Senaste kommentarerna i forumet

Sådärja, då var det slut på den lätta perioden. Inte ett sug på nästan tre veckor. Knappt en A-tanke.

Men i dag...

Känner igen de lockande tankarna. Viskningarna om att det inte är för alltid. Hjärnan som visualiserar en kall öl, ett immigt glas vitt...

Ibland är min "säkra" period ännu längre. Men att den kommer, det har jag lärt mig. Brukar ju funka ett tag att ta något. Funkar gör det för all del för det mesta. Ingen annan blir lidande av mitt drickande.

Ingen annan, nej. Men jag då... Det är ju inte det livet jag vill leva. Egentligen. Inte alls.

Åh, varför ska det behöva vara så svårt? Vet att det snart är dags för knogarna. Att stå emot trots att ångestsuget river i kropp och själ.

Förlåt ett riktigt pessimistisk inlägg. Jag är ju obotlig optimist i grunden och de negativa tankarna krockar med min självbild. Men det är det här som är forumets storhet. Att vi får skriva vad vi vill. Även när allt känns p*ss.

I dag är jag nykter. En dag i taget. En timme i taget. Gott så.

Tack för kommentarer, Se klart, Fibblan och Varafrisk.

Kram alla kämpar från en trots allt hoppfull Vinäger

Ja, så är det för mig med. Den stora skillnaden är att jag skrivit här från dag ett. Nästa vecka- 4 månader. ?
Heja!

Så det blir tidigt i säng ikväll. Jobbigt när inte hjärnan hänger med... Känner mig matt och konstig. Hjärndimma.. Men det har varit en för mig lång och intensiv dag. Svårt att få balans i mitt liv.

Men än så länge är jag nykter även dag 7.

Säger god natt till folket från en natt?

Grattis! ?✨
Jag är dig hack i häl...

Hej Jullan65. Kikar in till dig lite...
Så bra att du är här, skriver, berättar, tar den hjälp du får. Det är inte lätt. Jag vet. Men det kommer alltid en ny dag...

Kram Saskij, klok som en?ibland...

För en vecka sedan vid denna tiden var jag onykter men det är jag inte idag! Känns så skönt att sitta med en kopp kaffe och känna sig lugn. Jag har klarat en vecka, två och tre innan också men alltid fallit tillbaka till att dricka. Skillnaden denna gången är att jag skriver här och faktiskt är ärlig! Det är så skönt att inte känna sig ensam i detta.
Ha en fin kväll det ska jag ha!

Det känns mäktigt mycket - och nästa vecka blir det tre månader! Helt obegripligt att en enda dag i taget kan bli så mycket ?

Kram ?

Sluter mina ögon. Min kropp känns trött och dränerad efter arbetsdagen idag. Plötsligt är jag där.

