Senaste kommentarerna i forumet

Har under eftermiddagen nu legat i sängen och registrerat mig på sidan och påbörjat kursen. Bra med alla tillfällen man får för att dels fundera över sin situation och dels tvingas att vara självkritisk. Även om jag är väldigt självkritisk och medveten redan, så var det bra för att man fick skriva ner saker och inte bara låta det stanna vid tanke och medvetenhet.

Så nu är jag här och det känns ganska spännande och tänkte mest bara säga hej, för jag tror att jag kommer återkomma hit till forumet ganska mycket och ofta. Det är liksom känslan nu (förutom smärtan i min vänstra fot som jag misstänker hör ihop med min alkoholkonsumtion).

Jag är en ganska glad, öppen och välmående ungkarl som strortrivs med det mesta. Under ett par år har stora positiva förändringar hänt i mitt liv och det efter flera års djup mental ohälsa då missbruket eskalerade rejält. Att jag ändå fortsätter som jag gör är märkligt, det har jag kommit fram till så många gånger men aldrig riktigt tagit tag i.

Det som jag tror kommer bli tuffast är också det som är mitt mål: att sluta dricka ensam hemma. Det är paradoxalt det där, för jag är allt som oftast ensam hemma och då i dubbel bemärkelse - ensam som känsla och rent fysiskt ensam. Jag får mina sociala kickar på jobbet fem dagar i veckan, men kvällar, helger och lov är oerhört ensamma och det har blivit rutin och vardag för mig att dämpa ensamheten med just alkohol. Tiden går liksom snabbare, jag dricker ofta tills jag somnar och när jag vaknar mår jag toppen och är utsövd och kan äntligen åka till jobbet igen.

Jag tror det är ett bra mål som jag har, att sluta dricka ensam hemma. Jag har nämligen ingen stor umgängeskrets, en liten skara ytliga bekanta och så kolleger, men det sker oerhört sällan att jag blir bjuden på fest eller middag och kanske ett par gånger per halvår träffar jag några av dem för en middag och ett par öl på krogen. Tänker också att jag behöver hitta andra saker att göra på kvällar och helger istället för att fylla dem med alkohol och jag hoppas hitta tillbaka till den aktiva person jag än gång i tiden har varit med träning, körsång, musik och engagemang i föreningar.

Hur kommer det här gå, tänker jag. Jag tror det kommer att gå bra. Det har varit mitt val att dricka och vad händer om jag väljer att inte dricka, för jag har gjort det i perioder utan att egentligen haft några besvär, känt abstinens eller mått sämre. Jag har förstås mått bättre och därför är det så konstigt att jag fortsätter att välja dricka ensam hemma. Kanske är jag lite i förnekelse, kanske är det beroende för missbruk är det ju med säkerhet.

Nåja, nu kör jag!

Vänligen,

Familjesemester OCH artspan låter onekligen som vinn-vinn ?

Men allra största vinsten är att det blir en nykter semester, utan alkohol gömd i bilen. Fick upp minnesbilder från min pappa som gömde alkohol i bilen jämnt typ. Han körde onykter till och med, dömdes för rattfylla flera gånger.

Min nyktra resa väcker onekligen tråkiga minnen från min barndom/ungdom, minnen som jag bara stoppat undan i ett hålrum någonstans.

Själv har jag precis checkat in i en stuga ca 2,5 tim bilfärd hemifrån. Nu ska jag åka på spaningsrunda i området. Hittar kanske några hittaut-kontroller ?

Kram ?

Jag hoppas att du kan hålla i det här. Be gärna en stilla bön, men kom ihåg att det är du som måste göra jobbet! Det kanske låter lite drygt, men det kommer från en som är i samma sits som du. Du vet själv hur du kommer att må de närmaste dagarna, men tag en dag, eller en timme i taget. Till slut blir det bättre, det vet du också.

