom och kanske kommer jag göra det livet ut. Ville bara att han skulle veta, bortom sjukdomen som gör att vi inte kan leva ihop som älskar jag honom. Jag vill inte vara arg längre eller besviken. Det är en sjukdom men han har ansvar för att ta sig ur den.
Hade jag följt med så hade jag rasat. Det känns så förtvivlat hårt allting. Sjukdomen är verkligen så hemsk och jag önskar att alkoholen kunde ses som det knark det är istället för den romantiserade bild som ges av den.

Gud ge mig sinnesro. Jag bara babblar men det är så förtvivlat jobbigt att vara i den här sitsen och jag måste gå vidare. <3

Det är ju en väldigt bra taktik. Jag har försökt tänka så flera gånger men lik förbannat så hamnar jag där igen. Förmodligen för att jag inte haft en tråd att gå tillbaka till och läsa. Nu har jag det. Och jag hoppas verkligen att detta kommer hjälpa mig.

Det är nästan varje helg som jag blir så full att jag inte minns saker. Jag har vaknat upp med sår, bulor, skrapsår, smärta, blåmärken och undrat hur i hela fridens namn jag ens lever. Jag har haft så kraftiga minnesluckor att jag inte minns hur jag ens tog mig hem. Jag blir så rädd när jag tänker på de tillfällena.

Det är typ senaste två åren som jag på riktigt börjat fundera på om jag har ett problem... Innan har jag alltid tänkt att "äsch vadå, andra dricker lika mycket som jag gör, det är normalt och jag har full kontroll". Men nej, jag tror inte andra dricker lika mycket och lika ofta som jag gör. Jag tror inte större delen av sveriges befolkning vaknat bakfulla typ varenda helg de senaste fem åren och har supit ner sig så hårt att de glömt hur de ens tog sig hem. Eftersom jag utåt sett inte framstår som någon som har missbruksproblem så har omgivningen inte reagerat på det. Min sambo kommenterade nyligen på mitt drickande och då fick jag mig en liten tankeställare.

Bra där! Jag såg att Kennie redan har varit inne och skrivit i din tråd. Kennie är en av många klippor här som det har gått jättebra för. Misstänker att din senaste kommentar här hos mig är ämnad till Se klart. Leta rätt på hennes tråd så har du massor med bra läsning. Tex hur mycket det underlättar att inte tänka för långt framåt, utan ta dag för dag. Jag tog tom timme för timme de första dagarna.

Kram ?

Vilken grej att gå in i sin tråd och se att det finns människor därute som är som jag och som bryr sig! TACK för allas pepp - började nästan gråta <3. Jag tar tre månader till att börja med och kommer läsa mycket och skriva här varje dag, och hoppas att jag efter det både vill och klarar att helt avstå. Jag vet ju vilket listigt gift alkohol är... Jag har inte ens längtat efter att dricka idag, tog en alkoholfri Ginger beer i eftermiddag och kände mig supernöjd med det. Känner mig redan mer full av energi och hopp om ett bättre liv :). Kram på er alla därute. Tillsammans blir vi starkare!

Heja dig! Jag tror att skapa ett konto här är det bästa man kan göra för att ändra sina alkoholvanor.

Jag skapade konto här idag och startade också min egen tråd idag. Jag tänker mig att jag ska försöka skriva och läsa i forumet varje dag för att på så sätt bli påmind om att inte dricka alkohol igen för jag vet att jag egentligen inte kan hantera det. Jag har ganska lätt att avbryta flera dagars drickande för att jag tycker så synd om min stackars kropp och allt jag gör mot den. Men när den kemiska ångesten har lagt sig så är det som att jag glömmer bort hur dåligt jag mådde och tänker att "äh men vadå, jag kan väl ta ett glas eller två utan att det gör något. Jag kommer aldrig bli sådär full som jag blev sist." Och så är jag tillbaka i skiten och den onda spiralen igen.

