Senaste kommentarerna i forumet

Han dricker hemma. Han går nästan aldrig ut

Jag är ny här på forumet och har nu sträckläst hela din tråd! Och jag vill bara säga TACK! Det är sjukt så mycket som jag känner igen mig i och konstigt hur man kan känna samhörighet med en människa som man aldrig träffat eller ens vet vem det är. Jag vill skicka en styrkekram till dig, hoppas du mår bättre snart.

Stormenlilla ? - jag vill också att jag ska må bra och att du ska må bra. Du kämpar också med nedstämdhet och ångest skriver du, men jag förstår också att du gör ditt bästa för att få tag i de positiva tankarna. Att det kommer bli ljusare. Kommer bli bättre. Och så har du motionen som strategi och hjälp för att bättra på ditt mående, det är bra gjort??! Jag gör på samma sätt. Men varför kan jag då inte vara nöjd med det JAG gör..? Måste sluta vara så hård mot mig själv. Se det bra jag gör, istället för att hela tiden fokusera på motsatsen..
Just nu håller jag på att förgås av självhat och självförakt..kan inte ens skylla på mensen..annars brukar jag ha det som du PimPim?. Värst veckan innan och så byggs det upp dag för dag fram till den kommer igång..Så förstår verkligen vad du är i nu☠️. Hua?. Men sen när vi inte har den längre ska vi säkert sörja för det..?. Dessa hormoner! Vad de härjar med oss livet igenom..!
Nåja. Som rubriken på mitt inlägg lyder och som du också är inne på Stormenlilla, handlar nog mitt jobb nu mestadels om att tillåta mig vara där jag är och känna det jag känner. Inte gå in i destruktiva tankebanorna, utan lugnt och stilla bara försöka acceptera att just nu känns det så här. Behöver jag säga att jag fått 0 gjort på jobbet idag..?
Men jag är ju inte en sämre människa för det. Jag har mitt värde oavsett vad jag presterar..!
Lätt att säga..svårt att känna..
Jag har iaf sovit hyfsat i natt. Tack PimPim ?!
Önskar er båda och er alla en
fortsatt fin dag☀️!
Jag kommer nog fortsätta mest sitta av tiden här.. huvudsaken är att jag inte kör inom systemet på hemvägen och den risken är lika med 0 iaf?☺️! Hur kan jag vara så säker på det? Jag som bestämt mig okänt antal ggr för att inte göra just det, men så tycks benen/bilen ändå ta mig i den riktningen..
Jo, för nu har jag mitt i min misär bestämt mig en gång för alla! Det finns inte en chans i helvetet att jag gör det?! På den punkten är jag starkare än starkast nu ☑️ ! Om jag så ska ta omvägar till förbannelse. Jag kör hellre till akutintaget på psykiatrin än att jag någonsin sätter min fot innanför dörrarna till helvetet.
Stark mitt i skörheten! Det är jag?.
This too shall pass..?!
Styrkekramar till mig och alla som behöver ?!
❤️/Fibblan ?.

Skönt att höra att vi är mänskliga båda två :) Som jag skrev i föregående post. Vi får lov att förlåta oss själva och så har vi något att jobba på att bli bättre på tills nästa dag. :)

Jo. Jag är ju rädd för det, att se livet mer nyktert är inte alltid något en ser fram emot. Min sambo tror att jag ska bli snällare bara för att jag inte dricker. Jag är ytters sälla dum eller elak när jag dricker, möjligt plump och dålig på att uttrycka mig. Kommer inte med personangrepp eller osakliga argument. Ofta misstar hon det som hon upplever som elakhet för vad det egentligen är, integritet. D.v.s. att jag säger ifrån och säger nej när jag själv inte inte vill eller att påpekar när löften bryt. Att påpeka när någon inte håller det en har kommit överens om eller lovat är inte att vara elak, kanske inte trevlig heller men definitivt inte elakt. Med min nykterhet så blir det svåra tydligare och det är inte alltid lätt för varken mig eller andra. Det gäller även mina egna löften till mig själv, kan vara rätt rättrådig när det kommer till min egna brister och svek mot mig själv. Jag försöker jobba på att vara mer förlåtande både mot min omgivning och mig själv. Som sagt det är inte lätt att inte kunna fly i bland .

Hej!
Nu tänkte jag ge lite pepp till mig själv. Jag känner en stark och positiv känsla just nu. Delvis känner jag mig bestämd och fokuserad. Men sen hittar jag även energi i allt ni alla delar med er av här på forumet. Det får mig att känna mig mindre ensam.

