Senaste kommentarerna i forumet

Nykter har passerat, är skönt att hinna med det som ska göras.
Ätit surströmming och läst en del, håller på att läsa en bok om missbruksprocessen...väldigt intressant.
Börjar känna lite nervositet inför skolstarten...men mest ser jag fram emot att få lära mig nya saker, och att lära känna nya människor.
Vet också att denna utbildning kommer att utmana mig till max då man kommer att behöva gå in i sig själv en hel del...men jag tror att jag kommer att lära mig mycket om mig själv.
Ser fram emot fasta rutiner, och att få prova på något helt annat....det känns som att all stress jag burit på under åren jag jobbar inom vården bara har runnit av mig sen sista tiden och jag mår faktiskt riktigt bra?

Jag har varit inne här och läst en del under åren, men aldrig själv skrivit något. Men jag inser nu att detta forum är ett stort stöd, och att jag inte klarar denna nyktra resa jag precis påbörjat på egen hand. Jag har druckit alldeles för mycket under många år, ända sedan barnen var små och min man började resa mycket. Började väl med att jag kände mig ensam och övergiven på något sätt, kan jag tänka. Det var skönt att ta ett glas vin och sätta mig vid tv:n när barnen somnat. Fick egentid, komma bort och kunde somna skönt. Med åren har det blivit mer och starkare drycker. Sömnen har blivit sämre men jag har skött det relativt bra, skött mitt jobb, min familj, vårt hem, sociala kontakter mm. Men nu den senaste tiden är det som att jag inte styr själv hur mycket och när jag ska dricka. I torsdags efter jobbet var det som att min kropp var robotstyrd och gick till systemet och köpte en bag-in box som jag direkt i smyg började hälla i mig när jag kom hem. Jag hade ett jobb jag var tvungen att göra klart, så jag sa till min dotter (som pluggar på universitet) att jag skulle stänga in mig en stund för att jobba klart. Hade hällt över rosévinet från boxen (som jag gömt i tvättstugan) i en 650 ml stor plastflaska. Och där låg jag och jobbade och drack. Fyllde på efter hand. Minns inte så mycket mer. Men jag vaknade tidigt på fredagen, satte mig att jobba igen...och började dricka. Jag pratade visst med min chef (såg jag dagen efter) och en annan arbetskamrat under förmiddagen. Min man som kom hem mitt i det sista samtalet sa att jag inte skulle prata med någon mer på telefon eftersom det hördes att jag var drucken. Han kunde inte fatta att jag druckit så tidigt och så mycket. Skam... Kommer knappt ihåg någonting. Bara att jag sjukskrev mig och fortsatte dricka. Minns att min dotter öppnade sovrumsdörren och skulle berätta att det inte fanns bord på den restaurangen jag velat besöka under kvällen (hade jag sagt under torsdagen då jag ff var vid medvetande). Jag minns att jag knappt kunde se henne, hon var liksom dubbel, och när jag skulle säga att vi kunde höra om vi kunde boka till lördag, så fick jag inte riktigt fram orden... Min man kom ner till mig när han kom hem efter ett tag och var arg för att barnen diskuterade på telefon om jag fått en stroke. Han visste vad det handlade om. Jag sa att han kunde tala om sanningen - att jag druckit och var full. Han gick upp och berättade, jag följde efter och satte mig i dotterns säng, men hon var avig och sa att hon inte ville ha mig gråtandes i sin säng igen. Det har hänt en gång förut. Min andra äldre dotter ringde en signal på min telefon, men lade på och ringde min man istället och sade att det inte var okej att göra såhär mot dom. Och det är det ju såklart inte. Den ångesten jag hade i fredags kväll var inte nådig. Jag låg och lyssnade på min man och dotter som kollade film och mös, medan jag låg och gömde mig i sovrummet och bara ville försvinna. Det fanns inget kvar att dricka, så jag fick stå ut med ångesten utan att kunna döva den. Men jag skämdes så mycket över mitt beteende att jag nog heller inte skulle tagit något även om det funnits. Min man hade gömt allt som fanns att dricka som tur väl var. Jag litar inte på mig själv. På lördagsmorgonen gick jag upp och kramade om min dotter och sade att det jag gjort var oförlåtligt och att hon aldrig ska behöva se mig sån igen. "Det är inte första gången du säger så" fick jag till svar. Nu hjälper inga ord. Bara handling. ALDRIG igen! Igår när jag vattnade blommornas på äldsta dotterns rum kunde jag inte låta bli att ta en klunk av hennes Bayleys och Romflaska. Knappt märkbart, och jävligt onödigt och dumt. Fick ångest igen. Fick flashbacks när jag själv var ung och hade en Bayleys hemma som min pappa drack upp sakta men säkert. Drack inget mer. Jag grät mycket igår och hade ingen energi till något. Kvällen var ändå bra, min man är ett stort stöd. Han vet 99% av min problematik. Hade inga problem med att han drack öl. Min dotter var på fest och för att överkompensera för mitt beteende hämtade jag henne i bil halv ett på natten, trots att det bara tar fem minuter att gå hem från kompisen. Kändes ändå bra att finnas för henne och prata om hur hon haft det.
Idag vaknade jag klockan sex och har inte kunnat sova. Gick in på Alkoholhjälpens sida och läste och läste. Så skönt att slippa känna sig ensam i detta. Vill verkligen sluta dricka så negativt. Det har börjat gått ut över jobb, relationer och mitt fysiska och psykiska mående. Jag har alkoholism i familjen och är i riskgrupp - eller kanske ska inse att jag nu utvecklat alkoholism och aldrig kan ta en droppe igen...Känns lite sorgligt att tänka så. För jag tycker ju att det är så mysigt att ta några glas vin med vänner och min man. Men kanske måste inse att den tiden då jag kunde det är förbi.... Tack ändå, alla högre makter, för att jag nu har bestämt mig att vara nykter, och är det nu och resten av dagen. Jag bara måste!