Mvh
Onkel F

Och det vet du, men just nu faller du in i gamla mönster där du tar ansvar för hans mående. Han har ansvar för sitt liv, inte du.

Börjat lyssna på boken ”Djävulsdansen” som handlar om medberoende, vore kanske något för dig också.

Låt honom sitta hemma och tjura, du och barnen har det bättre utan honom.

Styrkekramar i massor ❤️

Kram ?

Gulp, det låter ju otroligt jobbigt vara så extremt trött. Bra du tagit kontakt med din mamma, och skriver här. Kanske behöver du, som Torn skrev, ta kontakt med sjukvården, åtminstone prata med dem via 1177? Om du inte tror att det handlar om att du behöver sova bort en dag för att få tillbaka energin?

*KRAM*

Det låter ju som om du är fysiskt sjuk, kanske brist på någon mineral eller något liknande. Kanske saltbrist. Jag råkade ut för något liknande en gång och då var det just saltbrist. Du borde nog kontakta sjukvården.

Kram❤️

Du är inne i en så tuff period men ändå håller du i detta viktiga att inte dricka. Det är ett styrkeprov kan du tänka på när du känner dig trött och orkeslös. Varenda vaken timme gör du något som inte alls alkisar klarar/ håller dig nykter.
Jag fattar att det gör ont att leva just nu. Men en sak kan jag säga med säkerhet, det är att det inte alltid kommer att vara såhär. Livet förändras och ibland till och med utan att vi behöver vara aktiva. Tiden är en kompis när det känns tufft, tiden kommer att hjälpa dig vidare.
Och vi, din hund, dina föräldrar. Och att söka hjälp, tror jag på. Minns ej vad du har för hjälp i dagsläget men med ett brutet ben i en lägenhet utan möbler, vore det alldeles självklart. Visst?
Idag kanske inte är den dagen, men när du orkar.
Kram så länge. Jag kikar in lite senare. ?

Styrkekramar tillbaka ?

Från en soffpotatis till en annan: Styrkekramar!

Grattis till skilsmässan!
Jag har inte ett ex som dricker, det är mitt problem. Men jag känner helt igen den där gaslighting-effekten från mitt ex. Han vägrade också inse hur djupt hans psykiska problem gick, och skadan han gjorde mig. Jag har spenderat månader av min tid med honom förklarandes, gråtandes, skrikandes. Jag gav tusen exempel, jag ställde ultimatum. Det är fruktansvärt när ens partner inte tar en på allvar, inte tror på vad en säger. Och nu sitter han där ensam och säger att han saknar mig. Jag har skrivit långa email om alla våra problem till honom, men han låtsas liksom som att det regnar. Det får vara nog nu! Du måste inte önska honom väl, glömma och förlåta. Du har gjort helt rätt med skilsmässan. Nu är det dags att släppa taget och gå vidare.
Styrkekramar!

Det låter som att du har det jättetufft just nu, och att du verKligen behöver vila och återhämtning. Skuldbelägg inte dig själv för att du är utmattad och ledsen. Finns det något sätt du kan ta hand om dig själv?

Håller på att planera och packa inför vår tripp till Dalarna i morgon. Det finns även en ny fiskart för mig att kunna plocka där. Så jag har hårdkollat Google Maps och införskaffat nödvändig utrustning mm. Ska ta och tvätta bilen och montera takboxen om en stund. Det ska bli riktigt kul, och så jäkla gött att slippa gömma en massa alkohol i reservhjulsbaljan och andra ställen i bilen.? Och slippa att vara orolig för att alkoholen inte ska räcka för hela resan.?

Ha en bra Söndag! Kram

Sitter här i andra lägenheten, har noll energi. Har bara säckat ihop, vet inte vad jag ska ta mig till. Det är 10 mil hem och kommer inte orka köra bilen. Känns som någon skulle behöva bära ut mig då mina lämnar slutat funka. Jag är så trött, jag vill inte mer. Jag orkar inte med mig själv. Varför blir jag sån här?