Det klirrande välbekanta ljudet från kundvagnarna som åker runt i butiken med flaskorna i sina korgar som butikens besökare kör runt.
Jag ser på mig själv utifrån. Lite rastlös står jag där i kön och trampar på stället. I handen har jag två BiB jag ska handla. Samma fundering varje gång att ingen misstänker något av personalen, jag är ju bara en sån som ska ha fest liksom. Jävligt ofta bara.
Jag kan, där jag ligger i soffan och sluter ögonen, till och med känna tyngden i mina armar från BiB:arna. Trycker i mig två minttuggummin innan det är min tur och langar sedan upp varorna. Jag vet att jag känner skam. Skam och skuld, samtidigt som att BiB:arna andas frihet, löften om en skönare tillvaro och rebelliska upptåg.
- Hej igen! säger kassörskan glatt till mig.
"Va i helvete, hon kände igen mig! Jag var ju här för 2 fucking dar sen. Va händer?!"
- Tj.. Tjatja! Säger jag och hoppas att vindpusten från mina ord ska osa mint och inte de senaste 3 dagarnas fylla och fortsätter med att säga "ja, du vet, jag ska va med i halv åtta hos mig, det är jävligt mycket med den där middan nu asså" (enligt mig den mest genialiska ursäkten jag någonsin haft för mina alkoholköp)
Kassörska kollar på mina budgetdunkar och höjer lite på ögonbrynen och tar betalt.
-
Jag tar ett djupt andetag där jag ligger i soffan. Frihet.
Jag andas ut. Modig.
Jag andas in ett till. Stark.
Och ut. Stolthet.
-
Jag fortsätter sedan låta tanken vandra. Jag har tagit mina varor från bandet nu och skyndar mig ut ur butiken, alltid med en stilla undran om personalen kan anmäla en för att va dekis? Eller neka mig att köpa?
Väl ute på gatan skiner solen över stadens gator, klockan är 10.10 på onsdag morgon och jag har redan gjort mitt andra besök i butiken sedan veckan började. Hitintills har jag alltså hinkat i mig 2 BiB sedan måndag och jag har sträcksupit som jag älskade. Lite salongs hela dagen, precis lagom sådär, packad hela kvällen och dyngrak hela natten, ingen mat i vare sig kylskåpet eller magen och en ständigt gnagande känsla av ångest i mitten av bröstet.

Jag öppnar mina ögon. Jag valde idag att vandra tillbaka och ta på en välbekant situation i mitt liv som nuförtiden känns så obekant på något vis.
I min närhet blir människor sjuka som jag känner, några har dött, min skräck är total men vi är soldater i ett osynligt krig som bara måste fortsätta. För gör inte vi något, dör fler.
Det har varit en nedåtgående spiral i min mentala hälsa efter pressat läge, samtidigt som jag älskar det, hatar jag det, och jag har sett massvis med röda flagg hissas i min hjärna men tänkt att det kanske går över. Men det kanske inte är så lätt med utbrändhet?
Idag fick jag min första panikångestattack på över ett år, jag trodde jag skulle dö innan jag fattade att det inte var en pågående hjärtinfarkt, och jag lyckades som ur ett mirakel jävligt proffsigt andas och ta kontrollen över situationen.
Därefter följde ju naturligtvis en oro och tankar på ett eventuellt återfall (det var ju med alkohol jag försökte bota mitt psykiska tillstånd sist, och det vet vi ju alla hur "bra" det går) men när jag sansat mig lite kände jag att jag kände äckelkänslor när jag tänkte på återfall och alkohol.
Som vanligt tänkte jag "lita aldrig på en alkis" och för att försäkra mig om att det jag kände var äkta, lät jag tanken vandra till en situation som faktiskt skulle kunna vara jag inom ungefär 10 minuter.
Det glädjer mig att min grund jag bygger mitt slott på är fortsatt stabilt.

Halloj, kikar in och hör hur du har det? Hoppas ok, och att du går mot en lång och ledig helg.
Behövs nu. Ha en fin kväll, här är det sol men kallt. Sitter man inne i en skön soffa och tittar ut ser det rentav ut som vår! Kram.

120 dagar.
Igår läste jag tillbaka i min tråd och ser hur vi resonerar från dag 7, vilken resa vi gör. Den har bara börjat! Njut av din kväll ?

Jag fortsätter leva mitt liv utan alkohol. Är lika "tokig" för det. Njuter av att tilliten från mina nära är återställd. Det ger en inre frid i dessa orostider. Går och lägger mig nykter för då vet jag att jag är nykter när jag vaknar. Kämpa på nu alla på forumet. Livet blir så mycket bättre utan alkohol.

Du har rätt Torn, det är såklart livets största beslut. Inte så mycket att tveka på. Ikväll umgås jag med barn, ljuvligt med besök, vi lagar mat och jag tar en a-fri öl, känns som nästan fredag, väldigt avkopplad och kunde faktiskt inte ha det bättre!
Våra tankar följer säkert något mönster eftersom vi är på samma dag ? så därför tror jag att även du har en fin kväll. Kram!