Jag känner så igen mig i det du beskriver om ångesten som uppstår när andra blir besvikna på ens drickande. Och man gör allt i sin makt för att försöka kompensera för hur man betett sig. Fint att din man är så stöttande och förstående.

Jag växte upp med föräldrar med alkoholproblem och jag hatade så mycket när de drack. Jag tänkte att jag aldrig vill hamna där de är och aldrig dricka på ett sådant sätt. Nu verkar jag tyvärr vara på väg att hamna där om jag inte avbryter den här spiralen. Det jag inte förstod när jag var liten var hur jävla dåligt de måste ha mått och hur jag nu tycker så synd om dem. Dessvärre lever de inte längre. Jag hade verkligen velat förklara för dem att allt är förlåtet, att jag nu förstår vad det är de går igenom. Jag tror tyvärr att de ofta drack för att döva dåligt samvete gentemot mig och mina syskon. De visste att vi inte tyckte om det och de hade dåligt samvete för deras alkoholmissbruk. Den ångesten botade de med att dricka mer...

Hur har ditt drickande sett ut över tiden? Har det varit varje dag eller varje helg?

I början hjälpte det mig att tänka på en minneslucka jag hade sista fyllan, hade betett mig konstigt och varit helt okontaktbar. Och det hade börjat som en vanlig trevlig middag med vin. Så när fredagen kom och jag funderade på om det kanske var överdrivet att vara helnykter, ett glas kunde jag väl ta, så tvingade jag mig att tänka på den kvällen igen och kom fram till att nej, jag överdriver inte, jag har problem, annars skulle jag inte dricka mig så full, det gör man bara om man tappat kontrollen över alkoholen. Sen tänkte jag på alla belöningar med nykterhet som jag läst om, jag ville få uppleva dem. Bland annat att man får mindre ångest och oro när man inte dricker, och det har jag nu märkt stämmer. Så läs massor i veckan, och om suget kommer på fredag, gå in och läs din egen tråd från början.

Jag startade en egen tråd och har börjat skriva i den :) Blev medlem idag så större delen av dagen har jag sysselsatt mig med att läsa andras trådar och erfarenheter. Jag blir så imponerad och inspirerad av alla starka människor här.

Jag har läst alla dina inlägg nu och herregud vilken inspirationskälla! Tack för din ärlighet och dina tankar<3. Ska göra som du - skriva, skriva, skriva! Och läsa :) Ha en fin kväll och en god natts sömn.

Tre månader utan är ju en bra start och att sen välja själv hur man går vidare. Jag tror att när jag väl kommit in i bättre vanor så kommer jag inte längre vara sugen på att dricka alkohol. Problemet nu är att jag ofta mår dåligt över saker, har mycket ångest och depression och då lindrar jag det med att dricka alkohol. Det är en ond spiral liksom. Jag antar att ni alla känner igen er i det jag skriver.

Men ibland dricker jag inte för att jag mår dåligt, ibland dricker jag för att jag är uttråkad och för att jag tycker det är roligt att bli full. Däremot mår jag dåligt när jag har gjort det för jag blir besviken på mig själv för att jag kände ett behov av att dricka. Jag vill inte vara en sådan person som någonsin känner ett behov av att dricka. Jag vill vara en person som trivs rätt bra med livet och inte har ett behov av alkohol.

Jag vill bryta den här vanan en gång för alla. Idag är det söndag och jag är bakfull (som varenda jävla söndag de senaste fem åren) och då vill jag helst inte dricka för att jag vet att det inte är bra och att jag bara skjuter upp problemet och kommer må dåligt imorgon. Men tänk sen på fredag, då kommer den kemiska ångesten vara borta och jag kommer kanske inte längre känna ett behov av att sluta dricka. Och så tar jag ett glas som sen blir fler osv. Hur fortsätter man motivera sig när man tror att man kan dricka igen? När den kemiska ångesten har lagt sig och man börjar känna sig normal igen?

Hur har ni gjort?