Är så trött att jag skulle kunna somna på en sekund men lägenheten har inga möbler och är dammig som rusan. Lägger mig nog ändå på golvet och vilar.

Har ringt min mamma för att kunna få någon respons och hon erbjöd sig att hämta mig, men det är 10 mil, det är för långt. Jag är ju inte döendes, jag är ju bara nere, trött, sliten... ja, vad vet jag... mig själv!?

Säger till mig själv att jag bara måste skärpa mig och köra på, men så börjar jag bara gråta och kroppen känns så tung att det är omöjligt att ens röra stortån 2 mm. Att låta Fingrarna glida över telefonen är enda energin som finns, och att torka av snoret från näsan som rinner.

Hur fucked up är inte jag? Hur orkar jag ens leva och fortsätta? Att dö och ge upp är ju inte aktuellt liksom.

Usch vad jag tycker synd om mig själv, inget blir bättre av detta. Men måste ju känna när allt väller över. Har ju lovat att inte dämpa. Måste känna. Även om det gör så ont att jag blir till sten

Jag är så tacksam för responsen och stödet jag får härinne!
Idag är det skammen och belöningen efter att ha varit duktig (ställt undan en massa lådor, och gjort fint) som spökar. Och faktum att alkoholen har varit mitt bästa sällskap så länge. Sorgligt men sant. Saknar delar av exet (men inte andra delar). Skammen är starkt bunden till att jag lunchade med föräldrarna igår. Att föräldrar kan få en att känna sig som en tonåring igen - varje gång! Jo, jag är minstingen och svarta fåret - men jag är ju fan medelålders nu...Tänker mycket på alkohol, mer än jag trodde att jag skulle göra. Och det skäms jag också över. Ska träffa terapeuten och Antabus-sköterskan imorgon. Jobbigt men nödvändigt.

Jag ska inte måla fan på väggen. Det kanske blir bra allting. När känslorna lagt sig lite kanske vi båda lyckas gå vidare på ett positivt sätt. Önskar verkligen det. Och att vi kan vara vänner.

Om du verkligen vill hålla dig nykter, så passa på att planera in en riktig ta-hand-om-dig-själv-dag. Inget du "borde" göra utan något lyxigt som pedikyr eller massage kanske. Lägg alkoholpengarna på något du kommer minnas med tacksamhet och glädje istället.

Bra definition på beroende, Torn, det att man har problem om man har svårt att ändra planer när man varit inställd på att dricka. Om man inte har alkoholproblem borde det vara ungefär lika dramatiskt att ändra till alkoholfritt som att få veta att det blir tzatziki istället för bearnaisesås till grillmiddagen. Och Maja S, jag räknar också andras glas. Det har nog att göra med att man fått ett uppvaknande kring att något man trott varit relativt ofarligt i själva verket ställer till det för så många. Så det grundar sig kanske i oro för vänner och livskamrater. Andra halvlek, ja, jag tycker också att det funkar så länge det inte blir för stimmigt. Och jag märker ju att när jag inte tar täten för stimmandet så håller sig de andra oftast lugnare...

Över till något annat. Var på en eftermiddagstillställning i ett sammanhang jag inte brukar umgås i. Hade på förhand fått veta att det ingick ett glas bubbel i biljettpriset och funderade på hur jag skulle göra. Har funderat hit och dit på om nolltolerans är vad som ska gälla för mig, har tänkt att just denna typ av tillfällen kanske kunde vara ok och trevligt att ta ett glas . Bestämde mig för att be om ett halvt glas. Drack det, det var inte alls lika gott som jag mindes det. Fortsatte sen kvällen alkoholfritt utan problem. Nästa kväll var jag på en annan middag, och genast kom tanken att om jag kunde dricka ett halvt glas utan problem kunde jag kanske ta ett litet glas vin.. Där ringde dock varningsklockorna, mycket tack vare allt jag läst här, och jag körde på med alkoholfritt. Lärdom av detta blir att det var inte så gott som jag mindes det med alkohol, och det genast öppnade en dörr i hjärnan mot fler undantag. Jag blev verkligen varse att min hjärna faktiskt har ett beroendebeteende.
Känns som att min insikt om vad beroende är djupnade lite till.