Hej!
Jag följer din tråd och resonemang. Känner själv igen mig i det du beskriver som infantiliseringen, detta med att vara kidnappad- så har jag aldrig känt, och känner inte igen mig i. Jag har haft svårt för ordet kapitulation- men där har jag kapitulerat. Främst har jag försökt ”omfatta” mitt skadliga drickande som att det är en del av mig. Måste hitta ett sätt att gilla mig- trots detta.
Jag har valt att inte dricka alls. För mig är det mindre stressande än att förhålla mig till när, hur mycket och varför inte. Det är just nu ingen stor grej för mig. Jag gillar massor av saker, jag saknar vinet ibland, livet är trist ibland nu, men det var väldigt trist att vara bakis. För mig har det inte varit nån enkel resa, så här långt. Men jag har också utmanats av att vända och vrida på mitt liv, det har varit och är utvecklande varje dag, ibland känner jag att jag var infantil i min tro på vad vinet skulle representera i form av njutning, men så sällan gjorde, och med så höga insatser.
Jag argumenterar inte så mycket men tycker att våra olika hållningar tål att vändas och vridas på.
Ha en fin kväll!

Nu har jag läst din tråd, mycket resonemang jag känner igen och förstås massa kämparanda. En sak jag inte riktigt lyckats läsa mig till - eftersom du vet med dig att du generellt inte dricker pga negativa känslor utan mer när du "vill fira", tror du att det finns någon bakomliggande orsak till att det blir för mkt när du dricker? (du verkar inte heller ha vardagsdruckigt så mkt på slentrian som till exempel jag har gjort utan hållt dig mer till helger o dylikt?) Är det själva "ruskänslan" som tar över och gör att du vill ha mer? Vore ju full förståeligt. Eller finns det något annat där, som du luskat på?

Jag börjar med att svara på dina frågor.
Det är tufft såklart. Det spelar egentligen inte så stor roll vilken dag det är. Jag har ett konstant sug när jag vaknar på morgonen. Jag dricker som sagt var och varannan dag. Jag tog min första fylla när jag var 15 år på Valborg. Det är en dag som många yngre förknippar med alkohol. Hur känner du för den dagen?

Jag blir ledsen i hjärtat när jag hör att du utsetts för kränkningar på jobbet. Det är en plats som man ska känna sig trygg på. Jag blir naturligtvis nyfiken på vad som sker, men jag vill inte skifta fokus. Det är privat.

Jag skrev lite kort här ovanför som du kan läsa. Jag är glad att du fick en insikt av det jag skrev. Det var verkligen så. Det kan som sagt vara på ont och gott. Jag blev faktiskt lite besviken på att min far kom ut som nykteralkolist när jag var 13-14 år. Jag och pappa hade en bättre relation när han drack. Han jobbade alltid och på helgerna så var han hemma. Han såg mig när han drack.

Hur gamla är dina barn idag?
Tack du med som skriver och delar med dig.

Med dig att jag tror det är viktigt att träffa likasinnade. Där man kan skriva vad som helst utan att skämmas. Vad skönt att du ändå inte blir så påverkad av panikattacker. Jag är där du var just nu. Klarar inte att åka o handla. Bara att gå ut med hunden ibland är tufft men mitt jobb fungerar superbra där det är massor med folk...så det är alltid ngt. Nog mer rädd vad andra ska tycka och tänka om det skulle komma. Hur går det för dig idag? Hur mår du??

Grattis Rosa! Bra jobbat ??

Vet inte alltid svaret till varför men så bra att du skriver här direkt. Annars märker man lätt att det blir tyst ett tag. Du fixar detta. Du har viljan? Det där med tandläkare. Har själv en tid nu i maj o funderar på att skjuta upp den... hur har du det idag? Kram

Grattis! Vad bra du är! ???