Oh ja, jag har väldigt många tillfällen då jag blivit kränkt! Jag har nyligen blivit medveten om trauman under barndomen som jag förträngt i alla år. Jag har inte hunnit bearbeta dem riktigt, men jag är iallafall medveten om dem nu vilket jag aldrig varit tidigare.
Högkänslig innebär allt det du skrev, men även att man är väldigt lättsårad/lättkränkt! Högkänslighet beror oftast på obearbetade tidiga trauman, och inte en medfödd avvikelse som många påstår. Även psykiatriska diagnoser beror på det. Ingenting är medfött; att experter, läkare, psykologer osv hävdar detta är bara för att lätt kunna sortera bort alla som inte passar in i mallen, hålla folket under kontroll och tjäna en massa pengar på att lura folk att de har diagnoser som inte ens finns utan som nåt snille hittat på och blivit rik av! Jag har luskat lite "bakom kulisserna" och fått det bekräftat av olika personer som vet. Detta är förmodligen aldrig nånting som kommer stå i media eftersom media är så korrupt. (Se bara på alla fjollor som springer runt med munskydd pga att hela världen tror på en påhittad pandemi! Folk är så godtrogna och lättlurade att man baxnar! Det som alla som dött blivit så sjuka av är pga en helt annan anledning, som är ganska uppenbar om man tänker till lite och vidgar vyerna! Ber om ursäkt om jag sårar någon här som förlorat någon i "Corona", men du har tyvärr blivit förd bakom ljuset!)
Psykiatrin håller jag på att avveckla, och jag har slutat med alla äckliga mediciner de påstått att jag behöver mot min så kallade "Asperger" och "ADHD". Jag har nyligen fått veta att jag haft brist på en j-la massa viktiga näringsämnen i hur många år som helst, så nu äter jag istället olika kosttillskott, och... oj oj vad mitt alkoholsug drastiskt minskat sen dess!! Känner mig plötsligt så mycket starkare psykiskt! Jag har gott hopp om att kunna bli frisk nu från allt som plågat mig. Tänker inte fortsätta försörja psykiatrin och läkemedelsindustrin, jag har inte fått nån hjälp av psykiatrin ändå under dessa drygt 20 år jag varit trogen betalande kund, så varför fortsätta med det?! Jag har tvingats söka mig till andra forum för att få reda på varför saker är som de är och för att få tillbaka nånting av allt jag gett & gett, hela livet.. Jag går inte in på detaljer, folk är ju så skeptiska och negativa till sånt trams och flummerier ändå.. ? Konstigt att dessa flummerier ändå hjälpt mig att få mitt liv tillbaka! ?