men väldigt ofta ångrar man en dag med a.... Om du vill ha ett råd så tänk på dagen efter- hur du kommer att må om du dricker jämfört med om du låter bli. Jag kan precis förstå din lockelse till att få vara hemma ifred och dricka.. men håll ut!! Det är inte så glamoröst som det låter ;) Och det tror jag att du vet innerst inne...

Kram och lycka till!!!

Jag blir vansinnig, jar har nog aldrig tidigare i mitt liv stångat mig blodigare än nu. Vårt äktenskap är över, det finns inget kvar att kämpa för, jag försöker säga vad jag tycker men hon vänder det hela tiden till att handla om henne. Jag säger till henne att jag håller inte med och det är så här jag tycker och känner och att om hon inte kan acceptera det så är det slut. Hon kan inte acceptera det och maler på om vad hon tycker. Hon tycker just nu att det viktigaste är att köpa ett nytt köksbord. Jag tycker att familjen och hur vi alla mår är viktigare.

Nej inte än, vi ska boka ett möte och gå tillsammans. Hoppas att det gör att han inser att problemet påverkar oss andra mycket och att hans beteende är långt ifrån normalt. Tänker att det kan hjälpa att höra från någon utomatående. Och att han kan få tips på hur han ska tänka för att undvika att dricka i framtiden.

Jag önskar dig en härlig dag i trädgården. Ett bad på det låter toppen ?

.. och laddade ner ”skål ta mig fan”. Så nu har jag en aktivitet för dagen ?

Hej
Så bra att du skriver av dig innan, för det hade ju varit enkelt håll de där tankarna helt för dig själv och riktigt låta dem växa.

Du måste inte agera om du inte vill, utan kan säga nej. Svårt när det lockar så, men det går.

Jag snubblade i en likande situation för ett par veckor sen, eller jag la nog krokben på mig som inte sa nej. Lärde mig efter det att vara tydligare med mig själv att inte leka med tanken.

Jag tror på dig. Stå på dig och låt bli !

?

Hej.

Nu har skilsmässan gått igenom helt.

Mannen var inte glad. Han var chockad i princip. Han har trott att jag ska avstyra det i sista sekund. Trots att han vet att jag postade de sista papprena. Trots att han frågade mig om jag gjort det och jag svarade ja.

En svår sak med honom är att när han mår dåligt så blockerar han. Han utövade ju alltid "silent treatment" mot mig i flera dagar förr när vi varit osams. Och nu med också bara det att jag inte märker det lika extremt när vi inte bor ihop. Men nu antar jag att han inte kommer höra av sig på länge. Hans ego är sårat. Han är besviken och sårad säger han.

Det är svårt för mig att förhålla mig till hans reaktioner. För jag lider av att han mår dåligt. Jag vill på riktigt att han ska må bra. Men samtidigt är jag häpen över att han blir sårad och besviken. Han har haft 10 månader på sig att rätta till alla fel. Men sedan vi skickade in skilsmässoansökan har han fortsatt dricka. Fortsatt göra slut med mig. Fortsatt att inte vara med på familjeaktiviteter. Fortsatt sova bort lediga dagar och semester och varit bakis istället för att vara med barnen. Han har blivit LOB:ad nyligen igen. Han spelar bort pengar. Det enda som ändrats är ju att jag slipper se mycket av det eftersom att vi är separerade. Men beteendet har ju fortsatt i exakt samma grad.