Tack för att du skriver och tack för att du välkomnar mig hit. Det kan faktiskt vara skönt att veta att man inte är ensam om det här beetendet i sin föräldrarroll. Det är en skam som jag känner. Jag tror det är viktigt att tala om det. Man behöver nödvändigtvis inte sitta med en främmande människa som får betalt för att lyssna. Jag tror på att skriva på sådana här plattformar. Jag tror på insikter och att dela erfarenheter med likasinnade. Man kan vara anonym. Jag kommer kunna få ur mig allt och dom som vill lyssna, får lyssna. Den som vill stötta, får stötta. Det är också framförallt människor i liknande situation som också har det tufft. Ni kan relatera.

Jag vill inte klanka ner på kbt och samtalsterapi på något sätt. Om det fungerar för människor, så är det toppen och något som man ska ta vara på. Det kan vara en väg ut.

Skammen jag känner lägger nog hela grunden till mitt psykiska mående. Jag känner att jag aldrig räcker till. Att jag inte är en bra pappa. Att jag alltid sätter mitt psykiska mående före allting annat. Det känns egoistiskt.

Attackerna kommer mer sällan nu och det blir inte en så stor grej. Jag är medveten om att jag inte kommer att dö. Jag kan sitta helt lungt och lida ut det hela i tysthet. När jag var 23 år så sprang jag runt som en galning och kollade mig i spegeln och var helt övertygad om att jag skulle falla ihop. Att allting skulle bli svart. Jag var livrädd för att tappa kontrollen.

Varför jag är rädd för att ta medicin?
De enkla svaret är för att jag vill vara mig själv. Jag har stor respekt för bieffekter och annat i tabletterna.

Kram!

Du är?? stort grattis och var stolt. Kram

...du beskriver din första tid som nykter, härligt att läsa och känner igen både lyckokänslor och ångest över ”överträdelser” i form snabbdrickning i smyg och att så ofta ha snabbare takt än de flesta. Dock har jag många vänner som dricker en hel del, där har jag ”passat in”. ?
All ångest jag haft, konstig oro, halsbränna och skadlig stress har sakta avtagit under dessa snart 4 månader. Jag tänker, när jag läser här om olika problem och minns att jag själv tänkt mycket kring hur jag ska begränsa drickandet. Att bara sluta. Först. Så mycket lättar med det beslutet.
Grattis till dig! ?

Härligt att du mår så bra, då är det tusen gånger lättare att fortsätta nykterheten - då känns den som en gåva.

Bra att du lyssnar på kroppen, aktivitet och meditation är riktigt bra för både kropp och knopp!

Kram ?

Tack Andrahalvlek! Kloka fina ord. Såna triggers. Har kommit igång lite här hemma nu i hushållsträsket, något eftersatt...
Lite i taget.

Tack!

Från en lite klokare ?

Onsdag, onsdag, onsdag...Vad ska man säga? Mest spännande idag är att jag börjat läsa Annie Grace´s This Naked Mind. Inte hunnit så långt än men jag gillar den. Jobbat, hämtat min son, ja... En vanlig dag helt enkelt.

Men det som är så skönt är att jag är så stabil i humöret! Sån otrolig skillnad, och för mig som kämpat med väldigt stark ångest och oro under många, många, många år är det fascinerande att få vila. Jag kan fortfarande bli rastlös, men då försöker jag lyssna på kroppen och förstå vad den vill. Ofta vill den röra på sig. Eller meditera för lugn. Mediterar dagligen nu, gör ganska mycket hemmaträning under dagen, och tar dagliga promenader. Sover mycket. Det är sååååå skönt att få sova gott. En sån välsignelse.

Märker att jag är så mycket mer närvarande nu under dagen. Tidigare kände jag alltid rejäl oro och ångest inför kvällar och helger. Som jag dövade med alkohol. Mycket tårar och ångest, ofta. Nu har jag inte haft en sådan hysterisk attack sedan jag slutade dricka. Så skönt.