I dag har jag även fått kontakt med Li-Lo som kommer hålla min hand lite extra under de närmsta veckorna. Även det känns otroligt skönt och stärkande.

De senaste dagarna har jag kunnat hålla allt sug borta genom att bara njuta av den positiva energin och min beslutsamhet. Till helgen kommer jag utmanas då det planeras bjudning, men det kommer gå bra.

En annan sak som jag tänkte utforska mer är att "sugsurfa", är det någon som har erfarenhet av detta?

Så tack till er alla för allt ni delar med er av här på forumet!
Kram

Nu har jag vågat mig tillbaka hit igen! Alltid något...

Har inte varit inne på forumet på flera månader utan har ägnat mig åt vindrickande i kopiösa volymer.

Jag var precis inne och läste i andras trådar och kunde konstatera att flera ar er som jag följde i våras fortfarande är nyktra och verkar leva livet, så som det ska levas. Stort grattis till er! Det måste kännas alldeles underbart!

Hur ska jag hitta tillbaka? Var och hur kan jag hitta kraft? Vart har min lust tagit vägen? Hur kan jag hitta mig själv igen?

Kände lycka i bilen imorse. Trots tidig väckning, trötta ungar, skjuts till skola, jobb.
Lycka över att känna mig pigg. Eller snarare vanlig. Har tillochmed glömt bort kaffet under två arbetsdagar!!!!! Lycka över att ha fått den här nya insikten. Lycka över nykterhet! Hallå! Det är såhär det ska kännas!!!!
Jag vet, jag vet. Jag ska inte bli nyförälskad i nya nykterheten. Glädjas över nykterheten i nuet.
Hallå alla som kämpar! Fortsätt! Stå ut! Vågor av helvetiskt sug kommer att komma. Surfa på dem. De planar ut.
Idag känns det lätt. Jag är tacksam för det!
???

Grattishälsningarna dundrar in. Trevligt. Men alltså alla dessa emoijis. Det är blommor och hjärtan men också vinglas, rött vin, vitt vin, bubblor. Jag dricker snart upp dem....

Jag hittade en blogg om narcissim skriven av en narcissist för ett par dagar sedan, jag kan inte sluta läsa. Allt stämmer in på mig och min fru, det är helt enkelt riktigt läskigt att läsa men otroligt nyttigt. Enligt vad jag får ut av det hela så finns det 3 typer av narcissister, lägre, medel och större - min fru verkar vara större vilket är det värsta. Samtidigt finns det 3 typer av offer för dessa narcisster, medberoende, empatiska och super empatiska. Enligt vad jag läser så är jag en super empatisk människa. Vad som är det mest intressanta som skriva är att den medberoende bryts ner förhållandevis snabbt och blir ett vrak, den empatiska bryts också ner men det tar längre tid. Den empatiska blir dock oftast inte ett vrak men lyckad fly. Den superempatiska dock, har lite narcissist i sig och efter en lång tid av konstant psykisk misshandel så iställer för att brytas ner så blir denna till en Supernova. En empatisk supervova är när man har kommit på att man faktist har att göra med en narcissist och helt enkelt fått nog, i detta läget så läggs de empatiska dragen åt sidan och istället förstoras de narcissistika dragen och en fight back startar. De narcissiska dragen används endast som en försvarsmekanism för att bryta ner narcissisten.

Med all information jag läst så har jag förstått att jag för ett tag sen nått stadiet för en empatisk supernova. Jag har under en tid nu inte brytt mig om hennes reaktioner och använder till och med några av hennes manipulationsknep mot henne.

Med all denna kunskapen kommer jag nog även kunna bryta mitt alkoholberoende. Om jag inte längre känner mig skyldig hela tiden så kommer jag inte ha någon anledning att dricka för att få bort skuldkänslor som inte längre kommer att finnas.

Måste säga att det är skönt för mig att du arbetar hemma i dag så vi kan "prata" lite svagis. Fortsättning följer när det gäller skolan. Efter en skrikig fm här har vi nu borstat tänderna och fått på kläder. Ett steg på vägen mot restaurangbesöket i kväll.

Suget är helt galet stort här. Jag tackar gudarna för att jag inte tog emot vinflaskan i morse... Dricker kaffe och tänker på hur gott det skulle vara med "ett" glas rött.... Jag behöver styrka nu för att hålla mig ifrån vinet alltså. Känner mig helt överrumplad av denna reaktion!

