Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas natten varit lite bättre för dig? Vad härligt att du också har din man att stötta dig på. Det gör otroligt mycket. Kram

Men jag håller med föregående talare.. Det är så fantastiskt bra jobbat! Och att sen vara ett stöd för oss nybörjare som vacklar fram emot ett nyktert liv. Ibland hamnar vi i diket och då behövs en hand att hålla i för att ta sig upp igen.

Tack Andrahalvlek och alla andra!

Ha en underbar söndag.

Kram ?

Låter som att du ska skaffa nya vänner! Lägg relationen på is med din mor, sluta dricka om du inte kan hantera det!

För det kanske slutar att du som mor din, hellre fyllnar till än att ta tid med barnbarnen.
Alkoholen slår för oss i slutändan saker i spillror! Familj, hälsa, ekonomi. Risken är stor att den gör dig även ensam. Inte för att du vill, men för att alla flyr från dig.

Fråga dig själv vad som är viktigast, att dina vänner är lyckliga för att du super med dom?
Eller att din man o erat barn, men framför allt att du själv är lycklig, frisk o nykter?

Du har förlorat din moster pga A, förlora inte dig själv o det du byggt upp...

Igenkänningsfaktor

Hur går det Peter??

Min(blivande) man är lk
Likadan... Han bara hittar på ursäkter hela tiden! Vadskaman göra?!

Jag kommer från en familj med beroendeproblematik. Min moster gick bort för 2 år sedan endast 50 år gammal i sviterna av ett långvarigt alkoholberoende. Min mamma och storasyster är alkoholister. Själv har jag haft problem till och från i livet med alkohol och jag känner att det finns en viss "dragning" till alkohol även när jag är nykter. Ibland känns det inte som att jag kan vara lycklig utan alkohol.
Sedan 3 år tillbaka träffade jag en underbar man och sedan dess har jag inte druckit något alls. Saken är den att jag förlorat en hel del vänner för att jag slutat dricka. De vill inte längre träffas eftersom jag inte vill dricka vin eller öl. Jag har frågat flera gånger om vi inte kan ta en kopp kaffe eller ses och göra annat. De svarar alltid "jo absolut!" men sen händer det aldrig. Jag känner mig lämnad och ensam. En annan sak som gör det "nyktra livet" väldigt ensamt och jobbigt är att jag i princip inte vill träffa min mamma längre. I helgen träffade vi mamma och hennes kille för att grilla på lördagen. Det tog inte lång tid innan de hade korkat upp och satt och drack i rasslade tempo ute i solen. Jag och min man har för tre månader sedan blivit föräldrar så vi fick hålla oss mycket inomhus med Lillen. När vi skulle fika efter maten var de berusade, upprepade sig och var allmänt dryga av den alkohol de fått i sig. Hon hade inte ägnat en minut åt vårt barn på hela kvällen och inte engagerat sig i att umgås med oss för den delen heller. Istället låg all hennes fokus på att sitta ute i solen och dricka med sin kille. Det hela slutade med att vi tackade för oss och åkte hem direkt efter fikat.
Jag känner en stor sorg och ett tomt hål inom mig av alla människor som väljer bort mig för alkoholen. Jag känner mig så ointressant och så ensam i denna nyktra värld. Med tanke på att vi har beroendeproblematik i familjen och att jag känner av de tendenserna själv har jag tänkt på att bli nykterist. Men ibland känns det inte som att det är värt det. Jag känner mig så övergiven av flera i familjen och av så kallade vänner. Jag vet att jag skulle bli betydligt mer accepterad bara jag drack.... Och det är sorgligt...
Hur ska jag tänka? Vad ska jag göra?

Ok. Känner oxå att gå i konflikt när han är full är dumt. Just nu är det bara obehagligt! Som tur är verkar barnen somnat så jag smög ner. Borde jag sova med dem? Jag hör att han är i vårt sovrum. Vad gör jag rent nu?