Nu gick jag rejält off topic.. Ville bara få detta sagt! Förväntar mig att få påhopp, ifrågasättanden och bli kallad massa olika psyk- sjukdomar för detta inlägg, men det får jag ju jämt ändå bara för att jag råkar finnas till, så kan lika gärna börja säga/skriva allt jag förr hållit tyst om, börja vara mig själv fullt ut osv. Jag behöver ju dessutom träna på att hantera verbala attacker och anklagelser och allt..! ??

Vill bara säga det, att jag läser här med en känsla av OJ, ja så gör min man också!!
Tack för att ni delar. Idag tar jag emot ?

Ååååh .... det gör ont i mig
att läsa inläggen ovan. Det väcker minnen och smärta. Välkomna ni alla i tråden!
För tjugo år sen var jag på väg dit där du/ni är och för femton år sen var jag där.... Jag insåg att mannen jag älskat - och ännu älskade i sitt nyktra sanna jag - var alkoholist och jag hatade insikten. Jag gjorde allt för att hjälpa och ingenting av det hjälpte. För ganska precis tio år sen hittade jag hit och började också läsa om medberoende.
Strax före årsskiftet (2010-2011) beslöt jag att lämna honom, jag hade tänkt på det länge men beslutet kom plötsligt. Då insåg han.... valde och lovade att sluta dricka. I ett och ett halvt år var han nästan helt nykter med enstaka korta och ’små’ återfall. Sen tog han ett rejält återfall och det blev hans egen verkliga vändning. Han hittade till AA och sen dess har han varit nykter.
Det här forumet var min livlina under flera år. Adde och Berra som skriver här ännu blev mitt hopp om att det är möjligt för vuxna män att vända väg. Jag hittade Alanon och det hjälpte mig att förstå och ändra mitt eget tänkande. Jag insåg också att jag hade ett inlärt medberoende sen barnsben, min pappa var alkoholist.
Jag har haft en oerhörd hjälp av att läsa på de olika forumsidorna här och att gå på öppna AA-möten. Nu finns också poddar, t.ex Medberoendepodden och Alkispodden.
Det är en nödvändig och ofta lång väg till insikten att man inte kan förändra nån annan än sig själv! En nödvändig insikt för att kunna släppa taget. Det är också viktigt att inse att beroende, oavsett vilket, är en sjukdom och inget som någon valt. Att lyssna på människor som kämpar med beroende har gett mig respekt för det jag tidigare kände förakt för.
Sök kunskap, sök stöd hos Alanon och andra som har erfarenhet. Fortsätt läsa och skriva här. Sluta skyla över och hemlighålla. Du är inte ensam❗️ Vi är många, både beroende och medberonde❗️
Glöm aldrig att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv❗️Det är inte lätt men det är möjligt❗️ / mt

att läsa inläggen ovan. Det väcker minnen och smärta. Välkomna ni alla i tråden!
För tjugo år sen var jag på väg dit där du/ni är och för femton år sen var jag där.... Jag insåg att mannen jag älskat - och ännu älskade som den som var i sitt nyktra sanna jag - var alkoholist och jag hatade insikten. Jag gjorde allt för att hjälpa och ingenting av det hjälpte. För ganska precis tio år sen hittade jag hit och började också läsa om medberoende.
Strax före årsskiftet (2010-2011) beslöt jag att lämna honom, jag hade tänkt på det länge men beslutet kom plötsligt. Då insåg han.... valde och lovade att sluta dricka. I ett och ett halvt år var han nästan helt nykter med enstaka korta och ’små’ återfall. Sen tog han ett rejält återfall och det blev hans egen verkliga vändning. Han hittade till AA och sen dess har han varit nykter.
Det här forumet var min livlina under flera år. Adde och Berra som skriver här ännu blev mitt hopp om att det är möjligt för vuxna män att vända väg. Jag hittade Alanon och det hjälpte mig att förstå och ändra mitt eget tänkande. Jag insåg också att jag hade ett inlärt medberoende sen barnsben, min pappa var alkoholist.
Jag har haft en oerhörd hjälp av att läsa på de olika forumsidorna här och att gå på öppna AA-möten. Nu finns också poddar, t.ex Medberoendepodden och Alkispodden.
Det är en nödvändig och ofta lång väg till insikten att man inte kan förändra nån annan än sig själv! En nödvändig insikt för att kunna släppa taget. Det är också viktigt att inse att beroende, oavsett vilket, är en sjukdom och inget som någon valt. Att lyssna på människor som kämpar med beroende har gett mig respekt för det jag tidigare kände förakt för.
Sök kunskap, sök stöd hos Alanon och andra som har erfarenhet. Fortsätt läsa och skriva här. Sluta skyla över och hemlighålla. Du är inte ensam❗️ Vi är många, både beroende och medberonde❗️
Glöm aldrig att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv❗️Det är inte lätt men det är möjligt❗️ / mt