Symbios ja...kämpar fortfarande med det.

Nej, habiliteringen är så himla olika, ingen kvalitetssäkring där inte :( Men när det är en resursskola för NPF så bör de snabbt ta tag i din dotters ovilja att gå till skolan, OM den håller i sig vill säga. De måste ta reda på vad det beror på osv.
Toppen om hon får färdtjänst och börjar gilla den nya skolan så småningom - det ska jag hålla tummarna för <3

Kram
svagis

Han har slagit dig, det räcker bra så. Du ska inte vara med honom, du ska definitivt inte ha barn med honom. (Jag har gjort ivf själv och vet allt om längtan, tänk om det här är sista chansen, yadayada, men tro mig - inget är så jobbigt som att ha barn med en missbrukare som man separerat ifrån. Min barnlöshet var en VÄSTANFLÄKT jämfört med helvetet att hålla ungarna ifrån sin praktalkis till far.)

Han är säkert jättetrevlig när han är nykter, men det går ju tyvärr inte att vara ihop med bara den trevliga, nyktra personen. Du får aset på köpet också. Det är aldrig värt det. Man kan intala sig själv att det är värt det, men i längden - nej.

Du har en plan, en väg ut - flytta till din mamma. Han kommer att tjata, lova, hota - och visst, när han varit nykter ett år kanske ni kan försöka igen. Men inte när han varit nykter en vecka. Du gör våld på dig själv. Sluta med det.

All sympati
/Clara

Visst är det surt när man tänker tillbaka på hur det kunde varit och att man då hade sluppit gneta sig tillbaka till det bra läget igen..
Men precis som du säger, vi vet att fördelarna kommer en efter en, så vi håller ut och håller utkik efter dem..?️??!
Som det här med att slippa planeringen, bara en sån sak - skönt?!
Och så har du din positivitet och energi som en stor tillgång även denna omgång!
Nu håller vi och ger fan i att börja tumma på beslutet efterhand, helt enkelt ??!
Ha en fortsatt fin dag☀️!
Kram!
/Fibblan ?.

En kollega var full på jobbet. Fick åka på behandling. Jag är ny på jobbet och har bara träffat denna person ett fåtal gånger, inte hunnit misstänka nåt. Min reaktion när jag fick höra detta? Jätteförvånad! Dricker DEN PERSONEN?!
Ehhh...? Jag är ju själv alkis...
Nästa reaktion: obehag. Satans vilket skitsnack om personen! Folk vet till och med hur mycket personen blåste.

Hur har det gått för mig då? Mått skit sen mitten av oktober. Alkostoppet nån månad tidigare kan ju självklart ha med det att göra. Den gråaste hösten på hur länge som helst har definitivt med saken att göra, jag påverkas av årstider. Ett tråkigt jobb-byte... tyvärr nödvändigt på grund av vantrivsel på förra jobbet, och ett (förhoppningsvis) bra val för att kunna byta till ett bättre (jag har några krokar ute). Jag har dessutom fått ett tråkigt besked i början av dec. Och jag började äta medicin i mitten av oktober med biverkningarna: nedstämdhet, depression och persolighetsförändringar... har ej den medicinen längre.
=
Hej alkohol!!
Förut, innan den 19 augusti, var allt en dimma, jag drack jämt. Nu har saker börjat urskilja sig då jag har druckit efter att jag haft en nykter period bakom mig.
Får inga kickar längre, bli bara trött. Det hjälper mot ångest, för stunden. Får blackouter om jag dricker starkare än folköl.

Under första tiden som nykter för mig tyckte jag att en motgång lätt kunde vändas till en utmaning. Utmaningar som erövrades gav styrka. Men när problemen och motgångarna hopade sig kändes det inte längre som utmaningar utan blev till ett "livet är skit". Alkisen fick ta över.

Nu: Det slinker ner ett par folköl då och då (inte på ett par dagar just nu). Jag mår lite bättre. Är i nån form av mellanläge av motivation inför framtiden och ältande av vad som är/varit. Försöker acceptera det jag inte kan förändra, och söker mod att förändra det jag kan. Skulle gärna vilja ha det där förståndet att inse skillnaden, för det är inte så jäkla lätt ?