Att gå i konflikt när någon är påverkad leder aldrig till något bra. Sådant får man ta när alla är nyktra och då helt inte vara anklagande utan mer resonabla. Sen att känslan och allt just nu suger - ja, det får du nog bara stå ut med. Worst case så lås in dig hos barnen och sov där och så.

Prata om hur ni vill ha det. Vill personen ha din hjälp att minska och kontrollera det den dricker? Vill personen dricka? Beskriv hur du känner och upplever det från ditt perspektiv. Döm inte, anklaga inte. Men var tydlig med var du sätter dina gränser. Vad den andre gör kan bara den välja. Men det är en kamp och sjukdom - dock har man ytterst ett ansvar att ta hand om problematiken. Det är inte kul att sluta dricka men tids nog inser många att det är enda vägen.

Du är inte ensam i att känna så och det finns hjälp att få. Jag har själv gått hos en specialistpsykolog i 4½ år innan jag stod upp igen. Dock gick han i pension och jag avböjde att flyttas över. Ett och ett halvt år senare började jag falla men då kunde ingen ta emot mig. I dag mår jag själv skit de flesta dagar. När jag inte fick hjälp som jag behöver så började kröka. Jag hade 20 nyktra månader (17 när jag började falla). Nu hoppas jag dock att jag får hjälp. Jag har använt alkoholen som flykt, som rogivande och säkert tjugo olika saker till.

Du har ju ett eget val att göra. Det är fritt att dricka och må "bättre". Jag mådde också "bättre", eller inte mådde alls! Men det finns bra psykologer som kan få de flesta människor på fötter. Eller använda benso i de tuffaste perioderna (dock ej dagligen och långvarigt för det är skit!).

Vill du ha hjälp? Vill du dricka alkohol? Vi alla vill må bra men ibland får vi nöja oss med att inte bara må så jävla dåligt! Det är helt dina beslut vilken väg du ska gå. Tro mig, jag kan känna din frustration i att inte få hjälp. Det är dessvärre en kamp i många fall!

Ok. Först har vi en jättebra dag, vinst med klubben. Vi kommer hem- *slappar lite*. Sen erbjuder du mig vin ute redan kl. 14. Redan där känns det inte okej o där försöker jag förklara det för dig men du viftar bort det o jag låter det bara. Vid tiden som det grillas märker vi att det känns jättekonstigt. Du raglar o börjar bli otrevlig. Vid middagen har du redan spytt ur dig några otrevligheter o jag börjar bli rädd. Efter maten vill inte barnen ens gå in o vi försöker hänga ute o hoppas på att du somnar, vilket du oxå gör ( förutom några avstickare till bilen o cykeln).
Jag tar barnen o ser på solnedgången o planterar för att skifta fokus.
Vi går in. Barnen går upp jätterädda o du kör någon grej med dem där de inte vågar säga något. Efteråt går du på mig om "prover" och anklagar mig för att vara en knarkare.
Är du nöjd med dig själv

Hej. Nu är han full. Vaetwn jättejobbig kväll. Jag sitter på barnens rum,som,somnat, o vågar inte gå ner... Har skickat detta sms(bifogar). Vad göra?

Vilka fördelar märker du tydligast med nykterheten? Själv har jag blivit kvällstrött och morgonpigg. Tveksamt om det är en fördel eller inte ? Jag känner mycket större glädje i vardagen också.

Kram ?

Lördagen passerar utan alkohol. Inget sug alls. Frugan fortsatte ignorera oss hela dagen så vi struntade i henne och hade väldigt kul utan henne. Ena barnet frågade om vi kunde ha hela dagen imorgon likadan. Jag mår bra och börjar se saker tydligare.

Svinbra kämpat! Häll ut ölen!

Kram ?

Ja, det känns stort att fira tre månader som nykter. Och att försöka stötta andra gör jag så gärna. Jag tror på konceptet få hjälp - och sen ge hjälp, som ringar på vattnet sprider det sig vidare.

Kram ?

