Senaste kommentarerna i forumet

Grabbkväll med bästa polare bokad!!! Utan barn. Han har haft liknande problem som mig och vi har haft liknande resa bort från alkoholen.

Vi som söp som fan när vi festade och blev dyngraka planerar nu träning och långpromenader!!!

Haha ska bli så kul att ha äkta samtal och diskussioner och lämna en grabbhelg utvilad och i bättre skick än när man anlände.

Gött

Tröttnade på att alltid dricka tills man blir svinfull och gör bort sig och vaknar i bakfylla med ångest.

Inte en minut till av mitt liv ska gå åt till att vara bakis eller att ha ångest över kvällens fylla.

Stark ångest med panikångestattacker dagen efter..

Att tålamodet med barnen alltid blev mkt sämre så fort jag drack ens 1 glas vin. Jävla satmara kunde jag bli. Oskön känsla. Jag vill inte vara sån, mina barn har inte bett om att finnas till. Att ha barn är (för mig) prövning nog som det är utan att försvåra allt med alkohol.

Tack FinaLisa. Skam den som ger sig. Jag är så innerligt less på alla återfall. Behöver hitta vägar att minnas när livet börjar blir bra igen att inte komma på tanken att det här går bra denna gång. Jag vet med en så tydlighet att det inte går. Vet att det tar emot att tänka tanken "aldrig mer" och man ska ta en dag i taget, men jag behöver verkligen jobba på idén om aldrig mer.

Den värsta ångesten har lagt sig, igen, och jag brottas nu med jag har svårt att koncentrera mig. Behöver fokus för att klara mitt arbete och det är verkligen svårt just nu. Försöker vara snäll mot mig själv och inte känna stress, vet att detta går över efter si så där 20 dagar. Sova, träna, äta och vara snäll mot mig själv får bli mitt fokus just nu och däremellan göra så gott det går med alla andra bestyr.

Sömn stressar mig då jag vet att det är svårt att komma till ro på kvällen och somna, det är allena A påverkan på mig, så här behöver jag ta en dag i taget och göra mitt bästa tills sömnen kommer i ordning igen.

Idag fick familjen ett efterlängtat besked och impulsen säger att det ska firas med nåt bubblande i fina glas. Jag känner att det är helt ok med något alkoholfritt, för jag har ju bestämt mig för att klara detta. Ett firande i taget.

Jag kommer aldrig helt strunta i vad andra tänker o tycker - de kan ju ha en anledning till åsikten, men vill bli ännu bättre på att inte styras av det för att få en plats i tillvaron; oavsett om jag ser någon som jag tänker jag är bättre än (är minsann inte som den där), eller någon jag beundrar och vill bli accepterad av. Den kampen speglar nog en del av den skit jag växte upp i... aldrig duga, aldrig säga vad man tycker, bara ytan är bra.

En balans kanske. Men en del i att börja leva för sin egen skull :-)

Idag joggade jag för första gången mer än 30 minuter i sträck, nästan 5 kilometer (ja... långsamt), så snart får jag lägga det till min sommar-bucket-list också ; att kunna jogga 5 km. Egentligen redan avklarat tror jag för jag ville nog kunna jogga just en halvtimme.

En dag i taget vad gäller alkohol kommer gälla ett bra tag till, även det varit väldigt lugnt med allvarliga sug, så borde det komma, underligt vore annars.

Ha en fin kväll

Jag funderade lite på det som Torn skrev i en tidigare kommentar i den här tråden gällande ålder. Jag beskrev hur jag just nu tyckte att det tuffaste inte var att avstå från A, utan vad man ska säga i situationer där jag känner att jag ”förväntas” dricka (eftersom jag alltid gjort det).
Jag funderade på varför jag tycker det är svårt och på något sätt måste det ju vara andras reaktioner jag är rädd för.
Alltså hur andra ska reagera i dessa situationer om jag säger ”sanningen” och att jag därför inte vill dricka A. Varför detta känns så jobbigt vet jag inte, för tänker jag rationellt inser jag ju att det är löjligt, då det inte finns något att vara rädd för.
Torn skrev då att detta kan vara åldersrelaterat och jag tolkar det som att det är lättare att lägga fram ”sanningen” ju äldre man är (och ju äldre mottagarna är).
Jag kan dock uppleva tvärtom. Min känsla är att det verkar enklare att avstå och att vara öppen med det i den yngre generationen. Jag är själv snart 58 år och tycker det är skitsvårt. Däremot kan jag glädjas åt att jag nu klarat 23 helvita dagar, vilket måste vara personligt rekord sett över de senaste 40 åren. Idag kommer jag lägga ytterligare en dag till handlingarna. Jag kommer att försöka fortsätta att bara tänka en dag i taget. Längre orkar jag inte i nuläget.