Tack för era kommentarer ovan. Jag har inte orkat vara så aktiv. Vet inte hur jag kommer göra framöver här. Men skönt att skriva av sig lite iaf.
Kram till er alla som läser dessa rader ❤

Mål och inse att det är så här jag skall leva. Har en liten rädsla att glömma och börja rucka på mina regler.
Nykterheten är just nu vardag och draken tar inte mkt av min tid utan vilar i sin korg.
Nu under de närmsta månaderna är det årsdag, födelsedagar, bröllop och en klassträff så draken vilar sig väl för attack, så på min stund på morgonen försöker jag ställa in hjärnan på att du har bara klarat kvalet när du klarat året. Sen börjar den riktiga tävlingen dvs livet, fick rådet sluta aldrig att klappa dig själv på axeln och tycka att varje dag du är nykter är du en vinnare.
Är lätt att glömma att kampen mot draken är livslång.
Snurriga tankar från Strulan som tycker januari i år är fantastisk med 9+ och sol❤️

Är mkt svårare att lära sig lagom än något annat, är väl därför man kört ända in i kaklet hela jäkla tiden?
Men fortsätt träna på bromsen, för är så viktigt att ha regler för att inte hamna fel// kram Strulan

Hej Förlorad själ! Jag läste din tråd först av alla trådar när jag hittade hit för närmare 10 dagar sedan, men jag orkade inte skriva då. Jag är medveten om att mitt ex kan dö när som helst och jag tänkte länge på att jag inte kunde ha honom boendes hos mig längre, då jag insåg att det var så illa.
Du kunde inte rädda din älskade, men du kan rädda dig själv. Du är ung. Om du vill ha barn så har du god tid. Du har också en möjlighet att välja en man som mår bra i sig själv och som inte missbrukar, när den dagen kommer. För den dagen kommer! Nu kan du tillåta dig att vara i det som är och ta hjälp, prata med de du vill prata med och gör det som känns bra för dig själv. Ge dig tid att läka, landa och ta reda på hur du vill ha det. Jag förstår din sorg och din smärta. Det är verkligen så att missbruk tar liv. Du gjorde allt du kunde. Gör allt du kan för dig själv nu. Ta hand om dig!

Är bra att många hittar hit, att detta finns är ju en sådan hjälp. Att kunna gå tillbaka och läsa sin historia, ta del av andras och få och ge stöd är ju sådan styrka ??? Lägg till några gapskratt så är det helt underbart❤️
Kram Strulan

Ja miss lyckad, det är verkligen en kris man går igenom. Och det är så skumt för jag går ju samtidigt igenom något jag väntat på så länge. Jag har ju viljat bryta loss länge egentligen. Och trots det så tycker jag ibland att hela idén om att gå isär är helt vansinnig. Men det är ju inte konstigt när man levt så länge ihop.

Pga sjukdom här hemma har mannen varit hemma mer än vanligt och det har stundtals gått mig på nerverna. Men han har inte druckit så det har ändå varit skönt.

Men igår var det dags igen att köra igång. Han var ute från förmiddag till runt 21. Jag var rätt så irriterad ett tag för jag hade så mycket städning att göra. Och hälften av städningen måste ju göras pga honom. Han bara reser sig på morgonen (flera timmar efter oss andra) och struntar i om det står disk bredvid eller om alla kuddar ligger på golvet. Han gör frukost och lämnar all disk i köket. Osv osv.

Han kom hem runt 21... Berusad. Direkt knöt sig magen på mig och jag blev på ett spänt humör. Filmen jag och barnen hade satt på i vardagsrummet stängde vi tillslut av för mannen började prata superhögt i telefonen bredvid oss. Han hade dessutom med sig öl hem!!!

Jag och barnen gick och lade oss istället. Mannens telefonsamtal pågick till efter 1 på natten. Jag bad honom sänka rösten en gång men vågade inte mer.

Klockan 3 vaknade jag och ena sonen av att mannen kräks HÖGGLJUTT.

För en stund sedan knackade en granne på och sa att vår hund var utomhus. Mannen sov med öppen dörr pga bakfyllan. Öppen dörr ut mot baksidan! Men en hund i huset. En ung hund dessutom. Nära en plats där massa andra hundar går sina promenader.

Tänkte på relationer i allmänhet. Insåg det absurda i att leva i tvåsamhet med fel person. Hur jag anpassar mitt liv efter någon jag verkligen inte tycker samma saker som ens. Jag lever efter nån annans nycker och regler och åsikter. Det är fan helt sjukt faktiskt. Att anpassa sig efter en person som bara bidrar med skit i mitt liv. Jag gör det fortfarande!! Hela tiden. Och jag vill inte mer!

