Senaste kommentarerna i forumet

Bra diskusion i din tråd Vinäger.

Så upptäckte jag att mitt ex som levde på mig i ganska många år. Det började med att han lånade pengar och jag ändrade mitt tänkande att det fick bli gåvor. Det var nog min räddning. Att jag började tänka så, eftersom jag ofta tänkte att han skulle komma på fötter som entreprenör igen och kanske betala tillbaka och då skulle jag kunna köpa mitt hus. Jag började meditera och gick en utbildning. Och arbetade med acceptans och att släppa taget. Det var då jag insåg att alla "investerade" år, alltså att jag försörjde honom och han skulle stå för ekonomin senare, så insåg jag att senare kommer aldrig att hända. Jag vaknade i mina meditationer och insåg hur beroende han var av alkoholen.

Under vårt första år som vi levde ihop bodde vi i hans hyrda bostad och vi var ute och åt på restaurang ofta och jag ville helst laga mat och äta hemma. Men jag klädde mig fint och vi var ute och åt med vänner, tills jag sa att min sömn betyder allt för mig för att jag skulle sköta mitt arbete så minskade våra middagar ute till helgerna.

Så där höll det på. Sedan flyttade vi till mitt hem. Och jag ville inte längre följa med ut och äta, inte alls. Ställde upp ibland när vänner kom till stan. Lite som ett barn inte vill vara med och leka. Jag förstod att jag inte orkade med alla glasen med alkohol och alla samtal med bordsgrannar osv, vilket kunde vara trevligt till en början, men inte när jag började se hur det skulle fortsättas tills servitörerna hade gått hem och personalen bad oss gå. Varenda gång. Och jag orkade inte längre. Han fick gå ut själv.

Vi bröt upp för 2,5 år sedan och vi har pratat om tiden som var. Det kom fram att han har pratat med sina gamla ex och en väninna han var kär i under tonåren under hela vår tid. Inte som att han önskade dem istället för mig, utan jag vill bara säga att det är inte synd om mannen som sänder sms och ringer och behöver uppmärksamhet.

Det finns alltid någon annan som lyssnar och svarar och kanske har samma problem med missbruk. Eller så finner han en annan som också missbrukar.

Det låter som du är sund. Du tog din dotter därifrån. Bra gjort.

Lev ditt sunda liv. Visa din dotter att det var inte bra, men berätta för henne utifrån hennes ålder och förståelse, att du inte visste och var inte dömande, utan bara. Så vill inte jag leva.

Det finns så många sunda och friska fina män därute och du kan träffa en av dem.

Jag skrev, som jag brukar, mer än vad jag borde, men det blir mitt sätt att få ur mig det som jag pratar om i min vardag också. Jag levde i medberoende i 12 år och jag förstår inte hur jag kunde det. Men jag ångrar det inte. Jag har lärt mig mycket om mig själv, om andra och även om mitt ex har väldiga problem så kommer jag att älska honom för alla samtal vi haft under de åren. Han fick mig att växa. På ett sätt som ingen annan har fått.

Ta hand om dig!

Har inte hunnit så långt, men oj vad jag kände igen mig i det där med mannen man trodde att man var tillsammans med... men som fortsatte med dejtingsidor. Jag slösade ett år på en sådan man, en som bara fokuserade på sina barn, hobbies, kompisar... och hade mig som någon sorts "tillägg" i livet. När han sedan behövde börja kompromissa var jag inte värd att träffa längre...

Nu ska jag läsa vidare och se hur det har gått på din resa... Jag hänger ju på dejtingsajter och hoppas hitta "mannen i mitt liv", men det kanske är kört... (fast den tanken orkar jag inte ens tänka just nu, känns för deppigt).

Hoppas du får (en till) fin dag!
Kram

Jag har under de sista åren lagt på mig i vikt. Jag har inte bara tröstdruckit utan också tröstätit. Så fort jag satt mi i soffan på kvällen har tröstegottet åkt fram. En jädra ful ovana som nu ska brytas. Så nu har jag gjort slut med alkoholen helt. Inte druckit ett enda glas på evigheter. Mina vita perioder har de sita åren varit mycket längre än tidigare. Perioderna med alkohol blev färre och kortare och nu är de helt vita. Så igår startade jag ett medlemskap i ett viktminsknings/hälsoprogram, för att få stöd/support i min resa till ett hälsosamt liv. Jag har 10 kg övervikt som ska bort från mage och bröst. Jag är ett typisk äpple och riskerar diabetes, hjärt/kärlsjukdomar samt Cancer. Många många kvinnor i min släkt har drabbats av dessa sjukdomar och jag vill helst inte hamna där. Därför väljer jag nu att avstå från alkohol, socker, färdigmat, vitt bröd, mjölmat för att må bra.