Mitt favvoprogram på radio, idag har jag vaknat tidigt med godmorgon småbarn, lilla världen alltså.
Frukost, morgondopp är förmiddagens agenda, ikväll hem till stan för jobb ett par dagar. Regnet verkar kunna ta hand om vattningen denna vecka och ska försöka få till en klipptid. Då återstår naglar och ögonbryn för att återställa denna klenod till sitt ursprungliga skick ??
Nykter idag apropå ursprungligt skick. Njut av dagen! ?

Hej! Vilken jobbig och tröttsam situation du är i. Det svåra med det här är att det smyger sig på... att det som är onormalt blir normalt och att man accepterar det... Kan du försöka ställa dig utanför och se in med friska ögon? Låssas att en vän har det så som du beskriver, vad ger du för råd? Jag filmade min man när han var full, jag fattade inte fören jag såg filmen att...han är inte stressad..han är ju FULL!!! Jättefull!!

Får du hjälp av någon utomstående? Vet någon som du kan prata med? Jag fick tipset här, att googla din kommun och anhörigstöd alkohol. Man får ca 5 samtal med en professionell, man kan vara anonym.
Det du beskriver är ju ett rätt, i mitt tycke, långt gånget alkoholistbeteende, ni har barn... Tänker på deras uppväxt, vad man vill ge med dom. Det var när jag tänkte på det jag kom till skott och "slängde ut " min man trots att jag vet att han ramlar ner för ett stup då...

Jättesvårt när man också driver företag, vi gjorde det med-jag fick ett 6 sidors långt brev från en kund som var missnöjd. Han beskrev i detalj det jag kände och visste... Min man var full på jobbet och gjorde dåliga jobb. Han ville ha pengar tillbaka så jag betalade, bad om ursäkt och ...satte ner foten. Hit men inte ett jäkla steg till...

Sköter han sin del av företaget? Hur länge till? Kan du driva det själv om det rasar? Kan du flytta med dina barn? Ja frågorna är många och svåra. Hur vill du att dina barn ska minnas fredagsmyset?

Jag har fått mycket hjälp här inne, bara det att skriva ner orden gör att jag såg vad som hände. Idag ligger min man längst ner. På en parkbänk. Typ. Han får resa sig själv. Han är inte mitt ansvar nu.

Om du tänker på dig själv... Vad får du? Vad ger dig energi och lycka? Det är så energikrävande att dölja, ursäkta och städa före,runt och efter någon annan... Läste här inne att man ska fråga sig själv: Vill jag ha det så här ? Du är inte maktlös!!! Kan du prata med honom om det när han är nykter? Kanske ha med en till person, om du har någon sådan nära-en vuxen, som kan stötta dig. Det där att "andra vet " kan vara jobbigt för alkoholisten med... Tänker på dig, känner med dig! Ta ett steg i taget, en dag i taget! Kram

Nu är jag orkeslös. Men visst inser jag. Ohållbart att det fortsätter såhär.
Jag skriver här för att inte kunna förminska och nästan glömma hur det är.
Makens sämsta sidor, finns ju oavsett alkoholen. Det är bara att han släpper fram mer som onykter. Så känner jag. Inte alls synd om honom.
Jag har inte sett honom ännu, så jag har en oro. Jag har en liten önskan också, att vi börjar prata om hur det har blivit.
Samtidigt så vet jag att han kan häva ur sej lika mycket otrevliga kommentarer som nykter. Det orkar jag inte.
Parsamtaltal hos terapeut. Det vägrar han.
Jag har inte ekonomi att ens klara mej. Pga smärta/sjukdom.Utan vidare förklaringar. Men en stor press. Nu även stressreaktion.
Jag tänker att min egen tillvaro, mitt eget inre behöver ro.
Med min nya hängmatta kommer jag att söka mej ut. Finna inre ro. Försöka landa i mej själv.
Hitta min egen grund.
Medberoendet, det ska jag jobba mej bort ifrån. Vad det nu är?
Märkligt så ensam man blir i coronatider. Jag tillhör riskgrupp.
Mina vänner är äldre, och därför också riskgrupp.
Att sova ensam - är också ett steg för min egen skull, kom jag just på. Jag kanske gör nåt konkret ändå. ..
Nu ska jag gå till mina djur ?