Jag har också börjat gömma saker. Om vi har läsk hemma till exempel. Eller nåt annat som jag tänkt att barnen ska få ha en fredagskväll till exempel. Ser mannen det så dricker och äter han upp det. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag och barnen ska ta fram nåt och besviket får konstatera att han tagit allt. Ofta för att bota bakfylla. Och jag tycker det är så elakt. Ibland har jag tänkt att jag ska köpa en minikyl med lås på. Men snart är kylen i köket bara min och barnens.

Inatt när han kräktes tänkte jag att han kanske beslutar sig för att sluta dricka pga det. Att han säger till mig idag att han ska sluta. Jag försökte tänka ut ett svar... Jag har ju sagt att vi kan leva ihop om han inte dricker. Men jag måste ha ett svar om han skulle säga att han slutar nu och vill fortsätta ihop. För jag litar ju inte på det och dessutom har det gått tre månader drygt sedan vi beslutade att skiljas. Och han har druckit och tjafsat den här tiden regelbundet. Jag vill inte leva med honom även om han skulle sluta dricka nu. Vad säger man då? Att han måste flytta och vara nykter minst ett år först. Fast vet ni... Inte ens ett år räcker. Han har gjort det förut men börjat igen med åsikten om att man inte har problem om man kan sluta ett år (det året var för 10 år sedan och det lever han fortfarande på). Hans ord betyder ingenting för mig. Alls. Det är det jag får säga. Att jag helt enkelt inte litar på honom förrän han kan visa det. Och nu när jag skriver det så "hör" jag själv att jag inte tror att han klarar ett år ens nånsin igen.

Han är en alkoholist med noll sjukdomsinsikt och jag är så jävla less på att drabbas av det. Det är helt sjukt att jag som är nykterist dessutom lever med konsekvenserna av alkohol hela tiden. Det är orättvist.

Men jag kan i alla fall glädjas åt min egen nykterhet och att jag valt att skiljas från honom. Jag är ofta rädd att barnen ska komma i kläm och mår ganska (mycket) dåligt av det. Är rädd för konflikter med deras pappa. Är så rädd att deras kommande tonår ska vara besvärlig pga vår skilsmässa och deras rent ut sagt konstiga pappa. Är rädd att inte kunna vara bromskloss i deras konflikter med honom osv. Men å andra sidan så finns mitt hem alltid här helt fritt från konflikt och alkohol och felaktigt föräldraskap. Här kan de alltid pusta ut om det skulle vara svårt med deras pappa. Plus att jag sätter ribban för vad en relation får vara. En man får inte behandla sin partner såsom deras pappa behandlar mig.

Jag minns när mina egna föräldrar skildes. Jag var äldre än mina barn nu. Jag kom ganska mkt i kläm pga min pappa. Men fristaden jag hade hos min mamma var så värd det. Och jag valde tillslut att bara bo med henne. Hade mina föräldrar bott ihop än idag vet jag knappt om jag hade haft en relation till min mamma nu. Jag hade inte orkat befinna mig i deras gemensamma hem och min tonår hade varit jättesvår om jag levde med min pappa.

Nu är mina barn för små för allt för ärligt prat men om de upplever att deras relation till sin pappa är svårt i framtiden ska jag alltid berätta ärligt om saker och ting så att de vågar lita på sina känslor. Deras pappa är väldigt självisk och han är en sån typ som säger "har ni saknat mig?" när han kommer hem istället för att säga "jag har saknat er!". Han vill hela tiden ha bekräftelse. Till och med av barn. Han utövar ofta "silent treatment" och gjorde det mot vår äldsta son redan när han var 2 år. Det var helt vidrigt och jag borde kastat ut honom redan då.

Vet ni en sjuk sak. Trots att jag skriver allt detta och TYCKER allt detta så tänker jag i bakhuvudet "men han är snäll också. Han gör ju såhär och såhär och bla bla bla". I mitt bakhuvud sitter jag på allvar och försvarar honom från det jag själv skriver.

Men jag ska skriva ändå. För att försöka tysta rösten i bakhuvudet som ljuger för mig om att jag borde stanna med honom och sluta vara så negativ.