Däremot har jag kunnat lurats till att tro att det är bättre eftersom jag inte bor med honom. Och jag förmodar att han tror att jag verkligen är lurad. Att han kan få mig att tro att han inte dricker ofta. Men jag vet ju. Jag känner igen varje litet tecken.

Han fick alltså över 9 månader på sig att ändra sig innan vi fullföljde skilsmässan. Istället för 6 månader bara. 3 månader extra hade han på sig.

Det är så frustrerande att han inte inser att alkoholen är orsaken. Han vägrar tro mig.

Jag känner mig ledsen och hemsk. Och förvirrad. Hur kan en person tänka och vilja spendera hela sitt liv med mig men absolut inte vara villig att ändra på det som gör att jag vill gå isär?! Han får det att låta som att jag lämnar den person som älskar mig mest i världen. Att jag stöter bort en människa som vill ge hela sitt liv till mig. Att jag förstör vår framtid. Jag är alltså en familjesplittrare. Men mitt enda krav är att han ska sluta dricka. Hur ska jag lyckas behålla mitt psyke intakt?!

Han inte bara drack utan han psykiskt misshandlade mig när han drack. Mitt i nätterna. Jag har tappat räkningen på hur ofta jag sjukskrivit mig från jobbet pga såna nätter. Barnen drogs ju till och med in och vi spenderade nätter rädda för honom.

Visst, det händer inte längre men det är ju enbart för att vi flyttat isär. Han hade fortsatt med det annars, det är jag 100 procent säker på. Verkligen 100 procent.

Om han nu vill fortsätta vara gifta så undrar jag också varför han kan låta det gå flera dagar utan att han hör av sig? Det är ju inte normalt.

Jag ska finnas där för honom enligt hans världsbild. Och jag har accepterat det hittills så till den grad att jag inte kan tänka på annat än honom. Tänker jag bakåt i tiden så är det tankar om honom och tänker jag framåt är det tankar om honom. Jag har ingen bild av mig egen framtid. Den känns bara så otroligt oviss och tom.

Jag har ju alltid varit så konflikträdd i vår relation eftersom att han kunnat ignorera mig i flera dagar efter en dispyt. Jag har varit rädd för hans reaktioner och jag har hatat dålig stämning hemma. Jag har mått fysiskt illa när vi varit osams. Så har det varit i alla år. Jag har alltid varit rädd för att han ska vilja lämna mig också för det hotade han ofta med förr, innan jag själv började känna att en separation kanske var det enda rätta.

Nu är jag mitt i stormens öga känns det som och jag mår fysiskt illa igen. Vi är i konflikt nu men jag kan inte göra nåt åt det. Hur ska jag lära mig att leva med att han inte gillar mig? För det är ju så det är nu och jag måste acceptera det istället för att vilja lösa allt.

Det som blir tydligt är ju verkligen att alla ultimatum man ställer genom åren verkligen inte betyder ett snack förrän man på allvar genomför dem. Han har alltså trott ända tills nu att skilsmässan bara var ett hot från min sida. Ända tills den har vunnit laga kraft har han tänkt att jag fortfarande är hans ovillkorligen. Trots att han dricker och festar och gör ALLT jag bett honom sluta med.

Och aj. Aj aj aj. Det gör ont att jag skriver så hårda saker. Ont att det gått såhär långt att jag sällan tänker goda tankar om mannen jag gifte mig med ? Tänker jag goda tankar om honom så blir jag bara så fruktansvärt ledsen.

Han har haft sin chans ju ? hade han ändrat sig direkt så hade jag till och med viljat få fler barn och flyttat till ett större hus. Han hade kunnat fixa det. Men nu?! Han kan inte säga nu att han ville leva resten av sitt liv med mig.

Jävla skitliv.

Vi är båda värda att må bra och ta hand om oss.

Jag vill också se framåt! Vet ju att jag gjort mycket dumt och tänker inte älta det i detta skede, bara konstatera. Ältande ger mig ångest och ångest får mig att vilja döva. Har lätt att fastna i ångest.