En till Friskis och Svettis älskare här! Jag är så glad att min kropp äntligen tycks vilja röra på sig igen utan att straffa med en massa värk efteråt (inte träningsvärk). Har inte ens kunnat ta en promenad p.g.a. värken. Elcykeln har varit min räddning. Utmattning kan tydligen ge värk i kroppen och det har jag drabbats av. Märklig grej. Nu ett och ett halvt år senare tycks det som om det lugnat sig. Sitter just och laddar för en timmes promenad och så blir det jympa sen eftermiddag. Jippiie! Älskar också sommar men jag tänker att det är viktigt att höst/vinter inte får bli en transportsträcka bara. Vi får försöka planera för grejer så att vi har något att se fram emot hela tiden. Svårare nu än vanligt, men det kan ju vara enkla grejer som en fika eller promenad med en kompis. Att kunna glädjas i det lilla är viktigt!

Kram!

Swooosh (eller nått) hur fort dagarna går!

Idag är det 60 dagar sedan jag drack senast, och 60 är ett så pass jämt nummer så det också är värt reflektera över. Jag är inne på 8 veckor, och snart nio veckor.

Jag sov dåligt inatt, men det är helt mitt eget fel, dels glömde jag ett nikotinpiller under läppen (hu... vilka mardrömmar man får då), sen brydde jag mig inte om dra ner persiennerna, så vaknade av gryningen strax efter 3.... Men överlag har sömnen blivit otroligt mycket bättre på nätterna, jag sover nästan alltid hela nätter numera :-)

Fick en skön sovmorgon istället....

Det enda sociala igår jag gjorde var att skjutsa broderns son från sin mamma till sin pappas lägenhet, då min bror var och gjorde annat. Grabben hade urtråkigt hos sin mamma och ville iväg o göra något, om det var kompisar, fiske eller dator som lockade vet jag inte, men jag fick 15 minuter egentid med honom, då han var 200 ggr mer pratig än han många gånger är när man ses. Såklart glad att "slippa vänta på sin pappa".

Det blir strax en morgonpromenad med natur i öronen eller podd. Soligt och fint ute, jag hade, om jag inte försovit mig, planerat dra en tur ut på älven på morgonen, men det får bero, blir bara lite stressigt istället.

Sedan är det corona-säker gudstjänst för min del, vi fick boka plats via nätet innan, och jag kände att det var dags gå igen, förra gången jag var iväg en söndag var nog i ... mars eller april... min gudsrelation hänger inte direkt på att jag går på möten, inte alls, men det är ett trevligt sätt träffa "gelikar", och kanske få någon ny infallsvinkel på något i livet.

Om ett dygn är jag på jobbet igen... en kopp kaffe med en av kollegorna, sedan drar det igång, kalendern är redan ganska planerad för veckan som kommer, förutom de löpande uppgifterna som hör jobbet till. Det kommer nog bli en intensiv vecka, många är tillbaka och mycket ska starta upp. Bra få göra rätt för lönen :-)

Bra du skriver av dig av dina tankar.

Det måste ju vara viktigare att du inte dricker hejdlöst, eller misslyckas med att uppnå total avhållsamhet. Istället lever du ett liv där du mår riktigt bra, dricker lite nu o då, utan att det går överstyr. Du har ju kommit långt om du håller dig där, tycker jag. Om du kör så livet ut eller hamnar i helvitt så småningom är nog mindre viktigt.

Skäms inte för det beslutet och den nivå du hittat balans i, tycker jag!