Rätt väg, JA, jag vill.

Idag har jag hjälpt till att resa upp ett indiantält för första gången. Vi klarade av det tillsammans. Skönt, nu kan jag hänga där hela sommaren.Nykter, känna naturens dofter, titta på fåglarna som flyger och känna lugnet, uppleva tystnaden långt från stadens brus och i stället lyssna på den slingrande åns sus.

Känner verkligen att jag är inne på den rätta vägen för mig, mina tre barn, mina föräldrar och kompisarna som orkar lyssna på mitt babblande.

Jag är i fasen som handlar om att få ur mig allting som stör inom mig. Trauman som redan har hänt men som jag först nu börjar förstår. Den nya väg jag valt känns intressant och betydligt tydligare jämfört med dimman i bubblan som sprack för tre veckor sen, hurra :)

Spelar det någon roll om det är vanligt att det är på ett visst sätt? Ställ dig frågan hur du vill leva ditt liv. Sen kan jag inte se mer av det du skrivit så kan inte kommentera det...

Min sorg, depression, ångest osv är INTE symptom av alkoholen- jag har mått på det sättet så länge jag kan minnas! I perioder i livet när allting runtomkring mig varit stabilt, ordnat, roligt och framförallt BRA, så har jag dock kunnat må allt ifrån hyfsat till riktigt bra! Men jag kan ju inte påverka allting som händer mig i livet; jag har drabbats av så många förluster och motgångar... Jag tycker inte nånting är riktigt roligt sedan jag dels förlorat båda mina föräldrar under de senaste två åren, plus flera vänner som dött i överdoser, dels för att jag tvingas bo med mitt ex som inte tar tag i sitt eget liv och flyttar (jag har inte hjärta att kasta ut honom pga hans PTSD och psykiska problem), dels pga några andra saker som tar för lång tid att ta upp här. Jag "skyller" inte på dessa saker, och jag tycker inte synd om mig och vill inte att nån annan gör det heller. Men jag har verkligen mycket att må dåligt över, förutom alkoholen! Alkoholen är det som "räddar" mig ifrån en psykisk kollaps. Jag vill såklart inte att det ska behöva vara så; jag önskar att jag hittade nånting som gav mig sysselsättning, glädje och mening i vardagen, men vet inte vad det skulle vara. Jag har inte intresse för nånting på det sättet att jag pallar att syssla med det på daglig basis.

Men egentligen är ju varje dag värt ett hurra! Tre månader, stort och bra av dig, och att samtidigt vara så viktig för andra, stötta och inspirera det är verkligen någonting att vara stolt över, hoppas du känner det idag. Och alla andra dagar!
Kram och hoppas du får sovmorgon ?

Tack snälla, för svar. ?
Är det någon annan som kan dela med sig av erfarenheter från AA ?
Känner mig lite osäker på vad man kan förvänta sig. Kanske lätt att få för stora förhoppningar
Om att det ska gå snabbare att bli frisk än vad det egentligen gör.

Vad fint! Då vaknar vi vackra imorgon och njuter av morgonkaffet??

Tack, men jag har redan sökt all den där hjälpen flera gånger! Och alltid blivit sviken på ett eller annat sätt. Det tar 3 månader att få ett beslut om man ens får någon hjälp i min kommun, och jag blev utsparkad med huvudet före på min Öppenvårdsbehandling pga 2 små återfall samt att jag pga min Asperger och ADD hade lite svårigheter med vissa sociala grejer. Jag har 3-4 ggr ansökt om behandlingshem, fått vänta 3 månader på svar varje gång, och varenda gång har det blivit avslag!

Efter att ha fått en panikattack och ett sug från helvetet efter alkohol för att lindra den, vilar jag nu ut i mannens famn.

Hickande fulgråt i ett par timmar. Vitaste knogarna någonsin. Tusen stålfåglar som for omkring i magen. Illamående av längtan efter bot.

Men...

Jag klarade det!

Dubbelpost