Jag promenenrar i snitt 1,5 tim/dag med min hund, cyklar ibland och ska nu börja styrketräna hemma.

Jag är glad och taggad!

Så bra att du tar hand om dig och sätterdig själv i "förarsätet" nu. Ta hand om dig och vila, men du kanske ska berätta fär någon du litar på så att du har en support. Du skriver att du är så ensam med din hemlighet och det gör det så mycket svårare. Har du en vän/syskon att få stöd från och som du kan ringa till? Eller så kan du ringa till AA. De har en supportlinje eller så kan du ringa hit till alkoholhjälpen och få samtalsstöd.

Jag pratar med mina syskon och min vuxna dotter ibland, men mest med min man. Det gör att jag slipper vara så ensam och vi gör numera saker tillsamman utan alkohol.

Stor kram och heja fina du!

Hej, jag är alldeles nynykter, ny här och vet inte hur det är att vara i just din situation. Men har iaf läst det du skrivit! Hoppas att du får ett bättre svar i morgon.

Jag tycker du är jättebra som vågar se dina problem och söker dig hit! Tror du det kan vara en förlossningsdepression som ligger i botten för hur du mår? Vet att det är lätt att missa det i alla känslor och ansvaret för barnet. Kanske kan du få hjälp på BVC med samtalsstöd för att du känner dig ensam med barnet? Eller så börjar du med programmet här på sidan först, här finns gemenskap och stöd. Tror du kommer känna en enorm lättnad när du slutar dricka, många problem orsakas ju av själva alkoholen, finns mycket bra lästips här på forumet om det. Till hösten drar det ju också igång öppna barntimmar till exempel i Svenska kyrkan, där man kan träffa föräldrar och pedagoger, och få möjlighet att prata med präst eller diakon om man vill, det behöver inte vara samtal om tro, utan mer om livet i allmänhet... Fortsätt att sök en form som passar dig för att hitta nykterhet och balans, du har allt att vinna!

Hur tungt det än är så håller ångesten inte i sig så länge. Särskilt om man gör klart för sig själv att man inte tänker dricka för att få bort den. Tror ibland att beroendet tar till ångest för att få tillbaks alkoholen.. Mitt tips är att promenera eller jogga, och köpa hem goda mineralvatten eller teer att ta till när du blir godissugen. Tråkigt i början, men man vänjer sig. Några bitar mörk choklad, minst 70% kakao, när man vill unna sig något på kvällen funkar också tycker jag. Ta en timme i taget nu, och sen dag efter dag. Ta hand om dig!

Hoppas du får god hjälp och slipper ha med den tråkiga nattpersonalen att göra... Ta hand om dig och tänk framåt mot ljuset i tunneln. Har du någon målbild? Något att se fram emot när du tagit dig vidare i nykterheten? Själv ser jag fram emot helgmornar utan bakfylla, med kaffe och lugn i kroppen...

Hej! Jag vet inte riktigt varför jag skriver här men hoppas på någon som kanske har tagit samma steg som kanske till och med har tips.
Jag har druckit alkohol sen jag var 14 år, jag var livrädd för de innan då båda mina föräldrar och tidigare generationer samt syskon har grova alkohol problem. Men det började när jag var 14 och nu är jag 19. Jag är i åldern då mina vänner vill gå till krogen på helgen istället för att göra allt annat vi lika gärna skulle kunna göra på vardagarna. Och jag vill ju självklart också detsamma. Men skillnaden mellan mig och mina vänner är att jag inte kan hantera mig själv. Jag dricker tills jag inte ens kan komma ihåg hur kvällen slutade. Jag har minnesluckor på flera timmar minst två gånger i veckan på grund av att jag inte kan sluta dricka oavsett vad jag gör för att försöka för 4 glas in så vill jag bara ha mer. Mina vänner tycker att jag är festens liv och rolig men jag själv känner sån extrem ångest över mina handlingar varje varje varje dag och det tar aldrig slut. Jag har nästan helt slutat att dricka på vardagar nu men så fort någon nämner alkohol är det som om jag inte kan säga något annat än ja oavsett hur mycket jag än önskar att jag bara sa nej eftersom jag redan vet hur det slutar. Jag vet inte hur jag ska kunna sluta, jag kan inte bara byta vänner eller stanna hemma när de ska dricka för då får jag ångest över att jag missar saker.
Jag har lite svårt att sätta ord på min situation och jag förväntar mig inga svar jag ville nog bara skriva av mig och erkänna för någon att jag har problem, så att någon bara vet de liksom