Det har gått över förväntan lätt de första veckorna sedan jag bestämde mig för att ta en helvit period. Men i fredags kväll efter jobbet kände jag första riktiga suget. Det är ju inte så svårt att inse vanans starka krafter eftersom fredag och avkoppling efter en arbetsvecka alltid haft ett självklart inslag av alkohol. I mitt fall alltid en öl. Ja, en till att börja med i alla fall. Har ju oftast inte tagit många minuter innan det varit dags för öl nummer två osv.
Men jag var förberedd och gjorde det som jag fått tips på i denna tråd. Jag snörade på mig promenadskorna satte in hörlurarna med ljudboken ”Skål ta mig fan” av Torbjörn Åberg och sedan gick jag en långgrunda i den varma sensommarkvällen. Tänkte också på AndraHalvleks mantra ”Aldrig glömma ...” och känslorna från senaste ångestsöndagen bubblade upp till ytan. En känsla som jag alltid hatat, men ändå har jag låtit mig utsätta mig för dem så många gånger under större delen av mitt liv. Man inser hur manipulativ denna sjukdom är som kan få oss att leva och bete oss på ett sätt som skadar oss själva både fysiskt och psykiskt.
När jag kom hem var inte bara suget borta, utan jag kände istället nästan en avsky för tanken att ta mig en öl.
I går var det så fyra veckor sedan min senaste fylla. Jag och min fru var bortbjudna på kvällen och givetvis var det en förväntasdrickaalkoholsituation.
Nu bor våra vänner dock utanför stan oftast brukar vi nuförtiden ta bilen. Min fru brukar oftast köra, så det var inte så svårt att dra ikvällärdetminturattkörakortet. Så även om rastlösheten, som jag skrivit om tidigare, infann sig ganska tidigt på kvällen så hade jag faktiskt en riktigt trevlig och rolig kväll igår. Något som jag inte skulle ha trott om jag bara backar bandet en månad tillbaka.
I dag söndag vaknar jag därför pigg, glad och energifylld för tredje söndagen i rad ser fram emot att även kunna lägga denna dag 29 till handlingarna.
En dag i taget med support av tiden.
Skänker all kärlek till er alla denna söndag <3

Vill tacka dig för alla dina intressanta och folkbildande inlägg som gäller alkohol.

Jag är en sådan som inte lyssnar på poddar eller läser så värst mycket böcker om alkohol just... tycker det är lite jobbigt och tröttsamt...

Men jag åker gärna snålskjuts på dina inlägg och blir lite mer klok och allmänbildad på så vis ???
Ha en fin söndag ☀️

Kram ???

Skönt att du tar egentid och laddar upp batterierna ?
Bra att du har insikt och gör det som känns bäst för dig??
Det är så det ska vara!
Ha det så fint?
Stora kramen ???

Söndag morgon igen och jag har sovit gott inatt. Det är svalare ute och det är så skönt!
Fattar inte att det snart är höst igen. Det känns som att sommaren inte har varit på grund av Corona och allt som blivit inställt...?
Trots fint väder senaste tiden känns det som att tiden fram till nästa sommar kommer bli en lång väntan...
Väntan på att pandemin ska klinga av och att några av mina personliga orosmoln ska skingras.
I väntan på detta tänker jag fortsätta mina projekt vad gäller språkstudier och akryl målning. Samt med träning såklart. Livsviktigt för en kropp som börjar bli lite "knakig".
Att hålla sig någorlunda smidig och stark gör att jag blir mer rörlig och orkar mer. Får mindre ont i ryggen och lungorna mår bra av att få upp flåset.
Min bästa träningsform är Friskis och Svettis jympapass.
Där får jag utlopp för mitt rörelsebehov till musik ihop med styrka och kondition, så himla kul! ???
Men idag ska jag städa, inte lika kul...? men skönt när det är gjort ?
Ha en skön söndag alla fina forumvänner ?

Kramar ???

Hej alla!
Jag har levt med min man i 17 år, vi har två barn i åldrarna 9 och 13.
Första 11 åren var allt bra, det var ingen alkohol om det inte var fest, men han var alltid den som blev för full, inte kom in på krogen eller blev utkastad strax efter att man kom in, sovit i fyllecell x antal ggr, slagits med främmande människor av ingen anledning etc etc.

Men sista 6 åren ändrades något,
han började dricka någon öl så fort han var ledig, även om han inte hade sällskap. Inte många, så jag reagerade inte på det så mkt i början.
Men ju mer tiden har gått så ju oftare har det druckits och ju fler öl har det blivit.
Jag började ifrågasätta det här med att dricka sig full ensam, men har alltid fått ursäkter om att han inte kan slappna av och känna sig ledig, att han är stressad etc, att "när sommaren är över så blir det som vanligt igen".
I början av den här perioden så drack han bara efter barnen lagt sig, då kändes det inte så fruktansvärt hemskt.
Men till slut hamnade vi så till att när vi skulle äta fredagsmiddagar, så var han så full att maten ramlade av gaffeln, missade halva munnen och vinglade omkring i huset när han gick, tills han slocknade i soffan till fredagsmyset, snarkandes, stinkande av alkohol.