Det bästa är att ge hjärnan lite friskt syre med hjälp av fysiska pulshöjande aktiviteter. Springa, cykla, gå i trappor. Vad som helst som får dig att flåsa och svettas.

I början är varje dag jättejobbig. Din hjärna har fullt upp med att läka, och tröttheten är helt naturlig precis som Adde påtalar.

Kram ?

Först, tack för inlägget i min tråd. Du har så rätt vad gäller listor. :)

Det där med positiva och om något negativa effekter med att sluta med A håller jag helt med om.

Det enda positiva med att dricka är att man ibland inte har något att se fram emot, att man inte kan fira av dagen eller något sånt. Men det är ju i sig tragiskt tänker jag. Mina promenader har ju blivit lite av det jag unnar mig istället (tills nu då jag stukade foten). Sen är väl en annan positiv sak med att dricka för mig att jag kan slappna av lite, speciellt i sällskap där jag kan hålla mig någorlunda normalt full. Men fördelarna med att inte dricka är desto fler.

En dag i taget och var stolt över vad du har fixat. Även om vi skulle falla så vet vi nu att vi kan, att det går :)

Kikar in och säger bara hej, har inte riktigt haft orken att vara aktiv här på en stund men är nykter i dag, lovar en dag i taget som vanligt.

Känner du att du har kommit tillbaka lite till rutinerna nu? För mig har det varit lite sådär, men i går kom eleverna tillbaka till skolan och det gör mig alltid glad. Det är ju dem jag är där för liksom :)

O du, glöm inte att varva ner och vila lite, annars är det lätt att hjärnan tar till andra medel. kram

Tack alla som skriver!

Är nykter i dag med :) men har haft en väldigt jobbig vecka då jag mått superdåligt och knappt kunnat ta mig till jobbet. Livskris/identitetskris delux typ. Skulle ha hört från de som gör utredningen nu men ringde i går och som vanligt så är det något som gått fel. Läkaren har slutat så de måste kanske göra om en intervjudel. De återkommer i slutet av nästa vecka. Jag sa till dem att jag mår så dåligt att jag inte vet vad jag ska göra. De sa att de skulle skynda sig. Vården och psykiatrin är ju inte alltid jättekul, speciellt om man inte riktigt har orken att kämpa själv.

Skulle nog behöva hjälp NU men när psykologen frågade om jag skulle komma in och prata med en läkare så jag kunde få antidepressiva så blev jag bara arg. Jag är inte emot det, visserligen har jag inte mått så bra av dem jag tog förr, men jag vill inte ha ett samtal på 10 minuter och sen några mirakelpiller. Piller kommer inte lösa mig. jag måste få veta vad mig är först, vad som skapades annorlunda i mig som jag kan få hjälp med att hantera. I vilket fall...

Har fått jättemycket stöttning från min mor dessa dagar, hon har varit sådär lugn och bara kärleksfull. Det är jag så glad för. Men när vi satt och pratade om mående så frågade jag henne om hon någonsin mått dåligt, på samma sätt som mig. Att man avskyr sig själv, det man gör, eller som man ser ut så mycket att man bara vill krypa ur sitt eget skinn. Hon sa nej. Det gjorde mig glad för att det unnar jag ingen. Men samtidigt lite ledsen då jag inte förstår var det kommer ifrån. Blev aldrig mobbad som barn, aldrig utsatt, inga familjebekymmer, två underbara föräldrar och far/mor-föräldrar... jag har liksom inte någon vettig ursäkt till varför jag är så fucked up. Min pappa kan jag ju inte riktigt prata med om sånt här, han är inte så öppen.. men gissningsvis så kommer allt detta från hans sida.