Har svettats ganska mycket och känner mej ospecifikt orolig, men skakar inte. Tror att jag har målat upp ett STORT abstinensspöke för att slippa sluta dricka. Har handlat idag, men tog inte med ryggsäcken som är lagom stor för att gömma BiB:en i. Har läst lite andra trådar. Så glad att jag hittade hit.

Så kan man också summera den sista tisdagen på min semester ?

Kram ?

PS. Men jag skrev en del i höstas också, innan jag valde att sluta att sluta dricka helt.

Håller med om att det är jättesorgligt när sjukdom gör att folk dör för tidigt ?

Kram ?

Hoppas på bättre inatt.
Lite jobb och städ och joggingtur nummer 10! Hade glömt hur endorfinrus funkar men nu kom jag ihåg. Lagat vegomåndag-middag,
Nu försöka somna i tid. Längtar till mitt kaffe. All is well.
Kram och godnatt ?

Ingen är väl mer snäll och omtänksam än du ? tack för tankar! Ja Bokashi funkar ej i en lägenhet med begränsade utrymmen i stan... sticka kan faktisk vara något att ta upp, tror även kläder- när jag så småningom kommer i min vanliga storlek, seglar upp som intresse igen, legat o träda ett par år. Pusslar gör jag på landet men man helt klart bli en stan- syssla, bra idé.
Jag kommer sakna att pyssla, vattna knipsa och rensa, men gillar dock inga panduro-grejer... tankar och förberedelser pågår, kommer som du förstår hålla världen uppdaterad ? Kram, ni gör vi det bästa av vår sista semestervecka. ??

Tack för respons Se klart, Andrahalvlek, Onkel F och VillJuLevaOckså ❤
Jo jag räknar väl också. Är kanske bara sur för att jag tog ett återfall...

Men, nu är jag arg på livet. Det är så orättvist! Har suttit vid en anhörigs dödsbädd idag. En person som älskar livet. Och som nu kommer att dö i förtid. Inget alkoholrelaterat, utan en hemsk sjukdom. Precis som med min mamma. Jag vet att livet är orättvist, men det är så sorgligt...