Nångång ska jag investera i mig själv och gå i terapi. Jag har så mycket att bearbeta. Och jag är rädd att mina egna underbara barn kommer att ha massa i bagaget också in i vuxenlivet. Men jag ska göra mitt bästa för att de ska känna att de alltid har en helt trygg plats hos mig där man får säga allt man vill och känna allt man känner.

Jag kan trösta mig med att de åtminstone inte har uppfattat allt som skett under åren. När de var yngre sov de genom bråken mannen startade. Nu när de är stora nog att förstå så lämnar jag. Och hoppas att jag lämnar i tid. Och hoppas att det inte blir värre i framtiden när vi ska samsas som skilda...

Hej!
Jag har varit inne här på forumet och läst en hel del det senaste året men inte kommit till den punkten då jag skrivit något själv. Men nu känner jag att det är dags...
Jag är en kvinna på 40+ som självmedicinerat med alkohol under väldigt många år samtidigt som jag har bollat familj, ett krävande jobb och allt annat i livet. Till en början drack jag mest vid festliga tillfällen (hittade gärna möjligheter till fest) men de sista åren har mitt drickande mer övergått till ensamdrickande/smygdrickande.

Jag lämnade en oerhört destruktiv relation bakom mig för tre år sedan och trodde nog då att jag även skulle få bukt med mitt drickande eftersom det var min ventil för att överleva under dessa år... Men det funkade inte så, istället eskalerade mitt drickande ännu mer och jag gick ifrån att dricka ca 3 dagar i veckan till att dricka i stort sett varje dag.. Fruktansvärt när jag tittar bakåt, allt är som ett töcken av rus och bakfylla... Jag var sjukskriven för utmattningssyndrom nästan hela förra året, men istället för att ta hand om mig och mitt dåliga mående så drack jag ännu mer. När jag inte behövde kliva upp varje morgon och köra bil så blev det ännu svårare att hålla mig nykter.
I januari 2019 tog jag ett beslut att sluta dricka, eller att ta en "vit månad" rättare sagt. Jag ville inte sluta helt utan hitta tillbaka till ett "sunt" drickande, jag älskar ju att dricka! Eller gör jag det egentligen? Jag har rannsakat och granskat mitt drickande under förra året och inser att så himla kul har det ju inte varit. Efter det där första glaset och känslan av avslappning och välbefinnande så har jag mest känt mig apatisk och avstängd. Och jag har behövt dricka mer och mer och mer för att överhuvudtaget känna något alls.. Det är som att effekten av alkoholen uteblir, det blir bara trögt och dimmigt och dagen efter mår jag fruktansvärt, ångest utav helvete som jag oftast botat med mer alkohol. Det har naturligtvis påverkat relationerna till mina närmaste också, även om ingen runt mig (förutom min nya pojkvän) vet om min problematik.
Han har också druckit alldeles för mycket (tillsammans med mig) och han vill också förändra sitt drickande och minska ner, han är dock inte beredd på att sluta helt. Jag är nu inne på dag 8 som nykter, det är rekord sedan januari 2019. De första dygnen var hemska, trötthet, svettningar, dålig sömn och en fruktansvärd ångest! :( Det var inte förrän i går som jag kände en liten förändring till det bättre både i kropp och knopp, som att lite energi kom tillbaka och jag orkade till och med ta en promenad. Jag var iofs tvungen att gå och lägga mig efteråt men det kändes ändå bra.
Det svåra nu är att tackla oro/ångest som kommer över mig som "pustar"... hela magen drar ihop sig, jag har i sååå många år lindrat den genom att ta ett glas vin som sedan blev en flaska och ännu senare två flaskor..... Jag inser nu att det inte är hållbart längre, jag vill inte leva så här! Vill inte vara en slav under alkoholen längre, där allt jag kan tänka på är att få komma hem och ta det där första glaset.. kanske kommer jag aldrig mer att kunna ta "det där första glaset", kanske kommer jag kunna ha ett sunt normalt förhållande till alkohol i framtiden men mina tidigare försök att hitta balans (och de är många) har ju verkligen inte varit framgångsrika.. På något sätt är det en sorg att tänka att jag aldrig mer ska få ta det där glaset bubbel i solen, den där ölen på stranden, ett glas rött framför brasan... Om det bara kunde stanna där, i mitt fall har det aldrig stannat där, inte de sista 20 åren i alla fall...
Nu tar jag en dag i taget, jag har varit nykter i 8 dagar, min kropp känns piggare och starkare, ingen bakfylla och huvudvärk att vakna upp till, det är fantastiskt! Jag måste välja att se det positiva i det här nu och inse att jag gör det här för min egen och mina barns skull. Jag tänker mycket på barnen, jag har dolt mitt missbruk väl även för dem men min stora tjej på 16 år förstår definitivt vad som pågår och att det inte är ok.. Det är mycket skuld och skam kopplat till det här.. Som i sin tur ger upphov till ännu mer ångest, ja ni vet ju...
Nog om det, nu är jag här i alla fall och redo att göra en bestående förändring. Och jag är så tacksam för alla berättelser och livsöden som jag har fått tagit del av genom att läsa era inlägg! <3 Det är otroligt stärkande att känna att man inte är ensam i detta.
Kramar!