I vilket fall, i dag mår jag okej. Inte bra, men inte så dåligt som i går. Håller mig nykter i dag, det är det enda jag kan lova.

Så väljer att inte dricka i dag, istället försöker jag att inte skriva listor såsom kallekandricka föreslår ;)

hjärna börjar nog att storstäda när den sluppit gift i 3 dagar ! Trötthet är ett friskhetstecken så sov så mycket du kan så kropp och knopp får komma in på friska spår !

...på att ha ångest varje morgon, kämpa mot baksmälla och må dåligt. Varje dag gick ut på att överleva.

Mest att jag inte kunde tänka andra tankar än alkohol. Hjärnan kidnappad.

... att se målarfärg torka, jämfört med att dricka. Alla kommer vi dit om vi inte triggar och retar kroppen med tillförsel av alkohol. Man måste ge det tid. Och tålamod.
Att sluta dricka, är liksom inte att beställa något av livet utan det är mer som att börja om och utforska på nytt sätt.
Mina första veckor nykter kände jag mig rätt otålig dels över ”hur länge jag ska behöva hålla på såhär” men också ”måste jag verkligen sluta”.
Det tog lång tid att inse att bara jag bestämmer det, och att då fortsätta är att låta vissa dagar, sug, tankar - liksom bara vara. Tvinga sig att andas och ligga still när det kliar. Typ.
Jag kan inte svara på om tankar på alkohol släpper, men besattheten är inte för evigt, när saker tappar sin laddning- passion eller semlor eller vin- så tynar kraften bort, det elektriska fältet slocknar. Är säker på att det gäller även för dig!

Har också Rörstrand, gör varje måltid till något extra.
Och en ryggsäck är omsorgsfullt med tanke på allt vi släpar runt på.
Höll på att skriva: hälsa och gratta som man gör men kanske lite överdrivet... ?
Njut av firandet! ??

Hej,
jag är nu på min tredje dag utan alkohol. (Går på mottagning så får ju hjälp). Men den här dagen känns min hjärna som helt inlindad i bubbelplast, spindelväv, gamla löv eller vad vet jag. Som bortdomnad. Väck. Kan den här dagen vara den värsta? Igår var jag på mottagningen och träffade sjuksyrra och det kändes ok med abstinens och blodtryck, puls. Men min hjärna idag? Är det vanligt att det är så här?

Visst har vi alla lite revanschtankar, men det är alltid bättre att leva sitt eget liv för sin egen skull, och helt strunta i vad andra tycker. Både då och nu.

Kram ?

Allt känns bra, skönt med vardagen igen tycker jag. Var på AA-möte igår, trivs jättebra med det också.

Vilken skillnad det gör på humör och arbetsinsats när jag nu sover så bra som jag gör.

Ha en fin dag ❤️

Slänger in några ostyriga tankar i tråden....

Jag vet inte riktigt vad jag ser på mig i förhållande till alkoholen, alltså, vilket epitet jag ska använda, alkoholist? problemdrickare? beroende? smygsupare? eller vad? Periodare var jag dock inte eftersom det var varje vecka jag drack trots ansatserna att sluta varje gång.... Jag har inte haft behov av avgiftning, antabus, inte tappat körkortet (även om jag faktiskt kört onykter minst en gång...), klarade av att vara på jobbet varje dag även efter jag svept sju-åtta-nio starköl, aldrig någon som sa något. Även om jag många gånger drack färre än så var det en vana / beroende som jag inte kunde sluta med bara så där. Fången.

Benämningen kanske kvittar - det var något jag inte med fri vilja enkelt kunde avstå på samma sätt som jag kan undvika se ett tv-program, köpa en chokladkaka, utan det krävdes flera misslyckade försök.

Att jag var stadd på en bana där A skulle fortsätta göra mitt liv insnärjt var dock självklart, och enda vettiga var det som jag fick chansen för ett par månader sedan, att helt sluta. Hade jag fortsatt hade det antingen varit på samma nivå, eller eskalerat sakta eller snabbt. För visst ville jag återuppleva det där jag fantiserade om, den ljuva berusningen som jag jagade.. som aldrig fanns på annat ställe än i min hjärna.