Nu ska vi se om detta hamnar rätt.
Jag är ny här. Jag träffade en kille för 1 1/2 år sedan. Vi fastnade direkt för varandra och fick starka känslor för varandra.
Jag märkte dock tidigt att han drack. Jag kommer från ett 20 årigt stabilt förhållande med tre barn. Har haft en bra uppväxt med närvarande föräldrar. Han däremot har nästan alltid varit singel och kommer från en otrygg hem miljö med en alkoliserad pappa, psyk svag mamma, soc inkopplad m.m
Vi bor inte i samma stad så det ” problemen” började inte förren efter ett halv år. Jag började bli mer och mer osäker på hur stora problem han hade med alkohol. Jag tog upp det med honom och han höll med om att han drack för mycket. Han var van vid att dricka,men sa att han inte skulle ha några problem att sluta.
Jag tyckte det kändes olustigt och jag sa ifrån att om vi skulle ses så kunde han inte dricka den dagen eller dagen innan vi skulle ses eftersom han då kanske skulle lukta.
Flera gånger ” bröt” han mot det och han lovade igen och igen och igen.
Jag blev mer och mer osäker och kände att jag behövde ” bevis” på att han kunde klara sig utan ölen ett tag. Annars ville jag inte satsa på oss.
Han var med på det. Lovade att inte dricka så att jag skulle få känna mig säker. Men han höll aldrig det och har inte gjort det ännu.
Det har nu varit såhär sedan förra sommaren.
Varenda gång som jag kommit på honom ungefär 1-2/ gånger/ vecka har han erkänt efter ett tag. Men han ljuger alltid om det till en början. Han vet att om han dricker så vill inte jag ses. Han skyller på mig nu för alla inställda träffar och helger och menar att jag straffar honom och att det inte blir bättre av det. Men det bryr jag mig inte om längre. Han tycker att jag ska ” bjuda till ” mer med tex att ses mer, sova hos varandra. Han menar att det blir ” lättare” för honom då att avstå ölen. Men jag har kommit så långt i detta nu att det inte är jag som ska ändra på något. Han vet att om han vill ha mig så måste han vara utan ölen ett tag.
Han äter Antabus sedan en månad tillbaka men dricker ändå ibland. Inte mycket kanske alltid men han dricker. Han tycker att han har ” bättrat” sig men för mig räcker inte det. Jag tror han är alkolist. Han säger själv att han har problem och några gånger så har han sagt att han är det.
Det som är så sorgligt är att jag VET att han vill sluta. Men jag tror inte att han kan.
Jag har sagt att jag inte vill vara tillsammans med honom när det är såhär och sedan förra veckan har vi paus. Jag kom då oanmäld hem till honom och märkte att han druckit öl och tagit Antabus.
Han mår väldigt dåligt över att jag inte vill vara tillsammans med honom. Jag har sagt att jag ger honom nu tid till att komma fram till hur han ska göra. Vill han fortsätta med mig behöver han vara utan ölen ett tag för att jag ska kunna känna mig lugn.
Jag har oxå sagt att bestämmer han sig för det så beställer jag tid så att vi får prata med någon. Jag är så fruktansvärt arg, ledsen och besviken på honom. Jag har ingen som helst tillit till honom. Men jag älskar honom. Men han vet att jag klarar mig utan honom.
Han mår överlag väldigt dåligt. Han har inte haft det så lätt. Han vet att jag kommer finnas för honom och hjälpa honom. Men bara om han slutar dricka.
Han vill gärna lägga det på mig och menar att om vi hade ett mer fungerande förhållande, inte bodde så långt ifrån varandra, om han kände sig trygg m.m så hade han inte druckit. Han dricker för att trösta sig. Han verkar inte fatta att om han slutar dricka så är chansen större att han får det som han önskar sig mest av allt. Men jag oroar mig att han faktiskt inte kan sluta. Fast att han vill. Kan det vara så?

Hej alla fina medmänniskor/systrar.
Jag har varit utloggad några veckor men har nu en undran.
Mina senaste veckor har varit fyllda av semester och glädje och frihet med barnen och på egen hand. Jag saknar inte exet och jag saknar inte en ny man ( inte just nu iallafall). Jag läser mycket och jobbar i trädgården och tar hand om kropp och själ. Anledningen till att jag tror att jag har så lätt att inte sakna exet är att han fortsätter vara så otroligt elak i sms till mig. Han följer/ spionerar på mig på Facebook och han kollar upp vart jag varit via GPS:en på bilen som jag fortsätter låna ut till honom ibland för att han tjatar sönder mig om det.
När han inhämtat diverse information om var jag varit eller vad jag gjort attackerar han sedan med mängder av sms.
Sms:en har karaktären: du är sjuk i huvet, du tror att du har vänner fast egentligen finns det ingen som tycker om dig, din släkt är störda, du är falsk och manipulativ, du har gjort mig sjuk för att du är så sjuk, det är ditt fel att jag fick sparken från jobbet, du vänder barnen mot mig, det är inte hans barn för jag har varit otrogen, alla hans vänner och släktingar har alltid hatat mig, han vill aldrig mer se mig igen, jag är en sociopat / psykopat, enda anledningen att jag lyckas bra på jobbet är att jag är manipulativ osv osv osv. Jag är ju fortfarande fast i känslomässiga band till honom och oroar mig mycket för att han ska få reda på att jag träffat vänner för då attackerar han mig och ber mig hälsa dem att de ska dra åt helvete för att de träffat mig. Han namnger bekanta med olika mindre charmiga nya tilltalsnamn för att han hatar dem för att de träffar mig. Jag vet rent logiskt att jag kan träffa vänner och bekanta och inte har någon skyldighet att berätta vem jag träffar för honom men han är så ihärdig och förhör mig varje gång han får chansen.
Jag svarar inte på ett enda sms, det leder ingen vart och han blir arg på mig vad jag än gör men jag blir så arg, ledsen, förvirrad och stressad av alla sms. Jag blir också arg på att jag alltid låter honom få sista ordet eftersom jag aldrig säger emot eller sätter ner foten då jag väljer att inte besvara sms:en. Hans elakheter står liksom oemotsagda. ( under årens lopp har jag förstås försökt prata med honom om detta då det alltid varit så här men eskalerat nu och bönat och bett om att han ska sluta och att han skadar relationen men han har aldrig velat lyssna).
Bodelningen är iallafall klar nu och jag har gett honom hälften av allt jag ägde plus allt av värde i bostaden ( tex tavlor och möbler) och jag bor nu kvar i huset med barnen 100% av tiden mycket ”fattigare än innan” men med rent samvete så jag har kommit en bra bit på vägen.
Men hur ska jag hantera alla dessa sms som får mig att få hjärtklappning och tappa fokus ?
Jag inbillar mig tom att han kanske har rätt, att jag är sociopat/ psykopat men inte inser det själv och att jag faktiskt förstört hans liv ? Han gör allt för att förvränga våra 20 år tillsammans och smula sönder de 20 år vi hade som innehåller många fina minnen trots alkoholen men som jag försöker bevara ljust i minnet.
Hur ska jag agera/ tänka/resonera ?
Tack för eventuell input
Blade Runner