Jodå, vi tog kontakt med habiliteringen här i Stockholm när hon fick sin autismdiagnos. En timmes möte för att förklara vår situation. Därefter en timmes möte där de förklarar vad de kan bistå med. Hur skulle det vara om de läste journalen på förhand så kunde man ta allt på ett möte? I vilket fall. Hjälp med barnet kunde vi inte få egentligen utan det är stödgrupper, dvs nya möte som tar tid och energi med oklart utfall för min egen del. Jag hade ett konkret ärende och det var frågan om ett tyngdtäcke. Inga problem men då måste vi ha ett möte med arbetsterapeut (med flickan, all den ångest inför det mötet och en vab-dag för att kunna ta det), skriva sömndagbok och gå en utbildning. Nej, jag tackade nej. Har inte tid och kan inte utsätta min flicka för ytterligare belastning i form av stress och ångest. Hon fick ett tyngdtäcke av mig i födelsedagspresent i stället. Stödet jag får från habiliteringen är samtalen jag har nu och de är jättebra! Skolan hon går på är en liten resursskola med inriktning NPF. Det är liksom deras grej, så jag tror knappast de släpper in någon från habiliteringen. Det är ju knappt att jag får komma dit.... Skolan hon gick på tidigare (vanlig kommunal) hade inte mycket att ge för habiliteringens "hjälp". Vet att habiliteringen funkar olika i olika delar av landet, men här har de inte jättegott rykte faktiskt. Jag kan skriva under på det av egen erfarenhet.

Något som jag har fått mot alla odds är 8 avlösartimmar i månaden. Mot alla odds säger jag därför att det är mycket ovanligt att man får avlösning som skild, då man menar att man kan återhämta sig varannan vecka. För mig har avlösningen fyllt flera viktiga funktioner. Dels går jag och simmar då. Bra. Men, en oväntad effekt är att jag upplever att jag får fjärma mig lite från min och flickans symbiotiska förhållande. Hon är inte glad över avlösningen. Men jag säger hejdå och avviker (vilket har känts tufft i mamma-hjärtat). När jag kommer hem igen har de alltid haft det jättebra. Ett sätt också att skapa distans till livet med NPF-barn.

Hejohå.

Jobbigt med jobbiga nätter..men du verkar vara i ett positivt sinnelag nu, och med det klarar man det mesta???!
Själv får jag inte mkt gjort här idag.. men har medvetet sett till att få en lugn start. Och börja på en onsdag är också bra, för att mjukt komma in mer och mer arbete?.
Önskar dig en fin dag, natten till trots?!
Kram
/Fibblan?.

Men egentligen borde du få bättre hjälp från samhället. Om jag använder min erfarenhet och mitt perspektiv som forskare inom NPF i skolan så kanske vi kan räkna ut vad som är rätt väg att gå. Har du kontakt med Habiliteringen? För en arbetsterapeut skulle kunna göra ett skolbesök och bedöma din dotters behov i skolan, då får du mer muskler bakom. Vad tror du om det? Min erfarenhet är att arbetsterapeuter är en underutnyttjad resurs för elever med NPF i skolan och det finns faktiskt ett par rektorsområden i Sverige som har anställt flera arbetsterapeuter som hjälper lärare att genomföra de anpassningar av skoldagen som behövs.

Jag finns här! Vi bollar och du fortsätter hålla huvudet kallt och nyktert <3
Kram
svagis

Det blev det säkert ?! Träning är bra för det mesta, så riktigt bra jobbat Lennis att du kommit igång den??!
Som du säger, till en början är det motigt men känslan efteråt är ju fantastisk?!
Ha en fin dag på jobbet idag?!
Stor kram!
/Fibblan ?.