Han hade då ofta ångest dagen efter, bad om ursäkt, han skulle sluta dricka etc. Det löftet har han aldrig hållit i mer än 5 dagar som längst...

Sista 3 åren har jag blivit tvär nör jag märkt att det är på gång och sagt att "det räcker väl med 2 öl". Då har han alltid blivit irriterad och fräst tillbaka.
Vi kom överens om att han inte ska dricka när barnen är vakna, han kan nämligen säga ganska dumma saker när han druckit, och missförstår ofta om man säger något åt honom och tar det som kritik.
Tyvärr så höll det inte alls, utan han började gömma öl i källaren, garaget mm.

Kom på honom en onsdag kväll att ögonen var glansiga och att han luktade alkohol, frågade om han druckit och fick till svar -en öl i bastun... ju längre kvällen gick ju sluddrigare blev han, så kom jag på honom att gå ner till tvättstugan hela tiden, smög efter honom och hör "pysch" ljudet av en burk som öppnas, så jag stiger fram och undrar vad han håller på med, står och smygsuper, ensam, varm öl... han skämdes nått fruktansvärt först, men gick snabbt över till ilska och skyllde över allt på mig, det var mitt fel att han var tvungen att smyga...

Vi har haft det jättedåligt sen dess. Smygandet fortsätter, han är full minst 3 dagar i veckan, alltid ensam.
Barnen har sagt till honom att de inte tycker om när han är full.
Jag vet inte längre vad jag kan göra.... jag mår jättedåligt i det här.

Han kan även "göra snälla saker åt mig" utan att jag bett om hjälp,samma dag som det är dricka på gång, det är som att jag ska vara tacksam och låta honom dricka för att han var snäll?

Sista tiden pratar jag knappt med honlm när han dricker, jag undviker honom och vill bara att han ska somna...

Har vi folk på middag så dricker han så fort att han är kalas väldigt tidigt, skämmer ut sig, pratar oförståeligt och alltid däckar tidigt, jag skäms och ursäktar honom, att han jobbat mkt och är trött i kroppen mm.
Är han vaken efter kl 21 så är det ett mirakel.

Jag har många gånger vart på väg att lämna honom , men det är svårt. Hur kan man hjälpa honom, han vill inte...
Vi driver också ett företag tillsammans där vi båda jobbar heltid.

När jag gick på AA skulle även jag bryta med alla även de som inte hade missbruksproblem och knappt drack över huvudtaget, gå på möten typ jämt och bara umgås AA folk. Och jobba i stegen kan säga de gick åt helvete redan vid steg ett erkänna mig maktlös. I min värld så var man gett upp om man ställer sig maktlös inför ett problem då har man ju gett upp. Aldrig druckit så mycket som när jag gick i behandling minnesotamodellen och tvingades gå på AA möte 2 ggr i veckan. Aldrig känns mig så ensam, utstött som då. Plus detta ord gud gav mig kalla kårar och alla men se decsom en högre makt, högre makt för mig är typ gud el vad man nu tror på. Så slutade där. Sen köper inte jag att de är en sjukdom och tar man bort alkoholen så löser sig alla problemen, utan man dricker för döva något el för bli lugn från stress alltså är alkoholen inte problemet utan en lösning på de problem man har och de är de man måste jobba med. För mig är AA en sekt i alla fall i den här stans innersta AA krets

Jag ska också träffa min mamma imorgon. Vår relation är historiskt trasig. Inte speciellt bra nu heller. Hon är beroende av mig, jag ”ställer upp” så mycket jag orkar och hinner.

Jag har slutat sörja det förflutna. Har landat i att jag inte vill göra mot henne som hon gjorde mot mig. Det ger mig inte frid. Både nu och när hon inte finns längre, hoppas jag.

Jag ska verkligen tänka på dig imorgon. Och jag hoppas att ert möte ger mersmak. Även om det är jävligt tufft att tränga bort alla minnen. Jävligt tufft. Tyvärr lönlöst att försöka prata om dem också. Det har jag försökt, men gett upp.

Kram ?