Fy för att bära på öl i fjällen var min första tanke ?

Visa du för honom att det går utmärkt att njuta utan öl! Jag tror din upplevelse av fjällen blir ännu mäktigare som nykter ?

Jag gillar också spontana saker. Om inte innevarande dag så åtminstone inte med så många dagars framförhållning. Passar det så passar det.

Spontana sammankomster tenderar dessutom att bli så mycket mer genuina och ärliga. Ingen har planerat och fixat innan, man tar det som det kommer.

Kram ?

Hoppas du tyckte om läsningen :) Tack för dina ord, det värmer.

Vad sjukt att du kan relatera med en liknande historia - tack för att du delade vad din terapeut berättade till dig!
Jag försöker inte fundera så mycket på det här, pga av att jag inte mår bra av situationen.
Jag håller tyglarna nu, och har bestämt mig för att åtminstone höra på vad han har att säga.

Mod och styrka,
Dee

Jag står här med flaggor och hejarop , du fixat det !!!
Du kan lyssna på Anna Bennichs sommarprat i P1 också ( TV psykologen) . Hon börjar pratet med att berätta om kvällen innan hon ansökte om skilsmässa och ångesten hon kände. Att lyssna på henne som inte har de problem vi har och har genomlidit ger lite perspektiv. Du är bra !
Blade Runner

Ja, äre något vi har så är det känslor, i överflöd och det än då man vill ha är total likgiltighet ? men jag hävdar min rätt att nån gång få ge uttryck för mina känslor, utan ilska el för att provocera. Sen att min känsla är provocerande kan ju inte jag ta ansvar för, det borde han ha gjort för det är ju han som givit mig känslan. Kryptiskt men om jag står bredvid, stöttar peppar så måste jag få pysa lite nån gång, utan att få ilskan gånger 10å kastad i ansiktet. Annars kommer jag bara flyta ut till ingen, ett bihang och det vägrar jag. Känns skönt nu

Vad är de med de som jobbar natt? Alltid tykna och uppkäftiga hoppas verkligen jag får sova nu i natt för den idioten vill jag inte ha med göra igen för då kommer jag tappa det helt. Presenterade sig inte ens kan tycka de hör till god ton. Ja ja inte mycket jag kan göra åt han mer än försöka undvika idioten

Tack detsamma❤ det är bra att skriva för sig själv, att läsa sen men det ligger en styrka i att någon annan med erfarenhet läser, och du ger så kloka raka ord. 1+1=2 ?
Har din man läst något om beroende, tänker AA:s den stora boken? Min man köpte den nu, och plöjer den. Den är konkret, inga djupa vetenskapligt på det plan jag personligen kan gå lös på, på Google om beroende personer. En tanke som slog mig bara

Jag har gått på några aa möten, och det är precis som du säger man träffar likasinnade som förstår och inte dömer en. Man kan ta rygg på de som gått före o hjälpa andra som ligger efter i nykterheten. Det är ett ganska finurligt upplägg, som tar med det mesta för att just hålla sig nykter. Du får redskap och behöver inte känna dig ensam. Funkar för många, och grattis till dina nyktra veckor. Jullan