Som jag tänker på detta, så är appar, detta forum, vänner, min dagbok som påminner om eländet jag satt i, de sakerna kan aldrig ensamt avhålla en - men en app kan som en av alla saker som kan påminna om vad man faktiskt vunnit :-) Tydligen har jag i pengar sparat 4000 kronor... Men största vinsten är inte det, inte heller antalet nyktra dagar, utan det jag gör istället, hur jag sover och hur jag mår, att jag slipper smyga inför de jag känner. Och det(den) enda som kan få mig att fortsätta vara nykter är jag själv.

För exakt sex dagar sedan skrev jag ”det känns nästan som pms även om det var länge sen sist” och det visade sig vara rätt.

Nu hoppas jag bara att lusten att göra saker kommer tillbaka snabbt, för det är jobbigt att klampa runt som i lera, trött och håglös.

Hormoner har varit big trouble för mig i hela mitt liv. Tack och lov att jag inte längre toppar den cocktailen med vin ??

Kram ?

Dels, och viktigast, för din egen skull. Ibland behöver man skrivandet mindre men ibland är det fint att ha en plats där man kan formulera sig och dela med sig. En annan aspekt är vinsten för andra som inte hunnit dit där du är idag, de som är nånstans på vägen. Då kan trådar som din vara ovärderliga, t.o.m avgörande. Flytta gärna till Det vidare livet, du kan bra höra hemma där nu. Allt det bästa och varmt grattis till all nykter tid?/ mt

Anledningen till att jag förespråkar det är att det är enklast. Man väcker inte suget gång på gång - och då är det enklare att avstå över tid.

Men alla glas alkohol man inte dricker är en enorm hälsovinst!

Kram ?

Just nu står jag och stampar på jobbet. Det finns minst fyra stora frågetecken om personal och rekrytering som ligger och stoppar i mitt arbetsflöde som en kork i en flaska. (Som absolut inte innehåller alkohol ?)

Det jag har gjort är att jag har lappat och lagat halva augusti och september, precis som jag har gjort sen oktober i fjol.

Från oktober i år måste vi ha en mer permanent lösning för kontinuitetens skull. Det blir sannolikt beslut som får dominoeffekt, så allt hänger ihop.

Och det är beslut som min chef måste ta. Jag presenterar idéer på löpande band och hon svarar ”jag har inte hunnit”. Det är nog det allra vanligaste svaret jag får från henne.

Så just nu går jag bildlikt talat i vattenbrynet och småplaskar. Redo att ge mig ut i vågorna, men jag väntar fortfarande på startskottet från henne.

Jag plockar upp lite skräp här och där, sorterar en hörna och vaskar av det löpande. Långt ifrån tillräckligt för att sysselsätta mig. Långt ifrån tillräckligt för att jag ska ”gå igång”. Så boring ?

Kan det aldrig få vara lite lagom? Varför alltid för mycket eller för lite?

1) Vad kan jag inte göra något åt?
- Att min chef inte har tid just nu att fatta beslut i olika frågor.

2) Vad kan jag göra?
- Fortsätta lappa och laga.
- Fortsätta ge min chef idéer om hur man kan lösa saker.
- Fortsätta med ”personalvårdande” insatser, som helst inte får kosta något förstås.

Jag försöker avlasta henne genom att inte bjuda in henne i alla beslut. 99 av 100 frågor som rör personal och rekrytering sköter jag helt själv.

Bjuder henne medvetet inte till alla avstämningsmöten. Försöker ge henne arbetsro. Ändå tycker jag att hon lägger sig i detaljer på ett sätt som hon inte borde. (Hon överhör andras samtal.) Hon borde jobba med större överblick, ta rambeslut och låta oss andra mellanchefer ägna oss åt detaljer.

Min psykolog skulle säga att hon ägnar sig åt prokastrinering. Detaljbeslut i vardagen ger snabbt resultat och tillfredsställelse, samtidigt som man skjuter upp de större och svårare besluten/arbetsuppgifterna.

Hur framför man det till sin chef på bästa sätt? Vi är ju inte superpolare direkt ?

Kram ?