... och slutar på egen hand nuigen?? Kaveldunsäsongen är här.
Jag som inte ska flytta nånstans lyckades fastna i Hemnet-träsket, kanske du med?
Kram och önskar dig en härlig söndag! ??

Det är verkligen något mycket fint att få ta hand om små barn igen.
Närvaron och tunnelseendet i glädjen över... ett dyk från bryggan eller en solnedgång eller en skål chips och Coca-Cola.
Livet är för mäktigt och smått på samma gång. Håller mig i undervegetationen idag, pysslar på. Långt samtal med vän på telefon. Dricka-vin-i-små-klunkar- läge.
Not, såklart.
I min säng andas dessa små av solen fortfarande varma kaminer med såna där andetag som går att grina lite över, så gulligt.
Sprungit 6,5 km i mitt långsammast tempo pga läste att skador är vanligast när kondisen snabbt blir bättre - men musklerna inte utvecklas i samma takt.
Men har taktat mellan 18-22 km/vecka sedan jag började för sex veckor sedan.
Provar min hopplösa/fina kjol varannan dag och väntar på dagen då jag kan andas i den utan att knapparna flyger upp.
Tänker att det inte spelar så stor roll pga hemarbete och ingen kommer se den där kjolen iallafall.
Funderar över hösten och hur, eller framförallt var- den ska levas.
Att jag kommer vara nykter är inte längre något jag funderar över.
Igår insåg jag att det i dagarna är 20 år sedan jag slutade röka.
Har övervägt att någon gång ta en cigarrett men avstått pga ett återfall efter 8 års uppehåll som eskalerade med rekordfart, 1 paket om dagen efter bara några månader.
Note to self.
Har övervägt att börja röka men med min trackrecord så nej.
Fundera över om 20 år är lagom tid att vara nykter.
Har druckit regelbundet i 20 åt, varav de 2-3 senaste med stora överdrifter och i allt högre takt.
Vi får se med det.
Tar en dag- och 20 år i taget.
Vid något tillfälle i vintras sa min man att det kanske kändes tråkigt att ALDRIG mer öppna en god flaska vin.
Det oroade mig, gjorde mig osäker på om det här beslutet är så... bra.
Måste meddela honom att det inte blir några mer goda vinflaskor med frun. Men jag är bättre så här.
Vi har det bättre, mer känslor som efter många år fortfarande kan vara hjärrbultande starka.
Mer tur än skicklighet och vissa dagar ren vilja (att inte ge upp).
I nykterhet gäller inte så mycket tur utom möjligen att hitta hit, en slump för många av oss. Att sluta dricka är en ensam liten väg att traska, ena foten före den andra.
Sov gott, jag ska äta lite mer chips och spana på några Tradera-bevakningar. Sen krypa ned hos mia småfolk som önskar sig pannkaka till frukost ?
Kram uthålliga person som ev orkat läsa om denna händelselösa dag ?

Svar ifrån folk som inte är trevliga och stöttande/förstående undanbedes!!

...att man får faktiskt hjälp, även om man måste komma ned i någon viss promille först, förstås. Det är samma schema med benso överallt, som jag har förstått det. Som sen trappas ned. Man ska inte behöva må jättedåligt, det finns andra medel som kan hjälpa innan man kommer ner tillräckligt mycket. Har kollat detta noga, då jag haft samma diskussioner med min dotter. Men kan förstås inte garantera att det funkar överallt, Var bor nI? Kram

Vi här är ju precis som du, såna som känt att det blir för mycket, sedan om det är två dagar i veckan eller varje dag spelar ju mindre roll.
Du skriver att du startade en tråd för flera år sedan, så insikten har du ju redan. Då är det liksom bara att sätta igång med en nykter period till att börja med. Och läsa här- har hjälpt mig mycket!

För det andra så känner jag inte igen mig i det att man förväntas dricka för att vara normal.. Alla andra pratar om hur jobbigt det är att tvingas tacka nej till fester och att det är jobbigt att folk frågar varför man inte dricker.
Jag har inte varit på fest, bröllop, dop, släktmiddag etc etc på flera år för jag har knappt nån släkt kvar i livet, har inga människor i mitt liv som anordnar fester och sånt... Ändå har jag en hel del vänner & bekanta fortfarande! Jag skulle ha LÄTTARE att låta bli att dricka om jag nångång blev medbjuden på fester, tjejkvällar, middagar mm! Det är ju pga att jag saknar sånt som jag blir deprimerad och dricker!